A 07 Resp

Respirationssystemet

7

RESPIRATIONSSYSTEMET

Respirationssystemet har till huvuduppgift att förse kroppen med syre och att avge kolsyre till omgivningen. Själva gasutväxlingen sker i lungblåsorna (alveolerna), resten av respirationssystemet har endast en luftledande funktion. Förutom respiration har systemet ytterligare två uppgifter: luktsinnet är lokaliserat i ett specialiserat epitelområde i näsan och struphuvudet (larynx) frambringar tal och ljud. Näsan Näsan (nasus) har till uppgift att värma upp den luft som inandas, att filtrera bort partiklar (damm, smuts), och att lukta på den inandade luften. Ytternäsan består huvudsakligen av brosk; eftersom brosket försvinner efter döden finns på en dödsskalle ett hål där ytternäsan fanns (apertura piriformis). Även näsans skiljevägg (septum nasi) består delvis av brosk. Från de yttre näsöppningarna (näsborrarna, nares) når man in i näsförgården (vestibulum nasi). Genom en trängre öppning (limen nasi) når man näshålan (cavitas nasi), som man lämnar genom de inre näsöppningarna (choanae). Ytan på näsans sidoväggar förstoras (detta ger bättre uppvärmning!) genom tre näsmusslor (concha nasi superior, media och inferior); de två övre tillhör silbenet, medan den undre är ett självständigt ben. Under näsmusslorna ligger näsgångarna (meatus nasi superior, media och inferior). Ovanför den övre näsmusslan ligger ett utrymme (recessus sphenoethmoidalis) i vilket ett område (luktslemhinnan, pars olfactoria) finns som är beklätt med en särskild slemhinna. Denna innehåller luktceller som genom luktnerven (den första hjärnnerven, nervus olfactorius) står i förbindelse med hjärnan. Grenarna till luktnerven går igenom hålen i silbenets tak (lamina cribrosa). I den undre näsgången mynnar tårkanalen

Figur 7-1. Näsbihålorna. (ductus nasolacrimalis) som förbinder ögonhålan med näshålan. Genom denna kanal strömmar överflödig tårvätska till näshålan. I näsgångarna mynnar också näsans bihålor (sinus paranasales) (figur 7-1,2): (1) pannbenshålorna (sinus frontales), pariga, men oftast olika stora, utrymmen i pannbenet; (2) överkäkshålorna (sinus maxillares) som mynnar i mellersta näsgången; öppningen av denna bihåla ligger högre än bihålans ”golv” och därför uppstår det lätt dräneringsproblem; infektioner i dessa bihålor kan vara besvärliga. Bihålans golv skiljs endast genom en tunn benplatta från kindtandens rötter. Detta gör att infektioner kan ”hoppa över” mellan överkäkshålorna och tandrötterna. (3) kilbenshålorna (sinus sphenoidales); den benvägg som skiljer de två kilbenshålorna är ofta ofullständig. (4) silbenscellerna (cellulae ethmoidales) är ett stort antal små hål i silbenet. Nässlemhinnan har en mycket rik kärlförsörjning, vilket bidrar till snabb uppvärmning av inandningsluften. I näsmellanväggen, vid plogbenets

63

Respirationssystemet

Figur 7-2. Näsbihålorna och svalget.

rand, finns ett speciellt kärlrikt område (locus Kiesselbachii) som lätt blöder vid trauma mot näsan.

pojkar i puberteten. Baktill finns det på varje sida två utskott. Det övre utskottet (cornu superius) förbinds genom ett ligament med tungbenet.. Det undre utskottet (cornu inferius) ledar mot ringbrosket (se nedan). Ringbrosket har formen av en sigillring, med plattan (lamina) vänd bakåt och ringen (arcus) framåt. Ringbrosket leder både mot sköldbrosket och mot kannbrosken. Kannbrosket kan liknas med en stövel; från stövelns spets (processus vocalis) utgår stämbanden. Stövelns häl (processus muscularis) är fäste för ett antal muskler som svarar för rörelserna i stämbanden. Det finns två kannbrosk. Ovannämnda broskstrukturer består från början av hyalint brosk, som långsamt förbenas. I hög ålder kan strukturerna vara helt förbenade och är då synliga på röntgenbilder. Epiglottis består däremot av elastisk brosk. Inuti struphuvudet finns conus elasticus, ett membran som fäster nedtill på hela ringbrosket, från det ena kannbrosket till det andra. Detta membrans parade laterala delar slutar upptill i stämbanden (ligamentum vocale) som förbinder kannbroskens processus vocalis med baksidan på sköldbrosket. Mellan stämbanden finns röstspringan (rima glottidis). Kranialt om stämbanden återfinner vi två slemhinneveck som förbinder kannbrosken med

Svalget Genom de inre näsöppningarna hamnar luften i svalget (pharynx). Förbindelsen mellan näsan och innerörat kallas örontrumpeten (tuba auditiva eller Eustachiska röret) och mynnar i svalget. Genom örontrumpeten kan infektioner sprida sig från näsan till innerörat. I svalgväggen finns lymfatisk vävnad, svalgtonsillerna (tonsilla pharyngea), som skyddar mot infektioner. Hos barn kan uppsvullna (inflammerade) tonsiller blockera de inre näsoppningarna (choanae) Struphuvudet Struphuvudet (larynx) består av fem broskstrukturer (figur 7-3): sköldbrosket (cartilago thyroidea), ringbrosket (cartilago cricoidea), två kannbrosken (cartilagines arytenoideae) och struplocket (epiglottis). Sköldbrosket består av två plattor (laminae) som sammanfogas på framsidan och bildar Adamsäpplet (prominentia laryngea). Denna struktur är mera framträdande hos män, eftersom den antero-posteriora diametern på sköldbrosket ökar hos

64

Respirationssystemet

Figur 7-4. Lungornas lober och fissurer. sköldbrosket, de s k fickbanden eller falska stämbanden (lig. vestibulare). Struphuvudets broskstrukturer kan röra sig i förhållande till varandra genom ett antal muskler som verkar på de olika lederna i struphuvudet. Dessa muskler öppnar/stänger röstspringan och ändrar spänningen i stämbanden. Röstspringan är vidöppen vid forcerad inandning, smalare vid lugn inandning och stängd vid fonation (tal). Fonation åstadkoms genom att utandningsluften sätter stämbanden i rörelse. Längden på stämbanden avgör tonhöjden. Luftstrupen Luftstrupen eller trakea (trachea) som börjar vid ringbroskets undre kant är omkring 12 cm lång. Luftstrupen hålls öppet genom 16-20 hästskoformade broskstrukturer (cartilagines trachealis) som baktill förbinds med bindväv och glatta muskelceller. Brosk”ringarna” förbinds av ligament. Luftstrupen delar sig i höger och vänster huvudbronk (bronchus principalis). Höger huvudbronk är kortare, bredare och brantare än vänster huvudbronk. Därför hamnar föremål, som av misstag har hamnat i luftstrupen, företrädesvis i höger huvudbronk. Lungorna

Figur 7-3. Struphuvudet.

Höger lunga (pulmo dx.), som är större än vänster lunga (eftersom hjärtat tar plats på vänster

65

Respirationssystemet

Figur 7-5. Bronkialträdet.

Figur 7-6. Bronker och alveoler i lungan.

66

Respirationssystemet sida), är uppbyggt av tre lober. Den övre loben (lobus superior) och mellanloben (lobus medius) skiljs åt genom en spalt (fissura horizontalis). Den undre loben (lobus inferior) skiljs från resten av lungarn genom en annan spalt (fissura obliqua) (figur 7-4). Höger lunga delas in i 10 segment (3 i den övre loben, 2 i mellanloben och 5 i den undre loben). Vänster lunga (pulmo sin.) är uppbyggd av två lober skilda genom en spalt (fissura obliqua) och delas in i 9 segment (5 i övre loben, varav två i lingula som motsvarar höger lungans mellanlob, och 4 i den undre loben; segment 7 saknas). Variationer kan dock förekomma: den vänstra loben kan bestå av 8 (fusion av segment 1 och 2) eller 10 lober, som den högra. Huvudbronkerna (bronchi princi-pales) går in i lungan vid lungans hilum där också lungkärlen går in resp. ut ur lungan. Huvudbronkerna delar upp sig i lobarbronker (bronchi lobares) och sedan i segmentbronker (bronchi segmentales) (figur 7-5). Antalet lobarbronker och segmentbronker följer naturligtvis antalet lober och segment i respektive lunga. Segmentbronkerna delar upp sig i bronker (bronchi). Efter omkring 6-12 tvådelningar har bronkerna kommit ner till en diameter på omkring 1 mm och kallas då bronkioler (bronchioli). Från varje bronkiol har 4-5 terminala bronkioler (bronchioles terminales) sitt ursprung (figur 7-6). Där försvinner brosket helt och bronkiolerna hålls öppna med hjälp av elastisk bindväv. Om muskelskiktet drar ihop sig kraftigt, som vid asthma, stängs luftvägarna. De terminala bronkiolerna övergår i bronchioli respiratorii, bronkioler med enstaka lungblåsor (alveoli) och slutar i en alveolgång (ductulus alveolaris) med en ”druvklase” av alveoler (alveoli). Totalt har de båda lungorna tillsammans omkring 300 miljoner alveoler med en sammanlagt yta på 100-140 m2. Lungartärerna (aa. pulmonales) följer bronkernas förgrening och återfinns centralt i segmenten. Detta gäller också för de kärl som försörjer bronkerna med syre, bronkialartärerna (rami bronchiales), som huvudsakligen kommer från aorta. Dessa kärl tillför syrerikt blod till bronkerna och deras förgreningar. Lungartärerna bildar ett kapillärnät runt alveolerna där syre tas upp. Det syresatta blodet återförs till hjärtat via lungvenerna (vv. pulmonales), som tillsammans med lymfkärlen löper längs segmentväggarna

Lungsäcken På samma sätt som hjärtat är upphängt i hjärtsäcken är lungorna upphängda i lungsäcken eller pleura. Lungsäcken har två blad: det viscerala bladet närmast lungorna och det parietala bladet närmast thoraxväggen. Mellan de två bladen finns ett utrymme (cavitas pleuralis) med en liten mängd vätska som gör det möjligt för pleurabladen att glida över varandra vid in- och utandning. Vid en inflammation (pleurit) kan mängden vätska öka betydligt och måste då avlägsnas. Eftersom revbenen trycker utåt och lungorna inåt uppstår ett negativt tryck i hålrummet mellan pleurabladen. Detta negativa tryck suger vätska ut ur lungornas alveoler. Med vätskan följer små partiklar som lägger sig utanpå lungorna. Detta fenomen kan t ex studeras vid obduktion av en rökare.

67