Den Mexikanska Trollvindan Ololiuqui

Den mexikanska trollvindan Ololiuqui

Sedan det lyckats vetenskapen att tränga rätt djupt in i trollkaktusens och trollsvampens hemligheter sökte den lösa gåtan om en tredje mystisk växt: Ololiuqui, trollvindan. Också nu gick man först och främst tillbaka till de antydningar som fanns i berättelser av de spanska conquistadorerna. Den outtömlige franciskanerpatern Bernardino de Sahagún beskrev i sin berömda Historia Universalis över Mexiko en undergörande växt: "Det finns i Mexiko en växt som aztekerna kallar coatl-xoxouhqui. Coatl [i dialekter sydost om Popocatepetl cohuát] betyder 'orm'; xoxouhqui [i sydost xoxoctic] betyder 'grön'." I fråga om uttalet må sägas att "x" i aztekiskan mest motsvarar sje-ljudet, "c" motsvarar "k". Denna växt, den "gröna ormen", alstrar frön som kallas för ololiuqui. Detta aztekiska ord betydde helt enkelt "rund" (i sydostdialekterna yohuáltic). "Rund" är väl i detta fall lika med "något runt", dvs det runda fröet. Jag har avsiktligt dröjt litet vid det språkliga. Om vi vet att det finns talrika aztekiska dialekter och likaså många mindre noggranna omskrivningar till spanska av krönikörerna, så kan vi föreställa oss vilket terminologiskt virrvarr botanikerna först måste arbeta sig igenom, innan de kom fram till trollvindan. Dess namn hade redan visat sig vara ett veritabelt förvandlingstrolleri i främlingarnas ögon. Man gick så långt att man i ololiuqui såg den giftiga spikklubban (Datura meteloides), som den spanske läkaren Francisco Hernandez noterade såsom Solanum maniacum. Jag har själv betydliga erfarenheter av de svårigheter av språklig art som reser sig. Jag hade professor Reichsteins uppdrag att spåra upp denna ololiuqui, och jag höll på med det i två år. . . Jag skall här bara nämna ytterligare några indianbeteckningar för den hemlighetsfulla trollvindan, för att låta den språkliga sidan av saken framstå än mer drastiskt.

Trollvindan ololiuqui, Rivea corymbosa.

Chinantekiska: Huan-mei, a-mu-kia. Mazatekiska: no-se-le-na. Mixtetekiska: yucuyuaha. Zapotekiska: huan-la-si, ba-dor, bi-tum. Maya: xtabentun (uttalas sjtabéntun). Spanjorerna kallade denna växt, sedan indianerna efter sitt kristnande hade uppgivit för främlingarna att den saknade namn: yerba de las serpientes (ormgräs), flor de la virgen

(jungfrublomma) eller la señorita (fröken), manto (mantel), pascua (påsk), piule (drill). De syftningar på den heliga jungfrun som görs i vissa namn går tillbaka på att ägarna av ololiuqui hade visioner i vilka jungfru Maria uppenbarade sig. Det är möjligt att indianerna försökte blidka och lugna de misstrogna kristna missionärerna genom att påstå att det förekom sådana visioner. Därför förbjöds i alla fall inte ololiuqui av kyrkan med samma eftertryck som peyote och teonanácatl. Francisco Hernandez beskrev i Rerum medicarum ololiuqui som en klängväxt med pilformade blad, som också betecknades som pilört. Fröna användes i medicinska sammanhang. De lindrade smärtor, när de rivna intogs i mjölk och chilipeppar i form av en lätt jäst agavedryck. De skulle vara inflammationshämmande och bota svulster. Hernandez tillfogade att indianska präster efter intagande av denna dryck trädde i förbindelse med bortgångna förfäder och med djävulen. Föga bättre berättade Ximenez i Cuatro libros de la naturaleza om denna undergörande växt. Han såg ännu ett medel för de indianska prästerna att komma i kontakt med djävulen. Han uttalade rentav den farhågan, att spanjorerna "som redan hade nog av laster" skulle kunna hemfalla också till denna. Därför ville han inte närmare beskriva växten. Han prisgav emellertid sedan likafullt hemligheten: "Vinda med hjärtformiga blad, tunn stängel, spröda vita blommor och långsträckta frön." Man jämförde fröna med korianderfrön. Vi konstaterar redan här en motsägelse. Ololiuqui betyder "rund". Men Ximenez talar om långsträckta frön! Det visade sig senare att det framförallt är två vindor som i trängre mening gäller som ololiuqui, en Rivea och en Ipomoea, av vilka den första har runda, den andra långsträckta frön (dessutom är de runda bruna och de långsträckta svarta och betecknas av zapotekerna som badoh negro, svart badoh). Nyare kemiska undersökningar har givit vid handen att halten av alkaloider i Rivea-fröna är fem gånger mindre än i Ipomoea-fröna. Detta visar hur viktig den noggranna bestämningen var just i detta fall. Hernando Ruiz de Alarcon, en ivrig missionär i conquistans tjänst, ansåg sig ha konstaterat att indianerna hade "samtal" med ololiuquifröna för att få kunskap om saker som inte var inom räckhåll för det mänskliga förnuftet, såsom uppgifter om en persons kommande liv eller en stams framtid eller upplysningar om stulna eller förlorade föremål. Han jämförde detta med ett orakel, och skrev att den som hade druckit en brygd på dessa frön tog upp den demon i sig som fanns i fröna. Demonen kom sedan ut och gav svar på vederbörandes frågor. Alarcon medger att det i de "lögner" som demonen berättar, alltid finns vissa san-

ningar instuckna. Den ololiuqui-bedövade beter sig som en alkoholberusad, i det han riktar anklagelser mot oskyldiga - låt vara att han ibland också upptäcker skyldiga. Det skall ofta ha förekommit, som andra berättelser ger vid handen, att en tjuv som druckit ololiuqui röjt gömstället där han har dolt tjuvgodset. Likaså har man genom denna trolldryck kunnat förmå människor att förråda hårdnackat bevarade hemligheter, eller misstänkta att bekänna brott som de beskyllts för. Att fantasin arbetade vidare, därpå tyder påståenden om att Stalin och Hitler skall ha skaffat sig dessa frön för att använda dem i sina skådeprocesser. I en gammal bok från Yucatan, där maya-indianernas läkeörter räknas upp, betecknas ololiuqui (som av maya kallas xtabentun) som en läkeört, "que tiene muchas virtudes y la mejor conocida es para aquellos que no pueden orinar. Abre los canales aunque haya piedra". Det rör sig alltså enligt denna hänvisning om ett läkemedel som gör det möjligt också för patienter med stenar i blåsan att befria sig från urinen. Vetenskapliga undersökningar (José Ramirez) skall ha påvisat åtminstone en stark verkan av ololiuquifröna i denna riktning. I södra Mexiko (Oaxaca) betecknas ololiuqui som piule. Det är en förvrängning av det aztekiska ordet piyautli, som betyder ungefär "svagt bedövande medel" (starkt bedövande blommor kallades av aztekerna hueyautli). Det ser ut som om redan de gamla aztekerna betraktade ololiuqui som ett närmast svagt rusmedel. De hade ju starkare! Ololiuqui ersätter också den fortfarande mycket svåröverkomliga starkspriten för många fattiga bergsbor i Oaxaca. Ololiuqui leder till ett slags druckenhet med åtföljande halvdvala, som man ibland kallar för "hypnotisk sömn". Den medger att man talar till den berusade. Svarar han kan detta vid lättare rus leda till att russömnen avbryts. Den berusande drycken är lätt att bereda. De små, mycket hårda fröna låter man svälla, mal dem till en gröt och låter dem jäsa vidare i ett agaveöl (pulque) eller en jäst ananasdryck. En liten mängd av drycken räcker för ett lättare rus. Ololiuqui-drickarna vill gärna isolera sig för att om möjligt få sova igenom sitt rus ensamma. Denna sömn är rätt ytlig, och som redan nämnts kan man under den höra vad som försiggår runt omkring. Efterverkningar, såsom illamående, förekommer mest om man blir abrupt väckt. De går dock snabbt över. Zapotekerna påstår att om någon i ruset tänker på döda, så visar sig dessa tydligare för honom. Han kan då till och med tala med dem. När man vet vilken överväldigande betydelse kulten kring de döda har, särskilt hos zapotekerna och mixtekerna, kan man föreställa sig vilken roll ololiuqui spelade, framför

allt i äldre tider. Parallellt därmed fanns och finns magiker av alla slag, som förstår att framkalla kontakter med de avlidna. De använder delvis - som vi redan har sett i samband med trollsvampen - hallucinogener, i vårt fall just ololiuqui. Det var åter Gordon Wasson som hjälpte Albert Hofmann att skaffa frön av ololiuqui, och det av bägge arterna av trollvindan, bruna, runda från Rivea corymbosa och långsträckta, svarta från Ipomoea violácea L. Fröna var grobara och såddes ut i ett drivhus i Basel. De grodde utan vidare. Den kemiska undersökningen gav bland annat vid handen, att Rivea uppvisade en alkaloidhalt på 0,01 % och Ipomoea 0,05 %, vidare att alkaloidblandningen är praktiskt taget identiskt densamma hos båda arterna. Till Hofmanns och hans medarbetares stora överraskning visade undersökningarna att ett av de huvudsakligen verksamma ämnena i fröna av bägge Ololiuqui-arterna överensstämde med formeln för d-lysergsyre-amid.36 Förekomsten av mjöldryge-alkaloider i trollvindan ololiuqui, dvs i högre växter av vinde-familjen (Convolvulaceae) är ett oväntat fynd. Ty hittills har sådana alkaloider bara påträffats i lägre svampar av släktet Claviceps och på senare tid också av släktena Aspergillus och Rhizopus. De hallucinogena verkningarna av lysergsyreamid var Hofmann endast alltför förtrogen med. Ty han hade redan på halvsyntetisk väg framställt d-lysergsyre-dietyl-amid (förkortat LSD). Det hade därefter uppstått en rad omvandlingsprodukter av LSD, däribland också d-lysergsyre-amid. Detta påträffades alltså först nu i naturlig form, och det i ololiuqui, alltså efter dess halvsyntetiska framställning i laboratorium. Ett sällsynt förlopp! En systematisk farmakologisk och på människor genomförd undersökning av H Solms37 kom fram till en utpräglat narkotisk komponent (hos möss och grodor inträffade till och med partiell förlamning av hjärnan). Anmärkningsvärd är också den strukturella gemenskapen mellan de verksamma substanserna i ololiuqui och i trollsvampen, dvs med psilocybin och psilocin. På grundval av mångårigt insamlande av medicinalväxter i Afrika och Amerika har jag kommit fram till den övertygelse, som H Heimann beskriver på följande sätt: "Det är fullt tänkbart att förekomsten av lysergsyrederivat i vindor [Convolvulaceae] skulle ha förblivit obekant ännu i flera årtionden om inte aztekerna och framför allt deras efterkommande hade givit oss en fingervisning. Vidare kan det vara skäl att påpeka att om de hallucinogena verkningarna av vissa lysergsyrederivat inte redan hade varit kända, så skulle ololiuqui ofrånkomligen ha lett oss till denna

insikt. På grund av dessa överväganden är det begripligt att man i dag har så bråttom att ta fram skatten av gamla iakttagelser och traditioner inom avlägsna områden, innan de under den tekniska utvecklingens gång ohjälpligt försjunker i glömska. Som just trolldrogerna så påtagligt visar, är det inte mycken nytta med ens relativt goda växtbeskrivningar och stiliserade avbildningar, om inte de folkliga traditionerna hjälper till. Här återstår för vetenskapen mycket att göra, ja, i fråga om de psykotropa drogerna det mesta. I detta sammanhang tränger sig den frågan på, om sådana undersökningar alltjämt kan löna sig, om inte läkemedlen i växt- och djurriket har sjunkit tillbaka i betydelse jämfört med de syntetiska medlen. Men så förhåller det sig inte. Detta kan visas med ett räkneexempel. Man beräknar att det finns cirka 600 000 hittills kända organiska föreningar, medan de väldefinierade naturliga ämnena uppgår till cirka 6 000. Alltså har bara 1 % av de väldefinierade organiska föreningarna hittills påträffats i naturen. Enligt all sannolikhet bör också de som läkemedel användbara organiska föreningarna uppvisa ungefär samma proportion, 1:100, mellan naturprodukter och syntetiska produkter. I själva verket är de naturliga ämnenas siffermässiga överlägsenhet betydande. Till och med i Förenta staterna faller kostnadsmässigt 47 % på naturliga läkemedel som antibiotika, steroider, digitaloider och alkaloider, liksom växtdroger. Härtill kommer att läkemedlen av rent syntetiskt ursprung många gånger har att tacka en i naturen förekommande förebild för sin existens. I dessa kalla siffror kommer de insikter till uttryck, som många kulturfolk, men också rena naturfolk, har samlat genom naturiakttagelse och sedan överlämnat till oss, inte minst de indianska högkulturerna i Mellanamerika. Det lilla men fängslande ämne som de mexikanska trolldrogerna utgör, är ett utmärkt exempel på detta." De ololiuquifrön som Gordon Wasson överlämnade till Albert Hofmann, hamnade hos Wasson uteslutande emedan han hade lyckats förvärva indianernas förtroende. Ty indianerna förstår att bevara sina medicinska och rituella hemligheter - och inte bara dem. Jag tänker här på min egen expedition i Östafrika, som ledde till upptäckten av det afrikanska pilgiftet ouabain.IV Utgångsmaterial var en klump pilgift, vars sammansättning inte var kemiskt analyserbar. Dock visste man att grundsubstansen, ouabain, härstammade från Acokanthera, en buske eller ett litet träd som växer i Etiopien och Östafrika, delvis ända ner i Rhodesia. Jag har under två år skickat professor T Reichstein undersökningsmaterial rörande Acokanthera från området mellan Eritrea och Kenya. Det visade sig vara betydande skiljaktigheter i fråga om glykosid-

halt. Det skulle föra för långt att här gå in på detaljerna. Efter långa resor och delvis livsfarliga kontakter lyckades jag finna receptet för sammansättningen av pilgiftet, i det jag tog upp kontakter med magiker i ursprungsområdet. Pilgiftet gällde som giriama-stammens "medicin", det är en av nio nyika-stammar i Indiska oceanens uppland (Kenya). Det var detta pilgift som de nomadiska krigarstammarna, giriamas grannar - som lever i urskogsområdet - fruktade till den grad att detta lilla bantufolk lyckades hålla sig vid makt mitt bland de vilda krigarna. Utan denna "medicin", deras skräckvapen pilgiftet, skulle de ha gått under för flera århundraden sedan. Och vidare: De nomader och jägarstammar som fortfarande lever i Indiska oceanens uppland är delvis beroende av detta pilgift. De använder det för sin jakt, framför allt på elefanter och lejon. Och de är beredda att leverera kött av vilt till giriama, dvs skogsinvånarna, om de får betalt i form av pilgift. Giriama måste bevara sin gifthemlighet om de ville överleva. Vad det i själva verket innebar att avlocka dem denna hemlighet framstår klart först i detta sammanhang. Det var bara en tillfällighet som hjälpte mig. Medicinmännen var fientligt inställda mot mig, utom en som jag efter en tid lyckades göra mig till god vän med. Han yppade en natt vid lägerelden för mig att han var ledsen därför att hans bägge söner inte ville lära sig pilgiftberedningens hemlighet. Det var djävulens verk. Det hade de fått lära sig i en missionsskola vid kusten vid Mombasa. Medicinmannen var beredd att överlämna hemligheten till mig, så att säga som hans "son" och detta så mycket mer som jag hade förklarat för honom att det kanske skulle kunna bli till ett viktigt läkemedel för hela mänskligheten. Så kom det sig att han förde mig till de hemliga platser inne i urskogen där de örter växte som spelar en roll i pilgiftet: en Dioscorea, en Sapium (senare bestämd i London, i Kew Garden) och överraskande nog ouabain från högväxta Acokantherabuskar. Giriama-folket hade odlat giftväxten genom selektion med hänsyn till bestämda egenskaper (giftverkan) ungefär som vi gör med fruktträd, och detta hade försiggått genom tallösa generationer. Som ytterligare verksamma tillsatser fanns i pilgiftklumpen också orm- och likgift (från döda springråttor). Då springråttorna alltid springer rakt fram när man förföljer dem, hoppas man (genom magi) på ett motsvarande beteende hos en träffad elefant. Elefanterna försöker i en sista ansträngning ta sig fram till ett tätt snår eller ett kärr, där man ofta inte sedan kan hitta dem, varvid man går miste om de värdefulla betarna, för vilkas skull de också skjuts illegalt. Dessa upplysningar är till för att understryka hur svårt själva anskaffandet av växtmaterialet för kemiska och farmakologiska undersökning-

ar är. Jag tänker också på ännu ett fall som belyser detta. Professor Sensi, som i årtionden varit verksam som chef för Pasteur-institutet i Addis Abeba, har berättat för mig att han bara kände omkring ett dussin av de etiopiska växtläkemedlen så väl att han också kunde ange deras exakta dosering. Man hade endast kunnat komma i besittning av dessa recept genom att arrestera medicinmän som hade kurerat sina patienter till döds, och inte släppa dem fria förrän de hade "rekonstruerat" de recept de hade föreskrivit sina patienter. Det är också föga bekant att de svarta medicinmännen från stora delar av Afrika varje år träffades på ön Pemba (som ligger norr om Zanzibar) för att utbyta erfarenheter och växtfrön. Mången europeisk botaniker blev förvånad när han mitt inne i Kongo träffade på en kustväxt! I Kamerun hade jag turen att lära känna en av de ledande medicinkvinnorna, som invigde mig något i sin "örtagårds" hemligheter. Vi vandrade genom den täta urskog som omgav hennes hydda. Hon stannade ideligen, böjde grenarna av en buske åt sidan och blottade för det mesta bara en enstaka planta, som hon beskrev som medicinalväxt. Hon kände också till växtplatserna för dussintals av sina läkeörter och fann dem med nästan sömngångaraktig säkerhet i sitt dunkla urskogsapotek. Det var alltså inte så, som vi gärna antar, att medicinmännen (och medicinkvinnorna) ger sig ut på växtsamlingsexpeditioner, tar med sig örterna hem och torkar dem. De flesta läkeörterna skall användas i friskt tillstånd, även om en del också kan torkas i efterhand. Patienten kommer till medicinkvinnans hydda, dit hon på grundval av sin diagnos först hämtar växten och sedan använder den. Doseringen och användningsformen var alltid ytterst viktiga. Hur försiktigt man måste gå till väga när man gör jämförelser mellan olika rusdroger belyses av de försök som H Heimann utförde med psilocybin och ololiuqui. De gamla krönikörernas skildringar - t ex Sahagúns och andras - liksom berättelser om upplevelser av infödingar som använder drogerna, ger anledning till en förmodan att olika hallucinogener är släkt med varandra i fråga om verkningarna. Också terminologiska felslut kan på detta sätt göra sitt. Ytterligare ett allvarligt misstag kan också förekomma: man antar att verkningarna av dessa droger i och med stegrad dos helt enkelt tilltar kvantitativt, för att därefter avklinga. En jämförelse mellan psilocybin (trollsvamp) och ololiuqui (trollvinda) föranledde Heimann till detta uttryckliga påstående: "Vårt rön vederlägger hypotesen om ett enhetligt och enbart kvantitativt verkningsförlopp och talar för en kvalitativ modifiering, som är beroende av varaktigheten av drogens verkan."

Sandoz' laboratorier i Basel ställde tre lysergsyrederivat, som isolerats ur frön av Rivea corymbosa, till förfogande för försök, och dessutom en konstgjord alkaloidblandning som motsvarar den naturliga sammansättningen av samtliga alkaloider. På en rad försökspersoner utförde Heimann prestationstest vilkas övningseffekt är bekant, bl a eftersägande av tal framlänges och baklänges, uppräkning av ord med viss begynnelsebokstav. Blodtryck och puls kontrollerades. Doseringarna var försiktiga, mellan 2 och 8 mg. Efter 13 försök måste försöken avbrytas på grund av obehagliga vegetativa symptom. Försöken gav enhetlig bild både i fråga om de tre enstaka substanserna och i fråga om alkaloidblandningen. Med stigande dosering visade försökspersonerna tilltagande apati och ett plågat uttryck. De verkade som människor efter en svår sjukdom, förfallna. Deras rörelser var fördröjda, de talade med låg röst, monotont och utan modulation. Albert Hofmann hade isolerat sex lysergsyrederivat från en alkaloidblandning ur frön av Rivea corymbosa - dvs ololiuqui - däribland 45 % d-lysergsyre-amid, 25 % d-iso-lysergsyre-amid och 5 % d-lysergol. Dessa tre användes till jämförelseförsök med psilocybin. D-lysergsyre-amid framkallade det starkaste vegetativa obehaget, d-lysergol det svagaste. Tänkandet, medvetandet och känslolivet förändras mest vid användning av lysergsyre-amid. Stämningen var euforisk endast vid små inledande doser. Alkaloidblandningen åstadkom vid en dos av 8 mg en svår förgiftning med dödsångest. Störningar i varseblivningen uppträdde endast sällan. En och annan gång kunde man iaktta hypnagoga38 hallucinationer i halvsömn. Illusioner och hallucinationer, som vid modellpsykoser behärskar bilden, lyste nästan helt med sin frånvaro. Detta konstaterande står inte i motsättning till berättelserna från Oaxaca om piuleros' verksamhet. Heimann konstaterade en avgörande skillnad mellan psilocybin- och ololiuqui-rusen. Med hjälp av ljudfilmer som spelades in med 45 minuters uppehåll kunde han fastslå att följande faser gjorde sig gällande under förloppet av ett psilocybin-rus. l:a fasen: Inåtvändhet. 2:a fasen: Tagen i anspråk av den närmaste omgivningen. 3:e fasen: Försjunkenhet. I stället för denna tredje fas, försjunkenhet, inträdde vid försök med ololiuqui vid högre doser en "dåsig medvetandesgrumling". Vid psilocybin-försjunkenhet verkar försökspersonen frånvarande, förströdd. Genom kraftigt tilltal kan man dock föra honom tillbaka till nuet. Rörelser och tal är inte fördröjda. Vid ololiuqui-förgiftning (Heimann skiljer medvetet mellan försjunkenhet och förgiftning) verkar däremot försökspersonerna mycket lidande, med-

tagna, apatiska, dåsiga och grumlade i fråga om medvetandet. Deras rörelser är fördröjda, likaså talet. När man ropar på dem ger de endast motvilligt gensvar, och de blir aldrig helt närvarande. Upplevelsen stämmer med det i olika faser uppdelade förloppet av ett psilocybin-rus. Vid ololiuqui-förgiftning är upplevelsen entonig och saknar växling mellan olika faser. Efter de första och andra upprepningarna av testen, efter intagandet av drogen, visade det sig att koncentrationen var starkast påverkad av psilocybin. Efter tredje och fjärde upprepningarna av testen ändrade sig uttryck och uppträdande som starkast, samtidigt förbättrades emellertid koncentrationen. Med ololiuqui visade sig redan vid första upprepningen av testet en betydande övningsvinst. Försökspersonerna presterade nästan lika mycket som en parallellt inkopplad kontrollgrupp, som testades utan att inta någon drog. Med tilltagande förgiftning avtog koncentrationsförmågan. Efter ololiuqui kunde inga kvalitativa förändringar konstateras. Förändringarna i uttryck och beteende visade en progressiv, dvs fortskridande minskning av prestationerna. Heimann jämför verkan av ololiuqui med scopolamin,39 ett inom psykiatrin sedan länge använt lugnande medel. H Osmond hade likaså, när han i ett självförsök tuggade sönder frön, i första rummet fastställt narkotiska verkningar. Det visar sig en parallell mellan de till kultändamål använda drogerna i Mexiko och Orienten. I Mexiko tjänar peyote (meskalin) och teonanácatl (psilocybin) kultiska ändamål. Ololiuqui verkar dessutom som lugnande medel, (sedativ, tranquillizer). I Orienten finner vi förutom haschisch-hallucinogenerna den starkt lugnande drogen bendsj, en bolmört som innehåller scopolamin. Under ett samtal med Heimann betonade denne erfarne psykiater att LSD och psilocybin bara bör användas vid svåra neuroser (nervsjukdomar), men inte vid psykoser. För den senare sjukdomsgruppen finns det mycket verksammare läkemedel (neuroleptika). För användning vid självförsök som möjliggör inlevelse i den mentalsjukes världsbild, har Peter Seidmann40 gjort en liknelse: "Psykoterapeuten simmar efter patienten i en sjö under en viss tid och ledsagar honom därefter så säkert som möjligt tillbaka till stranden." Han måste alltså kunna följa den sjukes skenbilder. Därtill kan ett hallucinogenpreparat bidra. Kanske är detta det värdefullaste bidrag dessa droger lämnar. Efter denna psykiatriska granskning av trolldrogen ololiuqui frågar vi oss om vi kan befria trollvindan från dess trolska egenskaper, eftersom den inte framkallar några hallucinationer. Är den bara ett lugnande

medel, eller är den typiska halvsömnen för schamanerna kanske lika viktig som, om inte viktigare, än de hallucinatoriska resor till paradiset som trollkaktusen och trollsvampen förmedlar? Som hypnotiskt hjälpmedel borde ololiuqui, trollvindan, snarare passa maya-folkets väsen än de hallucinogener med vilkas hjälp höglandets indianer vill nå upp och utöver molnen. När tarahumara-indianerna eller mazatekerna däruppe bland bergen såg ut över stupen ner mot de med ångande tropisk vegetation fyllda dalarna och kom hem med malaria därifrån, kunde de knappast längta efter resor i det ännu fattbara. Maya-folkets legendariska förflutna är så fyllt av fantastiska bilder, vilket knappast är fallet med något annat folk på jorden. Att genom magiskt (hypnotiskt) trolleri försättas och återförsättas till detta förflutna, måste för dem framstå som större trolldom än färderna till en obegriplig, hallucinatorisk värld. Sådana tankar smög sig på mig när jag stod ansikte mot ansikte med Cocóm Mojóm, den siste ättlingen av maya-kungarna från Mayapan. Prinsen var magiker och hade inte någon som helst likhet med Maria Sabina. Han var inte fånge i sin trolldomskonst, utan dess suveräne behärskare. Jag hade kommit fram till Postuních i hjärtat av halvön Yucatan och befann mig inom prins Cocóms verksamhetsområde. Jag hade redan tidigare besökt de efterkommande till hans konkurrenter, prinsarna av den kungliga ätten Xiú, den kungafamilj som varit härskare över den fantastiska tempelstaden Uxmal. Uppe i mazatekernas avlägsna bergstrakter, i trollsvampens land, hade jag haft känslan av att dyka in i ett urlandskap. Men här på sydöstra delen av halvön Mexiko med dess ljusa kalkplatå mötte jag mystiska skeenden genom insikter på högsta andliga nivå. Jag frågar mig vad som skett under maya-folkets historia, när detta folk lämnade högländerna i väster med deras barrträd och sannolikt hallucinogena svampar och drog mot öster, just till Yucatans kalkplatå med dess lövomsusade djungel, där under åtta av årets månader knappast något kunde växa under de icke längre skyddande buskvegetationerna, inte ens svampar. Men tillbaka till maya-prinsen Cocóm Mojóm. Han hade att döma av sitt yttre lika gott kunnat vara direktör för ett av den mexikanska nationsbankens avdelningskontor. Han inbjöd mig omedelbart till sin "praktik", som fanns i en av de typiska, halmtäckta ovala maya-hyddorna. En ung kvinnlig patient hade tagit plats på en pall. Cocóm höll en medelstor ljus glaskula framför ögonen på henne och såg på henne genom den. Där-

efter avbröt han seansen och vände sig till mig. Han höll fram glaskulan emot mig och sade att den innehöll ett insprängt element med magisk verkan. Jag frågade prinsen om han kände till xtabentun, vilket han omedelbart bejakade. Han kände till drogens hypnotiska egenskaper, men ansåg att glaskulan snabbare och utan obehagliga biverkningar förde till målet. Jag bad honom skaffa mig frön av trollvinda. Redan samma dag red en av hans medhjälpare upp i en dal bortom Postunich och kom tillbaka med flera kilo växtstänglar, rötter och frön. Slumpen ville (det var i april) att fröna just mognade vid slutet av den nio månader långa torkperioden. Cocóm hade låtit samla bruna, inte svarta, frön. På den punkten var han kategorisk. Och han sade att om man krossade dem så färska som möjligt och gjorde en dryck av dem så skulle man se tusentals andar och få kontakt med djävulen och helvetet. Då han är medicinman såg han inget skäl varför han skulle oroa sina patienter med en sådan djävulsdryck. Han använde dock den torkade, rivna xtabentun-roten mot hemorrojder. Han kokade rotmjölet i en halvtimme, tillsatte honung till avkoket, vidare litet tobak och kanel. För en vanlig berusande dryck rev man en bunt - cirka tjugo torkade stänglar av vindan - av en hands längd och kokade i vatten så att man fick en kvarts liter dryck. Drack man detta blev man berusad. Cocóm Mojóm visade mig också fruktpulpa av en växt som han kallade för kat (inte att förväxla med Etiopiens kat-blad av trädet Catha edulis). Han sade att man använde saften av denna fruktpulpa, utrörd i vatten, vid behandlingen av förryckta. Det var förmodligen fråga om Parmentiera edulis, i Mexikos högland kallad guajalote (quauhxilotl på aztekiska). Den hade lugnande verkan. Cocóm Mojóm förklarade för mig att han kände till ännu en växt som användes vid behandling av förryckta (locos). Kabal-muk kallar mayafolket den, och den växer framför allt i Izamal på Yucatan, öster om Mérida. Det rör sig om en Rauwolfia-art som i likhet med den indiska och javanesiska Rauwolfian innehåller alkaloiden reserpin. Reserpin används som lugnande medel inom psykiatrin. De mexikanska Rauwolfiaarterna [tetraphylla och longifolia (Tonduzia longifolia och Alstaria longifolid)] finns också i höglandsområdet och i Veracruz uppland, i Tabasco, Guerrero och Oaxaca. Man hade också i detta sammanhang kunnat fråga sig om man inte redan tidigt hade försökt behandla människor, som efter intagande av hallucinogener betedde sig "förryckt", med denna Rauwolfia. I fråga om trollsvampen och trollkaktusen tycks

detta inte ha varit fallet. Det passar egentligen i maya-folkets värld idag - och i går - att förryckta behandlas medicinskt. Hos primitiva folk eller stammar skulle ett sådant ingripande vara vågat, under alla förhållanden i sådana fall där de förryckta är sändebud från en annan, obegriplig värld.

90

Noter

1 Psykotropa ämnen, på psyket specifikt verkande substanser. 2 Psykofarmaka, läkemedel med i allmänhet övervägande impulsstegrande, retande eller lugnande verkan, som påverkar människans stämning och beteendemönster. 3 Albert Hofmann, kemist, ställföreträdande chef för firman Sandoz kemiskfarmaceutiska forskningslaboratorier i Basel. Känd framför allt på grund av sina studier om mjöldrygealkaloiderna ergometrin och ergotamin samt som upptäckare av LSD. 4 Walter Pöldinger, överläkare för psykofarmakologi vid psykiatriska universitetskliniken i Basel. 5 Peyotl, den ursprungliga beteckningen på trollkaktusen Lophophora williamsii Lem. De spanska erövrarna ändrade ordet till Peyote, som de hade lättare att uttala. 6 Meskalin är det hallucinogent verksamma ämnet i peyote, som sedan länge kan framställas syntetiskt. 7 Professor Louis Lewin, i sitt grundläggande verk Phantastica, se litteraturförteckningen. 8 Tesquino, alkoholhaltig dryck framställd av jäst majs. 9 Zenit: de betraktar den högsta punkten på himlen över betraktarens huvud som det femte väderstrecket. 10 Tequila, stark spritdryck som destilleras ur vissa Agave-arters stjälkar, som innehåller en sockerhaltig saft. 11 Lewin, a A. 12 Alkaloider, organiska, kvävehaltiga basiska föreningar i vissa växter. I hög dos ofta giftiga, i låg dos utgör de en viktig grupp läkemedel. 13 Mamillaria, vårt- eller kulkaktus med spiralformigt ordnade vårtor, som på sina spetsar bär ulliga eller filtartade dynor som omger taggarna. 14 Mer härom i standardverket om peyote-kulten bland nordamerikanska indianer, La Barre, W, The Peyote cult. Hamdon, Conn 1964. 15 E Merck, Darmstadt, framställer meskalinsulfat i form av glänsande prismor. 16 Lewin, a a. 17 Beringer, första gången i ett föredrag för en psykiatergrupp 1922. 18 Ringger, Das Problem der Besessenheit, i: Neue Wissenschaft. Zürich 1953.

19 Aldous Huxley. Boken utkom år 1954. Samma år kom den i svensk översättning: En port till andra världen. 20 Ringger i Parapsychologie. Zürich 1957. 21 Michaux, se litteraturlistan. 22 Se vidare Däniken, E von, Erinnerungen an die Zukunft. Ungelöste Rätsel der Vergangenheit. Düsseldorf 1968. 23 Zapotekerna, indiannation som hade skapat en högtstående kulturkrets i södra Mexiko, vilken vid spanjorernas ankomst ännu stod i blomning. Deras centra var Monte Albán och Mitla, i dag välbevarade ruiner. 24 Eliade, se litteraturlistan. 25 Professor Tadeusz Reichstein, chef för organisk-kemiska institutionen vid universitetet i Basel. Nobelpristagare 1950 för utveckling av cortisonet. 26 Psilocybin är ett indol-derivat, hittills det enda i naturen påträffade i 4ställ-ning hydroxylerade indol-derivatet. En andra överraskning för kemisten: psilocybin är det enda hittills kända naturligt förekommande indol-derivat som innehåller fosfor. 27 Dysforisk förstämning, ångestbetonat stegrad, olustig förstämning. 28 Professor Rudolf Gelpke, känd orientolog från Basel, hedersledamot av der-vischorden Meium e Divané, se litteraturförteckningen. 29 Watts i Psychedelic Review, 1964: 1-3. Cambridge, Mass. 30 Romberg, att stå med fötterna tillsammans och slutna ögon. Positiv Romberg: osäkerhet, vacklan, eventuellt faller vederbörande omkull. Jämviktstest. 31 Gnirss har i detta sammanhang offentliggjort ett verk om "Ångest, psykiska och somatiska aspekter", i vilket han går in just på denna "tunna vägg". Se litteraturlistan. 32 Gnirss, se litteraturlistan. 33 Psykolys, som sådan betecknas en psykoterapi som använder sig av hallucinogener (kemoterapi). Professor Leuner nämner en framgångskvot på 65 % vid de svåraste neuroserna. 34 Albert Hofmann och Werner Hügin, den senare chef för anestesiavdelningen vid Basler Bürgerspital, kontrollerade självförsöken. 35 Professor Hans Heimann, schweizisk psykiater och chef för psykopatologiska forskningsinstitutet vid psykiatriska universitetskliniken i Lausanne. 36 Utvanns först som spjälkningsprodukt vid den alkaliska hydrolysen av mjöl-dryge-alkaloider och nyligen också extraherat ur kulturer av mjöldrygesvam-pen Claviceps paspali, som parasiterar på det vildväxande gräset Paspalum distichum. 37 Solms, känd psykoterapeut i Geneve, som är skeptisk mot användandet av hallucinogener i psykiatrisk praxis. 38 Hypnagoga hallucinationer skiljer sig från narkotikans effekter genom att reflexerna inte upphävs och att verkningarna på hjärtat mer eller mindre bortfaller. 39 Se avsnittet om scopolamin i kapitlet "Bolmört och spikklubba". 40 Peter Seidmann, psykoterapeut i Zürich, känd för sina arbeten Der Weg der Tiefen-Psychologie in geistesgeschichtlicher Perspektive och Moderne Jugend, eine Herausforderung an die Erzieher. 41 Wasson hoppas också att få uppgifter från annat håll under kommande år,

och cuicatekerna, två andra indianstammar inom mazatekernas land och de angränsande områdena av östra Sierra Madre, använder profetsalvians blad för ceremonier. 42 Ergot är den engelska och franska beteckningen för mjöldryga. På franska betyder ergot också "vissen gren", möjligen med tanke på de eventuella verkningarna av mjöldryga. 43 Många forskare föredrar beteckningen psykotomimetikum, dvs "psykosefter-härmande". 44 Psykedelisk, ett begrepp som har blivit vedertaget i USA (mind manifesting, mind expanding eller mind opening drugs) och kan översättas ungefär med "medvetandesvidgande". "Medvetandesförändrande" skulle väl med den syn man numera har på företeelsen vara mer adekvat. 45 Jacques Mousseau, chefredaktör för tidskriften Planete i Paris. 46 Leuner, se litteraturlistan. 47 Richard Al pert, förutvarande professor i psykologi vid Harvarduniversitetet. 48 Professor Sidney Cohen, chef för neuropsykiatriska kliniken i Los Angeles. 49 Lewin, a a. 50 Charles Baudelaire, Elevation ur Les fleurs du mal (Ondskans blommor). Svensk översättning av Dan Andersson i: Samlade skrifter, 2, Stockholm 1930. De följande prosacitaten av Baudelaire är ur hans Du vin et du haschisch compares comme moyens de multiplication de Vindividualité (Om vin och haschisch jämförda som medel till mångfaldigande av individualiteten), som han publicerade i mars 1851. Översättning av Vera M Nelhans. 51 I: Kohn A, Sibirien und das Amurgebiet. Leipzig 1876. 52 Denna krets kring Carl Gustav Jung hade såtillvida kontakt med afrikana, som den ingående befattade sig med den atavistiska konstens fenomen. 53 I: Lewin, L, Die Gifte in der Weltgeschichte, 1920. 54 Lewin ibid. 55 Hartwich, se litteraturlistan. 56 Martinez, M, Plantas medicinales de Mexico. Mexico 1959. 57 Ximénez, se litteraturlistan. 58 Carl von Linné (1707-78), skapare av sexualsystemet för växtriket, som baserar sig på indelning efter ståndare och pistiller. 59 Hughes, P, Witchcraft. London 1952. 60 Scott, R, Discoverie of witchcraft. London 1584. 61 A J Clark i bilaga till Murray, M, The witch cult in western Europe. Oxford 1921. 62 Guazzo, FM, Compendium maleficarum. Milano 1608. 63 Konrad, E, Zur physiologischen und therapeutischen Wirkung des Hyoscinum hydrochloricum, Zbl. Nervenheilk. Psych., 11 Jg., 1888: 18: 529. 64 Mannheim, M J, Die Scopolaminwirkung in der Selbstbeobachtung, Z. Neurol., 1925: 93: 555. 65 I en bilaga till Monatsschrift für Psychiatrie und Neurologie. 66 Georg Schweinfurth, känd Afrika-forskare (1836-1925). 67 Peters, D WA, Kat. The pharmaceutical journal, 1952: 5: 7.

versitetet. Efter sina psilocybin-försök ägnade han sig 1963 åt LSD och måste lämna Harvard. 70 Sidney Cohens arbete The beyond within hör till hallucinogenkunskapens klassiska verk. 71 Confinia Neurologica, "Neurologins gränsområden". Basel/New York 1952. 72 Prinzhorn, H, Bildnerei der Geisteskranken. Berlin 1922.

Noter av Finn Sandberg, professor i farmakognosi I Enligt E F Anderson (Brittonia 1969:21:299) innefattar Lophophora williamsii vad som tidigare beskrivits som L. lewinii. Det är sålunda varieteter av samma art. II Adrenokrom är dock inte den huvudsakliga nedbrytningsprodukten av adrenalin. Dess patofysiologiska roll är mycket osäker. III Av de nämnda släktena finns arter även i Sverige, t ex den stora kragskiv-lingen, Stropharia depilata, och tuvad mörkskivling, Psilocybe spadicea. IV Leuenberger gör sig här i sin upptäckariver skyldig till en självöverskattning. Ouabain upptäcktes ett sekel före honom. V Även annan indelning, så att Humulus och Cannabis hör till familjen Canna-binaceae. VI Felaktigt påstående av författaren. Under en vacker sommar i Sverige, t ex 1969, bildades cannabinoider i hampa. VII Felaktigt påstående av författaren. Bladen av han- och honblommor innehåller ungefär lika mycket cannabinoider, beräknat per torrvikt. VIII Även i andra områden, t ex Anatolien, enligt egen erfarenhet. IX Tveksamt påstående. Calotropis innehåller hjärtaktiva glykosider av samma slag som Digitalis. X Det verksamma ämnet är ∆1-tetrahydrocannabinol (THC), och dess metabolit 7-hydroxi-∆1-tetrahydrocannabinol. Främst har professor Mechoulam i Jerusalem klarat ut kemin hos haschisch. XI De hallucinogena substanserna är nu isolerade och strukturbestämda: muci-mol och ibotensyra. XII Detta antal är mycket lågt räknat. Det skall väl observeras att antalet gäller endast toxisk effekt, medan medicinalväxternas antal är hundrafaldigt större och ständigt ökas.