Den Mexikanska Trollkaktusen Peyote

Den mexikanska trollkaktusen Peyote

Vart sjätte år, i samband med det mexikanska presidentvalet, uppträder framför presidentpalatset några avtärda män med långt hår. De har med sig en hyllningsskrift, i vilken deras stam, det indianska tarahumarafolket, betygar förbundsregeringen sin trohet. Tarahumara, vilkas förfäder norrifrån kom till det område som nu är Mexiko ungefär samtidigt med aztekerna, utgör med sina några tiotusental själar en av de omkring femtio större indianska befolkningsgrupperna i Mexiko. De är i ekonomiskt hänseende praktiskt taget självförsörjande och lever bland Västra Sierra Madres höjdsträckningar. Det är ett bergland i väster, som innanför Stilla havets kust - närmare bestämt California-viken - reser sig till 2 500 meters höjd och utgör ett av upp till 1 000 djupa raviner genomskuret högland. Deras grannar, apacherna och yaqui-indianerna, kuvades för cirka hundra år sedan av de mexikanska trupperna, och det först efter vilda strider. Av apacherna finns det knappast något kvar längre på mexikansk mark. Tarahumara-indianerna som hyllar den nye presidenten, tillryggalägger vägen till fots från sina hem i bergen i nordvästra Mexiko till huvudstaden, ca 2 000 kilometer, och de gör det i ilmarscher. Pressfotograferna från huvudstadens stora dagstidningar håller sig varje gång framme, och dagen därpå finner man på förstasidorna av deras tidningar en för det mesta otydligt reproducerad bild av de sällsamma gestalterna, som tycks stamma från en historisk tidsålder. Man kan inom Mexikos gränser också tillryggalägga distanser med flyg, som inom Europa skulle motsvara avståndet från norra Lappland till den italienska stövelns klack. Därför är den mexikanske tidningsläsaren inte särskild imponerad av de löpande tarahumara-indianernas prestation. Man är rentav litet generad över att behöva visa omvärlden att det i den uppåtsträvande industristaten Mexiko fortfarande finns "stenåldersmänniskor". De olympiska spelen i huvudstaden medförde emellertid en ny inställning.

Med tanke på de olympiska spelen i Amsterdam 1948 kom man på idén att sätta in några av dessa uthålliga löpare. Man fann snart i dessa indianers bergiga hemtrakter en man som bar namnet "Sierras tiger" och som gällde för att vara den snabbaste bland löparna. Han inbjöds till huvudstaden och löpte till att börja med de 2 000 kilometer som skilde honom därifrån. Före detta långdistanslopp hade han som uppmjukning sprungit 300 kilometer på tre dagar. Sista sträckan av vägen till huvudstaden, 100 kilometer mellan Pachuca och Mexico City, klarade han under kontroll av på 9 timmar, och ytterligare 37 minuter som han hade använt till intagande av majs och vatten. Idrottsföreningarna sökte vidare i tarahumara-indianernas land och hämtade tre dussin män för att låta dem löpa den olympiska maratonsträckan på 42 195 m i huvudstaden. Bland dessa tre dussin tarahumaraindianer utvaldes fyra löpare som skulle representera Mexiko i maraton vid olympiska spelen i Amsterdam. De fyra sällsamma löparna kom till att börja med till New York, och fann att de klyftor som var nedskurna mellan husmassorna där var lika osunda som de ångande tropiska klyftorna i deras bergiga hemland. De hade aldrig förut sovit i sängar eller ätit med gaffel och kniv. Bäggedera lärde de sig mycket snabbt. Efter sju solar och sju månar - så uttryckte de saken - kom de fram till Amsterdam. I Amsterdam började deras schamaner sitt förarbete. Löparna hade med sig några av sina magiker, som framför allt skulle sörja för att den illasinnade omvärldens många onda andar inte skulle kunna göra dem något. Hemma försöker tarahumara-indianerna i samband med folkfester att förtrolla sina medtävlare genom att om natten gräva ner människoben längs deras löpsträckor. Dessa skall på ett avgörande sätt hämma dem i deras löpning, förmodligen emedan de inte bär med sig något motmedel mot verkningarna av dessa knotor. Före maratonloppet måste schamanerna massera de indianska löparna med varmt vatten och glatta stenar. I dag, dvs rätt långt i efterhand, förmodar man att de dessutom gned in löparnas muskler med peyote,5 dvs med torkade skivor av en kaktus, den trollkaktus som vi här skall tala om. Inom tarahumara-indianernas folkmedicin används denna kaktus mot reumatism, en åkomma som är vanlig i det ömsom fuktiga, ömsom torra, ömsom varma och ömsom kalla klimatet i Västra Sierra Madre. Sjukdomen utgör där en svår hämsko för människor som under timslånga vandringar måste övervinna ända till 1 000 meter djupa raviner bara för att ta sig till närmaste granne. De båda främsta löparna ur fyramannagruppen som uppträdde i Ams-

terdam, José och Aurelio, förlorade första och andra platserna i maraton. "Sträckan var helt enkelt för kort!" utropade de. Hade de fått springa några hundra kilometer så skulle de ha segrat. De hade också kunnat föreslå 2 000 kilometer! Efter de erfarenheter man numera har inom idrotten i fråga om doping måste man fråga vad tarahumara-schamanen ytterligare hade tagit med sig för något till Amsterdam. Kanske peyote för att framställa en dryck som tarahumara-indianerna intar hemma för att döva hunger, törst och trötthetskänsla och hålla dem onaturligt vakna? Här stöter vi på ett tema som enbart bör behandlas i samband med respektive folks landskap, försörjningssätt och historia. En tarahumara-indian som tuggar peyote, skivorna av trollkaktusen, eller intar peyote som dryck reagerar annorlunda än en yngling från våra dagars Greenwich Village i New York som hänger sig åt ett meskalinrus,6 dvs det rus som framkallas av det verksamma medlet i peyotekaktusen. Det är inte bara så att varje enskild individ reagerar olika, utan det gäller också om mer eller mindre likformade mänskliga samfälligheter. Ju djupare rotat och mer allmänt spritt ett bruk inom ett folk eller en stam är (t ex intagande av peyote), desto mer enhetliga blir verkningarna på den enskilde. Detta kräver att vi vid behandlingen av frågan om de psykotropa drogerna måste gå mycket nära in på de samhällen som har använt dem sedan århundraden eller rentav årtusenden utan avbrott, och som fortfarande använder dem. En tarahumara-indian som har intagit peyote - och i detta fall inte inom ramen för en ritual - ser tydligt hur "träden vacklar och hur ravinernas väggar böjer sig ner över honom".7 Han går emellertid med stadiga steg, stadigare än innan han åt peyote, längs randen av sin avgrund. Man känner väl till hur fria från svindel de indianer är som ibland sätts in i skyskrapebyggen i USA. Den som kan gå utan svindel på järnbalkar tvåhundra meter över gatans asfalt reagerar troligtvis också annorlunda i ett peyoterus än en av våra civiliserade, som får svindel redan på krönet av en tre meter hög mur. Förmodligen hade tarahumara-schamanen också måst ta med sig en tillräcklig portion av tesquiño,8 majsöl, till Amsterdam. Utan denna berusande dryck framställd av mjöl av torkade och jästa majsgroddar står sig en tarahumara slätt. Han kan utan vidare sätta i sig fyra, fem liter av detta öl och ändå utföra optimala fysiska prestationer. En kombination av peyote och detta tesquiño torde förhindra att peyotens obehagliga biverkningar gör sig alltför gällande. Detta tycks de unga amerikaner ha tagit lärdom av som i dag vid sina sammankomster intar whisky och meskalin på en och samma gång.

Man är fortfarande osäker om den genom århundraden pågående rituella användningen av peyote bland tarahumara-indianerna ändå inte lett till ett slags tillvänjning (vi borde kanske säga beroende). Om dessa indianer också bara tillfälligt berövas denna stimulerande drog kan det leda till otillbörliga inskränkningar i deras prestationsförmåga. Bland våra idrottsmän skulle det däremot gälla som doping, och det är inte ens säkert att man skulle kunna räkna med någon stegring av deras prestationsförmåga. För att riktigt kunna förstå det kommande kapitlet om peyote och meskalin skall vi i korthet beskriva levnadssättet bland tarahumaraindianerna, det folk som genom tiderna starkast har försvurit sig åt peyotekulten. Jag kan här nämna att jag har sett sådana tarahumaraindianer i ögonen och därvid fått en känsla av att förlora mig i dem. De lät min blick sjunka in i deras, och tvärsigenom den förlora sig in i oändligheten. En starkare form av introversion har jag sällan mött. Den verkar också indirekt som värn mot och avsöndring från omvärlden. De lever på sin av djupa remnor sönderskurna bergsplatå inom kretsen av sin familj och för en tillvaro i ytterligt små samhällen, och de är inte alls angelägna om kontakt. Sådana människor kan ju knappast gå längre "in i sig själva" eller sträva bort "ut ur denna värld in i själarnas världsrymd". Försöker man härma dem måste det i själva verket bli till en parodi på det som en tarahumara upplever efter att ha intagit peyote. Tarahumara-folket, som sägs vara befryndat med grottinvånarna högre upp i sydliga Nordamerika, lever ännu i dag i grottor och framför allt i låga stenhyddor på bara marken, tillsammans med sina husdjur. Deras huvudsakliga föda är rostad och målen majs och deras dryck majsöl (tesquiño). I de täta barrskogarna på Sierra Madre finns fortfarande björn, hjort, vildsvin och allehanda gnagare. Bland de sistnämnda finns en råttart som är en ytterst eftersökt läckerhet i halstrat skick. De sparsamma frukterna, framför allt citrusfrukter, byter tarahumaraindianerna hos låglandets mestiser ut emot de allra nödvändigaste bruksvarorna. Protein får de också genom bönor (frijoles), vitaminer genom lök och framför allt chili (ett slags paprika). Salt avvisas som krydda av de ännu inte kristnade tarahumara-indianerna. Tarahumara-folket tillhör de för det mesta slanka och högväxta indianerna i Mexiko. De räknas till den befolkning som i det gamla Mexiko kallades för chichimeker (vi skulle säga barbarer). Hit räknas, vid sidan av de sist invandrade aztekerna, de likaledes i Västra Sierra Madre boende yaqui-, cora- och huichol-indianerna, som alla tuggar peyote. Bland dem är det särskilt huichol-indianerna som intar trollkaktus vid skörde16

festerna. Tarahumara-folket avviker från indianerna i södra Mexiko genom sin storväxthet. Indianerna i söder är satta, bredaxlade och muskulösa och deras hud är mer kopparfärgad. Tarahumara-indianerna mäter för det mesta 165-170 cm och väger 60 till 70 kilo. De motsvarar därmed ungefär genomsnittsmåtten för exempelvis en schweizare. De har ovanligt höga bröstkorgar, för övrigt utan hårväxt. Deras händer är ovanligt stora, deras fötter däremot normala. De uthärdar väldiga temperaturskillnader - tropiska somrar och isande vindar under vintern, då temperaturen kan sjunka till minus 20 grader. Tarahumara betyder just "löpare", och denna stam är den enda av alla indianstammar som sedan århundraden bedriver hastighetslöpning som sport och lek. Under löpningen driver de alltid en träboll framför sig, som rullas i sicksack. Koncentrationen på denna boll tycks underlätta för löparen att övervinna strapatserna. Varje år har de kapplöpningar på långa distanser - ofta över hundra kilometer i en terräng som avsiktligt väljs så att klippblocken hopar sig som hinder i löparnas väg. Löparna och åskådarna slår vad, och mången förlorande löpare får betala sin motgång med förlusten av hela sin klädedräkt. Höljd i trasor som hans vänner sticker till honom går han vidare tills han, ofta först efter flera år, kan skaffa medel till nya klädesplagg. Då det för många gäller hela hans väl och ve tar han utan betänkande också trollkonsterna i sin tjänst. Han kan under löpningen röka en tjock cigarr som i förväg dränkts i blod från sköldpadda och fladdermus. Tobaken har han blandat med andra narkotiserande örter, och den bedövande röken pustar han under löpningen i ansiktet på en konkurrent, medan denne försöker springa förbi honom. Man kallar detta "bromsande andedräkt". Också åskådarna pustar sådan rök i ansiktet på de förbiilande löparna - om dessa är motståndare till deras favoriter - i hopp om att de skall dra ner en del av den i lungorna. En löpare kan också försöka att främja sitt eget lopp genom att sticka brinnande facklor i håret, ett levande fyrverkeri mot den snabbt mörknande tropiska kvällshimlen. Inför sådana löpningar tränar man inte i egentlig mening. Träningen ersätts med en särskild form av jakt, då det jagade villebrådet, den mexikanska hjorten, enbart fångas för att därefter släppas igen. Jägaren studerar först vanorna hos en bestämd hjort, som han inte släpper ur sikte. Det kan ta flera dagar. Sedan tar han upp förföljandet, som i sin tur kan vara ända upp till tre dygn. Har jägaren tur störtar hjorten till sist samman framför honom av utmattning. Indianen binder den och för den till sin familj, som firar en fest under vilken jägaren spelar villebrådets roll. Efter festen släpps det fångade djuret. Detta ceremoniel kring den heliga

hjorten utesluter inte att man jagar djuret med pil och båge för köttets skull. Denna hjortdans utförs för övrigt också bland yaqui-indianerna, och den har också uppförts av den statliga folkloristiska dansgruppen i Mexikos huvudstad. Detta skådespel kommer troligtvis en gång, sedan hjorten utrotats, att vara den enda kvarlevan av en kult som ännu idag utförs på fullt allvar i Västra Sierra Madre.

Peyotl, Guds tvillingbror Nonorugami eller "Fader Sol" är enligt tarahumara-folkets uppfattning Peyotls, trollkaktusens, tvillingbror. Solen förlänade - inte helt och hållet enligt vår logik - sin bror formen av en växt, för att han bättre skulle kunna hjälpa människorna. En liknande uppfattning har jag påträffat hos några stammar i Västafrika, som påstod att skaparguden efter jordens skapelse nedlagt sin skaparkraft i växterna. Det kommer an på människorna att dra nytta av dem. Så påstod i varje fall medicinmännen i dessa stammar, vilket också medicinmännen hos kunama-folket i Eritrea gjorde, hos vilket jag har tillbragt flera månader. Vi kan anta att tarahumara-indianerna kommit fram till sin uppfattning först efter att av en slump ha smakat på peyote och då gjort kaktusen till halvgud. Som sådan behandlas han mycket vördnadsfullt. Precis som man låter den helgade mexikanska hjorten löpa efter infångandet, för att kanske redan nästa dag skjuta den med pil och båge, ärar man också den lilla peyote-kaktusen, för att sedan tugga sönder den eller hälla i sig den i form av en tjockflytande dryck. Det är inte bara bland indianer som jag har fått det intrycket att det skulle vara outhärdligt om inte gudar också hade fel och därför kan överse med alla slags synder om man bara ber dem. Också i Afrika gäller denna uppfattning, grundad på rent praktiska överväganden. Det leder till att etnologer som inte själva har kunnat iaktta av lekmän inberättade fenomen, ibland har betecknat dessa som fantasterier. Tarahumara-indianerna kallar peyote-kaktusen för jicuri (j = tyskt ach-ljud).

De korsar sig inför en kaktus . . . Som halvgud behandlas Peyotl synnerligen vörnadsfullt av tarahumaraindianerna. Till och med när de gått över till kristendomen korsar de sig

när de träffar på växten. När man då som främling är i sällskap med dem, ber de en att åtminstone lyfta på hatten eller sombreron. Indianerna uppträder som om de i Peyotl mötte en människa eller en personifierad gudom. De påstår också att deras hälsning alltid besvaras. Många gånger omger de en Peyotl med stenar och sticker in en tjock cigarr i den, sedan de först tänt den och fått den att glöda. Peyotl "röker". Barn och kvinnor får inte röra vid växten. Kvinnorna får göra det när de mal den till en gröt på molcajete, rivstenen, så att den kan drickas som en tjock flytande vätska. Beröra växten får bara curanderos, dvs schamanerna eller medicinmännen. Också dessa tvättar först händerna eller använder pinnar för att lyfta växten med. Mången tarahumara som har tagit emot och ätit andras mat sköljer munnen innan han tuggar eller dricker peyote, "för att inte förarga Peyotl med främmande mat". Inomhus förvaras kaktusen enbart i en övertäckt skål "för att den inte skall få se något otillbörligt". Och utan föregående kött- och dryckesoffer (tesquiño) tas den inte upp ur kärlet. Om någon skulle försumma offret, skulle Peyotl sluka husfolkets själar. Tyvärr inträffar det att råttor sätter i sig peyoten. Som straff för att de inte har hållit ordentlig vakt över Peyotl kan indianerna bli vansinniga. Och när någon stjäl peyote hos sin granne, mister han förståndet om han inte lämnar tillbaka den. Återlämnandet är en omständlig historia. För tjuven måste offra en ko och låta den bestulna familjen festa på den. Trollkaktusen kan leva i månader utan att vara i jorden. Dess drogverkan lär räcka i fyra år. Efter den tiden gäller kaktusen som död och begravs i bostadsgrottan eller hyddan eller också där man en gång har grävt upp den. Den ersätts om möjligt med nyuppgrävda exemplar så att det under alla förhållanden finns en viss mängd till förfogande. Man får inte förbise att peyote vid sidan av den rituella användningen också är ett eftertraktat läkemedel. Man använder saften utvärtes mot ormbett, brännskador, sår och reumatism. Man tuggar en bit av kaktusen och lägger massan på det skadade stället. Kaktusen skall också ha allmänt stärkande verkan, döva hunger och törst och hålla en vaken. Dessutom skyddar trollväxten hela stammen mot olyckor av alla slag. Om en tarahumara bär ett stycke peyote under sitt höftskynke är han skyddad mot björnar och kan dessutom räkna med att hjorten förtroendefullt närmar sig honom, så att han lätt kan skjuta den. Och vidare: Förr utgjorde peyote ett skydd mot de fientliga grannarna, apacherna, som hindrades från att avfyra sina flintgevär. Också mot häxor tycks peyote skydda, om man bär den med sig. De hindras då från att blanda gifter av alla slag i maten åt den som bär skyddet. Vidare tjänar peyote

till att rena själen efter ett lammoffer eller efter framställning av tesquiño. Kristnade tarahumara-indianer tror dessutom att peyote driver ut djävulen ur inälvorna. Peyote finns inte - eller kanske inte längre - i Västra Sierra Madre, utan bara i Mexikos torra högland i norr, dvs mellan de båda bergskedjorna, Västra och Östra Sierra Madre. Antingen beror det på tilltagande skogsskövling eller klimatförändringar, men snarare kanske på insamling till övermått av dessa kaktéer eller stigande förbrukning genom icke-rituell användning inom en växande befolkning. Det kan också hända att tarahumara-folket tidigare levde i de fruktbara dalarna vid foten av sitt nuvarande hemland i bergen, där peyote frodades och fortfarande delvis frodas, och att de drivits upp till sina nuvarande bosättningsområden av mestiserna. Däruppe bland de ogästvänliga bergen förleddes de sedan av ett hårt liv till att tillgripa en drog, som gav möjlighet att i någon mån glömma denna hårda miljö och samtidigt hjälpte dem att fördriva hunger, törst och utmattning. Detta resonemang kan möjligen generaliseras. Det finns drogväxter, som växer på olika ställen på jorden, men som inte används av alla de folk som har tillgång till dem. En drog som t ex stillar hunger kan lämnas oanvänd av ett folk som lever i ett fruktbart land. Men naturligtvis kan också historiska, mytologiska och andra faktorer spela in. Eftersom det numera inte finns peyote-kaktéer i tarahumara-indianernas land, måste de hämtas där de ännu växer, framför allt i delstaten San Luis Potosí. För detta ändamål skickas varje år insamlingsgrupper ut, bestående av något dussin män. Insamlingsområdena ligger flera hundra kilometer bort, så att det rör sig om ett slags expedition. Denna förbereds rituellt. Under en föregående reningsceremoni bränns kopalharts, de mexikanska indianernas rökelse. På vägen till insamlingsområdet får männen äta och dricka vad de behagar. Men när de nått det område där peyote växer får de bara äta pinole, rostat majsmjöl utrört i vatten. När insamlarna upptäcker den första peyote-kaktusen reser de ett högt kors, sinnebilden för livet eller, enligt många forskare, för de fyra väderstrecken. (Det finns också en femte riktning, zenit.)9 Den påträffade peyoten läggs framför korset. Av den väntar sig nu insamlarna att den skall leda dem i deras sökande. Detta är inte mindre mödosamt än att plocka sällsynta svampar i våra skogar! Den därnäst påträffade peyote-kaktusen äts upp av männen, som därefter lägger sig ner, får hallucinationer och till sist somnar. Nästa morgon stiger de vederkvickta upp mycket tidigt och börjar leta efter trollkaktusen. Dessa peyoteros, som samlarna kallas, tror att peyote kan

sjunga och önskar att man skulle kunna ta med den till tarahumaraindianernas land, så att den kunde höra deras sånger. Vem vet, kanske hör insändarna i kaktusstäppens långa nätter coyotens, stäppvargens jämrande tjut. Och peyote framkallar hallucinationer som stegras genom ljud och lukter. Peyoteros påstår att kaktéerna som de bär hem på ryggen sjunger. De aktar sig för att oförsiktigt dra upp den enskilda växten ur jorden. De fattar pålrötterna med två träkäppar och lyfter dem, utan att röra vid dem med fingrarna, ur den vanligen rätt hårda stäppmarken. Innan detta sker skjuter de på var och en av de funna peyotekaktéerna två pilar, som korsas över plantan, utan att röra vid den. Peyote jagas alltså symboliskt, som vi ser det. Indianerna ser det inte symboliskt, för dem är det en verklig jakt. Återkomna till sitt bergsland överlämnar peyoteros sitt byte till sin curandero, schamanen, varje kaktus för sig i påsar "så att de inte skall slåss". De lägger dem i en hög framför ett stort kors, och medicinmannen talar därefter till kaktéerna som till mänskliga varelser. Han erbjuder dem mat och dryck och till och med cigarrer, som glödande sätts in mellan stenar som är uppstaplade omkring kaktéerna. Medicinmannen sörjer för att knappast någon fest går av stapeln utan att peyote hyllas. Peyotefesterna har för det mesta ett och samma förlopp. Schamanerna som leder dem sörjer var och en efter sin läggning och bildning för varianter. Men aldrig saknas en väldig eld av hela trädstammar, omkring vilken man samlas på en för det mesta rensopad öppen plats. Översteprästen ritar en ring med hjälp av en omvänd kalebass. Ringen delar han upp i fyra sektorer efter väderstrecken, och i mitten lägger han en peyote. Sedan använder han samma kalebass som resonanskropp för ett sällsamt knarrande och knirklande instrument, på vilket han ackompanjerar ett monotont sjungande. Medhjälpare till medicinmannen krossar nu peyoteskivor på stenar och blandar gröten med klart vatten. Drycken fördelas, och snart börjar dansandet, som pågår ända till morgonen. Då man dessutom dricker tesquiño faller många i sömn innan peyote till fullo hinner utöva sin verkan. En omständighet som långsamt men säkert nedbringar förbrukningen av peyote är den att man kan köpa sprit mycket billigt ända långt uppe i Sierra. Spriten för till målet snabbare än peyote, nämligen till ruset! Ty den nya spriten är till största delen en industriprodukt från kemiska fabriker, som har föga att skaffa med naturligt frambragt alkohol. Indianerna som är vana vid sin tesquiño klarar inte dessa konstgjorda drycker (gin, konjak och rom av billigaste ingredienser). Jag har överallt i indianområdena kunnat konstatera att indianerna rätt och slätt förgiftar sig

med dessa drycker. Äldre vänner som känner indianerna från gamla tider har försäkrat mig att alkohol som de själva framställde aldrig ledde till sådana scener av djupaste försupenhet, och att förr i världen tanken på "rening" genom alkohol var den förhärskande.

Med pil och båge mot trollsvampen Betydligt längre söderut i Västra Sierra Madre lever huichol-indianerna, som är besläktade med tarahumara-folket. Jag måste här inflika: Med släktskap får vi inte förväxla vad vi brukar mena i Europa. Vi måste hålla i minnet att två aztekbyar, som kanske ligger några kilometer från varandra, knappast tar upp någon som helst kontakt med varandra, och att redan deras aztek-dialekter avviker så starkt från varandra att de närmast utgör två grenar av samma språk, ungefär som holländska och tyska. Därför är det inte underligt att huichol-folket utformar sin peyotefest annorlunda än tarahumara-folket. De kallar peyote hícuri och samlar också in kaktusen i San Luis Potosís bergland. I likhet med tarahumaraindianerna går de i grupper - från minst 7 till högst 15 män - och söker efter kaktéerna inom ett område som forskarna anser vara det som deras förfäder en gång bebott. Det förefaller som om de som spillror av de s k chichimekerna senare förjagats från dessa rätt östliga trakter av höglandet, in i det skogiga Västra Sierra Madre. De räknas i dag som den indiangrupp som har bevarat mest av den aztekiska kulturen i ren form. Arkeologerna har inom deras nya bosättningsområde i gravar funnit tvåtusen år gamla, närmast humoristiskt verkande små figurer, som vittnar om en kultur som tämligen säkert går tillbaka på en arkaisk befolkning, som har föga med huichol-indianerna att skaffa. Samma är förhållandet med cora-folket, en indiangrupp som lever mellan huichol- och tarahumara-folket i Västra Sierra Madre. De använder också peyote för sina rituella fester, men skaffar sig kaktéerna genom byteshandel med sina sydliga grannar huichol-indianerna. De spanska krönikörerna har berättat mer om huichol-indianernas peyote-riter än om tarahumaraindianernas, som bor mycket längre bort. Fast peyote lär användas av tarahumara-folket som törstsläckare, tycks också en annan uppfattning råda. Huichol-indianerna tycks konsumera peyote i mycket större mängder. I varje fall påstår de att peyote framkallar törst. Vem vet, kanske är törsten snarare följden av stora mängder starkt agaveöl. Huichol-indianerna förstår sig också på att framställa

tequila10 genom att använda den saft som finns i den grova stjälken hos vissa Agave-arter. Tequila (40 % alkoholhalt) kan mycket väl komma en huichol att känna sig torr i halsen. Det av tarahumara-indianerna framställda majsölet, tesquiño, är ojämförligt mycket alkoholsvagare. Man måste ytterligare undersöka verkningarna av olika alkoholdrycker och peyote när de intas samtidigt. Skildringar av insamlandet av peyote visar att huichol-indianerna använder omkring två månader varje år till detta. Deras expeditioner når mot slutet av regnperioden, i september, fram till kaktusstäpperna i San Luis Potosí. Det huvudsakliga insamlingsarbetet äger rum i oktober när kaktéerna är som saftigast. Huichol-indianerna låter peyote-kaktusens rovliknande rötter stå kvar och skär bara av överdelen, som knappast tittar upp ur marken, med ett skarpt snitt. Som vi av egen erfarenhet vet, växer sådana kaktusstubbar för det mesta glatt vidare, särskilt om det regnar mer och snittytorna kan läkas. Också huichol-indianerna "jagar" kaktusen med pil och båge. De skall då alltid skjuta i alla väderstreck för att, som de säger, träffa hjorten. Man kan anta att detta snarast är pantomimer och att pilarna liksom hos tarahumara-indianerna drivs ner i jorden runtomkring kaktusen. Indianerna ser i peyote hjortens "fot underifrån", som på magiskt vis står nere i jorden liksom spegelvänd. Denna heliga hjort, som vandrar ur vår jord inifrån, gäller det att skjuta med pil innan man skär av "foten". Norr om delstaten San Luis Potosí finns ett ännu sällsammare stäppområde, delstaten Coahuila. Jag har rest i detta område och många gånger inte träffat en människa på många timmar vid de mycket fåtaliga vägarna. I denna delstat går köpmän ut och samlar in peyote, som de längre norrut säljer till turister. Indianerna levererar kaktéerna billigt till dessa köpmän, och tänker knappast på att själva tugga dem. Aguardiente, dvs vanligt brännvin, tycks ha mer att ge dem. Må främlingarna glädja sig åt peyote-ruset och promenera omkring litet i dess rums- och tidlösa anderike! Priset på torkad peyote avtar från söder mot norr, helt enkelt därför att det norrut, längs USA-gränsen är gott om säljare och lagen om tillgång och efterfrågan gör sig gällande i form av överskott på peyote. Vad indianerna upplever i peyote-ruset finns det mycket få uppgifter om, också i gamla krönikor. Säkerligen beror detta på att det rör sig om en religiös ceremoni, och att indianerna inte vill eller kan tala om sig själva. Vi måste nöja oss med att ana vilka slags bilder och förnimmelser som indianerna kan uppleva genom noga kontrollerade försök med européer och amerikaner. Men säkert knyter de an till deras värld, frånsett arketyper, dvs urbilder.

Indianernas curanderos eller medicinmän använder peyote på dubbelt sätt i sin terapeutiska verksamhet. De försätter sig i ett visionärt tillstånd genom att äta av kaktusen. Objektet är patienten, vars sjukdom skall diagnosticeras. Får patienten å sin sida peyote som medicin, kan detta leda till att höja hans allmänbefinnande och därmed till att han lättare intar också andra medikamenter. Vidare är den sjuke mer tillgänglig för suggestioner från curanderos sida. Han är beredd att utan motstånd efterleva vissa föreskrifter, mot vilka han annars kanske skulle värja sig. Men också detta område av peyote-terapin är ännu knappast utforskat. Schamanernas beredvillighet att besvara främlingars frågor är mycket ringa. Jag kan säga att jag i Afrika fick det intrycket att medicinmännen där är långt mer tillgängliga. Det gäller framför allt främlingar och över huvud taget vita. Av dessa väntar sig inte medicinmännen någon inskränkning i sin personliga makt eller sin prestige. Att denna förblir vidmakthållen utgör förutsättningen för att många försök till att bota sjuka skall lyckas, vilket förutsätter en fast tro på medicinmannen från den sjukes sida. Sådana medicinska förfaranden som är av psykosomatisk natur skulle en stammedlem aldrig våga forska i. En "helig skygghet" avhåller dem. En främling måste under alla förhållanden räkna med att en listig medicinman drar honom vid näsan. Detta förekommer till och med oftare än man skulle tro. Om en medicinman - under något slags tryck, det må vara fruktan eller vänskap - inte kan undvika en främmande utforskares nyfikna frågor, så avger han snabbt förklaringar som efteråt betecknas som . . . allegoriska och som inte tjänar något till. Också de nordamerikanska studenter som arbetar på sina avhandlingar i sociologi eller etnologi i Mexiko och tränger in i de fast slutna indiansamhällena med exempelvis Rorschachtest, får vara försiktiga med sina slutledningar. Jag nämner detta, därför att det gäller också för självförsök i Europa och USA, särskilt när utsagor under peyote- eller meskalin-rus inte dubbleras och prövas senare genom minnesutsagor. Särskilt för dem som vill fram i rampljuset med sina självförsök är denna metod lämplig. Detsamma gäller för konstnärer - skulptörer, målare och skalder - som påstår att de på förut ouppnådda sätt fått inspiration under inflytande av peyote.

Peyote har många namn Louis Lewin beklagar sig över att manin att döpa om växter har blivit ett rent elände.11 Detta oskick har utvidgats också till kaktusfamiljen,

särskilt till echino-kaktéernas släkte Anhalonium, som i dag kallas för Lophophora. Det finns nu en art Lophophora Williamsii och en annan art Lophophora Lewinii. Dessa växter innehåller ett antal alkaloider,12 bland dem det hallucinogena meskalin. Lophophora Lewinii har röda, den andra arten gula blommor. Lewin påstår att denna Lophophora-art inte innehåller något meskalin och därför inte är något hallucinogen.1 Tarahumara-indianerna påstår att det finns en mycket sällsynt art av peyote, som är tre gånger så stor som den normala kaktusen. De kallar den Jiculi huála säliami. Alla andra peyote-arter är dess tjänare. Tar man den med sig så finns det ingen annan möjlighet än att offra en oxe till den. Med fåroffer är den inte nöjd. Försummar man detta så hämnas den genom att sluka en människa. Denna jättepeyote är odödlig och böjer ständigt sitt huvud mot jorden. Den "lyssnar" till tarahumaras land och hör efter om peyote vördas också genom sånger. Av egen erfarenhet kan jag säga att det är otroligt svårt att på den ändlösa kaktusstäppen upptäcka växter av peyotes storlek (5-8 cm i genomsnitt), framför allt när de som denna nätt och jämnt höjer sig över markytan. Den som söker peyote gör klokt i att lära sig dess många beteckningar. Varje indianstam har sitt eget namn på den. Tarahumara: Houanamé, Hikuli, Hikori, Jicoli, Jicuri. Tepehua (i Durango): Kamba eller Kamaba. Huichol (Jalisco): Hicuri, Jicori, Hikuli. Opata (Sonora): Pejón. Otomie (Hidalgo): Beyó. Mestiserna har en hel rad olika beteckningar på peyote: Peyotl (egentligen det aztekiska ordet), Peyote, Piote, Piotl, Peyori, Pellote, Biznagas, Mezcal (inte att förväxla med spritdrycken med samma namn), Raiz diabolica, Tunas de tierra, Mexicalli. Därtill kommer att namnet peyote har utvidgats till många narkotiska växter, så att ett virrvarr av i varandra flytande begrepp uppstått. Många kaktusarter (Ariocarpus, Astrophytum, Pelecyphora, Strombocactus, Aztekium etc), Succulenter (Cotyledon), kompositéer och leguminoséer hör hit. Tarahumara-indianerna vördar utom den egentliga peyoten också två mamillarier,13 Mamillaria fissurata och Mamillaria micromeris. Den sistnämnda förstorar ögonen och banar därmed väg för häxutdrivning, förlänger livet och ökar snabbheten hos kapplöpare. Den förstnämnda

förhindrar stöld igenom att ropa på polis när ogärningsmän dyker upp. Den är mycket mer verksam än den riktiga peyoten. Så gäller det verkligen att hålla ögonen öppna efter den sällsynta växten. Jag tänker på en god vän som är "kaktusjägare" och som sedan många år söker en småväxt kaktusart - redan botaniskt beskriven - som en amerikansk samlare bjuder 5 000 dollar för. Det kostar pengar och tid och mycket tålamod att ge sig in i kaktéernas rike. Sökandet efter rariteter i denna taggiga värld är som ett lotteri. Den riktiga peyoten växer i följande mexikanska delstater: Aguascalientes, Chihuahua, Coahuila, Durango, Hidalgo, Jalisco, Nuevo León, Querétaro, San Luis Potosí, Tamaulipas och Zapatecas. Detta område omfattar det norra höglandet mellan de båda Sierras, ungefär halva Mexiko, ett land som är lika stort som Västeuropa utom Skandinavien. Också i delstaten Sonora finns det några trakter där peyoten trivs. Det är inte av en slump som en by heter Hikuti, där man till och med odlar kaktusen. Regeringen tillåter detta endast i samband med vetenskapliga uppgifter. I delstaten Jalisco finns en by som heter Peyotán och i staten Durango en missionsstation med namnet El Santo Nombre de Jesus Peyote.

Munkar mot en kaktus Användningen av peyote och Peyotl-kulten blev snart kända för Mexikos spanska erövrare. Som bekant försiggick denna erövring i det kristna korsets tecken. Munkar och missionärer bemödade sig om att ersätta indianernas religiösa riter med kristna. Det gick så långt att en vilt växande rävsvans (Amaranthus caudatus) förbjöds som näringsväxt. När torkan gjorde att majsskörden inte räckte till, hade man alltid haft denna näringskälla kvar. Eftersom växten endast kom i förgrunden i samband med hotande hungersnöd vördades den som helig. Man gjorde en deg av rävsvansfröna och formade små gudafigurer som ställdes upp i tempelnischer. På denna grund förbjöd spanjorerna snabbt indianerna att äta fröna. Samma öde rönte peyoten i profant och rituellt bruk. Samtidigt uteslöts ytterligare hallucinogener (trollsvamp och frön av trollvinda) - vid sidan av musik och dans, som ju också hade tjänat de gamla gudarna! För att förstå hur indianerna utan svårigheter har kunnat bygga in sin Peyotl-kult i en kristen ram måste vi veta att det fanns häpnadsväckande

paralleller mellan aztekisk och kristen religion. Korset var redan före spanjorernas ankomst välkänt i form av ett slags malteserkors, troligtvis ett schematiserat livsträd. Dop och ett slags konfirmation hörde till religiös praxis. Kosmos betraktade aztekerna som tredelat: gudarnas värld, människornas värld och de onda andarnas undre värld. Den aztekiska gudavärlden bestod av övergudar, undergudar, helgon, apostlar, jungfrur och änglar - om vi använder våra beteckningar. Till och med skapelseberättelsen överensstämmer i stor utsträckning med vår. Den förde tillbaka människosläktets uppkomst på ett urpar, hade begreppen "himmel" och "hinsida", där de de döda (liksom i den koptisk-kristna läran) efter en mångårig vandring fann frid. De döda själarnas förlossning var en följd av bön och offer från de levandes sida, framförallt de anhörigas. Till synden hade enligt aztekisk uppfattning inte kroppen skuld utan själen, som i sin tur får sin kraft från anden - eller förnuftet. Aztekerna antog att varje människa under sitt levnadslopp genom en additionsprocess blev mer och mer syndig. På grundval av denna syndabalans skilde de på goda och onda syndare. Gud var en tuktare (som Jahve eller Allah). Med enkla metoder måste denna Gud föranledas att bannlysa de onda krafterna i livet. Att den kristna Peyotl-kulten långt senare (efter 1890) vandrade ut över de indianska samhällenas gränser i nordvästra Mexiko till sydstaterna i USA och där ledde till uppkomsten av Peyotl-sekter av kristen prägel, förklaras delvis av denna utveckling. De har i sin tur åtminstone indirekt bidragit till att peyote och i anslutning därtill andra hallucinogener lett till nya sektbildningar i USA. Det var ingen slump att hippies, som började framträda 1967, uppträdde utspökade som indianer. Det förefaller som om de aztekiska härskarna och adelsmännen inte bara strängt lät bestraffa ett övermåttligt alkoholbruk (agaveöl eller pulque och agavebrännvinet tequila), utan också på samma sätt bekämpade förtäringen av peyote och andra hallucinogener. I ett avsnitt av sin Suma Indiana, en textserie över aztekiska seder, talar Bernardino de Sahagún om ett långt tal som den aztekiske kungen skall ha hållit till sitt folk och vars innehåll nedtecknats. Där nämner han örter som berövar människan förståndet, t ex Tlapatli eller Omiztli. Tlapa är den giftiga spikklubban, som i högre doser leder till medvetandesförändringar. Bland annat yttrade sig kungen som följer: "Var du än må befinna dig (undersåte), upphör att dricka (drycker med hallucinogener). Du dör inte om du upphör med det. Tro inte att du kan börja dricka igen i hemmets stilla vrå. Vår herre Gud kommer att se dig, han som du kränker med detta. Gud kommer att sörja för att du blir straffad, även om jag inte hör något

om dina förehavanden. Man kommer att känna igen dig på ditt beteende och dina ord, eller också kommer du av misstag att hänga dig eller att falla i en djup brunn. Eller också förs du inför domstol, som dömer dig till döden genom hängning, stenande, piskning eller pilskott." Konungens tal om dessa syndare som inte har några vänner, nästan alltid är sorgsna, inte har någon aktning för någon och har två ansikten och två tungor kan syfta på symtom som snarare tyder på hallucinogener än alkohol. Det är knappast troligt att den aztekiske kungen var beredd att släppa in peyote-brukare bland sina soldater. Disciplinbegreppen i ett soldatrike (som jämförs med det gamla Rom) kunde knappast förlika sig med sådana hallucinogener. . . Den indianska envisheten sörjde för att peyote, om också i förklädnad av kristna riter, även i fortsättningen nyttjades i hemlighet, trots det kyrkliga förbudet. Detta gäller framför allt om de redan nämnda indiangrupperna i Västra Sierra Madre, dvs inte aztekernas efterkommande. När conquistadorernas musik- och dansförbud för indianerna senare upphävdes, kom för övrigt plötsligt utmärkt byggda instrument i dagen, som liknade spanjorernas instrument - fioler, gitarrer, harpor och andra. Det bevisade att indianerna i århundraden i hemlighet hade spelat på instrument, som de spionerat ut hos erövrarna. Utan den indianska envisheten skulle vi kanske inte känt till de tre viktigaste mexikanska hallucinogenerna trollkaktus, trollsvamp och trollvinda. Det är ännu för tidigt att säga om detta har länt världen till godo. Det kan nog vara så som med indianernas cocabuske i Bolivia och Peru, som vid sidan av de tjänster den gjort medicinen också förorsakat mycken olycka.

Ersättning för eldvatten. Peyotl-kyrkan Då myndigheterna i USA förbjöd indianerna att använda alkohol i sina reservat låg det nära till hands för dem att i stället för det eftertraktade "eldvattnet" gå över till peyote. Då längre fram förbudet kom att gälla också den vite mannen, var det många som tillgrep trollkaktusen. Det sista steget är hallucinogener som botemedel för alkoholister. På vissa sjukhus i USA lär över 50 % av fallen ha behandlats med framgång. En rad självutnämnda profeter och religionsstiftare, hälsoapostlar och "reformatorer" har tagit den enkla vägen över peyote för att vinna anhängare. De skaffade också fram kaktusen, som till stor del smugglades i stora mängder från Mexiko (och fortfarande smugglas). Folk som Rave, Hemsley och Blake14 har vetat att berätta att peyote gjorde kvin-

norna yngre, höjde männens potens och skärpte förståndet. Blake påstod till och med att de bibliska profeterna på sin tid tuggade peyote när de fastade i öknen, och på det sättet luttrade sig. "Peyotl-kyrkan", som man också kallar de enskilda församlingarna av den här sekten, är i dag utbredd bland ett femtiotal indianstammar i USA och Kanada. Till dessa hör arapaho-, svartfots-, cheyenne-, chippewa-, crow-, delaware- och sioux-indianerna. På de sydliga prärierna kom peyote först i de indianers händer, som upptäckte den på sina fälttåg in i det nuvarande Nordmexiko och då lärde sig använda den. Till dessa indianer hörde de vilda ryttarna av comanchernas stam i nuvarande Texas - 3 miljoner till antalet - vilka vid mitten av förra århundradet lär ha dukat under för kopporna, som den vite mannen förde med sig som gåva. . . För omkring 50 år sedan räknade man uppskattningsvis till över 10 000 medlemmar i sådana Peyotl-sekter. De var utsatta för skarp kritik och sökte skydda sig genom att i laga ordning inregistrera sin kyrka som The Native American Church, med andra ord som "Indiansk-amerikanska kyrkan". Idag torde antalet medlemmar i denna kyrka vara uppe i 1/4 miljon. I stadgarna betonar ledarna för Peyotl-kyrkan i synnerhet den sakramentala användningen av peyote för broderskärlek, avhållsamhet, hög moral, välfärd och ömsesidig välgörenhet, arbetsamhet - allt i en himmelsk faders namn. Peyotl-gudstjänst äger för det mesta rum en gång i veckan, från tidigt på lördagen till fram på söndagsmorgonen. Deltagarna sitter på huk i en ring omkring en eld, framför vilken står ett halvmåneformat altare av lera. På detta altare ligger en peyote (eller två, som betecknas som manlig och kvinnlig. Sådana könsdistinktioner förekommer ännu i dag hos många indianer i Mexiko, bl a i fråga om frukten av en alg som används mot reumatism. Man bär en "manlig" och en "kvinnlig" frukt, som liknar en kastanj, på den sjuka kroppsdelen. De kan skiljas från varandra om man lägger dem i vatten. De "manliga" flyter, de "kvinnliga" sjunker). Den "Stora anden" representeras av en s k road chief, "vägvisare" skulle man kunna säga. Han sjunger en inledningssång, åkallar Gud till deltagande i ceremonin och manar deltagarna att i sitt inre förbereda sig för gudstjänsten. För det mesta upprepas i sångerna några mycket enkla satser flera gånger. Till höger om road chief eller ceremoniledaren har trumslagaren sin plats. Denne representerar Jesus Kristus och svarar för rytmen under ceremonin. Cederledaren kastar därefter cederspån på elden och sörjer för rökelse. Elden själv sköts av eldledaren, som också fungerar som dörrvaktare och sörjer för de sjuka.

Till att börja med röker man en viss tobak. Därefter delas peyoteskivorna ut, som långsamt tuggas och äts. Sången varar hela natten. Gemensamma sånger följer på enskilda, undan för undan, varvid alltid den deltagare som sitter till vänster om den sjungande slår trumman åt honom. Det finns till och med indiansamfund vilkas medlemmar kan sjunga sånger på ett språk som varken de själva eller någon annan längre förstår, förmodligen ett från Mexiko härstammande, numera utdött språk (det finns några sådana som i våra dagar börjat utplånas: cucapa, cochimi osv). Men i övrigt sjungs hymnerna på stammens språk. Vid midnatt sjunger road chief midnattssången. Därvid går han ut och runt omkring församlingshyddan, blåser i ett vinghorn (för det mesta från en örn) i de fyra väderstrecken. Sedan går sången vidare tills morgonen gryr. Deltagarna upplever underbara, men också skräckinjagande hallucinationer. Kristna former av Peyotl-kyrkan påstår att peyote är Kristi blod. Man får anta att deras hallucinationer är av annat slag än deras ickekristna trosfränders. På morgonen kommer för det mesta road chiefs hustru med mat och dryck åt alla, och den ställer hon framför altaret. Deltagarna träder fram, ber och tar sin andel. Inom vissa sekter är gudstjänsten förknippad med offentliga bekännelser eller med helbrägdagörande. The Native American Church upptar inga bidrag eller skatter eller inträdesavgifter. Peyotl-kyrkan har de flesta av sina anhängare bland indianerna i delstaten Oklahoma. Där lever också resterna av irokeserna, som på sin tid jagades bort av den vite mannen från sitt ursprungliga hem i öster, bland Smoky Mountains. De hade en egen skrift som de ännu i dag använder, till och med i form av en tryckt Bibel. Peyotlkulten har redan nått över gränsen till Kanada och sträckt sig in i Oregon. Man kan påstå att många indianer i denna kult funnit en ersättning för de gamla bruk som den vite mannen tagit ifrån dem. År 1945 dog cheyenne-indianen Alfred Wilson från Oklahoma. Han hade ägnat hela sitt liv åt den "indiansk-amerikanska kyrkan". Han var dess högsta överhuvud och hade därför, i kamp för kultens frihet, kallats att klarlägga Peyotl-kyrkans idéer och föreställningar i Washington. Dessa sammanfattade han på följande sätt i ett tal: "Indianen bejakar sin tillvaro på denna jord och söker inte redan under jordelivet sin salighet i ett hinsides liv. Han talar inte, som de kristna ofta gör, om livets återuppståndelse och inte heller om dess slut. För honom finns varken början eller slut. Människan - i detta fall indianen - ser den rätta vägen i Vintergatan. Den som inte lever i harmoni med naturen, hans själ skall lämna Vintergatan och dyka ut i intet. I

motsats till hinduns nirvana är detta för indianen inte något eftersträvansvärt mål." Bland icke-indianska peyoteätare kan allt efter föreställningar och förväntningar den ene alltså uppgå i ett hänryckande intet, medan den andre glider ut i ett ångestfyllt intet. Enligt Alfred Wilson är människan en manifestation av den gudomliga kraften. Gud är jorden, som ändå bara representerar den synbara delen av Gud. Det som vi betecknar som liv är Guds andedräkt. Människan, som är delaktig av denna gudomliga andedräkt, träder in i ett tillstånd som för henne ut över hennes medvetandes gränser. Peyote betecknas i den nu rådande terminologin och även inom farmakologin bl a som "medvetandesutvidgande" (mind expanding) ämne. Vilka utläggningar en sådan benämning möjliggör ser vi redan av sammanställningen med begreppet "intet". Medlemmarna av Peyotl-kyrkan tror på grundval av samma överväganden också på möjligheten av helbrägdagörelse genom inkoppling av själsliga kraftströmmar. Insjuknar en medlem så kan andra medlemmar bistå honom genom att överföra själsliga krafter till honom. Enligt Alfred Wilsons uppfattning är peyote en beståndsdel av den gudomliga andedräkten. Den nästan vid samma tidpunkt (1876) uppkomna Christian Sciencerörelsen under Mary Baker-Eddy framstår i många hänseenden som en kristen parallell till de uppfattningar som omfattas av indianernas Native American Church. Och på senare tid går den psykosomatiska skolan också likartade vägar. Förföljelserna mot den indianska Peyotl-kyrkan var till stor del en förevändning för att beröva indianerna deras land, där man påträffat guld eller andra begärliga naturtillgångar, bland dem inte minst fruktbar odlingsmark. När kropp och själ är ett, som peyote-ätaren hävdar, är "allt möjligt". Beskrivningen av tillvaron undandrar sig språkligt återgivande. Individen söker en hållpunkt i kollektivet, som förmedlar utomspråkliga upplevelser till honom. Ensamvargen är därför sällsynt bland peyote-ätarna - också inom våra dagars icke-indianska peyote-kretsar. Den starka betoningen av sambandet med naturen hindrar i stor utsträckning medlemmarna av Peyotl-kyrkan från att gå över från peyote som växt till syntetiskt framställt meskalin (den verksamma beståndsdelen i växten, som framkallar hallucinationerna). Riten skulle förlora mycket av sin karaktär, alldeles bortsett från att den blandning av alkaloider, inklusive meskalin, som peyote innehåller, utlöser en kombination av verkningar som inte överensstämmer med dem som framkallas av det rena meskalinet. Vi

känner till många exempel på läkeörter, som också i blandningar är överlägsna den rena substansen i fråga om läkekraft. Begreppet "renhet" i fråga om en substans inkräktar ofta på det moraliska begreppet renhet. Och kemins segertåg, som utgår från analysen, isärtagandet av naturliga gemenskaper, för att via människans vilja företa en syntes, har också gjort en del för att främja kulten av "renheten". Vi har först genom den moderna psykologin och filosofin börjat värdera begreppet primitivitet. Redan Jean-Jacques Rousseau såg i indianen den fullkomliga naturmänniskan, "med sina fel, men också med en storslagenhet i inställningen till sina medmänniskor som vår materialistiska civilisation förstör, ja, har gjort löjeväckande".

Meskalin och varseblivningens portar Kemisten Spaeth i Wien fastställde redan 1919 formeln för meskalin: CH30

CH3O

CH2

CH2

NH2

CH3O

Senare har man också lyckats framställa meskalin syntetiskt utan peyote som råvara. Meskalin är en alkaliskt reagerande olja och löser sig i vatten, alkohol och kloroform. Med syror bildar det, liksom ammoniak eller nikotin, kristalliserande salter.15 Det kan också injiceras i kroppen intramuskulärt eller under huden upplöst i fysiologisk saltlösning eller vatten. Därigenom förhindras de inflytanden från matsmältningsprocessen som kan inkräkta på observationen av experimenten. De mexikanska farmakologerna Guerra och Oliveira anger 0,25 g meskalin som en högsta dos utan giftig inverkan. Redan 0,4 g utlöser typiska medvetandesförändringar, och 0,6 g måste betecknas som en hög dos. Det rena meskalinet framkallar nästan alla de reaktioner på försökspersoner som peyoteväxten framkallar. Med utgångspunkt från dessa försök kan man därför våga sig på att dra slutsatser som tillåter oss att någorlunda bedöma verkningarna av Peyotl-kulten. Redan munken Bernardino de Sahagún påpekade att intagande av peyote först utlöser kräkningsbehov och svindel. Någon timme efter injektionen av en medelstor dos uppstår långsamt ett angenämt rustillstånd, som varar några timmar. Obehagliga efterverkningar har knap-

past kunnat konstateras. Verkningarna av meskalinet är alltså i detta hänseende de omvända mot dem som framkallas av alkohol, som kan sluta med de välbekanta kopparslagarna. Nästan två tredjedelar av meskalinet utsöndras genom njurarna i inaktiv form (oxideras genom ett leverenzym). Det har fastställts att meskalin ingår föreningar med proteiner, som leder till pseudohallucinationer, dvs inte det rena meskalinet. Större doser, 0,5-0,6 g eller så, kan skada levern. Upprepade injektioner kan resultera i en skentillvänjning, som försvinner efteråt. Psykofarmakologin känner till en del preparat, t ex glutaminsyra, som motverkar meskalinets verkningar. När indianerna talar om "rening och klarnande" av deras ögon kan det knappast vara fråga om en synförbättring. Man ser alltså inte mer av den omgivande verkligheten, utan man lägger in mer av föreställningar om den. Under ett meskalinrus, då pupillerna utvidgar sig och förblir utvidgade i flera timmar (liksom vid haschisch- eller kokainrus), kan den optiska skärpan inte gärna stegras. Det är alldeles som en öppen bländare i en kamera, som minskar djupskärpan och skärpan överhuvudtaget. Färgseendefenomenet, också med slutna ögon, infinner sig likaledes vid hypnos, så snart denna är förknippad med musik. Försökspersonerna visar redan fysiskt delvis fullkomligt olika reaktioner. Sålunda stiger pulsen hos den ene samtidigt som den avtar hos den andre. Blodtrycket brukar förbli oförändrat, eller där någon förändring sker stegras något. Panna och handflator kan vara antingen torra eller fuktiga. Andningsångest och känsla av tryck i hjärttrakten är inte uteslutna. De vid meskalinruset inträdande medvetandesförändringarna gäller i första rummet synsinnet, därnäst hörseln, luktsinnet, temperatur- och beröringssinnet, känslan för tid och rum, form och rörelse. Försökspersonen uppfattar alla dessa förändringar annorlunda än som framgår av vederbörandes språkliga eller mimiska återgivning. Detta gäller också om våra normala sinnesupplevelser! Det oerhört snabba förbiilandet av ständigt växlande bilder medger knappast försökspersonerna att hålla isär de olika sinnesförnimmelserna. Sålunda kan färger förvandlas samtidigt som formerna förvandlas, ljud blir starkare, lukthallucinationer kommer och går. Vi måste alltid tänka på att de största skillnaderna i fråga om rusbilderna (som vi för enkelhets skull kallar dem) beror på skiljaktigheter individerna emellan. Det går därför inte så till som t ex vid intagande av en medicin, som verkar på ett och samma kroppsliga sätt hos varje individ. Så är alltså varje särskild berättelse om självförsök bunden till för-

sökspersonen, för att inte tala om denna persons kroppsliga och psykiska tillstånd just i försöksögonblicket. Hos samma försöksperson har samma doser ibland fullkomligt olika verkningar. Ena gången framkallas livliga hallucinationer, andra gånger bara obehagliga vegetativa biverkningar. Om de etnologiska komponenterna har vi redan talat, liksom om den stora betydelsen av den kulturkrets den berusade tillhör. Om meskalinets verkningar finns redan en rad klassiska redogörelser på grundval av självförsök och försök som ägt rum under läkarkontroll eller vetenskaplig kontroll i vidare bemärkelse. Då också läkare bara är människor får vi anta att deras egna fantasier ibland har slagit igenom. Ty också läkaren hyser i sådana fall vissa förväntningar. Den omständigheten att dessa förväntningar fullbordas i meskalinruset är viktig nog. Man har visat att den berusade under och efter ruset är i stånd att betrakta och bedöma sina hallucinationer. I dessa fall talar man om pseudohallucinationer, dvs sinnesvillor som är kroppsligt eggande, men i motsats till hallucinationerna kan kännas igen på sin tryckkaraktär. Det gäller också i de fall då en "ledare" vägleder den berusade genom den djungel hans förändrade sinnesvärld utgör. Louis Lewin nämner rusintrycken hos en icke närmare preciserad försöksperson, som förmådde att med särskild skärpa återge färgintryck:16 "Då framträdde efter någon tid liksom i ett ändlöst spel fint avstämda färgarabesker eller figurer, ibland dämpade av mörka skuggor, ibland i flödande ljus, gestalter som tog form och mångfaldigades, geometriska figurer, kulor av olika färger, tärningar, trianglar med gula punkter, från vilka guld- och silversnören utgick, färgskimrande tapetmönster, mattor, mörka spetsfiligran på blå botten eller på mörk botten lysande röda, gröna, blå och gula strimmor, också kvadratmönster, som såg ut som vore de av vågiga ulltrådar, stjärnor med blå, grön, gul glans eller stjärnor som tedde sig som ljusreflexerna i ädelstenar, brokiga, lysande, magiskt skimrande kristallbilder, också landskap eller fält som var brokiga, liksom sammansatta av färggranna ädelstenar, ljusgula blommande träd och mycket annat. Vid sidan av sådana föremål kunde man också se gestalter, delvis med grotesk form, färggranna dvärgar, och vidunder, antingen plastiska med egna rörelser eller flacka som på bilder, orörliga. En man med framskriden psykos såg med öppna ögon gröna och röda fåglar, med slutna ögon vita jungfrur, änglar, Guds moder, Jesus Kristus i ljusblått. Med skymda ögon såg en sjuk kvinna sitt eget ansikte. Det är en stegring av mottagligheten för ljusskillnader som efter stryknin. Hörselhallucinationer kan vara förknippade med det fantastiska inre

seendet. De är mer sällsynta än synhallucinationer. Klanger eller toner kommer som från fjärran, eller hörs med full styrka som sång av många människor eller som konsert och betecknas ibland som underbart ljuva eller melodiösa. Någon gång känner vederbörande också en angenäm doft eller en känsla som av frisk luft, eller också en egendomlig smaksensation eller känselförändringar. Allmänkänslan kan förändras och vederbörande kan då förnimma en känsla av viktlöshet eller av kroppslig förstoring eller depersonalisation eller fördubbling av det egna jaget. En epileptiker fick en så stark förnimmelse av känsellöshet i kroppen att han inte visste var, om eller hur han låg. Tidsmedvetandet minskas eller går helt förlorat. Betydelsefullt är att vid alla dessa normvidriga inre förnimmelser av funktionsändringar inom hjärnans olika områden är medvetandet alldeles klart och aktivt och tankekoncentrationen kan försiggå obehindrat. Vederbörande är i detta tillstånd klart orienterad och har behov av själviakttagelse." Psykiatern Kurt Beringer, som har författat ett grundläggande arbete17 om meskalinruset, skildrar sin rusupplevelse bl a på följande sätt: "Jag kom i ytterst egendomliga rumsförhållanden. Jag såg ner på mig. Jag såg fortfarande soffan som jag låg på. Men därefter kom ingenting, ett fullkomligt tomt rum. Jag var på en öde ö, svävande i rymden. Alla mina kroppsdelar var undandragna tyngdlagen. På andra sidan om den tomma rymden - rummet tycktes dimensionslöst - uppstod de mest fantastiska bilder för mina ögon. Jag blev mycket upphetsad, svettades, frös igen och måste oupphörligen stirra häpet framför mig. Ändlösa gångar med praktfulla spetsbågar, lysande brokiga arabesker, groteska utsirningar. Sköna, upphöjda och hänförande genom sin fantastiska prakt. Allt detta växlade och böljade, byggdes upp, störtade samman, återuppstod i nya variationer, tycktes snart åter bara ligga slätt framför mig, ibland tredimensionellt, ibland förlorande sig i ett ändlöst perspektiv ut i världsalltet. Soffa-ön försvann, jag kände inte längre min kroppsliga tillvaro, en tilltagande, sig omättligt stegrande känsla av en jagets upplösning. En stor spänning kom över mig. Något stort måste uppenbara sig för mig. Jag skulle se alla tings väsen, alla världsskeendets problem skulle blottläggas. Jag var höjd över, borta ifrån det sinnliga." Beringer begav sig därefter in i ett mörklagt rum, där åter bilder av fantastiska arkitektoniska strukturer stormade in över honom. Han såg ändlösa gångar i morisk stil. Ett korsmönster uppträdde i många olika variationer. Han upplevde två kosmiska system, som genom en skiljelinje var uppdelade i ett övre och ett undre system. Med tiden rörde de

sig, närmade sig varandra. Han såg däri två världssystem. I rytmen låg världsskeendets yttersta ände. Den blev långsammare, högtidligare. När de båda polära systemen strävade att sammansmälta till en väldig byggnad slets läkaren bort från sin underbara värld. Hans tänder gnisslade, hans händer svettades, ögonen brände av det myckna "seendet". Han hade en egendomlig muskelförnimmelse. Han hade kunnat ta fram varje särskild muskel för sig ur kroppen. En stämning av otillfredsställelse kom över honom, då hans kroppsliga förnimmelse "hela tiden hämtade ner mig från höjderna av den högsta själsliga lyftning". Detta andra exempel visar redan rätt tydligt läkarens medvetna bidrag under ruset. Det kommer alltid att vara svårt att fastställa vad som i efterhand har tillfogats kommentaren. Att den är tänkt får emellertid i sådana fall säkert föras tillbaka på den inspiration som utlösts av meskalinet. Och det kan i många fall vara en fördel, också för omvärlden. Det läkarmässiga omnämnandet av det anatomiska uppträdandet av hans enskilda muskler är rätt betecknande. Parapsykologen Peter Ringger visar vid ett självförsök hur tingen löser sig från sin omgivning och börjar leva ett eget liv:18 "Jag hade den känslan att ett fönster i grannhuset, till höger och vänster flankerat av träd, betraktade mig ondskefullt." Och Prinzhorn talar om en "irriterande, påträngande självständighet hos tingen". Hermann Römpp nämner i sitt omfattande verk Kemiska trolldrycker sitt självförsök med endast 0,2 g meskalin. "Fjädern på min reservoarpenna betraktar mig som ett gamhuvud." Och vidare: "Dessa bokstäver som stirrade helt fräckt på mig", eller "Jag ser den jättelika foten av ett stenlejon, man känner kraften och trycket av tassen." "Törnrosan" meskalin, som råkade i glömska efter sekelskiftet, väcktes till nytt liv av den engelske författaren Aldous Huxley i boken The doors of perception.19 De 0,4 g meskalin som Huxley hade intagit utlöste en världsomfattande rörelse. Fackmän - framför allt psykiatrer - betraktar hans bok som ytlig och gör honom ansvarig för att ha lovat människorna ett konstgjort paradis, som skulle kunna nås med enkel biljett i form av ett halvt gram av ett vitt pulver (eller i dag snarare ett LSDpiller). Särskilt teologer reste sig mot honom och förklarade att det rörde sig om ett paradis utan nåd. Huxley hade berikat sig som diktare genom sitt meskalinförsök, och det tycks i någon mån skydda honom mot en alltför hård vetenskaplig kritik. Sedan dess har det utkommit ca 2 000 monografier över hallucinogener, de flesta vetenskapliga. Detta leder, om också vanligen indirekt, till en korrigering av det som den ensamme på sin poetiska höjd-

flygning kan ha överdrivit. Lekmannen har emellertid ofta uppgiften att utlösa vågor som bryter sig mot vetenskapens höga strand och först därefter leder till vad som kan uttryckas i torr vetenskaplig terminologi och bidra till att mura den vetenskapliga byggnaden. Sådana texter är sedan knappast läsbara för lekmannen. Vi vet i dag mer än ännu helt nyligen om den mänskliga hjärnan, åtminstone statistiskt. Vår hjärna består uppskattningsvis av 10 miljarder neuroner (nervceller). Härtill kommer ett inte närmare bestämbart större antal gliaceller, som inte bara tjänar som stödvävnad utan säkert också spelar en viktig roll inom den egentliga hjärnfunktionen. Minsta ändring i dessas samspel kan få stora följder - t ex sådana insikter som Albert Einstein hade, som ledde till en ny fysikalisk världsbild. Våra moderna mätinstrument, som kan notera sådana impulser i hjärnan, kan göra vad den franske vetenskapsmannen Aimé Michel har beskrivit på följande sätt: "Den mest perfekta encefalografen dyker djupt in i förlopp som rör de finaste impulserna i hjärnan. Dessa de minsta massorna av joner och elektroner, som sätter instrumentets visare i svängning, kan liknas vid en myggsvärm som svirrar förbi i en glänta i Amazonas urskogar - om vi tänker oss den mänskliga hjärnan ungefär så stor som jordklotet." Och då betyder denna landvinning bara en första början på en forskning som kommer att klarlägga hur en tanke uppstår. Meskalin utlöser en minskning av tillförseln av socker (glukos) till hjärnan. Vi kan i varje fall inom ramen för dessa förenklade referat föreställa oss vad det betyder om man med rusgifter som just meskalin skulle vilja utlösa målinriktade verkningar. Kanske är det alltför djärvt att spinna vidare på jämförelsen med Amazonas: från Europa försöker någon att med gevär träffa en av myggorna i myggsvärmen. . . Vi kan under alla förhållanden anta att vetenskapen om de psykotropa (på psyket verkande) läkemedlen kommer med ytterligare många överraskningar och att många själssjukdomar en gång kommer att förlora en del av sina fasor, som ännu i dag går tillbaka på vår hjälplöshet i fråga om föga kända förlopp i vår hjärna. Aldous Huxley säger i sin bok att han är en klen visuell begåvning. Inte ens de mest betydelsemättade ord i en dikt framkallar någonsin några bilder i hans inre. Att meskalinet lyckades med detta, framgår av följande avsnitt från hans protokoll över de egna upplevelserna. Han hade visserligen väntat sig geometriska färgspel som en möjlighet, men inte med hänsyn till sin egen själsliga läggning räknat med sådana som givna. Han hade kopplat in en biträdande försöksledare, som först hade fäst hans uppmärksamhet på en blombukett, sedan på hans böcker och

till sist på vissa möbler, medan han upplevde sitt meskalinrus. Huxley noterade under ruset bl a: "Skrivmaskinbordet, stolen och arbetsbordet bildade en komposition liknande en målning av Georges Braque eller Juan Gris, ett stilleben, som på ett fullt igenkännligt sätt hörde samman med den objektiva världen, men som återgav föremålen utan djup och utan minsta försök till fotografisk verklighetstrohet. Jag såg på mina möbler, inte som en praktiskt handlande människa som har en stol till att sitta på och bord till att arbeta vid. Inte heller såg jag på dem med en fotografs eller forskares öga, utan som en ren estet, som bara frågar efter de former som uppenbarar sig inom synfältet eller på dukutrymmet och deras inbördes förhållande till varandra. Men efter en stund gav denna rent estetiska kubistblick plats för ett synsätt, som jag bara kan beskriva som en sakral vision av verkligheten. Jag var tillbaka vid blommorna i vasen, tillbaka i en värld där allting lyste med ett inre ljus och hade en oändlig betydelse. Stolsbenen till exempel - hur underbar tedde sig inte deras rörform, hur övernaturlig deras polerade yta! Jag spillde flera minuter - eller var det kanske sekler - på att betrakta dessa bamburörsben, nej inte på att betrakta dem, utan på att vara dem, eller rättare sagt, vara mig själv i dem, eller för att vara ännu mer exakt: då 'jag' inte hörde till i sammanhanget, inte heller 'de' i en viss mening, så var mitt icke-jag i det icke-jag som var stolen." (Nils Kjellströms översättning.) Genom att tankeförmågan och medvetandet inte kopplas ur under ruset öppnas också alla dörrar för diktarmässiga tankegångar. Men just i detta avseende hyser många psykiatrer tvivel på det konstnärliga värdet av sådana pseudohallucinationer. Huxley hänvisar till Bergsons teorier om tanke och sinnesförnimmelser. Enligt dem skulle hjärnans och nervsystemets funktion i huvudsak vara eliminerande och inte produktiv. Konsten slår ofta in på eliminationens väg, så att den bristande produktiviteten i meskalinruset inte nödvändigtvis behöver vara okonstnärlig. Konst är ju konst också när den inte vidarebefordras till omvärlden. Det gjorde ofta starkt intryck på mig, när jag i Centralafrika träffade negrer som "spelade in i sig själva" på självbyggda instrument, framför allt handharpor utan resonanskropp. De gjorde det genom att slå an strängarna över sin lätt öppna mun, som på det sättet tjänstgjorde som resonanskropp. De folk som lever i förbund med naturen inte bara musicerar för sig själva, utan dansar ibland också för sig själva. Den dansande riktar blicken mot marken och söker inte kontakt med någon publik. Denna kan dansa med - men det i sin tur för sig själva. Det skulle stora gager till och hårdhänt omskolning genom amerikanska filmregissörer

innan watutzi-folkets berömda språngdansare kunde förmås att dansa för publik. I Mexiko fick jag uppleva hur svårt det är att filma indiandanser, då indianerna i grupp dansar och sjunger "efter sitt inre". När Amalia Hernandez, som arbetade upp den statliga folkloristiska baletten i Mexiko, arbetade om de indianska danserna koreografiskt för scenen, vann hon en jättelik framgång. Tidigare hade det helt enkelt inte varit möjligt för utomstående att uppfatta dansprestationerna, eftersom de utfördes som religiös ritual. Ännu i dag är detta frågekomplex inte utforskat, åtminstone inte i samband med hallucinogener. Vart man än ser - frånsett de flesta vetenskapliga skrifterna, som närmast generat rör vid dessa frågor - får man det intrycket att den konstnärliga upplevelsen söks av intellektuellt och konstnärligt orienterade människor. Beskrivningarna av självförsöken är i många fall diktarmässiga skapelser - liksom efter hypnos, framför allt under musikinflytande. Det skulle vara trångsynt att vilja bestrida detta, och det skulle väl då ske i avsikt att bekämpa de faror som är förknippade med försök på den egna personen eller att varna den nyfikna ungdomen för sådana försök. Därmed inte sagt att sådana varningar inte skulle vara nödvändiga. De behöver inte ovillkorligen vara förknippade med en nedvärdering av resultaten av sådana försök. Vi står, delvis omedvetet, sedan länge under inflytande av psykotropa ämnen och skulle vara tvungna att avskriva en stor del av mänsklighetens konstnärliga landvinningar om vi från dessa synpunkter skulle välja och vraka ibland dem. Huxley har drabbats av samma öde som drabbar var och en som är den förste att slå in på nya vägar, som snart därefter beträds av den skråmässiga vetenskapen och med nya hjälpmedel för iakttagelsen. Utforskandet av förbindelserna mellan hjärna och medvetande är fortfarande fullt av gåtor. Som experiment under läkarkontroll måste därför meskalinruset (och användandet av andra hallucinogener) välkomnas. Av största vikt förblir därvid frågan om doseringen. Liksom i fråga om alkohol, som av kroppen ständigt alstras i små mängder, skall enligt Huxley människan kunna producera adrenokrom, som förmår utlösa verkningar likartade meskalinets i form av medvetandesförändringar. Det finns en kemisk släktskap mellan meskalin och adrenalin. Adrenokrom är en produkt av nedbrytningen av adrenalin.11 Till dessa resonemang hör också Huxleys åsikt att förmågan att se oss själva så som andra ser oss är en lycklig gåva. Lika värdefullt är det att kunna se andra så som de ser sig själva. På denna väg hoppas psykiatrin med hjälp av hallucinogenförsök med mentalsjuka patienter komma ett

steg framåt. Huxley anser - snarast ironiskt - att han är säker på att det aldrig kommer att lyckas honom att leva sig in i hur en sir John Falstaff eller en Joe Louis upplever sig själva. Därvid får man inte förbise att de ord fattas som behövs för att vidarebefordra till omvärlden det som uppleves i ett meskalinrus. Huxley erinrar om att varje själ, innesluten i sitt kroppsliga hölje, är dömd att njuta och lida sin ensamhet. Vi kan inte dela upplevelser med andra, bara informationer om upplevelser, ofta bara symboliskt eller allegoriskt. Här sätter Peter Ringger in sin undersökning med en högre dos meskalin (0,6 g i två doser med 1 1/2 timmes mellanrum), som han företog i samband med Huxleys försök och självförsök. Ringger säger att Huxley enligt hans uppfattning bara har upplevt förstadiet till ett svårt meskalinrus, vilket delvis beror på hans personlighet och delvis på hans disposition vid tidpunkten för intagandet av 0,4 g meskalin. Ringger går i motsats till Huxley till sitt självförsök med större skepsis. Han har medvetet eller omedvetet föresatt sig att pröva och om möjligt korrigera Huxleys påståenden, att utvidga dem eller vederlägga dem. Denna avsikt måste ha påverkat Ringgers meskalinupplevelse. Genom intagandet av en större dos uppstod en underjordisk ångestkänsla. Ty bortom gott och ont måste det finnas en möjlighet att uppleva enbart det onda. . . Ringger dikterade under kulmen av sitt första meskalinrus följande:20 "Det fruktansvärda är att jag inte längre kan tänka sammanhängande. Jag skulle vilja diktera något, men jag kan inte hålla ihop det längre. Tankarna fungerar inte längre som i normaltillstånd, jag vet inte från den ena minuten till den andra vad jag vill säga er. . . Jag upplever det som något fullkomligt vanvettigt att jag på något vis inte längre uppfattar mig som mig själv . . . I min hjärna är det någonting som är förändrat, och det sätter en stämpel av overklighet på allting. . . Mina tankefunktioner har förändrats. Det är inte längre något av mig själv med i det. . . Apatin sträcker ut sig till allt. Det är ett tillstånd i vilket jag inte kan ta upp någonting intellektuellt. Det märkvärdiga är att jag skenbart medvetet upplever att jag t ex är här, men kvaliteten av upplevelsen är inte alldeles verklig. . . Det som är litet oroväckande är: i detta rus, där man inte sover, kan man inte heller vara vaken. Jag vet ju inte om jag kommer att märka något av det, när mitt vanliga medvetande återvänder. . .

Jag gör allting medvetet, men gör det på samma gång som om det vore automatiskt. Det yttre medvetandet finns fortfarande, men inte längre det inre. . . (med det menade jag mitt normalmedvetande)." Ringger tillfogar att det säkert skulle stå klart också för varje ickepsykiater, att något har varit på tok i hans hjärna. Personligen upplevde han ett stråk av förryckthet enbart när han ett ögonblick inte längre visste om hans fru satt bredvid honom i verkligheten eller i drömmen. Huxley uppehåller sig gärna vid buddistiska försjunkenhetsövningar, som tycks ha varit klara och medvetna. Häri finns dock en motsättning till kontemplationen i meskalinruset. Här kan jag åter citera Ringger: "Framför allt skulle unio mystica inte omfatta bara tingens omvärld, utan i första instans den så kallade verklighetens inre värld, der Weltinnenraum (Rilke). Att det i meskalinrusets akuta stadium inte direkt uppträder några paranormala fenomen, öppnar dörren för den slutsatsen att människans transcendensförmåga inte stegras i detta tillstånd. Den hos många mystiker omvittnade kardiognosen (paranormal kunskap om främmande själsliv, "hjärteinsikt") förekommer inte här, för övrigt redan av den orsaken att medmänniskan för det mesta förlorar i betydelse för den som använder meskalin. Denne brukar bara intressera sig för ytlig beskaffenhet, plasticitet, färger och dylikt hos andra. Men om det redan i fråga om människan uppenbarligen inte förekommer någon väsensinlevelse, i många fall till och med totalt frånkännande av mänskliga avsikter hos t ex försöksledaren, med vilken rätt kan vi då tala om väsensinlevelse visavi tingen?" Beringer har helt nyktert uttryckt samma tankegång: "Jag upplever för första gången i mitt liv att en del av byxhängslena ligger an mot ryggen. En försöksperson såg så stint på en tråd på min kostym att jag måste fullkomligt slita henne loss ur denna fixering." Ur en självbeskrivning av Beringer: "Middagen störd genom blotta närvaron av de andra. Vad de sade föreföll mig ovidkommande. Jag kunde inte följa deras tankar. Var och en (av försökspersonerna) var isolerad, trots konventionellt hycklat intresse, var och en satt på sin ö och utbytte förbindligheter med de andra." Ringger hade också en analog meskalinupplevelse: "Vad som gör uppenbarelsekaraktären hos många meskalinupplevelser ännu mer tvivelaktig, är den omständigheten att mysterium tremendum inte bara oskiljaktigt utgår från alla ting, utan med förkärlek från markerat banala

Noter

1 Psykotropa ämnen, på psyket specifikt verkande substanser. 2 Psykofarmaka, läkemedel med i allmänhet övervägande impulsstegrande, retande eller lugnande verkan, som påverkar människans stämning och beteendemönster. 3 Albert Hofmann, kemist, ställföreträdande chef för firman Sandoz kemiskfarmaceutiska forskningslaboratorier i Basel. Känd framför allt på grund av sina studier om mjöldrygealkaloiderna ergometrin och ergotamin samt som upptäckare av LSD. 4 Walter Pöldinger, överläkare för psykofarmakologi vid psykiatriska universitetskliniken i Basel. 5 Peyotl, den ursprungliga beteckningen på trollkaktusen Lophophora williamsii Lem. De spanska erövrarna ändrade ordet till Peyote, som de hade lättare att uttala. 6 Meskalin är det hallucinogent verksamma ämnet i peyote, som sedan länge kan framställas syntetiskt. 7 Professor Louis Lewin, i sitt grundläggande verk Phantastica, se litteraturförteckningen. 8 Tesquino, alkoholhaltig dryck framställd av jäst majs. 9 Zenit: de betraktar den högsta punkten på himlen över betraktarens huvud som det femte väderstrecket. 10 Tequila, stark spritdryck som destilleras ur vissa Agave-arters stjälkar, som innehåller en sockerhaltig saft. 11 Lewin, a A. 12 Alkaloider, organiska, kvävehaltiga basiska föreningar i vissa växter. I hög dos ofta giftiga, i låg dos utgör de en viktig grupp läkemedel. 13 Mamillaria, vårt- eller kulkaktus med spiralformigt ordnade vårtor, som på sina spetsar bär ulliga eller filtartade dynor som omger taggarna. 14 Mer härom i standardverket om peyote-kulten bland nordamerikanska indianer, La Barre, W, The Peyote cult. Hamdon, Conn 1964. 15 E Merck, Darmstadt, framställer meskalinsulfat i form av glänsande prismor. 16 Lewin, a a. 17 Beringer, första gången i ett föredrag för en psykiatergrupp 1922. 18 Ringger, Das Problem der Besessenheit, i: Neue Wissenschaft. Zürich 1953.

19 Aldous Huxley. Boken utkom år 1954. Samma år kom den i svensk översättning: En port till andra världen. 20 Ringger i Parapsychologie. Zürich 1957. 21 Michaux, se litteraturlistan. 22 Se vidare Däniken, E von, Erinnerungen an die Zukunft. Ungelöste Rätsel der Vergangenheit. Düsseldorf 1968. 23 Zapotekerna, indiannation som hade skapat en högtstående kulturkrets i södra Mexiko, vilken vid spanjorernas ankomst ännu stod i blomning. Deras centra var Monte Albán och Mitla, i dag välbevarade ruiner. 24 Eliade, se litteraturlistan. 25 Professor Tadeusz Reichstein, chef för organisk-kemiska institutionen vid universitetet i Basel. Nobelpristagare 1950 för utveckling av cortisonet. 26 Psilocybin är ett indol-derivat, hittills det enda i naturen påträffade i 4ställ-ning hydroxylerade indol-derivatet. En andra överraskning för kemisten: psilocybin är det enda hittills kända naturligt förekommande indol-derivat som innehåller fosfor. 27 Dysforisk förstämning, ångestbetonat stegrad, olustig förstämning. 28 Professor Rudolf Gelpke, känd orientolog från Basel, hedersledamot av der-vischorden Meium e Divané, se litteraturförteckningen. 29 Watts i Psychedelic Review, 1964: 1-3. Cambridge, Mass. 30 Romberg, att stå med fötterna tillsammans och slutna ögon. Positiv Romberg: osäkerhet, vacklan, eventuellt faller vederbörande omkull. Jämviktstest. 31 Gnirss har i detta sammanhang offentliggjort ett verk om "Ångest, psykiska och somatiska aspekter", i vilket han går in just på denna "tunna vägg". Se litteraturlistan. 32 Gnirss, se litteraturlistan. 33 Psykolys, som sådan betecknas en psykoterapi som använder sig av hallucinogener (kemoterapi). Professor Leuner nämner en framgångskvot på 65 % vid de svåraste neuroserna. 34 Albert Hofmann och Werner Hügin, den senare chef för anestesiavdelningen vid Basler Bürgerspital, kontrollerade självförsöken. 35 Professor Hans Heimann, schweizisk psykiater och chef för psykopatologiska forskningsinstitutet vid psykiatriska universitetskliniken i Lausanne. 36 Utvanns först som spjälkningsprodukt vid den alkaliska hydrolysen av mjöl-dryge-alkaloider och nyligen också extraherat ur kulturer av mjöldrygesvam-pen Claviceps paspali, som parasiterar på det vildväxande gräset Paspalum distichum. 37 Solms, känd psykoterapeut i Geneve, som är skeptisk mot användandet av hallucinogener i psykiatrisk praxis. 38 Hypnagoga hallucinationer skiljer sig från narkotikans effekter genom att reflexerna inte upphävs och att verkningarna på hjärtat mer eller mindre bortfaller. 39 Se avsnittet om scopolamin i kapitlet "Bolmört och spikklubba". 40 Peter Seidmann, psykoterapeut i Zürich, känd för sina arbeten Der Weg der Tiefen-Psychologie in geistesgeschichtlicher Perspektive och Moderne Jugend, eine Herausforderung an die Erzieher. 41 Wasson hoppas också att få uppgifter från annat håll under kommande år,

och cuicatekerna, två andra indianstammar inom mazatekernas land och de angränsande områdena av östra Sierra Madre, använder profetsalvians blad för ceremonier. 42 Ergot är den engelska och franska beteckningen för mjöldryga. På franska betyder ergot också "vissen gren", möjligen med tanke på de eventuella verkningarna av mjöldryga. 43 Många forskare föredrar beteckningen psykotomimetikum, dvs "psykosefter-härmande". 44 Psykedelisk, ett begrepp som har blivit vedertaget i USA (mind manifesting, mind expanding eller mind opening drugs) och kan översättas ungefär med "medvetandesvidgande". "Medvetandesförändrande" skulle väl med den syn man numera har på företeelsen vara mer adekvat. 45 Jacques Mousseau, chefredaktör för tidskriften Planete i Paris. 46 Leuner, se litteraturlistan. 47 Richard Al pert, förutvarande professor i psykologi vid Harvarduniversitetet. 48 Professor Sidney Cohen, chef för neuropsykiatriska kliniken i Los Angeles. 49 Lewin, a a. 50 Charles Baudelaire, Elevation ur Les fleurs du mal (Ondskans blommor). Svensk översättning av Dan Andersson i: Samlade skrifter, 2, Stockholm 1930. De följande prosacitaten av Baudelaire är ur hans Du vin et du haschisch compares comme moyens de multiplication de Vindividualité (Om vin och haschisch jämförda som medel till mångfaldigande av individualiteten), som han publicerade i mars 1851. Översättning av Vera M Nelhans. 51 I: Kohn A, Sibirien und das Amurgebiet. Leipzig 1876. 52 Denna krets kring Carl Gustav Jung hade såtillvida kontakt med afrikana, som den ingående befattade sig med den atavistiska konstens fenomen. 53 I: Lewin, L, Die Gifte in der Weltgeschichte, 1920. 54 Lewin ibid. 55 Hartwich, se litteraturlistan. 56 Martinez, M, Plantas medicinales de Mexico. Mexico 1959. 57 Ximénez, se litteraturlistan. 58 Carl von Linné (1707-78), skapare av sexualsystemet för växtriket, som baserar sig på indelning efter ståndare och pistiller. 59 Hughes, P, Witchcraft. London 1952. 60 Scott, R, Discoverie of witchcraft. London 1584. 61 A J Clark i bilaga till Murray, M, The witch cult in western Europe. Oxford 1921. 62 Guazzo, FM, Compendium maleficarum. Milano 1608. 63 Konrad, E, Zur physiologischen und therapeutischen Wirkung des Hyoscinum hydrochloricum, Zbl. Nervenheilk. Psych., 11 Jg., 1888: 18: 529. 64 Mannheim, M J, Die Scopolaminwirkung in der Selbstbeobachtung, Z. Neurol., 1925: 93: 555. 65 I en bilaga till Monatsschrift für Psychiatrie und Neurologie. 66 Georg Schweinfurth, känd Afrika-forskare (1836-1925). 67 Peters, D WA, Kat. The pharmaceutical journal, 1952: 5: 7.

versitetet. Efter sina psilocybin-försök ägnade han sig 1963 åt LSD och måste lämna Harvard. 70 Sidney Cohens arbete The beyond within hör till hallucinogenkunskapens klassiska verk. 71 Confinia Neurologica, "Neurologins gränsområden". Basel/New York 1952. 72 Prinzhorn, H, Bildnerei der Geisteskranken. Berlin 1922.

Noter av Finn Sandberg, professor i farmakognosi I Enligt E F Anderson (Brittonia 1969:21:299) innefattar Lophophora williamsii vad som tidigare beskrivits som L. lewinii. Det är sålunda varieteter av samma art. II Adrenokrom är dock inte den huvudsakliga nedbrytningsprodukten av adrenalin. Dess patofysiologiska roll är mycket osäker. III Av de nämnda släktena finns arter även i Sverige, t ex den stora kragskiv-lingen, Stropharia depilata, och tuvad mörkskivling, Psilocybe spadicea. IV Leuenberger gör sig här i sin upptäckariver skyldig till en självöverskattning. Ouabain upptäcktes ett sekel före honom. V Även annan indelning, så att Humulus och Cannabis hör till familjen Canna-binaceae. VI Felaktigt påstående av författaren. Under en vacker sommar i Sverige, t ex 1969, bildades cannabinoider i hampa. VII Felaktigt påstående av författaren. Bladen av han- och honblommor innehåller ungefär lika mycket cannabinoider, beräknat per torrvikt. VIII Även i andra områden, t ex Anatolien, enligt egen erfarenhet. IX Tveksamt påstående. Calotropis innehåller hjärtaktiva glykosider av samma slag som Digitalis. X Det verksamma ämnet är ∆1-tetrahydrocannabinol (THC), och dess metabolit 7-hydroxi-∆1-tetrahydrocannabinol. Främst har professor Mechoulam i Jerusalem klarat ut kemin hos haschisch. XI De hallucinogena substanserna är nu isolerade och strukturbestämda: muci-mol och ibotensyra. XII Detta antal är mycket lågt räknat. Det skall väl observeras att antalet gäller endast toxisk effekt, medan medicinalväxternas antal är hundrafaldigt större och ständigt ökas.