Anatomi Tema 3 - Gi-kanalen 040928

Tema 3

040928

GI-kanalen (Gastro-Intestinalkanalen, kap. 22) Matstrupen är sammanfallen ”till vardags”. Den driver ned födan genom muskelsammandragningar, det är därför det går att äta och dricka även om man skulle vara uppochned. Neddrivningen kallas peristalstik. Om det av någon anledning skulle bli kramp i matstrupen så är det bomstopp. Kramp kan uppkomma t.ex. om man inte tar tillräckligt med vätska i samband med nedsväljning av mediciner. Medicinerna kan fräta på strupen och reta den till att krampa. Muskulaturen i matstrupen eller esofagos, är både längsgående och tvärgående. Nedbrytningen av födan börjar med mekanisk bearbetning i munnen, även kemisk eftersom saliven innehåller enzymet amylas som bryter ned kolhydrater. Fortsätter ned till magsäcken där fler enzymer och saltsyra fortsätter den kemiska nedbrytningen. Vidare ned i tunntarmen där vidare bearbetning och näringsupptaget sker. Från tunntarmen går maten, eller det som är kvar av den, in i tjocktarmen vars huvudsakliga uppgift är att ta upp vatten. Matstrupen passerar genom diafragma. Denna passage är ibland för slapp så att en del av magsäcken kan tränga upp genom denna passage, detta tillstånd kallas diafragmabråck. Ex på en annan sjukdom är gastrit, magkatarr (-it som ändelse efter ett organ betyder inflammation, jmf. hepatit som är inflammation i levern). Gallblåsan, vesica fellae, lagrar gallan, som tillverkas i levern. Den fungerar som en liten extra depå av galla och kan sätta till vid behov. Levern tillverkar galla kontinuerligt och det är överskottet som lagras i gallblåsan. Tunntarmen I tunntarmen finns det en mängd veck i tarmens riktning, dessa kalla plicea circulares. På dessa sitter det små ”hår”, villi intestales, båda dessa gör ytan större för att kunna ta upp näringsämnena effektivare. I de Lieberkühnska kryptorna, som är ytterligare djupare veck mellan plicea circulares, sitter körtlar, glandulae intestinales. Peritoneum Peritoneum är bukhinnan som tapetserar alla organ inne i bukhålan, cavum peritoneale, den är rikligt blodförsörjd. Skulle man få en inflammation i bukhinnan så kan det bli allvarligt eftersom det är en väldigt stor yta. Intraperitonealt – omslutet av bukhinnan, har tarmkäx (mesenterium). Retroperitonealt – bakom bukhinna d.v.s. inte helt omsluten utan sitter också mot bukväggen, har ej tarmkäx. Organ som ligger intraperitonealt: Hepar (levern), gaster eller vintriculus (magsäcken), jejunum och ileum (tunntarmen), caecum (blindtarmen), appendix vermiformis (blindtarmens maskformiga bihang), colon transversum (tjocktarmen som går tvärs över buken) och colon sigmoideum (tjocktarmens S-formade del). Organ som ligger retroperitonealt: Pancreas (bukspottkörteln), duodenum (tolvfingertarmen), colon ascendens (den del av tjocktarmen som går uppåt i bukhålan), colon descendes (den del av tjocktarmen som går nedåt i bukhålan) och canalis analis (analkanalen).

Omentum minus – ”lilla nätet” i detta veck av bindväv, fett och ådror går D-U-V-A: Ductus choledochus (stora gallgången från levern), Vena portae, Arteria hepatica. Omentum majus – ”stora nätet” hänger ned från magsäcken ner i bukhålan framför tarmpaketet och upp till coclon tranversum. Hinna av bindväv som är rik på blodkärl, lymfkärl, lymfnoder och fett.