Anatomi Tema 4 - Sinnesorganen 041007

Tema 4

041007

Sinnesorganen (kap. 16) Smak Finns papiller på tungan som innehåller smakreceptorer, reagerar på olika sorts smaker. Är spridda över tungan och i munhålan i slemhinnan, finns inte så distinkta ställen som ansåg s förr, utan är mer fördelade. Lukt Luktepitel sitter i näshålans tak. Ovanför sitter luktbulben som tar emot signalerna direkt från luktcellerna, det är dessa som bildar nerven här. Hjärnhinnorna går ut runt bulben. Syn Ögonlock kallas palpebrae på latin. Pupillen är öppningen i iris, regnbågshinnan. I iris finns glatt muskulatur som reglerar iris storlek, kallas pupillreflexen, lyser man i ena ögat reagerar den andra pupillen också. Ögonvitan, som är den yttersta väggen i ögonbulben (bulbus oculi), kallas sclera. Scleran övergår i hornhinnan (cornea). Cornean är rikt inerverad och man reagerar genom att blinka om man rör vid den, det är en reflex. Scleran är täckt av en genomskinlig slemhinna (conjunctiva). Conjuctivan sitter på ögonbulbens framsida och fortsätter på insidan av ögonlocken. När ögat blir rött är det i regel p.g.a. en inflammation på conjunctivan. Glandula lacrimalis, tårkörteln, håller cornean och conjunctivan fuktad. Tårarna samlas i lacus lacrimalis (tårsjön), går ut genom punctum lacrimalis och vidare i canilculus lacrimalis till saccus lacrimalis (tårsäcken). Tårsäcken töms genom ductus nasolacrimalis (näs-tårgången) som mynnar ut under den nedre conchan i näshålan. Ögonbulben ligger i den främre delen av orbita. Orbitan bildar en pyramidformad struktur. Ögat är fäst i yttre ögonmuskler, 4 raka och 2 sneda. Dessa muskler är väldigt exakta. De är inerverade av tre kranialnerver, III, IV och VI. Den största av de tre nerverna är nr. III n. oculomotorius. De andra är nr. IV n. trochlearis och nr. VI n. abducens. N. oclumotorius (III) styr de flesta av ögats yttre muskler, har också en parasympatisk del som styr iris och musculus ciliaris som är den muskel som styr linsens tjocklek eller ackomodation. Väggskikten i bulbus oculi (ögonbulben) Det yttersta skiktet, tunica fibrosa, består till största delen av sclera, men även av cornea. Är i huvudsak uppbyggd av kollagen. Nästa skikt är tunica vasculosa som består av choroidea, åderhinnan. Fortsätter framåt till corpus ciliare, strålkroppen, där linsen är upphängd, innehåller musculus ciliaris. Den främsta delen av tunica fibrosa är iris. Innersta skiktet är retina, näthinnan. Består av ett antal skikt med celler och även de ljuskänsliga stavarna och tapparna. Retinas ljuskänsliga del avslutas i en taggig gräns, ora serrata retinae. Främre ögonkammaren, camera anterior, är en vätskefylld kammare som sitter framför iris. Bakom iris finns den bakre ögonkammaren, camera posterior, som sträcker sig från iris och corpus ciliare till framsidan av glaskroppen. Dessa båda kammare är fyllda av en vätska som heter kammarvätska, humor aquorus. Denna vätska bildas i den bakre kammaren och rinner

via pupillen in i den främre kammaren däe den återabsorberas i en ven som kallas Sclemms kanal. Ökat tryck i ögonkamrarna kallas gluacom eller ”grön starr”. Bakom linsen ligger glaskroppen, corpus vitreum. Det är en genomskinlig, fiber- och cellfattig bindväv. Linsen Den struktur vars brytkraft kan ändras, det kallas ackommodation. Linsen är uppbyggd av speciella proteiner. Linsen sitter fast i strålkroppen, corpus ciliaris, i trådar. I corpus ciliaris finns en ringformad muskel, m. ciliaris, som när den drar ihop sig minskar diametern och linsen blir tjockare genom sin egen elasticitet. Elasticiteten minskar med åldern, det beror på att proteinerna i linsen åldras. Ackommodation är en reflex som involverar cortex cerebri. Pupillen Pupillen är egentligen ett hål i iris. Muskler som sitter i iris reglerar storleken. En muskel är ringformad, m. sphincter papillae, som drar ihop pupillen, styrs av det parasympatiska nervsystemet. En muskel sitter som ekrarna i ett cykelhjul, m. dilator, det är denna muskel som vidgar pupillen, styrs av det sympatiska delen av det autonoma nervsystemet. Pupillen fungerar som en bländare i en kamera, alltså reglerar ljusinsläppet. Näthinnan – retina Utvecklas som en del av hjärnan, är ett utskott från diencephalon. De speciella receptorcellerna för ljus, tapparna och stavarna, ligge djupt in i näthinnan. Ljuset måste passera ett antal cellager innan de når dessa cellerna. Stavarna (eng. rod) står för ljuskänsligheten och tapparna (eng. cone) står för färgseendet. Stavarna och tapparna är olika fördelade i näthinnan. Det finns olika regioner i näthinnan. En är blinda fläcken, discus n. optici (synnervspapillen). Det är den plats där axonerna från ganglioncellerna som leder signalerna från stavarna och tapparna går ut från ögat, här finns inga stavar och tappar därav den blinda fläcken. Även blodkärlen går den här vägen. Lateralt om den blinda fläcken ligger den gula fläcken, macula lutea, i denna finns det en liten fördjupning, forea centralis, detta är område för extra skarpt seende. Det finns i princip bara tappar i detta området. Ursprungskärlen i ögat heter a. v. centralis retinae och ligger mellan glakroppen och näthinnan, arteriol storlek på kärlen. Höljet som bekläder synnerven är hjärnhinnan, i och med det förs subarachnoidalrummet ut i ögat. Om trycket i hjärnan ökar på grund av någon skada kan detta upptäckas genom en undersökning av näthinnan. Ökat tryck i hjärnan ger ett ökat ryck i ögat och då stasas venen upp, p.g.a. det lägre trycket som är i vener, och ger ett tillstånd som kallas papillödem, detta kan iakttas. Instrumentet för att undersöka näthinnan heter oftalmoskop. Synbanorna Synnerven, n. opticus, är som en blyertspenna i diameter. De korsas till viss del över när de går in i skallgropen, korsningen kallas chiasma opticum. De fibrer som korsas är de som är på den mediala sidan av näthinnan. Fortsätter sedan i tractus opticus och vidare till corpus geniculatum lat. och vidare till syncentrum som ligger i nackloben. Alla fibrer går inte till syncentrum utan en del går till mesencephalon, närmare bestämt till corpus geniculatum laterale (CGL), där synreflexen styrs.

Hörseln och balansorganen Örat består av tre delar: ytterörat (auris externa), mellanörat (auris media) och innerörat (auris interna). Mellan- och innerörat ligger i os temporale, närmare bestämt i pars petrosa (klippbenet) som är ett väldigt hårt ben. Ytterörat – auris externa Består av öronmusslan, auricula, fortsätter sedan i den yttre hörselgången, meatus acusticus externus, som är klädd av hud. Huden hålls smidig av öronvax som kommer från körtlar i hörselgången. Den yttre hörselgången avslutas med trumhinnan, membrana tympani. Trumhinnan har en diameter på 10 – 12 mm och är svagt konformad, som en kineshatt. Trumhinnan uppfattar tryckförändringar i luften Mellanörat – auris media Största delen av mellanörat är trumhålan, cavum tympani. Här överförs och förstärks vibrationen från trumhinnan via örats tre ben till det ovala fönstret, fenstra vestibuli. De tre ben är: hammaren (malleus), städet (incus) och stigbygeln (stapes). Benen är förenade i synoviala leder med bindvävsstöd. Stigbygeln har en benplatta, basis stapedis, som sitter infogad i ovala fönstret, fenestra vestibuli, som sätter vätskan i hörselsnäckan i rörelse. Andra delen av mellanörat är örontrumpeten, tuba audutiva, som förenar mellanörat och nässvalget, naso pharynx. Har till uppgift att hålla lufttrycket lika p båda sidorna om trumhinnan. Består av en bendel och en broskdel, där broskdelen kan vidgas. Sjukdomar som ger dålig tubafunktion kallas ”oto salpingitis”. Mellanörat är även förbundet med håligheter bakom och nedanför örat, celluae mastoidei, som sitter i processus mastoideus. Innerörat – auris interna Det finns två huvudkomponenter i innerörat: snäckan och båggångarna. Innerörat ligger i ett hålrum i benet, benlabyrineten. Mjukdelarna som ligger i benlabyrineten kallas hinnlabyrinten. De olika komponenterna benlabyrineten är bågångarna som är tre till anatalet och kallas hinnbågarna. Deras funktion är att detektera förändringar i huvudets rörelser, d.v.s. acceleration och retardation, de är vätskefyllda. Vätskan i båggångarna sätts i rörelse när huvudets rörelser ändrar hastighet. Vätskan påverkar sinnesceller och de talar om för hjärnan hur huvudet rör sig. Den andra delen av benlabyrinten är en del som kallas vestibulum som innehåller en struktur som kallas hinnsäckar ;utriculus och sacculus, de registrerar huvudets läge. I utriculus och saccus sitter det en gelatinös massa med en struktur i sig som kallas otoliter, otoliterna ger gelén lite mer tyngd, på speciella sinnesceller och när gravitationen drar i geléklumpen registrerar de huvudets lutning. Den tredje delen är snäckan, cochlea. Cochlean innehåller tre gångsystem som registrerar ljudet. Snäckan: inuti snäckan, cochlea, finns det tre spiralformade gångar, scala vestibuli, scala tympani och ductus cochlearis. Vätskan som fyller scala vestibuli och tympani heter perilymfa och den vätska som fyller ductus cochlearis heter endolymfa. Endolymfa fyller även hinnsäckarna och hinnbågarna. Scala vestibuli fortsätter i scala tympani. I ductus cochlearis sitter det Cortiska organet där ljudet, eg. rörelsen i endolymfan, registreras. Det är här de speciella sinnescellerna sitter som känner av rörelsen på det membran de sitter på, membrana basalis, rör siig och slår emot ett membran som sitter ovanför, membrana tectoralis.

Vågrörelsen i vätskan startar i det ovala fönstret (fenestra vestibuli), där stigbygeln sitter och vibrerar, och sprider sig igenom scala vestibuli och vidare i scala tympani. Scala tympani sluta i det runda fönstret (fenestra cochlae) där ett dämpande membran sitter. Ljudet kan även ledas in i snäckan via benledning. Receptorcellerna i snäckan förenas i en nerv och samlas ihop i kranialnerv VIII n.vestibucochlearis/statoaucusticus.