Mexicos Mystiska Kaktus

MEXIKOS MYSTISKA KAK TUS

När spanjorerna kom till nya världen fick de stifta bekantskap med en flora som delvis var alldeles okänd för dem. De erfor att inkafolket, aztekerna och de andra högtstående kulturfolken på andra sidan Atlanten var väl förtrogna med de olika växternas egenskaper. Sahagún, en munk som var verksam under början av 1500-talet och vars krönikor är vår värdefullaste kunskapskälla om den kultur, som spanjorerna grymt skulle utplåna, berättar att tre växter särskilt dyrkades av aztekerna: nanacatl, coatl xoxouhqui och peyotl. Den första är en nära släkting till vår brandgula flugsvamp, den därpå följande en Datura-art. Märkligast var den lilla kaktusen peyotl. Sahagún skriver:

Det finns en växt som heter peyotl. Den växer i de nordligaste delarna av landet (Mexiko). Den som äter eller dricker därav ser löjeväckande eller skrämmande syner. Ruset varar i 2—3 dagar och försvinner sedan. Växten är ett njutningsmedel bland chichimekaindianerna. Den stimulerar dem och ger dem stridsmod, den gör att de varken känner fruktan, hunger eller törst. De tror att den skyddar mot all fara. Påsar med peyotl hängs runt ynglingarnas halsar som amuletter. Den som äter peyotl får förmågan att se in i framtiden, han kan förutsäga var fienden skall angripa påföljande dag, han kan förutsäga vädret och utpeka tjuvar.

Peyotl-kaktusen

kallas

i

Europa

vanligen

Anhalonium

Lewinii,

amerikanarna brukar använda benämningen Lophophora Williamsii. Peyotl har narkotiska egenskaper. I själva verket innehåller den 4 alkaloider, av vilka 3 verkar bedövande eller sövande. Den fjärde,

meskalin, framkallar fantastiska syn- och hörselhallucinationer. Den katolska kyrkan ansåg peyotlkulten vara ett djävulens bländverk och försökte med alla medel att utrota den. Trots förföljelserna lever kulten fortfarande kvar i avlägsna delar av Mexiko. Vid de religiösa festligheterna utdelades peyotl till männen (aldrig kvinnorna!), som blev sittande stilla timme efter timme och tycktes mediterande blicka in i den falnande elden. I själva verket satt de med slutna ögon och levde i hallucinationernas bisarra värld. På 1890-talet inträffade någonting som plötsligt kastade strålkastarljuset på peyotl-bruket. Det spred sig nämligen till de förut nomadiserande indianerna i USA och Kanada. Tidigare hade dessa stått helt främmande för det, men livet i indianreservaten hade förslöat dem och gjort dem mottagliga för ett narkotikum som kunde skänka deras liv en smula innehåll. Vid denna tidpunkt organiserades en omfattande narkotikahandel med mescal buttons, det torkade växtköttet i peyotl. Om man skalar av huden sönderfaller kaktusens innanmäte nämligen i små skivor. Tuggning av mescal buttons blev katastrofal för invånarna i indianreservaten. De blev apatiska och likgiltiga, många greps av vansinne. Med undantag för enstaka individer, som bodde tillsammans med indianerna, spred sig peyotl-bruket knappast till den vita befolkningen. Ett par undantag är dock kända; sålunda bildades 1911 en religiös sekt i Oklahoma. Sekten fick sina privilegier under namnet National American Church. Kristi lekamen symboliserades i denna av mescal buttons. Som nattvardsvin fungerade ett extrakt på peyotl! Alkoholförbudet i USA medförde ett uppsving för handeln med mescal buttons. Försäljningen kunde oväntat länge ske utan inskränkningar, först omkring 1930 blev drogen förklarad som narkotikum. Nu igångsattes i stället en omfattande smuggling över mexikanska gränsen. När myndigheterna något så när lyckats täppa till de kanalerna, började i stället en välorganiserad smyghandel från ett oväntat håll — från Schweiz! I detta land hade man i stora växthus odlat peyotl för vetenskapligt ändamål. Då efterfrågan blev ringa lockades man av de stora

förtjänsterna till narkotikasmuggling. Schweiz1 har spelat rollen som leverantör av olika narkotika till de internationella ligorna. Nu har Kina övertagit denna roll. Det hände vid en schweizisk odling att en ung kvinnlig anställd ville känna de upplevelser hon hört så mycket om. Hon åt upp en kaktus — och det var tillräckligt för att hon skulle bli »tokig» och beröva sig livet. Medan alltså urbefolkningen i Mexiko under tusentals år hängivit sig åt peyotl-njutning utan att få påtagligt men därav, kan peyotl hos andra folk på kort tid åstadkomma beroende och förfall. Européer känner dock ingen dragning till detta njutningsmedel, vilket inte hindrat somliga att i vetenskapligt intresse experimentera på sig själva och andra. Dylika experiment förekom bl.a. i Tyskland under mellankrigstiden. Anledningen var att man trodde att det var möjligt att genom »artificiell förryckthet» tillfälligt sätta sig in i de sinnessjukas värld. Försöken ledde den gången till intet, vilket icke hindrar att de olika försöksprotokollen utgör en intressant läsning. Försök med meskalin togs senare upp på nytt men nu med en delvis annan målsättning. Kan man med ett visst medel »blockera» meskalinets verkan så kan detta bli ett läkemedel kanske också mot sinnessjukdom. Vid experimenten användes dels mescal buttons, dels injektion av rent meskalin. Den som första gången äter mescal buttons förundrar sig över att någon över huvud taget kommit på den tanken att äta något sådant. De smakar beskt och vidrigt, och när man väl svalt ned dem börjar olika obehag uppträda: huvudvärk, yrsel, illamående och ljusskygghet. Efter ett par timmar är dessa obehag över, i stället känner man sig dödstrött. Men om man nu lägger sig på rygg börjar »välluststadiet». Här nedan skall några fragment av ett »försöksprotokoll» återges. 1 Enl. den amerikanske kongressledamoten dr Sirovich uppgick under 1920-talet den totala årsproduktionen i Schweiz till 23 ton narkotika trots att 0,8 ton ( ! ) hade räckt till för det egna behovet (Popular Science Monthly, New York, juni 1930). Ledningen bland europeiska länder innehades dock av England, där 54 fabriker årligen levererade mer än 1000 ton opiater.

Jag fixerade en punkt i taket, där några flugor fastnat i en spindelväv. Plötsligt började flugorna att föröka sig och lyste i vackra färger inne i spindelväven, som spanns allt större och vidare. Snart såg jag för mina ögon en underbar arkitektur. Smäckra, gotiska spetsbågar växte inför mina ögon allt högre och högre. Jag greps då av en stark och underbar glädje över det omätbara och oändliga. På samma sätt förhöll det sig med tiden. All tidsuppfattning hade försvunnit, ja det föreföll mig ytterst likgiltigt, nästan föraktligt, att räkna med mänskliga tidsbegrepp. Jag hade en känsla av att sväva omkring i oändligheten, i det gränslösas eviga flod. Man visade mig en bild av peyotl. Genast dök det upp en bild av den mexikanska urskogen. Bilden fick liv och fyllde hela rummet. Jag kände en bedövande doft av Mexikos blommor. Så gled mina tankar över till Java. Jag tyckte att jag gick i land från en oceanångare och upplevde det bullrande livet vid hamnen. Jag gick vidare och kom in på en lång och fridsam väg. Vita hus omgivna av underbara trädgårdar låg på båda sidor. Samtidigt förnam jag den tropiska hettan. Sedan tyckte jag mig ligga på en orientalisk divan. I djupt perspektiv såg jag en fil praktfulla orientaliska rum. Genom de höga bågfönstren flödade solljuset in och lät diamanter och smaragder, rubiner och safirer, ametister och topaser blixtra i de skönaste färger. Långt i fjärran hördes de underbaraste harp- och flöjttoner, som ackompanjerade en orientalisk sång.

Så småningom ebbade rusupplevelserna ut. Meskalinruset har kallats »det bakvända ruset»: kopparslagarna kommer först, de angenäma upplevelserna sist! Sedan 1943 har meskalin kommit i skymundan, därför att kemisterna syntetiserat ett nytt ämne, LSD, vars psykiska effekter påminner om meskalin men som är »tiotusen gånger kraftigare». LSD eller lysergsyredietylamid är ett mjöldrygederivat och avhandlas därför i kapitlet Mjöldrygan — Guds eld, sid. 155.

Även om meskalin numera saknar praktisk betydelse är det en högst märklig substans. Dess egenskaper hade med säkerhet aldrig blivit upptäckta om Skaparen inte låtit det ingå i en av markens växter. En enda!