Mannen Som Gav Hallucinogenerna Ett Ansikte

Mannen som gav hallucinogenerna ett ansikte Människorna i det högteknologiska samhället behöver en ny sorts energikälla som kan väcka liv i deras förslöade psyken. Den tanken utvecklar Aldous Huxley, lyckopillrens främste fanbärare, under hela sitt författarskap.

I

Huxleys sista roman, Ön från 1962, representeras den energikällan av Moksha, en svamp med psykedeliska egenskaper. På den fiktiva ön Pala hjälper Moksha människorna att komma ihåg att den verkliga världen är väldigt annorlunda än det förvridna universum vi ser genom våra personliga och kulturella fördomar. Huxley låter "doktor Robert" förklara fenomenet för en grupp tonåringar som just ska äta av svampen för första gången: "Befrielse, började doktor Robert igen, slutet på sorgen, upphörandet att vara vad man av okunnighet tror sig vara och blivandet av vad man i själva verket är. Under en liten stund kommer ni, tack vare Moksha-medicinen, att veta hur det känns att vara vad ni i själva verket alltid varit." Moksha måste jämföras med soma, drogen i Huxleys dystopi Du sköna nya värld (1932). Soma används för att förslava invånarna i diktaturen. Ordet moksha är sanskrit och betyder befrielse. Samtidigt som Huxley var entusiastisk över de psykedeliska drogernas möjlighedystopi motsatsen till utopi; från grekiskans dys = dålig och topi ≈ ung. plats

ter, varnade han för felanvändning av kemiska preparat och faran för maktmissbruk. I "ÖN" PRESENTERAR Huxley resultatet av en livstids sökande efter vägar till ett mer mänskligt samhälle. Det är inte bara drogbruket som särpräglar livet på Pala. Samhället har ett eget utbildningssystem, med ämnet självkänsla på schemat, en mycket övergripande och tolerant religion, förebyggande hälsö- och kriminalvård, med mera. Huxley var frustrerad när recensenter kallade Ön en utopi. Han framhöll att alla metoder som beskrivs i boken redan existerar. Det är sammansättningen och det konsekventa genomförandet av metoderna som gör Pala möjligt. På Pala är samhällets syfte att i det längsta hjälpa sina invånare att upptäcka och förverkliga sig själva - i harmoni och samarbete med varandra. Att kalla boken en utopi visar en brist på fantasi och vilja att försöka, ansåg Huxley.

var inte något som Huxley hade fått gratis. Han medgav att han, delvis på grund av sin brittiska överklassbakgrund, hade svårt att känna släktskap med majoriteten av människor. Han kämpade mot känslan att han antingen måste bli en jaglös kugge i samhället eller en egoistisk eremit. I Ön ger Huxley flera exempel på hur konflikten mellan individen och samhället kan avdramatiseras. Han beskriver till exempel hur barnen på Pala tränar bergsklättring, sammanbundna med rep. De lär sig att koncentrera sig på sin egen balans, styrka och koordination, samtidigt som de har i åtanke hur rörelserna påverkar de andra. Det första mötet med Moksha har ett liknande syfte. Doktor Robert betonar att Moksha-upplevelsen inte bör jämställas VILJAN ATT FÖRSÖKA

med underhållning, "som en kväll på dockteatern". Han uppmanar tonåringarna att bära med sig erfarenheten och använda sina insikter i det dagliga livet. HUXLEYS INSTÄLLNING TILL DROGBRUK

bygger på teorin att hjärnan inte skapar medvetande utan förmedlar det. Han såg hjärnan som ett filter som väljer vilka intryck den släpper igenom. Om för mycket släpps igenom kan det vara svårt att koncentrera sig tillräckligt mycket för att till exempel gå över gatan utan att bli överkörd. Om vi rensar för hårt blir vi robotar. I boken Doors of perception (1954) lånar Huxley poeten William Blakes begrepp "medvetandets dörrar" och tillskriver psykedeliska droger förmågan att rensa dessa dörrar. Liksom doktor Robert talade Huxley ofta om vikten av att bearbeta drogupplevelsen i nyktert tillstånd. Han såg det förändrade tillståndet som ett redskap, inte som ett mål i sig. De som ser drogbruket som ett självändamål finner inte befrielse, utan tvärtom. De fastnar i en illusion och hamnar längre än någonsin ifrån självförverkligandet, menade Huxley. tog hallucinogena droger som meskalin, LSD och psilocybin ett tiotal gånger under en tioårsperiod. Med vännen doktor Humph-rey Osmond uppfann han termen "psykedelisk", vilket betyder sinnesvidgande. Det oroade Huxley att gatu-LSD började bli populärt bland ungdomar, och att tvivelaktiga terapeuter använde drogen som behandling. Han dog i sitt hem i Los Angeles innan hippierörelsen tog fart och slapp därmed höra anklagelserna att han skulle vara delansvarig. På sin dödsbädd bad Huxley sin fru Laura om en LSD-injektion, vilket hon SJÄLV UPPGAV HUXLEY ATT HAN

gav honom. Han ville möta döden med medvetandets dörrar så öppna som möjligt. HUXLEYS OUTTRÖTTLIGA STRÄVAN efter insikt och förståelse går inte att skilja från hans författarskap. Han började skriva när han förlorade synen som sjuttonåring, till följd av en ögoninfektion. Den tillfälliga blindheten och senare synskadan gjorde det omöjligt för honom att fullfölja utbildningen till läkare. Något år tidigare hade hans mor Julia, som han stod mycket nära, dött i cancer. Andra viktiga händelser under denna tid Jar första världskriget, som Huxley fick följa på avstånd, och hans bror Trevenens

självmord. Huxley såg sin bror som en idealist som vågade stå för sina ideal, men knäcktes av överklassamhället. Mot den bakgrunden skulle Huxley skapa sitt eget liv. Metodiskt och med en vetenskapsmans exakthet sökte han gemensamma nämnare i tillvaron. Som författare var Huxley speciell just för att han förblev något av vetenskapsman. I sina böcker är han inte rädd för att göra avbrott i berättelsen och utveckla en detalj, en tanke, en egen teori. Kanske hade Huxley en övertro på farmakologiska vägar till spiritualitet. Kanske gav han inte icke-kemiska vägar en ärlig chans. Men att döma av vad han lämnade efter sig tycks han ha lyckats

Aldous Huxley (1894-1963) gick från synen på lyckopiller som ett sätt att förslava underklassen till en optimistisk drog-mysticism.

finna harmoni i sitt eget liv. Cynismen som utmärkte hans tidigare böcker är borta i hans sista. I en intervju med BBC 1961 sa Huxley att han efter 50 år inte kunde ge något bättre råd än det han själv hade fått av sin mor strax innan hon dog: "Var inte för kritisk mot andra människor och älska så mycket du kan". Åsa Jonholt