Ett Svamp-symposium

Ett svamp-symposium

290

Denna "down-kick" var också hotande nära vid vårt svamp-symposiom våren 1962, men den drog förbi som en dov olustkänsla utan att komma till full utveckling. Detta Symposion gällde en av de mexikanska orakelsvampar, "les champignons hallucinogènes divinatoires", som sedan lång tid tillbaka varit kända i Europa, men bara teoretiskt och esoteriskt. Redan i Bernardino de Sahaguns outtömliga codex finns en illustration av en art: en grupp svampar som överflygs av en fågelmänniska med spetsig näbb. Strax efter la Conquista hölls de första processerna mot personer som kommunicerat med svampen. Den ansågs som en "chose diabolique". Vetenskapen började intressera sig för svampen först efter den resa som paret Wasson gjorde tillsammans med några etnologer, kemister och fotografer. De uppsökte avlägsna mexikanska bergsbyar, där kulten ännu utövas och där de fick delta i infödingarnas riter. Den första rapporten publicerades våren 1957 i "Life". Den följdes 1958 av den tungt vägande och rikt illustrerade monografin av Heim och Wasson: "Les Champignons hallucinogénes du Mexique". Verket uppfyller såväl höga som detaljerade anspråk från både naturvetenskaplig och humanistisk synpunkt, och faktiskt ännu mer. Här förenas så olikartade discipliner som etnologi, arkeologi, mytologi, historia, jämförande språkvetenskap, mykologi, farmakodynamik och fytokemi. Dessutom citeras sådana augurer som William Blake: "Den som inte kan se i ett starkare och bättre ljus än i vårt snart multnande ögas, den ser ingenting." Enligt Wasson finns syner "magasinerade i vårt innersta". Svam-

pen tänder dem. För övrigt prisar han svampen för att den inte framkallar något sjukligt begär - han har aldrig hört någon indian tala om någon "penchant aux champignons". Antagligen kom paret Wasson till dessa otillgängliga dalar i sista minuten: med den första helikoptern. Det dröjde inte länge förrän denna svamp togs i närmare skärskådande hos Sandoz i Basel - fytokemiskt av Albert Hofmann och farmakologiskt av Heribert Konzett som, om jag inte minns fel, emellertid redan då hade kallats till Innsbruck. Hur som helst, i vår korrespondens tog sig så småningom vår längtan efter ett symposion allt fastare form; vi inbjöd även Rudolf Gelpke att delta.

291

Snart kunde jag sätta i gång med förberedelserna, varvid det gäller att åtminstone i stort sett gallra ut alla profana ting. En viss nakenhet i rummet skadar inte, tvärtom - detaljer förvirrar bara. Yazdi, en av Gelpke översatt och ofta citerad perser, ger noggranna anvisningar på denna punkt i sin traktat om konsten att röka opium. Man bör undvika att röka på dragiga, smutsiga eller mörka ställen, i sällskap med kritiska personer, främlingar, icke-rökare. Det är också förbjudet att röka ensam, ty då är det fara värt att demoner infinner sig. En idealisk miljö är en liten sluten krets av vänner. I våra dagar borde man tillfoga att man ska välja ett rum, dit helst inga motorljud alls tränger in. Detta blir allt svårare. En divan och komfortabla fåtöljer fanns redan i rummet; jag ordnade filtar och pallar, dessutom såväl bekväma som exotiska kläder, bland annat en djellaba som jag nyligen hade haft med mig hem från Egypten. Kvällen innan eldade vi i den stora kakelugnen. Den slukar massor med ved, som ingalunda saknas i Stauffenbergs skogar. Men i stället magasinerar den värme för ett bra tag, utan att man behöver lägga på mera ved. Den står i det rum på bottenvåningen, där Gestapo förvarade de dokument som beslagtogs efter attentatet. Sigillen sitter fortfarande fast på dörren.

Strax innan hade jag gift mig för andra gången. Den nya frun i huset fick här betala sitt inträde; efter gästernas ankomst skulle bottenvåningen vara tabu. På övervåningen skulle hon laga i ordning en "teatersupé", lägga på en grammofonskiva, stänga in katten, dra ur kontakterna till telefon och hushållsmaskiner och över huvud taget förebygga störningar i görligaste mån. Detta blir som sagt allt svårare. Motorernas intensiva monotoni är de högre förnimmelsernas dödsfiende. Här går viljan till attack mot föreställningen. Dessa ljud har förstärkts och mångdubblats under de tjugo år jag bott i denna by, inte bara på grund av genomgångstrafiken och överflygningarna, utan också till följd av alla automater som breder ut sig både utom- och inomhus. Den akustiska vävnaden har förändrats - människornas, djurens, klockornas ljud, som försåg den med mönster, tynar bort. Detta går på djupet; när jag betraktar fiskarna i vår trädgårdsdamm, ser jag hur de häftigt spritter till och dyker ned till botten.

292 Vi satt nu alla fyra vid bordet, på vilket glasburken med mirakelsvamparna stod. De var uppblötta; var och en började tugga på ett par tre stycken. De var sega och tradiga och hade en unken, härsken smak. Svamparna medverkar på ett särskilt sätt i födelse- och förgängelseprocessen. De är närmare jorden än de gröna växterna, precis som ormen är närmare marken än de andra djuren. Hos både svampar och ormar är kroppen inte så differentierad; foten dominerar. Därför är de också rikare på läkande och dödliga krafter - och på hemligheter. Den gamle Pulverkopf visste varför han kallade ormen det klokaste av alla djur. Som vanligt förflöt en halvtimma eller lite mer under tystnad. Sedan kom de första tecknen: Blommorna på bordet började glöda och sköt blixtar. Det var lördagskväll; där ute sopade man gatan som vid alla veckoslut. Varje tag med kvasten trängde på ett plågsamt sätt in i stillheten.

Detta skrapande och sopande, ibland även krafsningar, knackningar, slammer och dunkningar, inträffar av en slump men är samtidigt symptomatiskt som ett av de tecken som förebådar sjukdom. Det har ofta också spelat en roll i besvärjelsernas historia. Görres rapporterar om det från Egypten, Gottfried Keller från Schweiz. Man måste vara förtrogen med dessa detaljer; då vet man också var de finns. Sällsynta insekter finns dolda överallt, men det krävs en entomolog för att upptäcka dem. Inför söndagen brukar man feja och putsa; innan dörren öppnas knackar eller bultar man. Ingenting kan vara naturligare. Festen avbryter inte vardagen lika mycket som den sublimerar den på ett meningsfullt sätt. Det vi annars gör nästan instinktivt, blir vi medvetna om i en högre bemärkelse.

293

Nu började svampen verka; vårbuketten glödde allt starkare, det var inget naturligt ljus. I hörnen rörde sig skuggor som om de sökte ta gestalt. Jag kände mig illa till mods, också frusen trots värmen som strömmade ut från kaklen. Jag sträckte ut mig på soffan och drog filten över huvudet. Allt var hud och utsattes för beröring, även min retina - där uppfattades kontakten som ljus. Detta ljus skiftade i många färger; det formade sig till snören som sakta svängde fram och tillbaka, till glaspärlesnören i orientaliska ingångar. De bildar dörrar, sådana som man går igenom i drömmen, vällustens och farans förhängen. Vinden får dem att bölja som en klänning. De faller också ned från danserskornas midjor, öppnar och sluter sig i takt med de svängande höfterna, och från pärlorna strilar de mest subtila toner mot de skärpta sinnena. Klirrandet av silverringar på handleder och vrister är redan alltför högljutt. Det luktar svett, blod, tobak, hackat tagel, billig rosenolja. Vem vet vad man har för sig i stallen? Det måste vara ett jättelikt palats, mauretanskt, ingen angenäm plats. Bredvid denna danssal låg en fil av rum som sträckte sig ned mot underjorden. Och överallt dessa glittrande, gnistrande för-

hängen - radioaktivt glimmer. Därtill sorlet från glasinstrumenten med deras lockelser, deras sensuella inviter: "Vill du, sköne yngling, slå följe med mig?" Än upphörde det, än kom det tillbaka, alltmer påträngande, allt eftertryckligare, redan nästan förvissat om mitt samtycke. Nu uppträdde mer påtagliga fenomen, historiska collages, vox humana, gökens rop. Var det horan från Santa Lucia som putade ut med brösten genom fönstret? Då var lönen puts väck. Salome dansade; bärnstenskedjan gnistrade, och bröstvårtorna styvnade när den dinglade emot dem. Vad gör man inte för sin ståndaktige Johannes? - satan också, det var en dum obscenitet, den kom inte från mig, någon hade viskat den genom förhänget. Ormarna var smutsiga, knappast levande; de vältrade sig slött över mattorna. Deras hud var späckad med briljantskärvor. Några av dem låg uppe i plafonden och spejade med röda och gröna ögon. Det glittrade och tisslade, det väste och blänkte som små demoniska skaror. Därefter blev det tyst men så kom det åter tillbaka, svagare, närgångnare. De hade mig i sitt våld. "Då förstod vi varann genast." Madame kom in genom förhänget; hon var upptagen, gick förbi mig utan att se åt mitt håll. Jag iakttog hennes stövlar med de röda klackarna. Strumpebanden snörde åt de feta låren på mitten; hullet hängde ner över dem. Dessa enorma bröst, det mörka Amasondeltat, papegojor, pirayor, halvädelstenar överallt. Hon gick nu ut i köket - eller fanns det en källare här? Glittrandet och tisslandet, väsandet och blänkandet gick inte att hålla isär längre; det tycktes nu koncentrera sig, högt jublande, förväntansfullt. Det blev olidligt varmt; jag kastade av mig filten. Rummet var svagt upplyst; farmakologen stod vid fönstret i min vita mandarinrock som jag nyligen hade använt på narrfesten i Rottweil. Orientalisten satt bredvid kakelugnen; han stönade som om han reds av maran. Jag förstod hur det låg till; jag hade fått en kick, och det hela skulle snart sätta i gång igen. Tiden var ännu inte till ända. Fruntimret hade jag redan sett i en annan skepnad. Men även smuts är jord, räknas liksom guld till metamorfoserna. Det måste man finna sig i så länge Närmandet pågår.

Detta var alltså svampar som vuxit upp ur jorden. Det fanns mera ljus i den mörka mjöldrygan, som bryter fram ur axet, ännu mer i den gröna saften hos suckulenterna på Mexicos glödande sluttningar. Förmodligen döljer misteln ännu större, outforskade, men sedan länge anade hemligheter. Jordanden visar sin makt i många olika former, i slummen likaväl som på avenidan, nere i Subura likaväl som på Capitolium. De Quincey skådade Consul Romanus i triumftåget, och Nietzsche såg den bestialiske Caesar då Rom hade blivit "hora och horhus". Exkursionen hade slagit fel - kanske skulle jag ta lite mer av svampen. Men strax kom viskandet och tisslandet, gnistrandet och glittrandet tillbaka - blänket drog fisken efter sig. Har motivet väl givit sig till känna, etsar det sig in som i en cylinder - en ny kick, en ny vridning gör att melodin repeteras. Spelet för en inte ut ur den onda cirkeln.

294

Jag vet inte hur ofta detta upprepades och vill heller inte spinna vidare på denna tråd. Vissa saker behåller man helst för sig själv. I varje fall var det över midnatt när vi åter satt vid bordet och samtalade. Det uppfattades på övervåningen. Därifrån strömmade nu en melodi, otroligt spröd och betvingande, som på ett eleusinskt vis utplånade jordanden: Förtrollande är denna bild. Så gör ingen Titus, ingen Caesar entré. Om vi endast hade detta att komma med inför det sista skranket - så skulle det spränga porten. Den och hjärtmusslan. Vi gick en trappa upp; supén var serverad. Fortfarande var sinnena skärpta och öppna: "The doors of perception". Ljuset böljade från det röda vinet i karaffen, en ring av skum svallade på dess bräddar. Vi lyssnade på en flöjtkonsert. Det hade inte gått bättre för de andra: "Skönt att vara bland människor igen."

Det sade Albert Hofmann som hade vandrat genom ändlösa städer i det gamla Mexico, mellan palats med gyllene tak, med pelare och trappor av ädelsten, under ett labyrintiskt sökande efter människor i en värld av geometrisk skönhet, i en tystnad utan ekon, i ett ljus utan skuggor. Men denna värld var lika utdöd som emir Musas kopparstad, ingen fågel flög över den: en enslig prakt fjärran från världen. Orientalisten däremot hade varit i Samarkand, där Timur Lenk vilar i sin nefritsarkofag. Han hade följt med det segerrika tåget och kommit till städer vilkas gåva till segraren bestått av en kittel full med ögon. Där hade han länge stått och betraktat en av de dödskallepyramider, som uppförts åt denna folkens skräck, och i massan av avhuggna huvuden även känt igen sitt eget, ornerat med stenar. Det gick upp ett ljus för farmakologen när han hörde det: "Nu vet jag varför ni satt utan huvuden i era fåtöljer - det förvånade mig; jag kan inte ha misstagit mig." Jag undrar om jag inte borde stryka denna detalj, eftersom den tangerar spökhistoriernas rekvisita. "Vi låter oss inte avspisas med spöken." "Inte heller med underverk - det är kortslutningar." "Här gick redan Görres under sin nivå." "Une jolie femme a bien d'autres moyens de faire la charité." "Så vacker var hon nu inte."