Intervju Med Frans Daniel Nessle

Intervju med Frans Daniel Nessle ur Högtrycket, nr 3/2004. (Högskolan Dalarnas studenttidning) När då 25-årige Salabon Frans Daniel Nessle kom med sin första (och hittills enda) bok Maud. Var hon likgiltig eller var hon . . . ja . . . nej . . . jag vet inte var det många som gav hans författarskap attribut som form- och effektsökeri. Sedan dess har två år gått. Högtrycket har pratat med bokens skapare. Maud Ellen Derbotha gör slut med Paul Pothzanus. Kring den ödesdigra dag denna händelse utspelar sig och de unga tus korta kärleksförhållande kretsar Nessles bok. En kärleksroman, således? Ja. Det kan man sannerligen säga. Men också ett formexperiment och en bok vars motstycke sällan setts i romangenren ”Unga män berättar”, än mindre bland debutanter. På de cirka 200 sidorna, som inleds och avslutas med en gigantisk parentes, finns ordvitsar (se karaktärsnamnen ovan), en TV-spelsstruktur med slutbossar, vild typografi, ett slags försvarstal av författaren i form av en Playboyintervju och ett vice versa från Maud som en Starletserie modell 70-tal samt till sist ett filosofiskt manifest – ”Det fghejfhistiska manifestet”. Bokens huvudperson menar att bokmediet inte till fullo utnyttjat det som ger det en fördel gentemot andra medier – typografin – och säger sig önska att hans bok aldrig ska kunna filmatiseras eller ens läsas in som talbok. Flashbacks, tidshopp, avbrutna meningar, lyrik och pjäsliknande uppställning av samtal saknas således inte när Paul försöker beskriva Maud, och misslyckas. Bakom den avantgardistiska typografin, bokens dubbla ironier och metatexter och framsidans 60-talsbrud med öldrickarhjälm och rosa/gul annonstext döljer sig dock ett allvarligt budskap. Vad är kärnan i Maud . . .? -Jag vill att budskapet ska vara explosivt, kärnan är egentligen att människan är ogripbar. Man kan aldrig lära känna en människa helt. Att Paul misslyckas med sitt porträtt, kör med boring reflektioner och så vidare avspeglar just detta och är själva utgångspunkten för boken. I periferin finns kanske en småstadsskildring, men boken ska inte förstås som en berättelse. -Tanken med TV-spelsstrukturen med banor och slutbossar var väl att jag ogillar hur man ger något en aura av finkultur bara genom att slänga in referenser till ”kulturarvet”. Då tyckte jag istället att det vore fräckt att koppla min bok till Mario. Men det har inget med bokens kärnbudskap att göra. -Jag uttrycker också att det behövs ett nytt sätt att se på estetik och dess intentioner – huruvida saker är oavsiktligt eller avsiktligt komiska spelar ingen roll. Är de kul så är de, och så vidare. Språket i boken är bitvis avancerat. Vem skriver du för? -Jag försöker skriva för mig själv, men lät en massa människor läsa boken när jag höll på med den och tog till mig av deras kritik. -Bitarna med snusk och ingående skildringar av könsumgänge och så trodde jag verkligen inte skulle vara så kontroversiella som de blev. Det är jag genuint chockad över. Filosofiavsnittet i slutet då? Där ger du läsaren möjligheten att välja ”en ytlig bok”, följa den streckade linjen och klippa ut de sidorna. -Filosofimanifestet är skrivet på sånt akademiskt mumbojumbo att det tyvärr fördunklade bokens budskap. En del som läst boken och hoppar över det missar tyvärr slutparentesen och min förklaring där. Det kan jag ångra i dag. Avsnittet är väldigt svårläsligt, men just det är samtidigt coolt.

Varför skriver du? -Den ursprungliga ambitionen var nog att bli känd (skratt). Men som det är nu är det nog för att jag kan och för att det förväntas av mig efter att jag redan gett ut en bok. Jag vill skriva underhållande, extrema och unika böcker. -Jag tror inte att jag någonsin kommer att ge ut en ”normal” roman. Jag tror inte att jag kan det. Att skriva på det sätt jag gör är nog det enda jag orkar. Vad gör du nu? -Efter att mina studier sket sig ganska kapitalt gör jag nu absolut ingenting. Det där är ett dilemma varje gång man ska presentera sig – ska jag köra den skrytiga versionen med ”författare” eller ska jag säga att jag helt enkelt är arbetslös? -Innan jag gav ut boken kunde jag drömma om att få stans mediafame, men redan några veckor efter att boken kommit ut, när den recenserats i de flesta tidningar och så, kändes det som om det hela var glömt. Men jag har fått skriva en krönika och hålla några föredrag. -Det är kul när man söker på sitt namn på Internet och ser att helt otippade personer man aldrig träffat, som TV3:s Gry Forsell, har boken som sin favorit. Det känns mäktigt. En del kritiker har kallat Maud . . . för slackerlitteratur och anklagat dig för falsk blygsamhet och posör. Hur ser du på det? -Jag blir ledsen när jag läser dålig kritik. Det är lite patetiskt att klaga över, men en del kritiker har varit sökt elaka. Många recensenter verkar inte ha läst hela boken och har fattat den helt CP. -Allt är ju poser på sätt och vis. Men falsk blygsamhet skulle jag nog inte vilja kalla det. Att jag skrivit om en slags slackeridentitet handlar mer om att jag inte vill ljuga. I boken beskriver du dig själv – ditt alter ego – som ”parlamentarisk kommunist”. Hur ser du på författarens och litteraturens roll i samhället? -Mina tankar om att påverka hela världen med min litteratur känns långsökta i dag. Jag kallar mig inte heller längre ”parlamentarisk kommunist”. Men det är en del av bokens charmiga pubertala del, vilket inte är något jag ångrar. Hur ser din skrivprocess ut? Har du någon ny bok på gång just nu? -Jag har tänkt ut en ny bok, men jag har inte skrivit på den på ett och ett halvt år. För att kunna skriva måste jag må pissigt, men pissigt på rätt sätt. Sist jag skrev visste jag till exempel inte var jag skulle bo. -Det är ofantligt mycket svårare att ge ut bok nummer två än debuten. Först tänkte jag – ”Wow! Om man kunde få en bok utgiven”. Nu är det liksom ”Wow, en till” – inte samma sak. -Skrivandet av Maud . . . var rätt spontant. Om en passage var tråkig att skriva kunde jag hoppa över den, ta något annat och återvända dit en annan gång. Om du fick rekommendera läsning till någon som inte tidigare har större erfarenhet av skönlitteratur – vilka tips skulle du ge? -Min favoritbok är Njals saga. Introduktion, av Stig Larsson var väldigt bra. The Shining av Stephen King och Med kallt blod av Truman Capote är också bra böcker. Notes of a Dirty Old Man av Charles Bukowski är nog den bok som inspirerat Maud . . . mest.