Intervju Med Albert Hofmann

ALBERT HOFMANN (UPPTÄCKTE LSD) INTERVJU MED ALBERT HOFMANN (KEMISTEN SOM UPPTÄCKTE LSD) Översättning av: Rolf Classon & Christian Lacotte. Intervjun som följer skulle från början ha blivit publicerad i Galago #37, men plockades ut i sista stund.. Redaktören Rolf Classon skrev bl.a. följande:"Ända sedan jag startade Galago 1979 har jag velat köra intervjun i tidningen, men inte förrän nu 1993, översatte vi artikeln, typograferade texten och formgav sidorna med bilder och allt. Åtta sidor precis i början av Galago. Imorgon ska vi lämna tidningen till tryckeriet i Solna, igår lyfte jag själv ut sidorna, så att det gapar ett stort hål i början av tidningsmontagen. Det tog mig tio år att förstå att ingen i min omgivning, allra minst de andra redaktionsmedlemmarna i Galago, var intresserade av denna långa artikel. De hyste överhuvudtaget ingen större entusiasm över den sinnesutvidgande och hallucigena drogen LSD". "Idag tar ungdomar Ecstasy, som innehåller LSD, utan att veta vilka livsfarliga risker de utsätter sig för. Sådan information får man nämligen aldrig av langaren. Vi vill inte publicera en artikel i Galago som kan väcka nyfikenhet på LSD. Det finns säkert enklare sätt att uppleva helvetet på". Intervjun togs då istället över av anarkisttidningen Brand, men även där tyckte man det var tveksamt roligt med en dylik intervju. Ni skrev boken "My Problem Child" om LSD, nästan 40 år efter dess upptäckt. Som vetenskapsman så skolas man att göra experiment för att sedan beskriva resultaten. På 60-talet var LSD ett kulturellt experiment, så jag ville vänta och se vad som hände. Hur det hela utvecklades, och om det skulle skapa någon attitydförändring. Min bok analyserar det experimentet. Du hade brevkontakt med Timothy Leary på 60-talet, och ni träffades även i Schweiz 1971 och 1973. Som skapare av LSD, anser du att han var din mest karismatiske elev, eller var du misstänksam mot honom? Jag förstod aldrig hans avsikter. Han verkade så naiv. Hans entusiasm över LSD var så stor att han ville ge alla chansen att prova, t.o.m. ungdomar. Jag sa att han bara skulle ge LSD till människor som kunde klara av det, människor med starkt psyke, och då inte till ungdomar. Men han svarade att amerikanska ungdomar var så erfarna att de var lika mogna som europeiska vuxna. Vi var inte alls överens på den punkten. Jag hade samma diskussion med min vän Rudolf Gelpke, som forskade i Islam och droger. Han sa också till alla sina vänner att prova LSD. Jag har aldrig uppmanat någon att prova. Om jag blivit tillfrågad så har jag berättat precis vad LSD innebär och låtit personen själv avgöra om han eller hon vill. Kan du berätta om första gången du prövade LSD. När jag arbetade med mjöldryga 1938 syntetiserade jag lysergsyradietylamid, men det gav ingen psykisk effekt när det testades vid djurförsök. Det var först när jag höll på med det 1943

och fick en dagdrömsliknande, men ej obehaglig, upplevelse som jag själv upptäckte det. Eftersom jag visste att jag inte hade ätit något så förstod jag att substansen måste vara mycket, mycket aktiv. Jag bestämde mig för att gå till botten med det hela. Tre dagar senare tog jag vad jag trodde var en mycket liten dos - 0,25 milligram. Efter ungefär en halvtimme började det verka. Jag försökte föra anteckningar, men insåg efter ett par sidor att jag inte kunde skriva. Allt började ändra skepnad. Jag sa till min assistent att vi skulle gå hem eftersom det inte verkade bli så lätt som vi hade trott. Det var förbjudet att köra bil under kriget så vi började cykla hemåt. Därifrån härstammar alltså historien om den nerdrogade Dr Hofmann som far fram som en dåre genom Basels gator. Ja, jag trampade fortare och fortare, och trodde inte jag kom ur fläcken. Till slut kom jag hem och allt var förändrat. Det var skrämmande. Min granne kom in och såg ut som en häxa, min assistents ansiktsdrag förvreds och antog groteska former. Jag blev mycket rädd eftersom jag inte visste om jag någonsin skulle komma tillbaka från denna märkliga värld. Det var ju trots allt första gången. Hade du prövat meskalin, eller något av de ämnen som gjorde att man på medeltiden t.ex fick hallucinationer av mjöldryga i bröd? Jag hade inte hört talas om meskalin då. Men även om jag hade hört talas om hallucinationer och mentala störningar förknippade till Saint Antony's Fire, så kunde inget av det jag studerat ha förberett mig på det jag såg i dessa syner. Symptomen förstärktes fruktansvärt, ända tills jag helt förlorade kontakten med min kropp. Jag hade intrycket av att redan vara död, att mitt hjärta stannat, att jag var utanför kroppen. Det var en skrämmande erfarenhet. Jag tänkte på mina barn och min fru. Men trots det som hände insåg jag ändå att jag hade gjort en viktig upptäckt. Eftersom inget känt gift någonsin hade haft någon effekt i så små doser. Jag förmådde tänka så pass rationellt. Det hela låter mer som en skräckupplevelse än som något upplyftande. Ja, till en början iallafall. Men när doktorn kom hade skräcken släppt något, och känslan av att ha dött försvann mer och mer. Jag började se en enorm massa färger och t.o.m uppskattade det. Jag tänkte att; Ja, nu har du kommit tillbaka till livet igen. Det kändes behagligt att känna sig hemma igen, att känna att det var möjligt att återvända till vardagen från den underliga värld jag just hade besökt. Jag hade en känsla av att saker hade fått en helt annan innebörd. Jag erfor med stor lycka, gränsandes till extas. Hur varje ljud, en bildörr som slog igen eller doktorns ord ackompanjerades av en uppsjö av färgade, abstrakta bilder. På natten sov jag gott och jag vaknade nästa morgon utan att känna några efterverkningar alls. Hur reagerade dina kollegor på Sandoz när du berättade om dina otroliga upplevelser. Trodde de på vad du berättade?

Jodå, utom när det gällde drogens styrka. Det fanns inga kända substanser inom farmakologin som hade den styrkan i så små doser som en del av ett milligram. Men professor Rothlin, chefen för den farmakologiska avdelningen, och två av hans assistenter bestämde sig för att prova med bara en fjärdedel av vad jag hade tagit -0,06 milligram. De fick också enorma hallucinationer. Ni fortsatte med laboratorie kontrollerade tester av LSD, tester som du sagt inte var särskilt tillfredställande. Varför var de inte det? Vi tog låga doser, 0,05 milligram under kontrollerade former med intervjuer, rorschachtester och nedtecknade beskrivningar av vad vi genomgick. De här testerna blev aldrig särskilt lyckade. Personligen var jag mer intresserad av att se hur effekten av LSD skulle bli i en mer kreativ miljö, t.ex i ett konstnärligt sammanhang. Du gjorde inte bara en ny vetenskaplig upptäckt. Genom dina personliga erfarenheter så kan man väl säga att du också öppnade dörren till en annan och för mänskligheten ny värld av upplevelser? Det hela började med mitt arbete som kemist. Jag blev mer och mer intresserad av verkligheten, själva existensen, och hur man själv upplever den fullständigt, och hur den sedan kan förändras och vidgas. Jag började utforska dessa saker i en icke-laboratorievärld 1951 tillsammans med farmakologen Herbert Knozett och den tyske författaren Ernst Jünger. Jag skulle vilja påstå att vi var med om de första verkliga psykedeliska erfarenheterna, även om de inte var särskilt fördjupade och doserna var små. Men det var underbart. Jag trodde att jag var i Nordafrika bland berberfolket. Jag såg fantastiska landskap och oaser. Allt detta under att en flöjtkonsert av Mozart ljöd från himlen. Men det var ingen religiös upplevelse. När hade du din första, ska vi kalla det religiösa upplevelse, med LSD? Allra första gången så hade jag känslan av att ha lämnat den här världen för gott. Det var skrämmande, men icke desto mindre en stark upplevelse eftersom jag mötte döden och återvände. Fördjupades er vänskap med Jürger av LSD-experimenten? Jag tror att vår 30-åriga vänskap hade varit lika djup som den är även utan LSD. Egentligen borde vi haft två paralella liv. Ett där vi använde LSD, och ett där vi inte gjorde det för att utröna vilken effekt LSD haft på oss. Man vet aldrig, men jag tror att det faktum att vi tagit LSD tillsammans gav oss en mycket stark och djup gemensam erfarenhet. Hur var det egentligen? Kändes det som du lekte med elden, eller trodde du att du hade hittat nyckeln till en ny och underbar värld?

Mina förhoppningar till LSD stannade vid psykiatrin. Utifrån mina egna erfarenheter insåg jag att LSD kunde komma till användning inom psykoanalysen och psykoterapin. Att patienter kunde lämna sin vardag och med hjälp av LSD komma ur sina problem och in i ett annat medvetande? Jag trodde också att det skulle kunna användas för forskning kring hjärnan. Men mina egna erfarenheter med LSD kändes lite farliga, och jag såg aldrig LSD som en drog att ta för njutnings skull som det blev när drogen blev känd i USA på 50-talet. Förutom den psykiatriska användningen så tänkte jag mig att LSD skulle kunna användas av en elit. Konstnärer, författare och filosofer. Du har nämnt att du tagit intryck av Aldous Huxley, som utan att direkt säga det offentligt, var oerhört hänförd över psykedeliska droger. Jo, jag kände mig närmare Huxleys idéer än Learys, men också Huxley tänkte sig att LSD kunde vara användbart för många fler än vad jag trodde. Jag träffade inte Huxley förrän 1961, när vi hade ett underbart möte på Sonnenberg Hotel utanför Zürich. Vi möttes igen på Världskonferensen för konst och vetenskap i Stockholm 1963, men han var cancersjuk redan då. Trots ditt motstånd så spreds LSD till miljontals med människor i Nordamerika och Europa på 60-talet, och ett fåtal av dessa har fått bestående störningar. I din bok beskriver du de många sorgligt förvirrade hippies som vallfärdade till ert hus i Schweiz. Har du aldrig ångrat dig och känt dig som Einstein med atomerna - att du skapat ett monster? Nej, det kan jag ärligt säga. Jag har alltid talat om farorna. De svaga hade tagit till något annat, något värre som t.ex heroin, om LSD inte funnits. Det avgörande är att LSD utvecklades under ett försök att finna nya mediciner. Målet var inte att utveckla någon lyckodrog. Jag tror att tillkomsten av denna substans är viktig. När tog du LSD senast? Den senaste gången jag tog LSD var 1972 tillsammans med Jünger. Jag tror att jag precis som många andra upplevt allt LSD kan ge mig. Det är slutligen inte LSD som ger de djupa upplevelserna. Det kan bara fungera som en katalysator för ens personlighet. Finns det ingenting inuti en, så blir det heller inget resultat. Vad säger du om människor som mår dåligt av en tripp, de s.k. snedtripperna? Omgivningen och de former under vilka man tar droger är viktiga. Mycket av drogkulturen på 60-talet innefattade ett oövertänkt användande på fel plats och vid fel tid. På t.ex barer och klubbar. Det är det som gör att det blir olyckor. Även när det gäller den rent medicinska användningen så bör omgivningen vara artistisk och harmonisk, inte bara ett laboratorium eller ett kontor. Anser du att LSD missbrukades på 60-talet? John Lennon påstod sig t.ex ha tagit LSD minst

tusen gånger. Jag kan inte se varför man vill använda LSD på det sättet. Det måste till och med vara farligt eftersom en så stark upplevelse måste tas på allvar och analyseras. Om man använder något helt vanemässigt så minskar dess värde. Timothy Leary och Richard Alpert, eller Baba Ram Das vallfärd till österlandet efter att ha tagit LSD. Gjorde denna "smak av nektar" att människor övergav verkligheten för en chimär? Jag har aldrig förstått dessa människor. Det LSD givit mig bär jag med mig. Jag stannar i min vardag. Att se blommorna i min egen trädgård är att se skapelsens hela magi. Inte behöver man åka till Indien för att se det. Jag tror att en av de insikter människor fick av LSD är att skaparen existerar. Ser man skapelsens under så inser man att det inte kan finnas till genom en slump. Det måste finnas något väsen där någonstans, något vi kallar Gud. Det är sant att vissa får negativa upplevelser. Vi bär med oss denna ambivalens. Det goda och det onda finns i oss samtidigt. De hänger ihop och kan inte skiljas åt. Någon sade att LSD återskapade känslan av otrygghet. Den otrygghet som blivit så effektivt undansvept av det trygga, varma värfärdssamhället. Ligger det någon sanning i detta? Ja, närvaron i vardagen är en balansgång där vi hela tiden riskerar att falla ned i avgrunden. Vi behöver den balansgången för att kunna existera. Att ta LSD är på så vis en schizofren upplevelse - det ger en möjligheten att uppleva sin vardagliga verklighet och samtidigt se en annan verklighet, en annan värld. Hur ser du på ryktet om varaktiga hjärnskador orsakade av LSD? Det finns inga bevis för sådana skador. Det som sagts om kromosomskador baserades t.ex på enstaka observationer som senare studier vederlagt. Har LSD förändrat tillräckligt många människor för att ändra något i samhället? Har det blivit en progressiv kraft? Tror du att intresset för det okända är mindre nu än under 60-talet? Jag tror att den ökade medvetenheten som människor erfor under 60-talet påverkar dem för livet, oavsett om de tagit LSD eller ej. Tiderna är galnare nu, fast på ett annat sätt. På 60-talet handlade det om en psykologisk revolution, ett sökande efter en annan verklighet. Nuförtiden handlar det mer om ångest inför de saker som kan hända, rädsla för krig, miljöförstöring och energiproblem. Frågeställningarna är mer praktiskt orienterade, på 60-talet rörde man sig på ett mer metafysiskt plan. Förändrades du själv av de substanser som du uppfann? Som chef för forskningen av biologiska produkter så försökte jag i min forskning att isolera de olika aktiva beståndsdelarna i medicinalväxter. Genom LSD blev jag också intresserad av

mysticism, samt också av andra substanser som påverkar sinnet. Naturligtvis hade jag själv förändrats av mina egna erfarenheter, speciellt så ändrades min verklighetsuppfattning. Jag insåg att man kan se saker på olika sätt, att det inte finns någon objektiv sanning. Man kan välja sin filosofiska ståndpunkt alltefter sina erfarenheter. Man kan se på olika svårigheter i tillvaron och anse att det är det enda sanna synsättet - utan att inse att man har möjlighet att ändra sitt liv bara genom att inta ett annorlunda förhållningssätt. Men just detta att man är mer rationellt lagd på 80-talet. Vilka möjligheter ser du i att människor återigen vill söka sig till sitt undermedvetna i syfte att utforska dess inre alternativ och möjligheter? Jag vet inte om man kan jämföra det med 60-talet, men intresset för meditation, intresset för att tränga bakom tingens verkliga natur har ökat. LSD kan fördjupa meditationen. Hur ser du framtiden för LSD? Kan LSD fortfarande användas för att nå en annan verklighetsuppfattning? Ja, jag ser det som ett komplement till meditation och psykoanalys, forskning i hjärnfysiologi, och vård av obotligt sjuka. Meditationens yttersta mål är att ge en visionär upplevelse av verkligheten och om man har provat olika medeciner utan resultat skulle LSD kunna hjälpa. Jag menar inte att det kan hjälpa alla, utan bara det att meditation kan ses som ett hjälpmedel, att den som fastnat i en obehaglig verklighetsuppfattning kan få en annars så svåruppnåelig skymt av verkligheten. Men givetvis är det bättre om detta kan uppnås spontant, utan LSD. Ni talar alltså om en enda frigörande dos av LSD? Ja, en eller ett fåtal därför att människor som sitter fast i ett visst synsätt kan bli skrämda av att få hela sin världsbild rubbad allra första gången. Första gången skulle kunna rasera saker och ting, och en andra gång skulle bygga upp dem på nytt igen? Så skulle man kunna uttrycka det. Men en LSD-upplevelse är oförutsäglig. Det sägs att LSD ger en positiv upplevelse enbart om det är förknippat med en allmänt förhoppningsfull attityd. Är det så att dagens problem; vardagsångest, storstädernas förfall och ekonomiska kriser begränsar LSD's möjligheter? Inte nödvändigtvis. Precis som i tidigare skeden i historien när det varit svåra tider behöver människan religion. Men inte samma religioner som förut. Vi kan inte använda de gamla gudsbilderna längre. Det går inte att tänka sig att Gud står utanför verkligheten. Vi måste nå känslan av att vara en del av skapelsen, på något sätt länkade till Gud så att vi har en plats i skapelsen, och på så sätt även skyddas av den. Meditation med eller utan LSD kan tända

denna nya religiositet. Västerlandets stora problem är att vi inte längre har någon religiös tro som kan vävas in i vår vardag. Gud träffar vi mest på söndagar. Använder du själv någon form av meditation, eller någon speciell teknik? Var och en måste närma sig problemet på sitt sätt. För min del så utgår jag från mina erfarenheter som kemist, dvs att vi är sammansatta av samma beståndsdelar som djuren, växterna och all levande materia. Det gör att jag känner mig som en del av naturen, och på så sätt också beskyddad av den. Den bild vi har givit oss själva genom den naturvetenskapliga forskningen är verkligen en av vår tids stora myter. Vi måste stanna upp och reflektera för att få en djupare förståelse av dessa kunskaper. Vad menar du med djupare förståelse? Vi måste erfara skapelsens under i våra liv, ingen borde känna större vördnad inför detta än en vetenskapsman. När jag som kemist ser en blomma så ser jag allt som finns i denna enkla blomma, och bara det faktum att den existerar är ett mirakel i sig. Hur skulle en växt kunna sätta ihop sig själv? Hur skulle den kunna skapa alla dessa unika former och färger? Ställer vi oss den frågan så kommer vi att se att varje blomma bär på en hemlighet. Vi har skaffat oss en välutvecklad vetenskaplig bild av universum. Vi känner till stjärnornas tillkomst och nebulosorna och allt detta. Vi borde sätta oss ned och begrunda allt detta. Tror du på Gud? Givetvis. Jag tror på skaparen, och skaparen är Gud. Tror du på ett liv efter detta? Ja. Jag vet inte på vilket sätt, men som Goethe sa; "saker och ting kan inte försvinna, de kan bara förändras." Detta har blivit vetenskapligt belagt. Inget försvinner fullständigt, materia förvandlas bara till nya former av energi. Jag tror att det gäller själen också. Är det inte enormt svårt för folk som lever i städer, och som du beskrivit som "döda", att nå dessa religiösa upplevelser? Ja, det är ett stort problem. Folk som lever i städer är omgivna av döda saker. Man kan inte utgöra en organisk enhet med en trottoar eller betongmur. Folk mår dåligt när de måste leva i en andrahandsvärld som är tillverkad av människan. En värld där de saknar kontakt med naturen, med skapelsen. I er bok beskriver du en mystisk relation mellan människan och naturen. När du första gången åt mexikansk psilocybinsvamp i Schweiz på 50-talet så slogs du med häpnad av att se mexikanska bilder, trots att du försökte koncentrera dig på andra saker. Du uppger att Gordon Wasson, författaren till The Wondrous Mushroom, hade samma upplevelser flera gånger.

Menar du att vissa hallucinogena plantor bär i sig arketypiska bilder? Det kan mycket väl vara på det sättet. Inte bara jag och Wasson upplevde det utan även Rudolph Gelpkes fru, och detta på ett mycket intressant sätt. Hon var grafisk formgivare, och hon satte igång och ritade efter att ha tagit svampen. Hon hade aldrig varit i Mexiko eller sett mexikansk konst, men hon ritade de mest häpnadsväckande mexikanska mönster. Hon insåg det inte själv förrän hon fick se mexikansk konst några månader senare och slogs av likheten. Var det på det sättet du fick idén om en spricka i den rationella verklighetsuppfattningen? Att hallucinogener skulle verka över gränser så att ande och materia möts. Nej, den tanken fick jag från mina erfarenheter med LSD, från det faktum att ett korn av den substansen kan förändra ens verklighetsuppfattning, t.o.m förändra 20.000 människor. Goethe säger i en dikt; "Hur skulle dina ögon kunna se solen om de inte var som solen själva?" Jag har uttryckt det såhär; "Om inte materian hade någon själ, hur skulle då materian kunna ändra sinnet?" Det betyder inte att vi bara består av materia, men att den materiella världen innehåller ett spirituellt element. Finns det några naturliga substanser i hjärnan med samma aktiva egenskaper som LSD och andra hallucinogener? Inte identiska förstås, men den aktiva substansen i t.ex psilocybin liknar i mycket hög grad transmittorämnet Serotonin. Kanske är det just därför som de kan inverka på hjärnans funktioner. Du har sagt att du tror att LSD skulle kunna användas i meditationskurser. Riskerar man inte att missbruket från 60-talet upprepas? Det tror jag inte. Om man ger kurser i meditation så kan man fungera som en psykiater med omdöme nog att avgöra vem som bör och inte bör ta LSD. Tror du att regeringen i väst någonsin kommer att tillåta ett sådant bruk av LSD? Ja, men inte inom någon överskådlig framtid, och det är viktigare att det blir tillgängligt inom psykiatrin. På de medecinska fakulteterna i Europa använder man sig alltmer av meditation som en behandlingsform. I framtiden kommer kanske LSD användas som ett hjälpmedel till meditation, för friska likaväl som för sjuka människor. Ni nämner också att LSD kan vara användbart för obotligt sjuka, som ett sätt att förbereda sig för döden. Ja, på vissa amerikanska sjukhus så har det använts på obotligt sjuka cancerpatienter som lider av svåra smärtor och inte blir hjälpta av vanliga läkemedel. Anledningen till att LSD kan dämpa och t.o.m fullständigt stilla smärta kan vara att man under dess påverkan inte längre

associerar till sin kropp och att smärtan därför inte upplevs. Det finns många rapporter om patienter som befriade sig från smärta, såg något djupare i döden och kunde dö i frid. Huxley tog stora doser LSD när han låg på dödsbädden. Skulle du göra på samma sätt? Jag vet inte, kanske dör jag lycklig även utan LSD. Om jag led på samma sätt som Huxley så kanske jag skulle göra det, men det är svårt att säga något om. Du har inte använt LSD sedan 1972, tänker du göra det igen? Kanske, men jag känner inget pockande behov. Jag lever ett underbart liv med mina sju barnbarn och mitt hus i Jura-massivet. Jag får fortfarande ofta besök av unga människor som kommer för att prata. Om Gud, om naturen och om hela vår existens. Jag tycker om dessa unga människor och tar emot dem så ofta jag kan. Vi har långa diskussioner... jag är fortfarande någon slags guru för dem. Publicerad i Flashback #3 (juni 1995)