Ian Fleming

Ian Fleming Del I: Uppväxt och studier Ian Lancaster Fleming föddes den 28 maj 1908 i London-stadsdelen Mayfair. Han kom från en välbärgad överklassfamilj. Ians far Valentine Fleming var skotte och arbetade på sin fars ansedda bank, Robert Fleming & Co. Valentine Fleming valdes även in till parlamentet som konservativ ledamot för South Oxfordshires valkrets 1910. Familjen var rik och umgicks i de fina kretsarna. Winston Churchill hörde till familjens vänkrets. Ians mor, Evelyn St Croix Rose, var av skotsk-irländsk börd, känd för sin skönhet och kallades allmänt för Eve. Hon verkar ha varit en ganska auktoritär person. Ian hade tre bröder: Peter, som var ett år äldre, samt Richard och Michael som var tre respektive fyra år yngre än Ian. Unge Ian blev snart sedd som en liten rebell i denna fina familj. Han tyckte inte särskilt mycket om det som hans föräldrar ansåg viktigt, t ex hästar, hundar och familjeträffar. Inte heller var Ian speciellt intresserad av Skottland. 1914 utbröt första världskriget. Valentine Fleming gick in i den brittiska armén och skickades till Frankrike, där han snart blev befordrad till major.

Ian på internatskola Eve Fleming var kvar hemma med de fyra barnen. Det var naturligtvis meningen att barnen Fleming skulle följa i sin fars fotspår. 1916 skickades Ian och Peter till en internatskola som hette Durnford. Chef för skolan var en viss Tom Pellatt, som inte var så sträng. Hans fru brukade läsa spännande böcker för eleverna på skolan. Här blev unge Ian snabbt förtjust i författare som Robert Louis Stevenson ("Skattkammarön") och Sax Rohmer (författare till böckerna om detektiven Bulldog Drummond och den djävulske skurken Fu Manchu). Durnford var dock inget trevligt ställe, studieförhållandena var riktigt dåliga, pennalism och mobbning förekom flitigt, och p g a krigets ransoneringar var maten usel. Ian fick här sin första kontakt med golfsporten, något som han skulle fortsätta att vara intresserad av senare i livet.

Fadern stupar i kriget Den 20 maj 1917 drabbades familjen Fleming av en tragedi då Valentine Fleming stupade i Frankrike. Han och en annan officer dödades av en tysk granat när de försökte ta sig fram mellan två skyttegravar. Han fick postuma hedersutmärkelser, och Winston Churchill skrev hans dödsruna i The Times. Ian Flemings far hade dött hjältedöden på slagfältet, något som kom att prägla Ians hela uppväxt. I brist på en närvarande far såg Ian i stället upp till sin äldre bror Peter. (Senare i livet brukade Ian Fleming alltid hänga upp sin fars inramade dödsruna ur The Times på väggen. Churchill hade signerat den.) I de flesta brittiska överklassfamiljer är det mycket viktigt med släktens fortlevnad, och den äldste pojken i varje generation blir släktens frontfigur. Eftersom Peter Fleming var äldst, fick Ian finna sig i att under decennier framåt stå i sin brors skugga. Peter Fleming var rena svärmorsdrömmen: väluppfostrad, mycket begåvad och han skulle säkert bli något stort. Ian ansågs däremot vara litet excentrisk och överdrivet fantasifull.

Ian börjar på Eton Eve Fleming hade vid 32 års ålder fått ärva sin rike make (för att hon skulle få behålla en hög årlig inkomst hade dock Valentine i sitt testamente bestämt att hon inte fick gifta om sig). Hon hade utan vidare råd att skicka Peter och Ian till den ansedda och ryktbara privatskolan Eton, där även Valentine hade varit elev. Detta inträffade 1921, när Ian var 13 år. Redan då ansågs Ian vara en mycket stilig ung man som var noga med sin klädsel och framtoning. (Ians klassföreståndare anmärkte t ex på hans användning av hårolja). Ian trivdes aldrig på Eton. Han tyckte inte att han passade in där. På ett område var dock Ian framstående: han var skolans bästa idrottsman, särskilt i friidrottsgrenar som löpning och längdhopp. Två år i rad, 1925 och 1926, blev Ian Fleming Victor Ludorum - Etons mästartitel. Att någon vann denna titel två år i rad var mycket ovanligt. Han hade fortfarande inte fyllt 18 år. Ian, som var en sann individualist, var inte särskilt förtjust i lagsporter. Vid en kollision under en fotbollsmatch 1926 fick Ian dock sin näsa knäckt, vilket gav honom den senare så välkända profilen. En liten kopparbit sattes in i hans näsa för att jämna ut den. Ian anklagade sedan denna kopparbit för att ha vållat honom många hälsoproblem, bl a intensiva attacker av huvudvärk. Många år senare berättade Ian Fleming för en god vän en anekdot från sin Eton-tid: Rektorn hade kallat in Ian för en bestraffning för något han gjort sig skyldig till. Denna bestraffning skulle äga rum kl 12.00. Problemet var att Ian vid samma klockslag även skulle springa ett hinderlopp. Ian lyckades övertala rektorn att flytta bestraffningen till kl 11.45. Efter att ha utsatts för rektorns käpp sprang sedan Ian hinderloppet kl 12, trots att han hade blodfläckar på baksidan av sina byxor. Han kom tvåa. Snacka om att bita ihop... Ian Flemings första publicerade litterära verk var novellen The Ordeal of Caryl St George i skoltidningen The Wyvern. Senare skrev även Ian (opublicerade) ungdomsdikter. Under sin Eton-tid höll han ihop med sin storebror Peter, men betraktades också av vissa som en litet enstörig och osocial person som gärna höll sig för sig själv. Ians mor Eve blev vid den här tiden förälskad i den populäre porträttmålaren Augustus John. Våren 1925 åkte hon tillsammans med honom till Berlin. Vid återkomsten hade hon med sig en liten baby, en flicka som hon "adopterat" och döpt till Amaryllis.

Militärskola Ian tappade snart intresset för sina studier, och betygen sjönk. Eve Fleming bestämde sig då för att flytta honom till en mer disciplinerad miljö, så att det skulle bli någon ordning på honom. Storebror Peter kunde ju läsa vidare vid Oxford, medan Ian kunde få gå i sin fars militära fotspår. Ian förflyttades alltså till militärskolan i Sandhurst. Här kommer de första rapporterna om att Ian var favorit bland traktens flickor, han sågs redan här som en kvinnokarl (han lär dock ha varit en usel dansare). Vid ett tillfälle var Ian ute med en flicka på en nattklubb och bad en kompis rapportera in för honom vid kvällsvisitationen. När Ian senare samma natt klättrade in över staketet åkte han fast och fick ett hårt disciplinstraff. Trots att en militärskola knappast var den bästa platsen för en individualist som Ian, gjorde han någorlunda bra ifrån sig vid Sandhurst, även om han aldrig tog sin militära utbildning på allvar. Ian avskydde ridning men tyckte bättre om gevärsskytte. 1927 blev han antagen till His Majesty´s List för The King´s Royal Rifle Corps, det finaste infanteriregementet. Detta hade Eve Fleming fixat genom sina kontakter, som nu sträckte sig ända in i Buckingham Palace!

Vid denna tid beslutades det att armén skulle "mekaniseras". Ian och några andra av kadetterna tyckte inte att de hade någon lust att sitta och trycka på knappar och dra i spakar. Han vägrade anta sin utnämning till regementet. (Detta var i alla fall Ians officiella version, i själva verket tyder det mesta på att det var alla amorösa kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig vid skolan.) Han skrev hur som helst ned sin avskedsansökan på ett vykort, postade den till skolan och stack sedan iväg därifrån. Ians dominanta mor Eve Fleming var inte glad över detta. Ian hade verkligen visat sig vara familjens svarta får.

Till Kitzbühel Eve Fleming hade hört talas om en privatskola i Kitzbühel i österrikiska Tyrolen. Hit skickades nu Ian, och här upplevde han några av sina mest positiva ungdomsår. Skolan låg högt uppe bland bergen i en ståtlig byggnad som hette Villa Tennerhof. Ägarna till skolan, Ernan Forbes-Dennis och hans fru, tillämpade en effektiv språkundervisning, varför Ian här lärde sig tyska och franska. Det var även härliga omgivningar att bo och studera i, och Fleming ägnade sig på fritiden åt skidåkning och bergsklättring (Vintersport hade börjat bli populärt efter kriget, och 1928 byggdes den första linbanan uppför Hahnenkamm i Kitzbühel). Han blev också populär bland ortens flickor. Samtidigt som han umgicks med österrikiska flickor, som fann honom mycket stilig, brevväxlade han med en flickvän hemma i England. Ian började här utveckla sina talanger och fann att han kanske kunde bli något på egen hand och inte bara ses som Peter Flemings yngre bror. Forbes-Dennis fru uppmuntrade Fleming att utveckla sitt skrivande, så han skrev ett par korta noveller. En hette Death on two occasions, och en annan hette A poor man´s escapes. Ian var mycket intresserad av språk och bestämde sig för att försöka göra karriär inom brittiska UD, något som var svårt och mycket åtråvärt.

Del II: Karriär och yrkesliv I München och Geneve 1928 reste Ian Fleming till universitetet i München för att förbättra sina språkkunskaper. Han var då 20 år. I München lärde han sig också ryska. Året därpå läste han franska vid universitetet i Genève. I samband med detta fick Fleming tillstånd av den berömde dr C G Jung att översätta ett tal om 1500-talsalkemisten Paracelsus som denne hade hållit. Ian började intressera sig för bilar. Bl a körde han ett tag en Bugatti. På en lång raksträcka i Henley hemma i England lär han vid ett tillfälle ha blåst på i över 100 miles/hour (en engelsk mil är 1609 m, vilket gör 100 miles till ca 160 km/h). I Genève hade han en svart Buick. Ian samlade några av sina dikter i en bok som trycktes upp i en mindre upplaga. Den hette The black daffodil. Ian skämdes senare över sina ungdomsdikter, sökte upp alla exemplar av boken och brände upp dem. I Genève blev Ian förälskad i en schweizisk flicka som hette Monique. De förlovade sig, och han ville gifta sig med henne men modern Eve Fleming sade nej. Hon tyckte inte att Monique var någon passande hustru till Ian. Förlovningen bröts alltså, vilket förstås gjorde Ian bitter. (Fleming lät senare James Bonds mor vara en schweiziska vid namn Monique).

Ian missar inträdesprovet 1931 genomgick Ian Fleming ett inträdesprov för att få komma in vid utrikestjänsten. Han placerade sig på 25:e plats av 62 deltagare. Detta var ett stort misslyckande och sårade Ians stolthet enormt. Han ville sedan aldrig berätta sanningen om detta, inte ens för sina vänner. Till dem sade han att han slutat sjua, men att bara fem kandidater togs in.

Journalistkarriär på Reuters Nu hade Ian studerat färdigt och det var dags att börja en yrkesbana. Återigen hade han nytta av sin mors kontaktnät: Eve Fleming var bekant med chefen för den brittiska nyhetsbyrån Reuters. Den 19 oktober 1931 började Ian Fleming, 23, arbeta på Reuters nyhetskontor. Reuters främsta konkurrent vid denna tid var den amerikanska nyhetsbyrån United Press International, UPI. Fleming trivdes i den snabba, krävande arbetsmiljön på Reuters. Snart var han ute på journalist-uppdrag som reporter. 1933 fick Fleming ett mycket viktigt uppdrag. Han skulle åka till Moskva och bevaka en rättegång mot sex britter som var anklagade för spioneri mot Sovjetunionen. Stalins utrensningar pågick i Sovjet, och britterna som arresterats arbetade för ett elbolag. Brittiska regeringen var mycket upprörd över denna incident. Nyhetsbyråer från hela världen skickade reportrar till Moskva för att bevaka rättegången. Fleming utsågs till Reuters korrespondent främst för att han talade ryska. Fleming hittade på en sinnrik plan för att kunna bräcka de andra nyhetsbyråerna och bli först med nyheten om hur rättegången hade avlöpt. Han skrev två olika artiklar, en där britterna fälldes och en där de frikändes. De ryska censorerna skulle godkänna alla rapporter som sändes från Moskva, och Fleming lyckades bli kompis med en censor som hette Mironov. Denne satte motvilligt en godkännande-stämpel på båda Flemings artiklar i förväg. Fleming anlitade också två personer vid det lokala telegramkontoret. Enligt Flemings plan skulle han när rättegången var klar luta sig ut genom ett fönster, släppa ett meddelande till en av medarbetarna, som sedan sprang till telegramkontoret där Flemings andre kompanjon fyllde i de sista detaljerna och sände iväg rätt artikel. Smart! Två av de sex britterna fick villkorliga domar och benådades senare. De fyra andra frikändes. Flemings plan fungerade helt enligt ritningarna, hans artikel var den första som nådde London via telegram. Tyvärr slog Central News honom med tjugo minuter över telefonen, och detta p g a ren flax: deras reporter stod i telefonförbindelse med kontoret i ett helt annat ärende, när reportern plötsligt hörde domstolsutslaget rapporteras i högtalaranläggningen. Ändå var alla i branschen imponerade av Flemings uppfinningsrikedom. De andra reportrarna i Moskva skickade ett telegram till chefen för Reuters där de berömde Flemings arbete. Så Ian var en vinnare trots allt! Ian Flemings karriär hos Reuters blev dock överraskande kort. Reuters hade erbjudit honom chefsposten för deras östasiatiska kontor i Shanghai, men Fleming tackade nej och i oktober 1933 slutade han på nyhetsbyrån. Fleming hade nämligen fått en möjlighet att få gå in som delägare i en affärsbank i London, något som skulle vara mycket finansiellt fördelaktigt för honom. Familjen Fleming hade ju en egen bank och Ians mor ville att han skulle ta bankjobbet. Press från familjen samt pengar var alltså de viktigaste orsakerna. Det var motvilligt som Ian sade upp sig från Reuters. Han berättade senare att de tre åren hos Reuters var några av de lyckligaste i hans liv.

Ian som mäklare Affärsbanken där Ian nu började arbeta som börsmäklare hette Cull & Co. Senare

flyttade han till Rowe & Pitman, där han blev kvar ända till 1945. Fleming rapporteras ha varit bra på att organisera och administrera men han tyckte att själva jobbet var ganska trist. Varken Ian Fleming eller hans bror Peter var idealiska kandidater till bankjobb. Peter Fleming gjorde sig under 30-talet känd som en populär och uppskattad författare till reseskildringar. Ingen bankir där heller alltså. Det kan tyckas litet konstigt att Ian Fleming skulle passa som börsmäklare, men han tyckte om det goda i livet och det fanns mycket av det att hämta i London för en ung man som hade börd och pengar.

Ungkarlsliv i London Under 30-talet levde Ian Fleming en ungkarls glada dagar. Hans umgängeskrets var snäv och litet elitistisk, många var t ex gamla Eton-elever. Fleming grundade tillsammans med en god vän en privatklubb, The Cercle, där man spelade bridge, drack dyr sprit och serverades eleganta middagar. Ian levde ett sorts dubbelliv: en respektabel mäklare på dagtid med ett utsvävande liv nattetid. Många flickvänner passerade revy genom Ians ungkarlsvåning på Ebury Street, inte långt från Victoria Station. Där fick de god mat och exklusiv champagne. Om de ville kunde de även titta på Ians stora bibliotek.

Ians boksamling Nu började Fleming bygga upp sin omfattande boksamling. Han var en sann bibliofil som samlade på förstaupplagor av kända verk, liksom historiskt viktiga böcker. Fleming var mycket beläst och intresserad av litteratur. En idé Fleming hade var att bygga upp en samling av böcker tryckta efter 1800 som "fått saker att hända". I samlingen fanns Darwin, Pasteur, Marx och andra kända tänkare, vetenskapsmän, filosofer m m. Fleming skaffade specialdesignade boklådor som han förvarade samlingen i. Lådorna var dekorerade med Flemings vapensköld och hade olika färger: rött för vetenskap, gult för filosofi etc. I samlingen fanns även mycket skönlitteratur. Den här samlingen, numera känd som The Fleming Collection, omfattar tusentals böcker och den köptes efter Flemings död av Lilly Library vid universitetet i Indiana, USA.

Del III: Underrättelsetjänsten I Hans Majestäts hemliga tjänst I början av 1939 märkte Ian Fleming, 31, att folk ställde frågor om honom. Det visade sig nämligen att underrättelsetjänsten letade efter en lämplig kandidat till ett viktigt jobb. Orosmolnen hopade sig över Europa. Kriget ryckte allt närmare. Konteramiral John Godfrey hade nyligen blivit utsedd som chef över den brittiska marina underrättelsetjänsten, och behövde en personlig assistent. Hans företrädare hade under första världskriget haft ett mycket bra samarbete med en börsmäklare, vars administrativa organisationsförmåga hade varit idealisk. Godfrey letade nu efter en motsvarande person och hans val föll till sist på Fleming. Under våren 1939 utsågs Ian Fleming till löjtnant i The Royal Naval Volunteer Reserve. Hans uppgift var att assistera Godfrey på olika sätt. I praktiken innebar detta att Fleming blev "nummer två" i den brittiska marina underrättelsetjänsten. Sammanlagt jobbade ett tjugotal män och kvinnor i Godfreys stab. Högkvarteret låg i ett berömt rum som gick under namnet Room 39. Fleming deltog egentligen aldrig i aktiva operationer, men hade en viktig uppgift att planera och organisera dem. Fleming blev känd för sin uppfinningsrikedom och befordrades ganska snart till kommendörkapten.

John Godfrey var rimligen förebilden för 'M' i Flemings böcker. Godfrey sade senare om Fleming att han var en "war-winner". En av Flemings medarbetare var Charles Fraser-Smith, en påhittig man som utrustade de brittiska agenterna med olika prylar som rakhyvlar med dolda utrymmen, skosnören som kunde användas som sågklingor och ihåliga golfbollar som man kunde ha hemliga meddelanden i. Fraser-Smith var en av förebilderna till den karaktär som i böckerna kallas Boothroyd, i filmerna 'Q'.

Evakuering i Frankrike Ian Fleming var alltså inte i direkt operativ tjänst under kriget. Han var dock med om en intressant incident i juni 1940, när tyskarna ockuperat nästan hela Frankrike. Den franske amiralen Darlan höll med sin flotta stånd i Le Bourget, men ville inte evakuera hamnen och föra flottan till England. Fleming och en kollega reste till Le Bourget för att övertala amiralen att lämna sin hamn. Tillsammans for de till Bordeaux, som nu var den säkraste hamnen för evakuering. Där organiserade Fleming även evakueringen av de brittiska medborgare som satt fast i Frankrike. Han fick order från London att se till att inga viktiga kvarlämnade saker, t ex motordelar i bilar, föll i tyskarnas händer. Fleming och kollegan brände sedan kvarvarande brittiska papper. Just då anlände den flyende kung Zog av Albanien till Bordeaux, medförande sin familj, sina kronjuveler m m. Fleming såg till att kungen med familj kom säkert iväg ombord på evakueringsfartygen.

Baccarat i Lissabon I juni 1941 var Fleming och Godfrey i Lissabon. Där föreslog Fleming att de skulle besöka hotell Palacio, Estoril, för att spela baccarat med några portugisiska affärsmän. Det var ett nöje som det var länge sedan han fått tillfälle att roa sig med sedan kriget brutit ut. Fleming blev under spelets gång av med sina insatser, som dock inte var alltför höga. När han lämnade casinot tillsammans med Godfrey sade han: "Tänk om de där männen hade varit tyska agenter, och tänk om vi hade spelat av dem alla deras pengar. Det hade varit något!" Denna episod blev senare inspiration till spel-intrigen i boken Casino Royale.

Ian Fleming i USA Från Lissabon flög Godfrey och Fleming till USA. Där var man i färd med att bilda en ny underrättelseorganisation. De besökte Sir William Stephenson, mannen som kallades "Intrepid" och hade hand om brittiska säkerhetstjänstens kontakter med New York. De fick även träffa FBI-chefen Hoover, som gav dem audiens i exakt 16 minuter! I USA mötte Fleming amerikanen Ernest Cuneo, som arbetade för William "Wild Bill" Donovan, skaparen av OSS (CIA:s föregångare). Cuneo blev förbindelselänken mellan de amerikanska och brittiska säkerhetstjänsterna, och dessutom en av Flemings närmaste vänner. En känd episod som ägde rum vid denna tid är den när Fleming tillsammans med Stephenson en natt tog sig in i den japanske generalkonsulns kontor och mikrofilmade de japanska kodböckerna. Godfrey reste hem till England och lämnade kvar Fleming i USA. Där var hans uppgift att assistera amerikanerna med uppbyggnaden av deras nya underrättelseorganisation, det som först hette COI ("Office of Coordination of Information") och sedan skulle bli OSS ("Office of Strategic Services") och därefter CIA ("Central Intelligence Agency"). Mycket av arbetet hade dock redan gjorts av andra, däribland Stephenson. Under sin tid i USA provade Fleming bl a olika hinderbanor och övningar i ett hemligt träningsläger för agenter, och lärde sig mera om chiffer. Ett av de test Fleming var med om klarade han dock inte: det som skulle avgöra om han

var kapabel att personligen döda en människa. Han bröt sig in i ett rum och det var meningen att han skulle skjuta en man som satt i en stol. Fleming avbröt denna övning eftersom han inte kunde förmå sig till att öppna eld.

Ians kommandostyrka I slutet av 1941 skapade Fleming kommandostyrkan Number 30 Assault Unit. De var specialiserade på att rensa ut nazisternas baser efter att de erövrats av britterna. Kommandostyrkan var utbildad i kontraspionage och det var deras uppgift att t ex ta hand om alla hemliga dokument. Denna styrka var under kriget verksam i Mellanöstern, Nordafrika, Italien och de deltog även i D-dagen 1944. 1942 blev Godfrey ansvarig för den indiska flottan och ersattes i brittiska underrättelsetjänsten av kommendör Rushbrooke. Tyskarna bombade London, och stadens befolkning levde i ständig fara. En av de som omkom vid en bombräd var Flemings flickvän Muriel, som var motorcykel-ordonnans. Ian själv var illa ute vid tre tillfällen, då huset där han befann sig träffades, men han klarade sig oskadd alla tre gångerna. Flemings yngre bror Michael blev skadad i strid, och tillfångatogs vid Dunkerque. Han dog senare i fångenskap.

Fleming bygger hus på Jamaica Hösten 1944 reste Fleming till Jamaica för att delta i en säkerhetskonferens. Det var första gången han besökte ön. En av hans amerikanska vänner, Ivar Bryce, ägde ett hus på Jamaica och bjöd in Fleming att bo där under ett par dagar före konferensen. Det var ett förfärligt väder - det regnade hela tiden - men trots detta blev Fleming verkligt förtjust i ön. Han bad Bryce hjälpa honom leta efter en tomt där han kunde bygga ett eget hus. I mars 1945 började Fleming planera bygget av sitt eget hus på Jamaica. Han hade ritat huset själv och döpt det till Goldeneye. Golden eye hade varit namnet på en topphemlig underrättelseoperation under kriget, och det var därifrån Ian tog namnet. Han var även förtjust i en novell av författaren Carson McCullers som hette Reflections in a Golden Eye. Fleming hade hand om många viktiga uppgifter i hemlig tjänst under kriget, (ovanstående episoder är bara ett urval av dem) och han fick goda vitsord för sitt arbete där. I november 1945 slutade han i säkerhetstjänsten. Han hade tjänat sitt land väl, precis som sin far.

Skribent på Sunday Times Efter kriget blev Ian Fleming utrikeschef hos tidningsföretaget Kelmsley. Detta arbete gjorde det möjligt för honom att resa runt i världen. Fleming skrev regelbundet artiklar i Sunday Times, och han blev en av tidningens mest uppskattade skribenter. Flemings favoritberättelser var reseäventyr av olika slag, t ex ett reportage då han följde med Jacques Cousteau på jakt efter sjunkna skatter. Fleming lyckades även genom sin övertalningsförmåga få den kände författaren Somerset Maugham att skriva i Sunday Times, ett verkligt kap! Snart skulle Flemings liv ta nya dramatiska vändningar. Inom några år skulle han både gifta sig och bli en känd romanförfattare.

Del IV: James Bonds skapare

Fleming och kvinnorna Ian Flemings förhållande till kvinnorna var komplicerat. Han hade en omvittnad stor aptit på kvinnor och var känd för att ha många tillfälliga bekantskaper. Han hade dock en tuff attityd - Flemings biografiförfattare använder ofta ordet ruthless - mot damer. Detta kan bero på de krav och den press han var utsatt för från sin auktoritära mor Eve när han var ung, och då hon hindrade honom från att gifta sig med schweiziskan Monique (se del 2). En av de kvinnor i Ians liv som han dock hyste mycket varma känslor för var Muriel, som under kriget dödades under en tysk flygräd över London (se del 3). Ian tog hennes död hårt. Den evige ungkarlen Ian Fleming skulle dock gifta sig till sist. Han hade träffat sin blivande fru Ann O´Neill (född Charteris) redan på 30-talet. Henes dåvarande man stupade i kriget, och sedan började hon och Ian umgås av och till. Ian ville inte bli alltför involverad i förhållandet vid denna tid, så Ann gifte sig med Lord Rothermere. Ian och Ann fortsatte dock att umgås, deras förhållande var intensivt och passionerat. De hade många gemensamma vänner, särskilt inom litterära och intellektuella kretsar. 1948 födde Ann en dotter som Ian var far till. Dottern, Mary, levde dock bara i åtta timmar. Så småningom skilde Ann sig från Lord Rothermere för att gifta sig med Ian. De gifte sig på Jamaica den 24 mars 1952. Flemings granne på Jamaica, den kände Noël Coward, var bröllopsvittne.

James Bond, agent 007, föds Två månader om året hade Fleming semester, och den tillbringade han numera alltid i sitt hus Goldeneye på Jamaica. Det var också där som han skulle komma att skriva alla sina Bondböcker. James Bond föddes - enligt Flemings biografiförfattare John Pearson - den 15 januari 1952, när Ian Fleming satte sig ned vid sin skrivmaskin för att börja skriva sin första agentthriller. (Fleming sade alltid att boken kom till i chocken över att gifta sig vid 43 års ålder.) Ian Fleming tog namnet James Bond från en fågelbok i sin bokhylla. (Läs mera om detta på sidan om ornitologen James Bond.) Fleming gjorde två försök att skriva inledningen till sin bok innan han till sist fick till det på det tredje försöket: "Framemot tretiden på morgonen är atmosfären på ett casino kväljande med sin odör av parfym och rök och svett. Den själsliga nötningsprocess som förorsakas av högt spel - en blandning av snikenhet, fruktan och nervös spänning - når då gränsen för det uthärdliga, förnuftet vaknar till besinning och revolterar med vämjelse mot alltsammans. James Bond insåg plötsligt att han var trött." (Casino Royale, kapitel 1. Översättning: Carl Sundell)

Det kan redan här vara på plats att beskriva hur Fleming arbetade fram sina böcker. Han hade inget utkast, utan författade rakt upp och ned vid skrivmaskinen. Han läste inte igenom vad han hade skrivit, utan fortsatte framåt hela tiden. Handlingen skulle röra sig snabbt framåt, menade Fleming. Det var väl också ett ganska typiskt arbetssätt för en van reporter. Sedan, när han var i New York eller hemma i England, gick han igenom sitt utkast och gjorde ändringar och tillägg med en kulspetspenna. Han lade här till alla de detaljer som hans böcker sedan blev kända för. Casino Royale skrevs i ett rasande tempo. Redan den 18 mars var Fleming färdig med det första utkastet. I denna första bok om agent 007 använde Fleming många händelser med verklighetsbakgrund från sitt eget liv.

I den första James Bond-boken får 007 ta sig an den ryske agenten Le Chiffre och utmana denne i baccarat på casinot i Royale-les-Eaux. Ian använde sig av sina egna erfarenheter i Portugal under kriget (se del 3) som bakgrund till delar av intrigen. I boken introduceras också CIA-agenten Felix Leiter. Flemings Bondböcker kännetecknas av en tydlig kalla kriget-miljö, särskilt i denna första bok. Bond grubblar även en hel del över moraliska frågor. Fleming älskade att skriva om olika typer av spel-scener på casinon, och han var en verklig mästare på detta, vilket också märks redan i den första boken. Ian Fleming berättade inte för sina vänner att han hade skrivit en bok. När han var tillbaka i London igen i maj 1952 åt han lunch med sin gode vän William Plomer, som han hade känt sedan 30-talet. Plomer råkade vara lektör för det ansedda bokförlaget Jonathan Cape. Av konversationen förstod Plomer att Fleming hade skrivit en roman, och ville genast läsa manuskriptet. En månad senare fick han läsa Flemings första version av Casino Royale. Fleming var mycket ödmjuk och tycktes nästan skämmas över vad han hade skrivit. Sedan var det som om han plötsligt insåg vilken kick det kunde vara att bli thrillerförfattare, precis som Raymond Chandler, Eric Ambler och andra författare han tyckte om. Fleming blev ivrig och beställde en jättedyr förgylld skrivmaskin, som han sedan skrev alla sina Bondböcker på.

Casino Royale kommer ut Andra lektörer på bokförlaget tyckte också om boken och föreslog att Cape kunde ge ut den efter vissa ändringar. Även förläggaren själv, Jonathan Cape, var en gammal bekant till Ian Fleming, och av hans äldre bror Peter Flemings reseböcker hade flera utkommit just på Cape. Fleming satte genast igång med att renskriva sitt manuskript. I slutet av augusti var han färdig och lämnade över manuset till Plomer. I samma veva, den 12 augusti, föddes Anns och Ians son Caspar Fleming. Det var en svår förlossning och Caspar föddes med hjälp av kejsarsnitt. Fleming och Cape kom överens om att Casino Royale skulle komma ut i april året därpå. Man skrev kontrakt, och en eventuell serie av James Bond-böcker planerades. Fleming köpte ett bolag, en f d teateragentur, som han kunde använda i i sin nya karriär som författare. Bolaget hette Glidrose och kom att äga rättigheterna till alla Bondböckerna. Det för Ian Fleming så händelserika året 1952 avslutades med att han och Ann köpte en villa vid Victoria Square, London. Året hade inneburit en ny start i livet för Fleming på många vis: han hade gift sig, fått barn, skaffat hus och dessutom en ny karriär som thrillerförfattare. I början av 1953 började Fleming förbereda nästa Bondbok. Arbetsnamnet på den nya boken var först The Undertaker's Wind men titeln ändrades senare till Live And Let Die. I den här boken låter Mr Big kasta Felix Leiter till hajarna, och denne blir av med en arm och ett ben. Från början hade Fleming tänkt ta livet av Leiter här, men en god vän som läste manuset tyckte att det vore fel att ta död på en så fin karaktär, så Fleming ändrade sig och skrev om.

Förstaupplagan av Casino Royale hade ett skyddsomslag som Fleming själv hade formgivit. Den 13 april 1953 kom Casino Royale ut i England. Första upplagan trycktes i 4.750 exemplar och såldes slut på en månad. Denna förstaupplaga hade ett omslag som var designat av Fleming själv. På omslaget kan man se röda blödande hjärtan mot en grön bakgrund. Idag är dessa förstaupplagor mycket eftertraktade samlarobjekt och är värda tusentals kronor. I mars 2001 såldes ett exemplar av förstaupplagan av Casino Royale på en brittisk bokauktion för rekordhöga 11 300 pund (ca 163 000 kr)! Den boken var i perkekt skick, något som är mycket ovanligt för denna förstaupplaga. Förläggaren själv, Jonathan Cape, sade i juni 1953 att Casino Royale hade sålts i genomsnitt i ett ex var sjunde minut som bokhandlarna haft öppet. Ian Fleming hade inte varit nöjd med procentintäkterna som stipulerats i hans kontrakt med Cape och passade nu på att omförhandla kontraktet. Efter långa diskussioner gav Cape motvilligt med sig: Ian fick 15% av intäkterna från försäljningen av de första 5.000 exemplaren, och 20% av intäkterna från all försäljning därefter. (Från början hade Fleming erbjudits 20% först efter försäljning över 20.000 ex). Boken fick bra kritik, och låg på plus redan från början eftersom Cape var ett förlag med hög status och som inte tidigare hade utgivit så många titlar i spännings-genren. Fleming ville att Casino Royale även skulle ges ut i USA, så han skaffade sig en litterär agent där som försökte sälja den till något förlag. Tre förlag nobbade boken innan Macmillan tackade ja till att ge ut den i USA under 1954. James Bonds långa karriär hade precis börjat.

Del V: Succéförfattaren James Bond var den man Ian Fleming hade velat vara. Han bar många av Flemings personlighetsdrag. Att skriva agentromaner var också ett sätt för honom att "fly undan" sitt äktenskap och en sorts ersättning för den ungkarlsstatus han förlorat vid 43 års ålder. James Bond var en mycket personligt skapad karaktär för Fleming. Böckerna om 007 blev hans privata säkerhetsventil. Det har diskuterats om Ians fru Ann tyckte illa om Bondböckerna, men det verkar snarare som om hon var missnöjd med hur Bond förvandlade Ian Fleming. Mer om detta senare.

I början av Ian Flemings författarkarriär var han ännu bara känd som "Peter Flemings yngre bror". Peter Fleming hade sedan 30-talet gjort sig känd som en populär och uppskattad författare till reseskildringar från alla jordens hörn. Snart skulle dock Ian distansera sin bror när det gällde berömmelse. Ian Fleming började nu få en annorlunda årsrytm : Under årets första tre månader skrev han en ny roman på Jamaica. Sedan for han (oftast) till London för att vara med i lanseringen av den roman han skrivit året innan. Ungefär samtidigt utgavs i USA den bok han skrivit två år tidigare. Dessutom var han mellan 1953 och 1956 författare till en stående spalt i Sunday Times under pseudonymen Atticus.

Moonraker I början av 1954 åkte Ian och Ann Fleming som vanligt till Jamaica och Goldeneye på sin årliga semester. Ian var inte helt kry, men började ändå att skriva på den tredje Bondromanen. Här valde Fleming mellan två olika arbetstitlar: Mondays Are Hell och Hell is Here. Till sist bestämde han sig för Moonraker. Den nya romanen var lite mer dämpad än de två första och Fleming var litet tveksam till den. I ett brev skrev han att han var osäker på bokens potential eftersom han "hade skrivit 30.000 ord och det är fortfarande ingen sex i den". I Moonraker förekommer f ö den kanske bästa spel-scenen som Fleming skrev: bridgepartiet då Bond blåser Hugo Drax. Ett fantastiskt kapitel som är ett av de bästa i hans böcker. En annan intressant detalj: i den här boken får Bond inte flickan på slutet: hon nobbar honom eftersom hon är förlovad med en annan. Den 23 mars 1954 kom Casino Royale ut i USA. Ingen brydde sig nämnvärt. Det tog faktiskt många år innan Flemings böcker började göra succé i USA, först när president Kennedy 1961 uttryckte sin uppskattning över dem började det röra på sig där. När boken skulle ges ut i pocket i USA bytte man titel: den kallades nu You Asked For It! och fick ett Manhattan-liknande omslag. Antagligen ansågs Casino Royale vara för svårbegripligt för amerikanerna... Strax därpå, den 8 april, utkom Live And Let Die i England. Även denna bok fick mycket bra recensioner. Förstaupplagan såldes slut i ett huj, och det var nu som de första filmbolagen och filmproducenterna började intressera sig för Bond. Det enda konkreta som kom ut av detta var att Fleming för 1000 dollar sålde rättigheterna att göra en amerikansk tv-film av Casino Royale. Det var CBS som köpte rättigheterna för att visa tv-filmen i oktober samma år. Live And Let Die förbjöds för övrigt på Irland, vilket var bra gratisreklam för boken. I Live And Let Die är skurkarna svarta, och de skildras emellanåt på ett tämligen fördomsfullt sätt, som för en nutida läsare ter sig som mossigt och lätt rasistiskt. Fleming var dock i början av 50-talet knappast ensam om att författa böcker med sådana värderingar.

USA-resa Senare under 1954 åkte Fleming till USA för att träffa sina goda vänner Ernest Cuneo och Ivar Bryce. Där samlade han på sig massor av information till sin nästa bok, som skulle handla om diamantsmuggling. Han besökte hästkapplöpningsbanan i Saratoga, spelhallarna i Las Vegas, polisstationer m m. Ett av de mest lyckade besöken var det på Los Angeles Police Department (LAPD), där Fleming fick lära sig många intressanta saker om organiserad brottslighet.

I oktober 1954 visades sedan den första filmversionen av James Bond i amerikansk tv, Casino Royale med Barry Nelson som Bond. CBS hade gjort om Bond till amerikansk agent som kallades "Card Sense Jimmy Bond". Detta program behandlas på en egen sida. Efter ett par års äktenskap började Ian och Ann att glida ifrån varandra. Det gick alltmer rutin i förhållandet, och Ian fick allt mindre att göra med sin son Caspars uppfostran. Paret Fleming hade förstås anställt en barnflicka, "nanny", som hade hand om Caspar. Ian hade flera kontroverser med nannyn. Ann Fleming hade många intellektuella vänner, som inte tyckte att Ians böcker var särskilt mycket att komma med.

Diamonds Are Forever I början av 1955 skrev Ian Fleming så sin fjärde Bondbok, Diamonds Are Forever. Där använde han många av de intryck han samlat på sig under sin USA-resa. En kul detalj är att de två mördarna Wint och Kidd från början hette Wint och Gore. En kusin till Ians fru hette Gore och ville att Fleming skulle byta namn på karaktären i boken, vilket Fleming också gjorde. I januari 1955 utgavs Live And Let Die i USA. Inget hände där nu heller. Endast 5.000 ex såldes. Filmproducenten Gregory Ratoff erbjöd sig i mars 1955 att köpa filmrättigheterna till Casino Royale. Fleming funderade ett tag och sålde dem sedan för 6000 dollar. För pengarna köpte han en Ford Thunderbird. Ratoff dog innan han hann göra något med filmrättigheterna, och hans änka sålde dem senare vidare till Charles K Feldman, som till sist gjorde film på boken 1967 (med känt resultat). I april 1955 utkom Moonraker i England. Den fick rätt hyfsad kritik, vissa kritiker tyckte att det var Flemings hittills bästa bok. Andra höll inte med, så mottagandet var blandat.

Raymond Chandler Den kritiker som Ian Fleming ansåg viktigast var dock Raymond Chandler, författare bl a till böckerna om Philip Marlowe. Fleming hade mött Chandler vid ett par tillfällen, och Chandler hade då berömt Casino Royale. I ett brev till Ian skrev Chandler att Fleming var "probably the most forceful and driving writer of what I suppose still must be called thrillers in England". Chandler var också imponerad av att Fleming kunde beskriva amerikanska miljöer i Live And Let Die så bra utan att vara amerikan. Under 1955 reste Ian till Turkiet för att skaffa bakgrundsfakta till sin nästa bok, som skulle få namnet From Russia, With Love. I Istanbul pågick då en stor Interpol-konferens. Under vistelsen i Turkiet mötte Ian Nazim Kalkavan, en levnadsglad och sympatisk man som Fleming genast tyckte om och i sin bok förvandlade till Darko Kerim. Fleming passade även på att åka Orientexpressen. Han blev inte särskilt imponerad men använde den ändå som en miljö i sin bok. Detta år lät sig Ian också övertalas att köpa den mycket ansedda publikationen The Book Collector. Efter sega förhandlingar med ägaren, som ett tag ville lägga ned tidskriften, köptes den av Fleming, som nu även kunde kalla sig förläggare. Detta var tydligen rätt så viktigt för Flemings status, inte minst hos hans fru Anns fina vänner. Fleming hade ju som vi minns även en egen betydande boksamling.

Filmrättigheter Utgivningsschemat för Ians amerikanska förläggare började nu hinna ikapp de brittiska:

Moonraker utkom i USA i september 1955. (Boken gavs sedan ut i pocket i USA året därpå, då hade man ändrat titeln till Too Hot To Handle) Förfrågningar om filmrättigheter dök upp igen, utan att det egentligen hände något. Filmrättigheterna till Moonraker såldes faktiskt till brittiska Rank Organization för hela 10.000 pund (ca tre gånger så mycket som betalades för Casino Royale). Rank ägde dessa rättigheter ända till våren 1959, då Fleming köpte tillbaka dem. Ian Fleming insåg nu, inte mist med tanke på förfågningarna om film- och tv-rättigheter, att han borde ta hand om hela apparaten kring Bond på ett seriöst sätt. Med tanke på bokutgivning utomlands vore det bra att ha en litterär agent. Författaren Eric Ambler hjälpte Fleming med många praktiska tips. Fleming hade redan köpt bolaget Glidrose som handlade de litterära rättigheterna. Film- tv- och andra rättigheter sattes in i andra bolag, inte minst för sonen Caspars bästa.

WWW.agent007.nu