Anatomi Tema 4 - Cns, Pns Och Ans

Tema 4

041004

Centrala nervsystemet, CNS (kap. 13) Anläggs till en början som ett rör, neuralrör, från ectoderm. Främre delen av röret bildar de olika delarna av hjärnan. Det uppkommer blåsor på neuralröret och det är dessa som utvecklas till de olika delarna av hjärnan. Den bakre delen av röret kommer att bli ryggmärgen. Håligheten i röret kommer att vara kvar hela tiden och det är detta som utgör ventrikelsystemet och i ryggmärgen centalkanalen. Människans hjärna domineras av storhjärnan, telencephalon eller cerebrum. Därefter kommer diencephalon, mellanhjärnan. Dessa två delar kallas framhjärnan. Därefter kommer hjärnstammen som består av mitthjärnan (mesencephalon), bryggan (pons), medulla oblungata eller förlängda märgen (myelencephalon) som går över i ryggmärgen. På hjärnstammen sitter lillhjärnan (cerebellum). Hjärnans ventrikelsystem Varje halva har en ventrikel: ventriculus I + II finns i cerebrum, parig. Ventriculus III, oparig, finns i diencephalon, aqueductus cerebri som återfinns i mesencephalon och ventriculus IV som ligger i metencephalon, cerebellum och myelencephalon. Vätskan i CNS kallas liquor cerebrospinalis. Den fyller ventrikelsystemet med centralkanal och hela hjärna ligger också i denna vätska. När man tar prov på denna vätska kallas det att man gör en lumbalpunktion. Hjärnans delar Storhjärnan, cerebrum: består av två halvor, hemisfärer. Enda strukturen som binder ihop dessa halvor är ett ledningsband av axoner som heter corpus callosum (hjärnbalken). Ytan av cerebrum är täckt av cortex (barken), den grå substansen som innehåller neuronernas cellkroppar. Innanför cortex finns den vita substansen som är neuronernas axoner. Djupt inne i hjärnan finns det kärnor, nuklei, av grå substans som heter basala kärnor, kallas även basala ganglier. Fårorna i barken kallas sulcus och vindlingen mellan två fåror kallas gyrus. Denna konstruktion ger ytförstoring. En viktig fåra är den som löper tvärs över hjärnan som heter sulcus centralis. Andra fåror är sulcus lateralis, som löper på sidan. Efter fårorna delas hjärnan upp i lober, lobus. Lobus frontalis – pannloben, lobus temporale – tinningsloben, lobus parietale – hjässloben och lobus occipitale – nackloben. Den sprikca som delar de båda hjärnhalvorna åt kallas fissura longitudinalis. Områdena på cortex är uppdelade efter sina olika funktioner så kallade Broddmans areaor, t.ex. syncentrum. Gyrus precentralis (Broddmans area 4) – primärt motoriskt centrum. Här utgår signalerna till våra muskler. Pyramidbana börjar här och går vidare till ryggmärgen för att sedan gå ut i PNS. Gyrus postcentralis (3, 1, 2) – primärt somatosensoriskt centrum. Här upplevs och tolkas signaler från huden och rörelseapparaten. I varje cortex-område är varje kroppsdel representerade, de ligger alltså inte huller om buller. I motorcortex startar pyramidbanan, tractus corticospinalis. Den passerar en struktur i den förlängda märgen som kallas pyramid. Signalen från motorcortex går genom den vita substansen till framhornscellerna i corpus callosum via synapser och därigrån vidare ut i ryggmärgen. Tractus cortnuclearis är motoriska kranialnerver som ligger samlade i kärnor i hjärnan, d.v.s. de tar inte omvägen via ryggmärgen. De är de som styr musklerna i ansiktet som t.ex. tal mm.

Broddmans area 17 i nackloben är syncentrat. Synbanorna är organiserade så att varje del av näthinnan är representerad på en egen del av cortex. Broddmans area 41, 42 i temporalloben är hörselcentrum. Bakom ligger Vernices area (22) här sker tolkningen av hörda talet. Broccas area (44, 45) ligger i frontalloben är talcentrum. Om dessa områden skadas t.ex. vid en hjärnblödning så får man vad som kallas afasi. Det kan vara impressiv afasi, då är Vernices area påverkad och man förstår inte tal. Eller så kan det vara expressiv afasi, då är Broccas area påverkad och man kan inte uttrycka sig i tal. Ringloben eller det limbiska systemet är en primitiv del av hjärnan, här finns bl.a. luktcentrum och delar som är viktiga för minnet och för känsloupplevelser. Djupare in i cerebrum Djupare der i cerebrum finns den vita substansen som består av meyliniserade axon. Finns tre typer: • Kommissurfibrer: Fibrer som förenar hjärnhalvorna. Den största anhopningen är corpus callosum, men det finns även andra. • Projektionsfibrer: Förbinder cerebrum med andra delar av hjärnan (banorna går nerifrån och upp och vice versa) ex. pyramidbanan. Flertalet projektionsfibrer går i capsula interna som ligger mellan basal kärnor och diencephalon. • Associationsfibrer: Förbinder olika delar av cortex inom samma hjärnhalva med varandra. Basal kärnor el. basala ganglier Samlingar av nervcellskroppar som befinner sig djupt inne i cerebrum. Två viktiga kärnor: nucleus caudatus (”svansformade kärnan”) och nucleus leniformis (”linsformade kärnan”). Dessa är pariga och ligger lateralt om diencephalon. Basal ganglier ingår i det motoriska systemet, kallas också det extrapyramidala systemet. Diencephalon – mellanhjärnan Finns en vänster- och en högersida. Sidorna är åtskilda av ventriculus III. Bakre, övre delen av diencephalon heter epithlamus och den mest framträdande delen av epithalamus är corpus pineale (tallkottskörteln). Denna tillverkar hormonet melatonin som reglerar dygnsrytmen. Nästa del av diencephalon är thalamus. Äggformad struktur, är uppbyggd av en vänster- och en högersida, består av ett stort antal kärnor. Omkopplingsstation för afferenta impulser. Tredje delen är hypothalamus. Består av ett antal olika kärnor. Har många funktioner bl.a. styr den hypofysen, är överordnat centra för autonoma nervsystemet, centra för hunger och törst och sexualiteten. Thalamus Innehåller kärnor: Nucleus ventralis posterolateralis (VPL), som är omkopplingstation för impulser från ryggmärgen Nucleus ventralis posteromedialis (VPM), som är en omkopplingsstation för impulser från kranialnerver. Corpus geniculatum laterale (CGL) kopplar vidare impulser från ögonen till syncentrum. Corpus geniculatum mediale (CGM) kopplar vidare impulser från öronen till hörselcentrum.

Hypothalamus Hypothalamus styr hypofysens frontallob. Utgör kontaktpunkt mellan CNS och det endokrina systemet. Hjärnstammen Mesencephalon – mitthjärnan Utgör första delen av hjärnstammen. Aqueductus cerebri går igen mesencephalon. Främre delen fram till i höjd med aqueductus cerebri kallas pedunculus cerebri (hjärnskänkeln). Denna är förgrenad, det finns olika kärnor inuti, nucleus ruber (röd kärna), substantia nigra (svart substans), pyramidbanan går igenom här och den kommer från capsula interna. Nucleus ruber och substantia nigra ingår i det extrapyramidala systemet. Colliculus superior, 2 st. ”knölar” på baksidan av mesencephalon styr synreflexen som får en att blunda om det kommer något mot ögat. Colliculus inferior, ytterligare 2 knölar på baksidan som ingår i hörselbanan. Colliculus sup. och inf. kallas fyrhögarna på svenska. Pons (brygga eller bro) Pons är andra delen av hjärnstammen. Pyramid upptar en stor del av pons. Omkopplingsstation från cortex cerebri till cerebellum (lillhjärnan). Detta sker i nucleus pontis (ponskärnor). Ventriculus IV gåt genom pons. Medulla oblungata – förlängda märgen Ventriculus IV går genom förlängda märgen. Pyramiderna ligger på framsidan, en på varje sida, och avslutas i en struktur som kalla pyramidkorsningen i höjd med foramen magnus. Pyramidkorsningen avslutar både medulla oblungata och pyramiderna. Ca. 80-85% av fibrerna i pyramidbanan korsas här, d.v.s. hö-vä och vice cersa. Tractus corticospinalis lat. – korsat. Tractus corticospinalis ant. – okorsat. Bansystemet går både uppåt och nedåt. Här finns också autonoma centra som kontrollerar hjärtat, andning etc. Cerebellum – lillhjärnan Sitter bakom hjärnstammen. Har, som storhjärnan, cortex med grå substans ochvit substans längre ner. Cerebellums funktion är att samordna den motoriska aktiviteten. Utövar sin kontroll via cortex cerebri. Står i kontakt med omgivningen genom sina skänklar så kallade pedunculus cerebelli superior, som står i kontakt med mesencephalon, pedunculus cerebelli medius, kontakt med pons, och pedunculus cerebelli inferior, som är i kontakt med medulla oblungata. Är uppbyggd av två, pariga hemisfärer och en oparig del mellan hemisfärerna som kallas vermis. Funktionella system Limbiska systemet är en ålderdomlig del av hjärnan. Viktig funktion är att kunna uppleva känslor. Det har få förbindelser med den ”intelligenta” delen av hjärnan. Här finns en struktur som heter hippocampus som är en viktig del för minnet. Lukthjärnan återfinns också i det limbiska systemet. Retikulära systemet – formatio reticularis. Nät, som är en blandning av vit och grå substans, finns i hela hjärnstammen. Formatio reticularis är en anatomisk benämning. Funktionen är det retikulära retningsystemet som projiceras på hjärnbarken och håller hjärnan på alerten.

Reglerar vakenhetsgraden genom retning från t.ex. syn och hörseln. Påverkar även motoriken och innehåller även autonoma centra. Hjärnhinnorna – meninges Hjärnhinna som bekläder insidan av skallen kallas dura mater som är en ganska tjock hinna. Dura mater är uppbyggd av två skikt. Ett skikt är periost, d.v.s. är en benhinna som sitter fast på skallbenet och ett undre skikt, ett menigeal. Mellan dessa två skikt finns vener, venös sinusitet (sinus venosus). Dessa samlar ihop allt hjärnans blod och töms sedan i v. jugularis interna. På en del ställen veckas hinnan t.ex. mellan höger och vänster hjärnhalva som kallas falx cerebri. Tentorium cerebelli (lillhjärnstältet) är ett annat veck som omvandlar bakre sklalgropen till ett slutet rum där lillhjärnan sitter. Ytterligare närmare hjärnan finns en hinna som heter arachnoidae (spindelnätshinnan) den går inte ned i alla veck och gropar i hjärnan utan det finns ännu en hinna, pia mater, som bekläder alla vindlingar i hjärnan. Mellanrummet mellan arachnoidea och pia mater kallas för subarachnoidalrum och detta innehåller liquor cerebrospinalis. Arachnoidea har små ”blåsor” som kallas arachnoideavilli som har nära kontakt med blodkärlen utanför, här dräneras liquor ut i blodet. Liquor bildas inne i ventrikelsystemet i en struktur som heter plexus choroideus. Liquor bildas från blod. Finns i alla ventrikler. Bildas genom en aktiv sekretion. I ventriculus IV finns 3 öppningar som släpper ut liquor i subarachnoidalrummet. Dura mater sitter fast på insidan av skallbenet men hänger ned i ryggmärgskanalen, det är detta som är epiduralrum. Utanför hinnan i epiduralrummet finns det fett. Det är i epiduralrummet man går in när man sätter epiduralbedövning, EDA. De övriga hjärnhinnorna bekläder också ryggmärgen. Ryggmärgen – medulla spinalis Diameter ungefär som en tumme, omgiven av hjärnhinnorna, d.v.s. dura mater, arachnoidea och pia mater. Slutar ungefär vid kota LII. Hinnorna slutar ungefär vis kota SII. Därifrån fortsätter spinalnerver i vad som kallas hästsvansen, cauda equina.Där spinalnerverna går ut från kotpelaren kallas ryggmärgsegment. Går ut i foramen invertebreale (hålrummet som bildas mellan kotorna). Finns ca. 31 ryggmärgsegment. Lumbalpunktiation (eller hur fan det stavas) görs nedanför LII vid LIV eller LV. Hit ner fortsätter inte ryggmärgen och det är möjligt att ta ett prov på liquor cerebrospinalis utan skada ryggmärgen. I ryggmärgen är den grå substansen på djupet och den vita substansen på ytan. Den grå substansen ser ut som ett H. Utstickarna på den grå substansen kalls horn, cornu. Bakhornen är sensorisk, afferent och framhornen är motorisk, efferent. Kan på en del ställen finnas sidohorn som tillhör det autonoma nervsystemet. Den vita substansen som omger H:et kallas strängar, funiculus, fram- bak- och sidosträngar. Spinalnerver Varje spinalnerv som går ut från ryggmärgen har två rötter, radix – rot, radix dorsalis är sensorisk rot och radix vantralis är motorisk rot. På radix dorsalis sitter dorsalrotsganglier, de är sensoriska ganglier där de sensoriska nervecellernas kroppar är samlade. Dessa ganglier ligger i höjd med foramen vertebralis. Diskbråck, som är vanligast i lumbalregionen, kan trycka på spinalnerverna, vanligast är ischias. Dura mater smälter ihop med benet i foramen vertebralis och arachnoidean går ihop med bindväven som bekläder nerverna.

Sensoriska signaler som kommer från den högra kroppshalvan går till vänster hjärnhalva, det är samma princip som pyramidbanan (som är motorisk). Ledbana kallas tractus, tr, En viktig afferent bana är tractus spinothalamicus som går till nucleus ventralis posterolateralis (VPL) dit smärt- och temperaturimpulser går. Innan impulsen når cortex är tre neuroner inblandade. Varje bana leder en specifik signal t.ex. smärta, beröring. De motoriska fibrerna som är okorsade i pyramidsystemet korsas längre ned i ryggmärgen. Kranialnerver Motoriska kranialnervskärnor som ligger i hjärnstammen motsvara framhornen i ryggmärgen. Det är likadant när det gäller de sensoriska kranialnerver som för sensoriska spinalnerver är att ganglierna ligger utanför hjärnstammen respektive bakhornen.

Perifera nervsystemet, PNS (kap. 13) Finns olika typer av perifera nerver. Sensoriska, afferenta, nerver som är uppdelade i somatiska (känsel i hud och skelettmuskler) och viscerala (inälvorna) fibrer. Motoriska, efferenta, nerver som också är uppdelade somatiska (skelettmusklerna) och viscerala (glatt muskulatur, ANS) fibrer. Sensoriska nerver: Impulsen uppstår i speciella sensoriska receptorer. Detta avgör vilken typ av förnimmelse man får, ex. smärta, beröring, gäller speciellt huden. I nuläget ska vi bara känna till att det finns olika receptorer, ex. stavarna och tapparna i ögat. Dessa fibrer går in i bakhornet. Det finns även fria nervändar utan receptorer. Motoriska nerver: De motoriska nerverna slutar ute i musklerna i muskeländplattor. Utformade som synapser. Transmittorsubstansen från nervändsluten frigörs genom endocytos. Motorisk enhet (motor unit) En motorisk framhornscell eller kranialnervscell inerverar ett varierande antal muskelfibrer. Hur många muskelfibrer som inerveras av en nervcell är det som avgör precisionen i muskelns kontraktion, ju färre muskelfibrer desto bättre precision. I benmusklerna är det kanske flera tusen muskelfibrer kopplade till en nervcell och i ögonmuskulaturen kanske 5 – 6 musklefibrer per nervcell. I glatt muskulatur är det lite mer diffust, det finns inga muskeländplattor. Anatomisk uppdelning av PNS Kranialnerverna är, precis som alla andra nerver, pariga och delas upp i 12 par I – XII. I. Nn. Olfactori – centrala inlöpare av luktsinnesceller, egentligen ingen nervcell. Luktsinnescellerna omsätts och förnyas, det finns upp till tusen olika receptorer på dessa cellerna men bara en typ av receptor per cell. II. N. opticus – synnerven. Ursprung i ganglieceller. Är en CNS bana som har utlokaliserats, omges av hjärnhinnorna, går sedan till corpus geniculatum laterale (CGL). III, IV och VI Kranialnerver som inerverar yttre ögonmuskler, går in i orbita. V. N. trigemenus – trillingnerven. Har tre genar, är ansiktets känselnerv. Inerverar tuggmuskulaturen. VII. N. fascialis – ansiktets motoriska nerv. Löper inne i os temporale, styr den mimiska muskulaturen. Förlamning i denna nerv kallas facilispinalis. Kan vara central i hjärnan t.ex. på grund av en hjärnblödning, eller så kan den vara perifer, beror då troligtvis på infektioner. Leder också smakbanor. VIII. N. vestibulucochlearis – hörsel- och balansnerven. Kommer från innerörat och går in i hjärnstammen. IX. N. glossopharyngeus – leder bl.a. smakimpulser från bakre delen av tungan (glosso – tunga, pharynx – svalg). X. N. vagus – blandad nerv. Motorisk för larynx, viktig parasympatisk utflöde från CNS som går till alla bröstorgan och de flesta av bukorganen. XI. N. accessorius – inerverar två muskler på halsen, trapezius och sternocleidomastoideus. XII. N. hypoglossus – inerverar tungmuskulaturen. Kommer fram under tungan, fungerar rent motoriskt.

Spinalnerver Har två rötter, radix dorsalis och radix ventralis. Delar upp sig i två grenar, ramus dorsalis och ramus ventralis. Ramus dorsalis går ut bak på ryggen till musklerna och huden där, delas inte upp i namngivna banor, är inga distinkta banor. Ramus ventralis delas upp i namngivna banor. Det finns åtta cervicala segment, C1 – C8, C1 går ut ovanför atlas och C8 går ut nedanför den 7:e nackkotan, det är därför det finns åtta cervicala segment på bara sju kotor. Resten av spinalnerverna går ut under respektive kota. Ovanför och under thorax-kotorna bildar spinalnerverna nätverk som kallas plexus, plexus – fläta. De perifera nerverna som bildas från dessa plexus kan innehålla nerver från flera olika spinalnerver. Thoracicnerverna går ut i s.k. intercostalnerver som följer revbenen, de bildar inget plexus. Plexus cervicus (halsflätan): en nerv att lägga på minnet som utgår från plexus cervicus är n. phrenicu som går från C3, C4 och C5 inerverar diafragma. Plexus branchialis (armflätan): nätverket som går ut i armen. Varje spinalnerv inerverar ett specifikt område i huden, s.k. dermatom. Kan användas kliniskt för att påvisa diskbråk eller andra störningar vid spinalnerverna typ tumörer. Detta gör att man kan urskilja om det är en perifer nervskada eller om skadan sitter vid spinalnerven.

Autonoma nervsystemet, ANS (kap. 13) Kan också kallas ”visceral motor division”. Parasympaticus (dämpande, den dagliga aktiviteten) eller sympaticus (pådrivande eller ”fight and flight system”). De allra flesta organen är inerverade av bägge delarna. Den perifera delen av ANS består av två neuron, omkoppling i autonomt ganglie. Preganglionärt neuron har nervcellskroppen i CNS och i postganglionärt har ett autonomt gangllion. Preganglionärt neuron är myeliniserat och postganglionärt är utan meylin, ligger dock i Schwanncellers cytoplasma, denna bildar då inte meylin. Parasympaticus Parasympatiska delen av ANS kommer ut från två ställen: 1) Kranialparasympaticus: har parasympatiska kärnor i hjärnstammen och går ut i kranialnerverna III, VII, IX och X n. vagus (viktigast), gangliecellerna ligger i de inerverade organen s.k. intramurala ganglier. 2) Sacralparasympaticus: utgår i segmenten S2 – S4, styr resten av bukorganen som colon, blåsan och genitalierna. Ligger i ryggmärgen. Har i regel intramurala ganglion, men det finns undatag. Bildar plexus, plexus celiacus som är ett prevertebralt plexus, här går både sympaticus och parasympaticus nervfibrer. Kallas också plexus solaris. Sympaticus Sympaticus har sitt ursprung enbart från ryggmärgen, spinalnerverna T1 – L2. Sympatiska ganglierna finns på var sida om kotpelaren i vad som kallas den sympatiska gränssträngen och vid aortan i buken kallas prevertebrala ganglier. Sympaticus har en bredare grening än parasympaticus. Det sprider sig ända ut i huden till blodådrorna, den glatta muskulaturen som styr håren på kroppen, etc. Är inte bara knutet till de inre organen. Träder ut från ryggmärgen och går in i sympatiska gränssträngen som är en gangliekedja, sympatiska prevertebrala ganglier. Omkoppling för signaler som skall ut i periferin. Kopplas om i sympatiska gränssträngen (teuncus sympaticus). Sympatiska fibrer går med i perifera nerver. Två förbindelser mellan spinalnerven och truncus sympaticus som kallas ramus communicans, en vit (den vita färgen kommer från meylinskivorna) och en grå (där axonerna inte har något meylin). Binjuremärgen har samma embryonala ursprung som neuronerna. Binjuremärgscellerna är i princip postganlionära celler, men de är epitelcellerna i binjuremärgen som tillverkar hormerna, speciellt adrenalin. Transmittorsubstanserna i ganglierna det sympatiska systemet är acetylcholin och i periferin är det noradrenali. För det parasympatiska systemet är transmittorsubstansen acetylcholin både i ganglierna och i periferin men receptorerna skiljer sig åt. Afferenta impulser från viscera, t.ex. blodtryck, CO2-halt, etc. går till CNS tillsammans med parasympatiska och sympatiska nerver. Smärtprojicering: När det är ett inre organ som har ont klara inte systemet att tala om det utan smärtan projiceras till hudytan, detta fenomen kallas referred pain. Ex. smärtan vid en hjärtattack känns på bröstkorgen och kan stråla ut i vänster arm, smärtan vid ett gallstensanfall kan förläggas till höger axel och ut på ryggen.

Känsel Känselkroppar – fria nervändar omgivna av en kapsel av bindväv, avgör vilken sorst förnimmelse man får, ex. temperatur, smärta, beröring, etc. Känselcell – merkelcell, samarbetar med nercellerna. Muskelspole – receptor i musklerna, ex. på funktion är sträckreflexen.