Amatörteaterns Vara Elller Inte Vara

Amatörteaterns vara eller icke vara Inom Miljöpartiet pågår en diskussion om vad som är grön kultur. Få politiska områden spänner över så vitt skilda bemärkelser. Det kan handla om vilka kläder, prylar och matvaror vi handlar, vad vi lyssnar på, ser och läser. En del kultur kan stå på egna ekonomiska fötter medan stora delar av kulturen kräver att samhället är med och finansierar. Ett exempel på den senare varianten är amatörteatern. Med minskade anslag och en samhällssyn som nedvärderar amatörkulturen kämpar några eldsjälar på i motvind. I en liten hyrestvåa på Söder bor Mia Hällberg. Hon är utbildad regissör och konstnärlig ledare för Teaterpiraterna i Sundbyberg. Efter 15 år som teaterlärare på olika stadier i grundskola och gymnasiet blev hon sjukskriven för utbrändhet. Det var en tuff tid för Mia som hon tog sig ur genom att starta amatörteaterföreningen Teaterpiraterna. Detta var 1990. Idag, arton år senare är det fortfarande Teaterpiraterna som håller henne vid liv. Mia öppnar dörren och ler välkomnande. Hennes lägenhet är långsmal och mysig med en stor balkong. Hon är liten, blond och smal och skrattar hjärtligt och ofta. Hon är en sådan människa som gör så att man känner sig rolig. Det bjuds på kaffe i köket och vi pratar om amatörteaterns betydelse, förutsättningar och anseende. – När jag säger att jag jobbar med teater blir folk jätteintresserade och undrar om de har sett mig i något. När jag säger att jag är regissör får jag frågan om jag gjort något de sett. Till slut blir jag tvungen att säga att jag jobbar med amatörteater och då tar följdfrågorna slut, suckar Mia. Det är lätt att utifrån detta och andra erfarenheter dra slutsatsen att amatörkultur har allt annat än hög status i dagens samhälle. Varför är det så? Carlos Barsotti, italienare och regissör som översatt samtliga Dario Fos pjäser till svenska, föreläste i Hallonbergen i vintras. Under föreläsningen berättade han att han blev chockad över den negativa inställningen till amatörer som råder i Sverige. ”I Italien är det fint att vara amatör” förklarade Carlos övertygande. Ordet amatör kommer från Italienskan och betyder ”den som älskar det den gör” och sådana människor behövs. Så varför använder vi ordet amatör så nedvärderande? I amatörteatern arbetar man över en mängd olika gränser som finns fastrotade i samhället, generationsgränserna till exempel. I Sverige är det inte så vanligt med generationsöverskridande aktiviteter, det tror Mia kan vara en bidragande faktor till nedvärderingen av amatörer. Samtidigt är det just arbetet över gränserna som gör jobbet så häftigt. – I Finland och Italien är amatörteatern mycket mer populär. Det kanske beror på att det är mer naturligt att umgås över generationsgränserna där. Det är jätteläckert att se hur barn och vuxna, akademiker och snickare möts, samarbetar och lär sig av varandra, säger Mia och spricker upp i ett leende. Utvecklingen av samhällssynen att saker och ting ska betala sig själv spelar en stor roll. Om kulturen har en funktion så är den självförsörjande. Detta kan möjligen vara sant gällande den professionella verksamheten som kan locka med stora namn som folk är beredda att betala stora summor för att se. Amatörarbetare däremot måste ha finansiell hjälp för att kunna överleva.

Det finns en del likheter mellan amatörteater och idrottsrörelsen. En fotbollsspelare på amatörnivå spelar för att det är kul, tränaren lägger ner tid på planering och de behöver någonstans att vara. Men det finns också väsentliga skillnader, att sätta upp en teaterpjäs kräver till exempel mycket mer arbete. För Mia innebär en föreställning inte bara regiarbete utan också producentarbete, marknadsföring, söka lokaler för att nämna några. Detta är ett arbete som man definitivt kan hålla på med på heltid. De 60 000 kronor som Teaterpiraterna får i anslag räcker inte långt så det är också nödvändigt att söka andra finansiella lösningar om man vill kunna göra ett bra jobb. Vill man ha publik är det nödvändigt att göra ett bra jobb och en teaterföreställning kräver sin publik. Publiken kommer också, men inte till vilket pris som helst så biljettpriserna måste hållas nere. Låga biljettpriser har också ett självändamål eftersom det gör teatern tillgänglig för fler. För samhällets del är det bättre ju fler som konsumerar kultur av olika slag. Eftersom kultur har kraften att öppna upp för diskussion bidrar den till debatter om samhällsfrågor. När kultur diskuteras refereras det ofta till historiskt betydelsefulla personer och den som har sett en pjäs som diskuteras har lättare att förstå vad som sägs. Härigenom ökar förståelsen för det kulturella arvet. Med allt detta kommer självförtroende som är mycket användbart i ett fungerande samhälle. – Jag tror att publiken lyfts av att se amatörteater. Det är nog många som tänker ”kan dem så kan jag”, säger Mia. Amatörteatern fungerar också som en barnkammare för professionella skådespelare, bara bland Mias Teaterpirater har minst 15 personer fortsatt att jobba professionellt med teater. Mia anser också att amatörerna behövs för att påminna de professionella om varför de håller på. – Amatörer arbetar med glädje. Professionella skådespelare jobbar mer ensamt och glömmer lätt bort glädjen, där behövs amatörteatern som påminnelse för dem. För oss vanliga dödliga som inte blir professionella har kulturarbete andra viktiga funktioner. Framförallt vill Mia lyfta fram den personliga utvecklingen som sker hos folk som är verksamma inom teatern. – Jag ser det som ett hälsoarbete. Många som söker sig till amatörteatern är lite udda typer som inte passar in i det fyrkantiga. Jag har sett många exempel på människor som genom teaterarbetet har växt som människor och lärt sig hantera sin blyghet. Alla som jobbar med amatörteater utvecklar sin förmåga att uttrycka sig och sitt mod att tala med och inför andra människor. Fortsätter samhällssynen att utvecklas mot att saker och ting ska betala sig själv kommer amatörteatern att dö ut. Anslagen har minskat och attityden har förändrats negativt under de år som Mia har varit verksam. – Det skulle vara lättare att hålla på. Som det ser ut idag är det svårt och dyrt att få lokal att repetera i. Det är dyrt att hyra in sig på scener. För att behålla folk som söker sig till

amatörteatern krävs en organisation som kan ligga steget före, utveckla verksamheten och sköta det administrativa, men det finns inte pengar till det. I Miljöpartiets partiprogram står det att ”En aktiv dialog och ett aktivt kunskapsutbyte kräver ett flödande kulturliv”. Miljöpartiet vill också att den del av kulturen som har svårt att bära sina egna kostnader i form av biljettintäkter, avgifter, försäljning och liknande bör få stöd från det allmänna. Dör amatörkulturen så försvinner flödet, då lär det inte dröja länge innan det inte går att försörja sig på professionell kultur heller. Ett sådant samhälle skapar fattiga människor som brister i dialog och fritt tänkande. Stämmer det som Mia säger att det också är ett hälsoarbete så kan det till och med leda till ökad sjukdom. Om amatörkulturens status däremot kan växa kommer fler utövare att våga sig dit. En växande gräsrotskultur kommer att smitta av sig på den professionella kulturen som kan se fram emot fler besökare. På så vis kan hela kultursektorn komma på tillväxt. Med detta kanske vi skulle få ett ökat välbefinnande, en större förståelse för människors olikheter och mer utbyte över de inbitna gränserna som vi satt upp mellan varandra. Frågan är om det egentligen är viktigt att hitta en definition på grön kultur. Det som berikar är just själva diskussionen som kan leda till en utveckling och utbredning av kulturen i sig. För Miljöpartiets del kanske det viktigaste är att jobba med amatörkulturpolitik som lyfter fram och stöder kulturella verksamheter på olika nivåer. Kulturen får inte bli till för en liten klick människor, då kan det värsta scenariot inträffa, att den börjar likna en ost som legat för länge i kylskåpet, och fått en läbbig beläggning av finfördelad, helt annan typ av, grön kultur.