Stark I Sin Oskuld

Stark i sin oskuld

Liten pilt i fjällskog gick: Rosig kind och änglablick, Munnen röd som tufvans bär... »Kors! hvad jag är ensam här!» -- tänkte gossen. Och han stultade så späd Mellan höga, mörka träd: Moder hans i sätern var -»Här är jag min egen karl» -- tänkte gossen. Svarta djur nu kommo två, Lufsandes, dit han sågs gå: Stora, grymma, lurfviga -»Jag fick sällskap, det var bra!» -- tänkte gossen. »Men hvad är det för slags djur? Den där stora tycks mig sur... Om jag kunde fråga mor! -Men det måste vara kor» -- tänkte gossen.

Och han gick dem glad emot, Såg ej ögats mörka hot, Såg ej hur de grina' till -»Jag med dem nu leka vill» -- tänkte gossen. Och emot den skarpa tand Sträckte pilten liten hand: Djuret lyfte då sin ram ... »Kors, hvad du är snäll och tam!» -- sade gossen. Ett af djuren unge är, Denne bjuder nu han bär Ur sin skäppa: ungen åt -»Ser man bara, det går åt» -- sade gossen. Modern strax drog klorna in, Ned hon tryckte ungen sin, Lade, stilla, sig framför -»Vänta, jag dig sällskap gör!» -- sade gossen. Han på marken nu så säll Kastar sig; mot moderns fäll Lutar hufvudet han där -»Kors! så mjukt jag ligger här!» -- sade gossen. Och han klappade och slog, Och han lekte, och han drog Uti djurets päls, så tjock -»Du bra tålig är ändock!» -- sade gossen. Slutligen af leken trött Somnar liten pilt, så sött. Nalle fromt på honom såg. -Att i mammas knä han låg -- drömde gossen. Snart han väckes af ett skri: Djuren flydde -- allt förbi. .. »Store Gud! du lefver än?» »Mamma! du skrämt bort min vän» -- klagar gossen.