Psyket Och Meskalin

Psyket och meskalin

På Tamaulipas och Jaliscos mesas, i de torra, ofruktbara mexikanska områdena söder om Rio Grande, växer bland klippor och sand en kaktus. Den är inte magnifikt upprätt som Saguaro och bär inga praktfulla blommor som den under natten blommande Gereus. Den är faktiskt bara en helt obetydlig liten nåldyna som skjuter upp tre tum över marken, en rund, mörkgrön knöl som sitter på en morotsliknande rot och har ytan täckt av tofsar med fina hår. Fast den är så oinspirerande till utseendet producerar denna enkla kaktus, Lopophora Williamsii1 i sin köttiga kropp ett av de egendomligaste gifterna i farmakologens samling. Egenskaperna hos denna drog har redan i korthet omnämnts. Nu måste vi beskriva dem mera i detalj. Kaktuskultens ursprung är höljt i seklernas dunkel. Vi vet inte - och inte heller är det sannolikt att vi får veta det - av vilken händelse någon vandrare i de mexikanska öknarna först råkade komma på växtens verkningar. Vi kan anta att upptäckten av dess narkotiska egenskaper var resultatet av den vanliga orsaken: någon vandrares sökande efter föda, då han pressad till det yttersta av hunger och törst slukade vad som helst som innehöll fuktighet och näring, hur illa det än kunde smaka. Vi kan för oss se denne sedan länge glömde man - aztek eller en av aztekernas föregångare - när han tuggar de äckliga, bittra kaktusarna och lägger sig ned för att vila, för att så i en stigande våg av förundran finna sig omgiven på alla sidor av fantastiska visioner, av former, färger och lukter som han aldrig ens drömt om. Inget under att han, när han funnit vägen tillbaka till sin stam, talade om för dem att det bodde en gud i kaktusen och att den som åt dess kött kunde se gudarnas värld. När spanjorerna kom till Mexiko upptäckte de sålunda att aztekerna, vid sidan av sådana gudar som Quetzalcoatl och Huitzilopochtli, också dyrkade en treenighet av växter med namnen teonanacatl, ololiuqui och peyotl. Av dessa var peyotl den viktigaste, sannerligen ett gudomligt ämne, 'gudarnas kött'. Detta var en utmaning mot de spanska prästerna som hade sina egna föreställningar om Guds kött och inte hade för avsikt att tolerera rivaliserande anspråk på denna värdighet. De döpte genast peyotl till 'raiz diabolica' och förföljde alla som nyttjade den, utan att bry sig om att undersöka dess natur eller egenskaper. Sålunda dvaldes den gudomliga peyotl under tre sekler i skuggan av Kyrkans

misshag, officiellt bannlyst men njuten i hemlighet. Indianerna, som hade andra värden och andra minnen, berördes föga av prästernas fördömande och dessa representanter för en främmande tro kunde inte så lätt utrota ett bruk som utövats i århundraden. Fast Montezuma var död och aztekernas välde fallit fortsatte alltså dyrkandet av den heliga växten. Den betraktades fortfarande som Guds kött - Kristi kött snarare än en aztekisk guds. Hade inte Herren då han gav sina lärjungar bröd sagt: 'Tagen, äten, detta är min lekamen, som för eder utgives. Gören detta till min åminnelse.' Och vem kunde fördöma en ringa indian om han i sin iver att lyda Kristi bud framför att äta en helgad hostia föredrog en växt med så underbara egenskaper, att den för hans ögon uppenbarade alla Det Nya Jerusalems härligheter? Över de torra högslätterna i norra Mexiko, i staterna Ta-maulipas, San Luis Potosi, Nuevo Leon, Coahuila, Queréta-ro, Zacatecas och Chihuahua, drog sålunda sökare ut för att samla den heliga kaktusväxten. Gud hade, förklarade de, skapat majs till föda för kroppen och peyotl till föda för själen. Skulle de då leva som svin på blott majs? Eller borde de inte hellre gå ut och samla den gudomliga födan så att såväl kropp som själ fick sin rätta näring? I San Luis Potosi samlas den heliga kaktusen i oktober strax före den torra årstiden. En så helig växt kan inte dras upp ur jorden utan den rätta inställningen, och de som drar ut för att söka peyotl gör detta i medvetande om sitt ärendes helgade natur. I flera veckor innan expeditionen börjar förbereder sig deltagarna genom böner och fasta. Avhållsamhet från könsumgänge åläggs dem, eftersom både renhet och styrka behövs för att expeditionen skall ha framgång. Sjungande böner och reciterande heliga verser skrider gruppens ledare fram över den steniga slätten, följda av packdjur som skall bära tillbaka skörden. Innan de når fram till den heliga platsen utför expeditionsmedlemmarna offentlig penitens. Sedan närmar de sig växterna med alla tecken på vördnad, blottar sina huvuden, bugar sig till marken och svänger kärl med copalrökelse. De frommaste korsar sig i Faderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Sedan de skjutit pilar till höger och vänster om plantan för att driva bort onda andar gräver de upp kaktusarna försiktigt för att inte skada dem, borstar jorden från rötterna och placerar växterna i krukor. När expeditionen återvänder härskar stor fröjd i alla byar den passerar. Peyotl offras på altarena och bitar ges till envar man möter. Man behåller tillräckligt mycket för de stora festligheterna och resten säljs till dem som inte deltagit i expeditionen.

För förvaring skärs växten i tjocka, köttiga skivor som läggs i solen för att torka. När dessa skivor torkat blir de skrynkliga, bruna plattor, mer eller mindre täckta med tofsar av korta vita hår. I denna form kallas de allmänt 'mescal but-tons'. Ordet 'mescal' är här förvirrande, ty det används också för att beskriva ett berusningsmedel som framställs ur aga-ver. Meskalknappen är emellertid helt alkoholfri och med sin smutsfärg och sitt täcke av taggig ludd är den sannerligen inte det bästa pass till ett artificiellt paradis man kan tänka sig. Den smakar lika illa som den luktar; den som tuggat i sig en av dessa 'knappar' måste undra över de indianska peyotlätarnas härdighet, ty kaktusens kött är inte bara bittert utan har också en ovanligt motbjudande odör. Och ändå kan indianen inte bara svälja upp till tolv sådana bitar utan t.o.m. behålla dem kvar i magen - en bedrift som den mer kräsmagade kan avundas dem. Allt eftersom kommunikationerna blev bättre spred sig peyotlriten bland indianerna. Den gick över gränsen och trängde in i USA. Den uppträdde först i Rio Grande-områ-det i Texas där kaktusen förekommer. Den spred sig stadigt bland apacher, omahas, kiowas och comancher och förekom hos stammar så långt norrut som i Wisconsin. Som resultat av de kristna missionärernas protester försökte man hindra indianerna att komma åt växten. Varför missionärerna ville hindra dem är inte klart, ty det finns inget som helst tecken på att peyotl associeras med utsvävningar. Deras ansträngningar resulterade emellertid i förbud och myndighetsingripanden, av vilka ett av de mest kuriösa var processen mot indianen Nah-qua-tah-tuck i Wisconsin. Hans brott tycks ha bestått i att importera en sändning peyotl per postpaket från Texas. Det gjordes avsevärda ansträngningar för att bevisa att peyotl var skadlig och att bruket av den förde syndaren direkt till helvetet - att den i själva verket var den 'raiz dia-bolica' som pater José Ortega beskrivit. Ur den synpunkten visade sig indianerna i målet vara till liten hjälp. Långt ifrån att beskriva peyotl som en genväg till helvetet insisterade de på att man med dess hjälp fördes flera steg närmare himlen. Innan de intog giftet 'åkallade de Gud och bad Honom göra dem alla goda och avhålla dem från det onda'. De intog peyotl för att deras själar skulle kunna höja sig till Gud. 'Peyotl hjälpte dem att leva bättre liv och avstå från alkohol-haltiga drycker.' Pastor Thomas Prescott, som också vittnade i processen, förklarade att han i sju år tjänstgjort som präst i ett sällskap med namnet Union Ghurch Society och som de indianska medlemmarna kallade Peyotl-sällskapet. Man antingen åt peyotl eller drack den som te vid gudstjänster en gång i veckan, och de som intog

den drog fördel av giftet. 'De slutade att dricka, blev botade och levde nyktert och flitigt.' Vad honom själv beträffade 'fick det mig att sluta dricka och sedan jag började använda denna peyotl har jag varit nykter och det är jag än i dag.' - 'Detta', skriver Norman Taylor, 'var för mycket för regeringens experter, och Onkel Sam beslöt att dra sig tillbaka till Washington, där protokollen från denna fantastiska rättegång ännu multnar.' Men dessa snedvridna individer, som bara tycks vara lyckliga när de kan förbjuda sina medmänniskor något, fortsatte ändå att försöka undertrycka den nu kristnade formen av peyotldyrkan. Så sent som 1951 gjordes ansträngningar att kriminalisera vissa indianstammars användande av peyotl. Dessa ansträngningar var så energiska att LaBarre och fyra andra professionella antropologer, som gjort djupgående studier av peyotismen och deltagit i dess riter, ansåg sig böra 'protestera mot en kampanj som bara avslöjar hur okunniga de inblandade propagandisterna är'. Efter att ha påpekat att peyotl varken är ett narkotikum eller ett berusningsmedel i ordets egentliga bemärkelse fortsatte de med att beskriva målen för den intertribala organisation som fått namnet 'Native American Church of the United States' så som de framgår av dess statuter. 'Det ändamål för vilket denna sammanslutning bildas är att fostra och främja religiös tro på Gud Allsmäktig och de många indianstammarnas i

Förenta staterna bruk vid dyrkandet av en Himmelsk Fader och att främja moral, nykterhet, flit, välgörenhet och rättskaffens leverne samt att odla en anda av självaktning och broderlig kärlek och enhet bland medlemmarna av de olika indianstammarna i hela Förenta staterna . . . med och genom det sakramentala bruket av peyotl. . . . genom att äta den heliga peyotlen (fortsätter dessa författare) absorberar indianen Guds Ande, på samma sätt som den vite kristne absorberar denna ande med hjälp av sakramentens bröd och vin . . . Det traditionella bruket hos många indianstammar var att bege sig ut i ensamheten för att öva kontemplation och fasta, tills man uppnådde övernaturliga visioner. Detta ersätts nu av en kollektiv nattvaka under vilken peyotisten genom bön, kontemplation och pey-otlätande erhåller en gudomlig uppenbarelse. För peyotisten äger detta rum emedan han försatt sig i ett mottagligt själstillstånd och från peyotl erhållit tillräckligt av Guds kraft för att göra det möjligt för honom att uppnå Gud . . . Denna rit som tar hela natten är högst formell. En man fungerar som präst med hjälp av tre assistenter. Under riten ber de med fixerade intervall för deltagarna medan de andra männen och kvinnorna ber för

sig själva med låg röst. I ritens början tar var och en fyra bitar peyotl; senare kan envar ta så många fler som han eller hon finner lämpligt. Den mesta tiden går åt till att låta envar i tur och ordning sjunga fyra religiösa sånger som motsvarar de psalmer som sjungs i vita kyrkor. . . Av denna korta beskrivning framgår att Native American Church of the United States är en legitim religiös organisation som förtjänar samma rätt till religionsfrihet som andra samfund; och också att peyotl används sakramentalt på ett sätt som motsvarar de vita kristnas bröd och vin.' Hos kiowaindianerna äger peyotlätandets rit vanligen rum på en lördagskväll. Männen sitter tysta på den noggrant sopade marken och bildar en cirkel runt en fladdrande lägereld. Alla böjer sina huvuden i bön. Sedan tar ceremonins ledare meskalknapparna från den kruka i vilken de förvaras och ger fyra till varje man. En av dessa befrias från det hår som täcker den och stoppas i munnen och blöts upp ordentligt, spottas ut i handflatan, rullas till en kula och sväljs. På detta sätt kan man med mellanrum inta ända upp till tolv knappar mellan solnedgången och kl 3 på morgonen till ackompanjemang av böner och riter. Under ceremonin hålls lägerelden klart brinnande och medhjälpare slår hela tiden på trumma. Indianerna förblir sittande från solnedgången till följande dags middag. När verkningarna försvinner reser de sig och går till sitt arbete utan att känna obehagliga efterverkningar. Följande dag avstår de - helt av rituella skäl -från att använda salt i maten. Det var inte förrän vid slutet av 1800-talet som västerländska forskare blev medvetna om existensen av peyotl och började undra över vilka egenskaper denna obetydliga kaktus ägde, som kunde få indianerna att omge den med en så lysande gloria av vördnad. Den förste av dessa forskare som beskrev sina egna erfarenheter var den amerikanske läkaren Weir Mitchell, som 'på morgonen en jäktig dag' svalde sex gram av en dekokt på meskalknappar, följt av ytterligare doser på eftermiddagen. Kl. '.40 em. fann sig Mitchell 'behagligt slö' och såg framför sig lysande st järnuddar och fragment av färgat glas flyta i luften. Han gick in i ett mörkt rum och slog sig ned för att njuta av den föreställning som igångsatts av den mysteriösa drogens inverkan på cellerna i hans syncentrum. 'Det fyrverkeri som följde under två förtrollade timmar var sådant att jag finner det hopplöst att beskriva det i ord som kan visa andra skönheten

och prakten i vad jag såg. Stjärnor, fina flytande skikt av färg, så ett plötsligt svall av oräkneliga punkter av vitt ljus som svepte över synfältet, precis som om Vintergatans osedda miljoner skulle flyta förbi mina ögon i en gnistrande flod ... sicksacklinjer i mycket klara färger. . . den underbara skönheten i mera svällande moln av bjärtare färger som försvunnit innan jag gett dem ett namn. Ett vitt spjut av grå sten växte upp till jättelik höjd och blev ett högt, rikt smyckat gotiskt torn med högst detaljerad och klar struktur, med många ganska väderbitna statyer stående i nischer eller på konsoler. Medan jag beskådade detta blev varje utstående hörn, kornisch och t.o.m. murstenarnas kanter småningom täckta eller behängda med klasar av vad som tycktes vara stora ädelstenar - fast oslipade - och några liknade mera mängder av genomskinlig frukt. De var gröna, purpurfärgade, röda och orange, aldrig klart gula och inte heller blå. Alla tycktes ha ett inre ljus, och att ge ens den vagaste föreställning om den fullkomligt tillfredsställande intensiteten och renheten hos dessa praktfulla färger ligger helt utom min förmåga. Alla de färger jag någonsin sett är matta i förhållande till dessa. Medan jag såg på det - och det varade länge - antog tornet en fin musgrå färg och de tjocka hängande massorna av smaragdgrönt, rubinrött och orange började överallt droppa ett sakta regn av färger. Efter ett ändlöst fyrverkeri av mindre märkliga underverk såg jag något som gjorde ett djupt intryck på mig. Kanten på en enorm klippa tycktes sträcka sig ut över en havsbukt med omätligt djup. Min osynlige förtrollare satte på kanten ned en jättelik fågelfot av sten. Ovanför, från benet, hängde en skärva av samma ämne. Denna började rulla upp sig och flyta ut till ett avstånd som för mig tycktes representera Tidens lika väl som Rummets oändlighet. Här fanns mil av vattrad purpur, halvgenomskinlig och av outsäglig skönhet. Då och då flöt mjuka guldmoln från vecken, eller ett skimmer gled över hela den böljande purpurn, och ting som liknade gröna fåglar föll från den och fladdrade ned till bukten nedanför. Sedan såg jag klasar av sten som i stora massor hängde från fotens klor - kilometerlånga tycktes det mig - och sträckte sig ned i djupet av det svarta havet. Detta var den mest distinkta av mina visioner.' I sin sista vision såg Mitchell Newports strand med dess rullande vågor som 'flytande härligheter, jättelika och hotande, underbart rent gröna eller röda och djupt purpurfärgade, bara en gång djupt orange, och utan

spår av skum. Dessa vattenberg av färg bröt sig på stranden i myriader ljuspunkter av samma nyans som vågen'. Författaren ansåg det vara helt omöjligt att finna ord för att beskriva färgerna. 'De dröjer fortfarande synliga kvar i mitt minne och de har efterlämnat känslan att jag bland dem sett färger som i min erfarenhet är okända.' Nyheter om peyotls märkliga egenskaper spred sig till Europa, där Havelock Ellis - berömd för sina banbrytande studier på det mänskliga sexuella beteendets område - beslöt att göra experiment med denna enastående drog. Sedan han i London fått tag på en liten kvantitet meskalknappar slog han sig ned i sina tysta rum i The Temple och tillredde på tre av knapparna en dekokt, som han drack i intervaller mellan 2.30 och 4.30 em. 'Det första symptom jag observerade under eftermiddagen var en viss känsla av energi och ökad intellektuell kraft. Denna försvann, och ungefär en timme efter den sista dosen kände jag mig svag och matt; pulsen var låg och jag fann det mer behagligt att lägga mig ned. Jag kunde fortfarande läsa, och jag lade märke till att en blek violett skugga flöt över boksidan runt den punkt jag fäste ögonen på. Jag hade redan lagt märke till att föremål som inte låg inom det centrala synfältet - t.ex. mina händer som höll boken - visade en tendens att verka mer påfallande, med förhöjd färg, nästan monstruösa, medan efterbilderna när jag slöt ögonen var kraftiga och långvariga. Bakom slutna ögonlock uppträdde visionerna först småningom. I början var där blott ett vagt spel av ljus och skugga, som lät ana bilder men aldrig visade dem. Sedan blev bilderna tydligare, men alltför förvirrade och mångfaldiga för att kunna beskrivas - på sin höjd kan man säga att de hade samma karaktär som kaleidoskopbilder, symmetriska grupperingar av taggiga objekt. Under aftonens lopp blev de så distinktare, men fortfarande svåra att beskriva - för det mesta ett stort fält av gyllene juveler, inlagt med röda och gröna stenar, och som ständigt förändrades. Detta ögonblick var kanske den ljuvligaste erfarenheten, ty samtidigt tycktes luften kring mig fylld av svag parfym - vilket tillsammans med visionerna gav en högst angenäm effekt -och all obehagskänsla hade försvunnit så när som på en svag mattighet och darrning i händerna, vilket senare gjorde det nästan omöjligt att föra pennan när jag gjorde anteckningar om experimentet; med en viss ansträngning var det emellertid alltid möjligt att skriva med blyerts. Visionerna liknade aldrig bekanta föremål; de var utomordentligt tydliga, men ändå alltid nya; de närmade sig alltid men

sammanföll ändå aldrig med utseendet på bekanta ting. Jag kunde se tjocka, praktfulla fält av juveler, ensamma eller i hopar, ibland lysande och gnistrande, ibland matt glödande. Sedan kunde de inför min blick resa sig i blomlika skepnader som så tycktes förvandlas till prunkande fjärilsformer eller ändlösa veck på gnistrande iriserande vingar på underbara insekter. Ibland tycktes jag stirra in i ett ofantligt roterande kärl, på vars polerade konkava pärlemoryta nyanserna hastigt växlade. Jag förvånades inte blott över det enorma antalet bilder utan ännu mer över deras rika variation. Ständigt uppträdde i synfältet någon fullständigt ny effekt; ibland var där snabb rörelse, ibland matt och tung färgrikedom, ibland glitter och gnistor, en gång ett förbluffande regn av guld som tycktes närma sig mig. Vanligen syntes en kombination av rik, dyster färg med juvellika punkter av lysande skiftning. Varje färg eller nyans jag kan tänka mig uppträdde förr eller senare. Ibland sprang på en gång fram alla de olika nyanserna av en enda färg, som t.ex. rött med scharlakans-, karmo-sin- och skära nyanser, eller också följde de tätt på varandra. Men trots denna oändliga rikedom fanns där alltid en viss sparsamhet och estetisk känsla i de färger som uppträdde. De var vanligen förbundna med en form och uppträdde aldrig i stora massor eller om de gjorde det var nyansen ytterst mild. Vidare imponerade inte bara färgernas lyskraft, finess och mångfald, utan ännu mer deras ljuvliga och varierade struktur, nätartad, vävd, polerad, glödande, matt ådrad, halvgenomskinlig - de juvellikt glödande effekterna och de nätartade, som liknade insektvingar, var kanske de vanligaste. Ehuru effekterna var helt nya hände det ofta - som jag redan sagt - att de påminde vagt om kända företeelser. Sålunda föreföll en gång de föremål jag såg att vara tillverkade av utsökt porslin, en annan gång såg de ut som underlig konfekt, och åter en annan gång som maoriarkitektur; och bildernas bakgrund påminde ofta både till form och färg om de delikata arkitektureffekter, liknande spetsmönster skuret i trä, som vi associerar med mouchrabieharbeten från Kairo. Men visionerna växte och förändrades alltid utan något sammanhang med det typiska för de reella föremål om vilka de vagt påminde mig, och när jag försökte inverka på förloppet hade jag mycket liten framgång. På det hela taget kan jag säga att bilderna vanligen var vad som skulle kunna kallas levande arabesker. Där fanns ofta en viss ofullständig tendens till symmetri, som om den bakomliggande mekanismen vore associerad med ett stort antal slipade facetter. Samma bild upprepades på detta sätt över en stor del av synfältet, men detta gäller mer formen än färgen, som fortfarande varierade på alla slags behagliga sätt, så att om med en viss enformighet

juvelliknande blommor växte fram och utbredde sig över hela synfältet, visade de ändå varje tänkbar variant av utsökta färgtoner. Weir Mitchell fann att han bara kunde se visionerna med slutna ögon och i ett alldeles mörkt rum. Jag kunde se dem i mörkret och nästan lika lätt - fast de var inte lika lysande -med vidöppna ögon. Bäst såg jag dem emellertid när jag blundande satt i ett rum som blott upplystes av fladdrande eldsken. Detta stämmer uppenbart överens med indianernas erfarenhet, då de håller en eld klart brinnande under sina meskalriter. Visionerna fortsatte med oförminskad lyskraft under många timmar, och eftersom jag kände mig en smula matt och svag i musklerna gick jag till sängs. När jag klädde av mig gjorde det starkt intryck på mig att mina lemmar såg ut att vara röda, fjälliga, bronserade och pigmenterade så snart jag inte såg direkt på dem. Jag hade inte den minsta lust att sova; där förelåg allmän överkänslighet hos sinnesorganen såväl som muskulär irritabilitet, och det svagaste ljud tycktes förstorat till förskräckande dimensioner. Det kan också hända att jag hölls vaken av en vag oro för det obekanta i mitt tillstånd och hur det skulle utveckla sig. Sedan jag iakttagit visionerna i mörkret under några timmar blev jag en smula trött på dem och vred upp gasljuset. Då fann jag att jag kunde studera en ny serie visuella fenomen, som tidigare observatörer inte nämnt något om. Gasljuset (en vanlig flämtande låga) tycktes brinna mycket klart och utsända vågor av ljus, som expanderade och drog sig samman på ett enormt överdrivet sätt. Ännu mer intryck på mig gjorde skuggorna, som åt alla håll förhöjdes av uppblossande röda, gröna och framför allt violetta färger. Hela rummet med sitt vitkalkade men inte särskilt vita tak blev på detta sätt färgrikt och vackert. Skillnaden mellan rummet som jag såg det då och det utseende det vanligen har var den skillnad man ofta kan iaktta mellan en målning av ett rum och det verkliga rummet. De skuggor jag såg var de skuggor som artisten sätter in, men som man inte kan se i verkligheten under normala förhållanden. Det erinrade mig om Claude Monets målningar, och när jag iakttog scenen kom det för mig att meskal kanske åstadkommer just samma tillstånd av visuell hyperestesi - eller kanske snarare utmattning - som konstnären erfar under inverkan av långvarig visuell uppmärksamhet. Jag ville fastställa hur det dämpade och stadiga elektriska ljuset skulle påverka seendet och gick in i det andra rummet. Här var skuggorna svagt framträdande, men väggarna och golvet tycktes darra och vara immateriella och allting var av finare beskaffenhet än vanligt.

Ungefär kl. 3.30 på morgonen kände jag att fenomenen tydligt försvagades - fast visionerna fortsatte, nu huvudsakligen mänskliga figurer, fantastiska och kinesiska till karaktären - och jag kunde nu falla i sömn, vilken visade sig vara fridfull och utan drömmar. Jag vaknade vid vanlig tid och kände ingen trötthet eller annan obehaglig reminiscens av den erfarenhet jag haft. Blott mina ögon tycktes ovanligt känsliga för färger, framförallt för blått och violett; jag kan t.o.m. påstå att ända sedan denna upplevelse har jag varit mer estetiskt känslig än tidigare för de mer subtila fenomenen på ljusets, färgens och skuggans område.' Upplevelserna gjorde så starkt intryck på Havelock Ellis att han övertalade en målarvän att pröva giftet. Efter att ha förtärt fyra knappar blev denne målare våldsamt sjuk. Kramp-artade anfall av smärta i hjärttrakten kombinerades med en känsla av omedelbart förestående död, medan rädslan för ljus och pupillernas utvidgning var så kraftig att ögonlocken måste hållas mer eller mindre slutna. De färgade visionerna började faktiskt vid denna tidpunkt, men målaren var så upptagen med de andra mindre behagliga sensationerna att han inte hade stora möjligheter att njuta av de egendomliga nyanser han nu iakttog. 'Jag såg ett intensivt lysande blått sken börja spela runt alla föremål. Ett fyrkantigt cigarrettskrin, violett till färgen, sken som en ametist. Jag vände bort ögonen och såg nu på ryggen av en stol ett band av färg som glödde som rubin. Fast jag väntat mig något sådant fenomen som ett av de första symptomen på berusningen blev jag ändå något skrämd när detta ägde rum. En sådan tyst och plötslig illu-mination av alla ting omkring mig, där ett ögonblick tidigare inget märkvärdigt synts, tycktes som ett slags utifrån kommande galenskap, och dess egendomlighet påverkade mig kraftigare än dess skönhet. En önskan att undfly det förde mig till dörren, och jag lade märke till att själva rörelsen hade den verkan att färgerna förjagades. Men en plötslig svårighet att andas och en känsla av domning i hjärttrakten kom mig att återvända till den länstol ur vilken jag rest mig. Från detta ögonblick hade jag en serie av paroxysmer, som jag bara kan beskriva genom att säga att det kändes som om jag höll på att dö. Det var omöjligt att röra sig och det tycktes nästan omöjligt att andas. Jag inbillade mig till hälften att jag snabbt höll på att duka under och jag kände att för varje sekund försvagades kraften att göra motstånd mot de våldsamma förnimmelser som höll på att uppstå inom mig.

De första paroxysmerna var de våldsammaste. De började med kittlingar i de nedre extremiteterna och med känslan av en äcklig, kvävande gas som steg upp i mitt huvud. Två eller tre gånger åtföljdes detta av en färgvision där jag såg gasen flamma upp när den passerade min hals. Men jag hade sällan visioner under paroxysmerna; de uppträdde under pauserna. De började med att färger flammade upp; en gång täckte en flod av klart upplyst, grönt vatten synfältet, delvis fradgande som när friskt vatten med alla luftbubblor pumpas in i en simbassäng. Vid ett annat tillfälle tycktes mitt öga förvandlas till en jättelik droppe av smutsigt vatten, i vilket miljoner små varelser som liknade grodyngel rörde sig. Men de tidiga visionerna bestod vanligen av en våldsam följd av färgade arabesker, som steg och sjönk eller gled in i synfältet från alla möjliga håll. Det skulle vara lika svårt att beskriva virveln av vatten vid nedre änden av ett vattenfall som att beskriva det kaos av färger och mönster som kännetecknade denna period. Nu började också en ny serie av märkliga förnimmelser. De började med förskräckande plötslighet och följde snabbt på varandra. Jag antecknar dessa i den godtyckliga ordning i vilken de kommer för mig: (I) Mitt högra ben blev plötsligt tungt och massivt; det kändes faktiskt som om hela min kroppsvikt flyttats till trakten av låret och knäet och resten av min kropp mist all kroppslighet. (2) Lika plötsligt som en neuralgisk smärta tycktes mitt bakhuvud öppna sig och släppa ut strömmar av klara färger; detta följdes genast av en känsla som om ett stormlikt drag blåste genom håret på samma ställe. (3) Vid ett tillfälle fick färgen grönt smak i min mun; den smakade sött och en aning metalliskt; blått hade däremot en smak som tycktes likna fosfor; dessa är de enda färger som tycktes vara förbundna med smak. (4) En känsla av behaglig lättnad och övernaturlig lätthet i trakten av pannan, åtföljd av en tilltagande känsla av sammandragning. (5) Ringande i ena örat. (6) En känsla av brännande hetta i vänstra handflatan. (7) Hetta kring bägge ögonen. Det sistnämnda fortsatte under hela perioden, utom under ett ögonblick då jag hade känslan av kyla på ögonlocken, åtföljd av en färgvision av det rynkiga ögonlocket, av hudens försvinnande från pannan, dött kött och slutligen dödskalle. Under alla dessa förnimmelser och visioner förblev inte endast min tankeförmåga fullständigt klar utan var - tror jag - av ovanlig skärpa. Jag var fullt medveten om en egendomlig kontrast när jag hörde mig själv tala förnuftigt med H. E., som strax innan kommit in i rummet, och på samma gång kände de vilda och extraordinära upptåg som pågick i min kropp. Mitt förnuft tycktes vara det enda kvarlevande av min varelse.

Ibland kände jag det som om också detta skulle försvinna, men ljudet av min egen röst återupprättade då kommunikationen med yttervärldens realitet. Darrningar pågick nästan konstant i mina nedre extremi-teter. Envis var också känslan av illamående. Denna, åtföljd av kvävningskänsla och smärta i hjärttrakten, avhjälptes om jag intog konjak, kaffe eller kex. Att anstränga musklerna hade jag varken lust eller kraft till, mina händer behöll emellertid sin fulla styrka. Det var för mig smärtsamt att hålla ögonen öppna längre än ett par sekunder; dagsljuset tycktes fylla rummet med bländande sken. Ändå tycktes alla föremål i de korta glimtar jag såg vara normala till form och färg. När jag slöt ögonen föreställde de flesta visionerna - efter det första kaotiska fyrverkeriet - delar av min kropp undergående ett antal märkliga förändringar, metamorfoser eller illuminationer. De var oftast komiska och groteska till karaktären, fast ofta vackra i färgen. Vid ett tillfälle såg jag mitt högra ben fyllas med svag heliotropfärg; vid ett annat förvandlades min rockärm till ett mörkgrönt material med ett inarbetat rött flätmönster och det hela kantades vid manschetten av sobel. Knappt hade min nya ärm tagit form förrän jag fann mig helt klädd i en kostym av samma typ, av medeltida snitt, men jag kan inte säga exakt vilken period den tillhörde. Jag lade märke till att en tillfällig rörelse - exempelvis av handen - genast frammanade en färgvision av denna kroppsdel, som till synes helt naturligt förvandlades till något helt annat. När jag sålunda tillfälligtvis tryckte fingrarna mot tinningarna, började fingertopparna förlängas och växte så ut till strävor-na i ett valv eller kupolformat tak. Men de flesta visionerna var av mer personlig natur. Jag råkade en gång föra en sked kaffe till läpparna och medan jag för detta ändamål lyfte armen blixtrade en vision förbi mina slutna (eller nästan slutna) ögon - i alla regnbågens färger - av min arm skild från kroppen och erbjudande mig kaffe ut ur en mörk och obestämd rymd. Vid ett annat tillfälle, när jag försökte komma över ett lätt illamående genom att äta en bit kaka som H. E. räckte mig, flammade denna plötsligt upp i blåa lågor. Det var en underbart vacker syn. Men detta var inte allt. När jag placerade kakbiten i munnen slog den återigen ut i samma färgade eld och lyste upp det inre av min mun och kastade blåa reflexer på gommen. Jag vågar påstå att ljuset i Blå grottan på Capri inte på långa vägar är så blått som det inre av min mun för ett kort ögonblick tycktes vara. Där fanns många visioner vilkas upphov jag inte kunde spåra. Där fanns spiraler, arabesker och blommor, och ibland föremål av mer trivial och prosaisk karaktär. I en vision såg jag en rad små vita

blommor, den ena intill den andra som pärlor i ett halsband, börja snurra i form av en spiral. Jag observerade att varje blomma hade en porslinsartad yta. I ett ögonblick då jag hade känslan att mina kinder blev heta och febriga hade jag den mest egendomliga av alla färgvisionerna. Den började med känslan av att huden i mitt ansikte blev mycket tunn och fick lika ömtålig konsistens som silkespapper, och känslan förhöjdes plötsligt av en vision av mitt ansikte, papperslikt, halvgenomskinligt och litet rödaktigt till färgen. Till min förvåning såg jag mig själv som om jag sutte inne i en kinesisk lykta och tittade genom mina kinder ut i rummet.' Denne målare lade framför allt märke till den egendomliga dualismen, personlighetsklyvningen, som så ofta observerats av dem som inträtt i den främmande värld till vilken peyotl är nyckeln. När han återvände till normalt tillstånd erfor han den känsla av overklighet, som ibland griper åskådaren när han sett ett speciellt fascinerande skådespel och så plötsligt kommer ut i vardagens gråa ljus. 'När

man följer med massan ut på gatan bryter den ordinära världen - på

grund av kontrasten till de uppseendeväckande scener man just bevittnat - in över en med närmast en känsla av overklighet. Huset, gatans utseende, t.o.m. dagsljuset tycks för några ögonblick främmande. Under dessa ögonblick verkar allt för tanken underligt och obekant eller åtminstone ses det mer objektivt. Sådan var min känsla vad mitt gamla vanliga jag beträffar. . . Det var som om jag helt oväntat uppnått objektiv kunskap om min egen personlighet. Jag liksom såg mitt normala tillstånd med ögonen hos en person som ser gatan när han kommer ut från teatern mitt på dagen. Denna känsla framhävde också psykets oberoende under berusningsperioden. Det ensamt tycktes ha undsluppit giftets verkningar; det ensamt förblev friskt i ett allmänt delirium och tycktes hävda majestätet hos sin personliga natur. Jag kände det nu som om det ett slag hade regerat autokratiskt, utan ministrar och deras omständlighet. Från och med nu skulle jag vara mer eller mindre medveten om det ömsesidiga beroendet av kropp och hjärna. En lätt huvudvärk, en släng av dålig matsmältning eller något sådant skulle kunna åstadkomma vad en allmän berusning av mina sinnen och nerver inte förmått.'

Under det år som följde frestades Havelock Ellis att använda fler av sina vänner som försökskaniner för att avslöja mysterierna i peyotlens värld. En av dem, en poet med intresse för mysticism och kunskap om olika visionsalstrande gifter, fann effekten av peyotl huvudsakligen obehaglig och sade sig vida föredra haschisch. En annan lyriker var framför allt imponerad av de 'ljudfärger' som flöt runt honom när han spelade piano. Havelock Ellis själv fann att musik hade kraftig inverkan på hans visioner. Detta gällde framför allt Schu-manns musik, särskilt hans Waldszenen och Kinderszenen. ' "Der Vogel als Prophet" frammanade en känsla av atmosfär och av lysande, befjädrade fågelliknande former som rörde sig fram och tillbaka. "Ein Blumenstück" framkallade konstanta och bestående bilder av grönska, medan "Schehe-razade" åstadkom effekten av flytande vita slöjor, täckta av gnistrande paljetter och juveler. I samtliga fall gjordes min beskrivning naturligtvis innan jag visste vad stycket hette. Jag påstår inte att denna enda experimentserie bevisar mycket, men det vore absolut mödan lönt att följa denna antydan och fastställa huruvida härav något ljus kastas över kompositörens makt att suggerera fram bestämda föreställningar eller lyssnarens förmåga att förnimma dem.' Efter Havelock Ellis var näste peyotlforskare den franske farmakologen Alexandre Rouhier, som beskrev en av sina försökspersoners reaktioner på en dos av 2 gram extrakt av peyotl. Personen i fråga, som intog giftet kl. 8 fm., såg visioner som började en timme och fyrtio minuter senare och 'fortsatte att utveckla sig utan avbrott under de närmaste tjugotre timmarna, och inte heller avtog under denna tid det nöje med vilket L. betraktade utspelandet av dessa färgrika scener'. Visionerna var komplicerade och varierande. Här skall bara ges ett par exempel. 'En utsirad diamantring. Den stora mittstenen utsänder stora mängder grön, violett eller rosafärgad eld som övergjuter hela scenen med en egendomlig glöd av sammansatt färg, produkten av blandningen av de många eldarna. En av diamanterna öppnar sig och blottar en liten ängel som hoppar från ringen, tar upp den och bär den med möda. En kvinna uppträder, "skön som en gudinna". Hennes drag är ädla, näsan böjd, hennes färg bronsartat gul, hennes lockiga kastan-jebruna hår fladdrar fritt. Hon leker med den lilla ängeln. En grupp av kvinnor uppträder, några klädda i skära och andra i blå klädnader. Mitt ibland dem finns en dansös som gör rytmiska rörelser. Snart dansar de alla, ibland parvis, ibland i mångfärgade grupper. Den lilla ängeln dansar på händerna,

med benen i vädret. Hon går och hämtar ett plakat på vilket är skrivet "Jag är kärleken". Hon flyger upp på ett moln. De dansande går bort. Gudinnan blir ensam kvar; hennes drag präglas av oändlig sorg; hon gråter och kastar sig sedan ned på marken, snyftande "som om hon skulle dö". Hon blir otydlig och försvinner. Visioner av en jungfrulig skog, ymnig tropisk växtlighet; träd med stammarna klädda av gigantiska lianer, marken täckt av tätt tjockt gräs. Hängande i en gren uppenbarar sig en apa som håller en kokosnöt. Nedanför visar sig ett stort djur, med egendomligt och vilt utseende och gapande mun, som visar fruktansvärda vita tänder. Ovanför visar sig ännu en apa och leker med den första. En glänta upplyst av solsken, som silar genom det tjocka lövverket. I skuggorna ser man vackra tonkontraster. I mitten finns en damm, täckt av näckrosor på vilkas blad det sitter fullt med paddor. Uppskrämda hoppar de alla snabbt i vattnet. En cinnoberfärgad man närmar sig, bärande pilbåge och koger. Hans hår är prytt med fjädrar. En vacker graciös antilop kommer fram ur undervegetationen och går fram till dammen för att dricka "med oändlig utsökthet". Indianen dödar och styckar den och ger sig av, bärande dess huvud. L. är överväldigad av visionens intensitet och utropar: "Vilket odjur! Han kan inte förstå naturens skönhet! Så graciöst djuret är till och med i döden." ' Flera av Rouhiers försökspersoner lade märke till de små figurer de såg under peyotlens inflytande. Dessa 'Liliputhallu-cinationer' sätter Rouhier i motsats till de gigantiska figurer, 'Brobdignagillusioner', som förekommer under inflytande av yagé, en annan hallucinogen som senare skall beskrivas. Efter dessa studier utfördes blott få undersökningar av den obearbetade peyotlens verkningar. Kemisterna, som alltid håller utkik efter nya världar att lägga under sig, hade tagit in den gudomliga växten i sina laboratorier för att finna ut naturen hos de ämnen, som förlänade den dess visionsfram-kallande egenskaper. Den bruna, illaluktande dekokten på meskalknappar renades gradvis och den ena kristalliniska beståndsdelen efter den andra avskildes från råmaterialet. Inte mindre än nio alkaloider hade slutligen kristalliserats, av vilka flera påverkade uppträdandet hos experimentdjur. Giftigast av dessa alkaloider var lophophorin, som i doser om cirka 12 milligram per kilo kroppsvikt hos kaniner framkallade våldsamma konvulsioner av den typ vi känner från stelkramp eller strykninförgiftningar. Ämnet pellotin åstadkom hos

människan sömnighet, som antyder att det skulle kunna användas som sedativum. Anhalonidin hade däremot en stimulerande inverkan på det centrala nervsystemet. Men av alla de substanser som isolerades ur denna egendomliga kaktus var den viktigaste och mest intressanta meskalin. Detta ämne och enbart det kunde man tillskriva peyotl-ätarens extraordinära visioner. Meskalin är inget komplicerat ämne. Det tillhör den stora och viktiga kemiska grupp som kallas aminer, av vilka många (t.ex. adrenalin och nor-adrenalin) har kraftig inverkan på kroppens kemi. För att vara mera precis är meskalin ett derivat av ammoniak (NH3) i vilket en av väteatomerna ersatts av en kolkedja, grupperad som visas i Tillägg. Det kemiska namnet är 3, 4, 5-trimet-oxy-fenyl-etylamin - ett ämne som kan framställas syntetiskt utan alltför mycket besvär. De som vill hänge sig åt de visioner som framkallas av peyotl är alltså inte beroende av växten för tillgången på sitt gift. Med tillgång till rent meskalin behövde de som undersökte dess egenskaper inte längre tugga den äckliga kaktusen eller svälja motbjudande dekokter, bryggda på dess knappar. De lämnade sådana tvivelaktiga nöjen åt indianerna och fortsatte sina forskningar med den heliga växtens renade essens och antingen svalde lösningen eller också sprutade in den. Forskningarna fortsattes energiskt. Från doktor Beringers laboratorium i Heidelberg utsändes en volym om 315 sidor -ett värdigt exempel på tysk Wissenschaftlichkeit - det största bidraget på området hittills. Beringers försökspersoner fick vanligen meskalinet i form av en injektion och den använda dosen var oftast 400 milligram. Deras erfarenheter hade mycket gemensamt med dem Weir Mitchell och Havelock Ellis beskrivit, men det tyska sinnets metafysiska böjelser, dess tendens att söka det yttersta, det obegränsade och osägbara, lade till meskalinupplevelsernas redan rika spektrum ytterligare djupa nyanser, som de tidigare forskarna inte lagt märke till. 'Jag slutade läsa Weils bok om Inre sekretion därför att dagen var fylld av de fenomen som framkallas av meskalin. På mattan framför mig började snart en underbar föreställning. Från synfältets kant kröp över den gröna mattan djur, som liknade monster ur någon saga och som sträckte ut tungor och klor. Jag såg deras lek med nöje och beklagade bara att djuren visade sig i olika nyanser av grått. Denna tanke hade knappt gått genom mitt huvud förrän bestarnas ögon glittrade av gröna eller röda ljus. Snart blev deras tungor och klor karmosinfläckiga och

började fladdra som lågornas lek i en brasa ... Något senare fäste jag mina ögon på en punkt i taket där några små flugor hängde i en spindelväv. Plötsligt började flugorna mångfaldigas, upplysta av vackra färger inom spindelnätets ständigt förändrade form. Nu visade sig för mina ögon praktfulla arkitektoniska former som tycktes hänga ned från taket, uppdelade i sexkan-tiga segment som bikakor. Ovanför taket fortsatte varje bikaka och övergick i en målad gotisk valvbåge. Medan jag njöt av det uppåtsträvande i dessa smäckra bågar tornade de upp sig till ännu större höjd inför mina ögon. Utomordentlig glädje överväldigade mig - en stark och skön känsla av evighet och oändlighet. Detta överväldigade mig så att snart allting tycktes oändligt. Där fanns de igen, dessa djupa vackra perspektiv som jag sett under min första erfarenhet av meskalin, men nu var de aldrig stilla utan blev ständigt djupare. Och med tiden hände detsamma som med rummet. Den vanliga mänskliga uppfattningen om tid tycktes löjlig. Jag ville inte ens tänka på den. Känslan av att sväva i det oändliga, att flyta ut i evighetens ocean upptog mig helt och hållet och var högst intimt förbunden med mitt självmedvetande. Jag kände ett unikt nöje i att undersöka ändlösheten hos mitt eget jag, gränslösheten hos var och en av mina psykiska funktioner ... min psykologiska jämvikt växlade ständigt. Ena ögonblicket njöt jag av att kunna somna in i min egen lilla värld, i nästa stod jag undrande inför djupa gåtor, inför mysteriet i den magiska leken inom mig. Jag kände t.o.m. rädsla vid tanken på den vilda, hemliga kraft som arbetade inom min varelse.' Lika genomträngda av vad Baudelaire kallade 'smaken av det Oändliga' var de erfarenheter en annan av Beringers försökspersoner gjorde: 'Mina föreställningar om rummet var obeskrivligt egendomliga. Jag kunde se mig själv från huvud till fot. såväl som den soffa på vilken jag låg. Kring mig var intighet, ett absolut tomt rum. Jag svävade på en ensam ö i etern. Ingen del av min kropp var underkastad tyngdlagen. På andra sidan tomrummet - rummet tycktes vara obegränsat stort - uppträdde fantastiska figurer för mina ögon. Jag var mycket upphetsad, svettades och darrade och hölls i ett tillstånd av oupphörlig förundran. Jag såg ändlösa korridorer med vackra valvbågar, ljuvligt färgade arabesker, groteska dekorationer, gudomliga, sublima och förtrollande i sin fantastiska prakt. Dessa visioner förvandlades till vågor och böljor, byggdes upp, förstördes och återkom i ändlösa variationer, först i två och sedan i tre dimensioner för att slutligen försvinna i oändligheten.

Soffans ö försvann. Jag kände inte mitt fysiska jag; en ständigt stigande känsla av upplösning satte in. Jag greps av våldsam nyfikenhet - stora ting skulle avslöjas för mig. Jag skulle inse väsendet hos alla ting, skapelsens gåta skulle lösas. Jag hade blivit okroppslig.' Meskalinupplevelsens

mystiska

aspekter

har

helt

nyligen

åter

undersökts. Aldous Huxley - en representant för den 'universella människan' som var vanligare under renässansen än i vår överspecialiserade tid - har studerat ämnet såsom en författare som på en gång är mystiker och vetenskapsman. Hans egna erfarenheter efter att ha svalt 400 mg meskalin innebar en förändring, inte av identiteten hos iakttagna ting men väl i iakttagelsens innehåll. Han beskriver inga fält av praktfulla juveler, inga av de gotiska valv som är så vanliga hos de tyska forskarna, inga av de sällsamma vidunder, de 'underbara drakar, som på sin andedräkt balanserade vita bollar' som besökte en av Havelock Ellis' poeter. Där finns inget i Aldous Huxleys beskrivning som ens antyder att meskalin skulle vara vad en del beskrivit det som, nämligen en hallucinogen -d.v.s. ett medel som kan framkalla hallucinationer. Det väsentliga för en hallucinogen är att den får dem som står under dess inflytande att höra, se eller känna saker som inte finns där. Havelock Ellis' roterande blomsterrabatter, Weir Mitchells torn som droppade juveler - de var hallucinationer i ordets rätta bemärkelse. Inga sådana fenomen beskrivs i Aldous Huxleys bok. Den förändring som meskalinet åstadkom hos honom berörde det sätt på vilket han uppfattade bekanta föremål. 'Hur underbart övernaturligt och mirakulöst detta är', skrev Zen-patriarken, 'jag hämtar vatten och jag hugger ved!' Det är precis denna förvandling av enkla ting som Huxley beskriver, och detta övernaturliga drag som låg som en gloria kring vanliga föremål betyder för honom mycket mer än alla färgvisioner eller raffinerade fantasier. Men visst erfor han de förhöjda färgvärden som är ett nästan genomgående drag i beskrivningar av meskalinerfarenheter. Hans böcker började t.ex. glöda som ädelstenar. 'Röda böcker, som rubiner; smaragdgröna böcker; böcker bundna i vit jade; böcker av agat, av akvamarin, av gul to-pas; lapis lazuliböcker vilkas färg var så intensiv, så fylld av inneboende mening att de tycktes stå i begrepp att lämna hyllorna för att mer intensivt tränga sig på min uppmärksamhet.'

Men detta berikande av färgernas kvalitet var av sekundär betydelse jämfört med den utomordentliga betydelse som enkla föremål blev mättade med. Halvannan timme efter att ha intagit meskalin fann sig Huxley uppmärksamt betrakta en liten vas av glas. 'Vasen

innehöll

bara

tre

blommor

-

en

fullt

utslagen

Belle-of-Portugal-ros, snäckskalsskär med en anstrykning av en hetare, mer flammig nyans vid basen av varje kronblad; en stor nejlika, rödviolett och gräddfärgad; och - blekt purpurfär-gad i ändan av sin brutna stjälk - en iris' djärva heraldiska blomma. Tillkommen på en slump bröt den lilla blomsterkvasten mot alla den vedertagna goda smakens regler. Vid frukosten samma morgon hade jag lagt märke till den skärande dissonansen i dess färger. Men det var inte längre det väsentliga. Nu betraktade jag inte ett ovanligt blomsterarrangemang. Jag såg vad Adam hade sett den morgon han skapades - ögonblick efter ögonblick den nakna existensens mirakel.' Vad rosen, irisen och nejlikan så intensivt betydde när de betraktades med ett medvetande som modifierats av meskalin var '... ingenting mer eller mindre än vad de faktiskt var - en förgänglighet som dock var evigt liv, en evig undergång som på samma gång var det rena Varat, en hop små detaljer i vilka man genom någon osägbar och ändå självklar paradox kunde se den gudomliga källan till all tillvaro. Jag fortsatte att betrakta blommorna, och i deras levande ljus tyckte jag mig upptäcka den kvalitativa motsvarigheten till andningen, men en andhämtning utan återvändande till utgångspunkten, utan någon återkommande ebb, utan blott ett upprepat flöde från skönhet till stegrad skönhet, från djupare till ännu djupare betydelse. Ord som "nåd" och "förklaring" kom för mig, och detta var naturligtvis vad de bland annat stod för. Mina ögon vandrade från rosen till nejlikan, och från denna glödande fjäderboll till de släta slingor av känslig ametist som var irisen. Den Saliggörande visionen, Sat Chit Ananda, Vara-Medvetande-Sällhet - för första gången förstod jag vad dessa underbara stavelser åsyftade, inte på den verbala nivån, inte genom stammande antydningar eller på avstånd, utan exakt och fullständigt.' Dessa beskrivningar av meskalinets verkningar har förmodligen hos läsaren efterlämnat intrycket att denna renade produkt av den heliga

kaktusen är nyckeln till en mycket märklig värld. För många människor är den verkligen en sådan nyckel, och dess positiva sidor har mycket klart summerats av Havelock Ellis: 'Meskalberusning kan beskrivas som framför allt en saturna-liefest för de yttre sinnena och mest av allt en orgie för synen. Den visar ett optiskt sagoland, där alla sinnena då och då kommer med i leken, men psyket självt förblir en åskådare med självkontroll. Meskalberusningen skiljer sig sålunda från de andra artificiella paradis som framkallas av narkotika. Under inflytande av exempelvis alkohol påverkas liksom under drömmen också intellektet, fast man kan vara medveten om en ovanlig ljusglans; haschisch återigen åstadkommer okontrollerbara rörelseimpulser

och

dränker

sitt offer

i

ett hav av känslor.

Meskaldrinkaren förblir lugn och samlad mitt i det sinnestumult som omger honom; hans omdöme är lika klart som i normalt tillstånd; han hemfaller inte åt något orientaliskt tillstånd av vagt och vällustigt drömmeri. Skälet till att i hela denna grupp av gifter meskal är det som mest talar till intellektet är uppenbarligen att det huvudsakligen påverkar det mest intellektuella av sinnena. Av denna orsak är det inte sannolikt att dess bruk lätt utbildas till en last. Dessutom tycks det till skillnad från andra berusningsmedel inte ha någon speciell frändskap med ett rubbat och obalanserat nervsystem; tvärtom kräver det en sund organism och god hälsa för att dess goda sidor helt skall komma till uttryck. Till skillnad från de andra viktigare ämnen det kan jämföras med avlägsnar meskal oss inte helt och hållet från verkligheten eller försänker oss i glömska; en stor del av dess charm ligger i den gloria av skönhet som det kastar kring de enklaste och vanligaste ting. Det är den mest demokratiska av de växter som för människan till ett artificiellt paradis. Om det någonsin skulle inträffa att meskalkonsumtionen blir en last, så kommer med säkerhet meskaldrinkarens favoritpoet att vara Wordsworth. Inte blott Wordsworths allmänna inställning utan många av hans mest minnesvärda dikter och yttranden kan inte - frestas man säga - uppskattas till sin fulla betydelse av en som inte någon gång stått under inflytande av meskal. Av dessa orsaker kan man hävda att meskals konstgjorda paradis - fast mindre förföriskt - är säkrare och värdigare än de paradis andra narkotika framtrollar.' Författaren skulle emellertid inte uppfylla sina plikter som opartisk rapportör om han inte tillade att t.o.m. meskalinets lysande värld har sin dunkla sida. Inte alla kan komma in i dess färgrika kungadöme.

'Vid sidan av den lyckligt förklarade majoriteten av mesk-alinbrukare', skriver Aldous Huxley, 'finns där en minoritet som i giftet bara finner helvete och skärseld.' Detta är utan tvivel sant, men det är inte avgjort att det är korrekt att påstå att de 'lyckligt förklarade' är i majoritet. Tayleur Stock-ings' beskrivning av det allmänna utseendet av en grupp individer under meskalininflytände tyder knappast på 'lyckligt förklarade' varelser. 'Läppar och tunga blir torra och täckta av torkad saliv; huden rodnar först och blir senare torr och grov med grådaskig blekhet; ögonvitan är blodsprängd och ögonen förefaller onaturligt klara. Urinmängden är ringa och kraftigt färgad, och det föreligger absolut sömnlöshet, anorexi (aptitlöshet) och under det senare stadiet rastlöshet. . . Det föreligger alltid illamående och ibland uppkastningar under det tidigare stadiet.' Detta illamående behöver inte störa personens avnjutande av sina egendomliga erfarenheter. Som Klüver påpekar: 'Trots påtagligt illamående har många försökspersoner det 'härligt'; eftersom de befinner sig i ett tillstånd av glättighet blir de pratsamma och skämtsamma, de trampar i klaveret och njuter av att göra det - harmlösa anmärkningar och t.o.m. en potatissallad eller en ketchupflaska betraktas som ovanligt lustiga.' Hos andra personer lindras emellertid inte drogens obehagliga symptom av någon tröstande erfarenhet, visuell eller annan. Man skulle kunna tro att sådana individer vore lågtståen-de typer, vilkas 'förnimmelsekanaler' är så hopplöst tillstoppade att inte ens meskalinets kraftigt renande verkan övervinner smutslagren. Men detta kan knappast vara sant. Psykologernas furste, William James, var sannerligen ingen främling på de mystiska upplevelsernas område. Han förblir en av de få psykologer av rang som någonsin brytt sig om att undersöka religiösa fenomen. William James fick peyotl av Weir Mitchell, men den heliga kaktusen gav honom inget annat än ont i magen. 'Jag åt en knapp för tre dagar sedan', skrev han i ett brev till sin bror Henry, 'var våldsamt sjuk i tjugofyra timmar och hade inga som helst symptom utom detta och Katzenjammer följande dag. Jag får väl ta visionerna på god tro.' T.o.m. Weir Mitchell, som hade mycket mer positiva erfarenheter, kommenterade: 'Dessa föreställningar är dyrbara ... Erfarenheten var emellertid värd en sådan huvudvärk och magbesvär men knappast ytterligare en.'

Helt bortsett från illamåendet, anorexin och sömnlösheten är meskalinvisionerna själva inte alltid så underbara: 'Hos vissa individer kom den "ivresse divine" som Rouhier talar om mera att likna en "ivresse diabolique". Obestämd skräck och känsla av hotande katastrof blandades ofta med de kosmiska erfarenheterna. Oändligheten i de nya områden som blottas kan skrämma meskalinbrukaren mer än de verkar upplyftande ... det är inte lätt att glömma erfarenheterna från meskalinruset. Man ser "bortom horisonten" för den normala världen, och detta "bortom" ger ofta ett så starkt intryck eller t.o.m. en chock, så att dess efterverkningar blir kvar i ens minne i åratal. Det är inte att undra på att några personer inte är benägna att upprepa experimentet. . .' [Klüver]. Av detta skäl är det inte sannolikt att meskalin någonsin kommer att bli vida spritt som medel att undfly den grå verkligheten. Det artificiella paradis till vilket det är nyckeln är ett alltför främmande område för att tilltala den genomsnittliga smaken, och kostnaderna för att komma dit i form av obehagliga fysiska reaktioner - tycks väl höga. Många skulle nog vara eniga med William James om att erfarenheten av det inte är värd baksmällan. Som euforiskt medel kan det knappast ersätta alkohol, fast dess effekter är oändligt mycket intressantare och det inte 'driver brukaren till det slags ohämmade handlingar som resulterar i gräl, våldsbrott och trafikolyckor' (Huxley). Det är ingen risk för tillvänjning. Indianer som använt det i åratal kan ändå klara sig utmärkt utan giftet. Det tycks inte utöva några kvarstående skadliga verkningar på något av kroppens organ, inte ens levern som har till uppgift att oskadliggöra just detta gift - ty meskalin är giftigt, fast verkningarna är intressanta och de toxiska symptomen sällan alarmerande. Det tillhör den klass av gifter som den store toxikologen Lewin gav namnet phan-tastica, en grupp av ämnen som numera vanligen kallas hallucinogener. Det är förmodligen en av de minst skadliga medlemmarna av denna grupp av gifter, men är icke desto mindre tämligen toxiskt för vissa människor. Vad beträffar det sätt på vilket meskalinet utövar sina verkningar måste vi erkänna att vi nästan ingenting vet. Quastel och Wheatley har visat

att

meskalin

och

flera

besläktade

ämnen

påverkar

oxidationsprocesser i mald hjärnsubstans. Aldous Huxley har accepterat denna upptäckt som förklaringen till meskalinets verkningssätt. Han föreställer sig hjärnan som ett slags reduktionsventil, som skyddar våra

små mänskliga själar från det överväldigande trycket från 'Den Stora Själen'. När reduktionsventilens effektivitet nedsätts av meskalinet tränger sig 'Den Stora Själen' eller världssjälen in i den mikrokosmiska själen, vilket förklarar den överväldigande karaktären hos vissa meskalinerfarenheter.

Antagandet

att

meskalinet

utövar

sin

karakteristiska verkan helt enkelt genom att sänka hjärnans förmåga att utnyttja syret tycks emellertid inte bestyrkas av vad man vet. Barbituraten nedsätter också oxidationen i hjärnpreparat, men dessa ämnen åstadkommer inte de färgvisioner eller andra upplevelser som är typiska för meskalinet. De får bara den som tar dem att somna. Vidare måste man framhäva att det är ett mycket stort steg mellan finfördelad hjärnsubstans i ett provrör och levande hjärna i en människas skalle. Vi vågar inte ens anta att meskalin som intas genom munnen eller sprutas in i blodet med nödvändighet också tränger in i själva hjärnan. Det kanske stoppas av barriären mellan blod och hjärna. Det kanske i levern förvandlas till något helt annat kemiskt sett. De tyska forskarna Patzig och Block säger att detta faktiskt är vad som händer. Om man 'märker' meskalin genom att i det bygga in en atom radioaktivt kol. kan man iaktta dess närvaro i levern, men man kan knappast finna några spår av ämnet i hjärnan. Dessa forskare tror att dess effekt beror av att det kombineras med leverprotein och bildar en giftig substans som - likt ett antal andra toxiska ämnen - stör hjärnans funktion och förorsakar hallucinationer. F. M. Sturtevant och V. A. Drill, som sprutade in meskalin direkt i hjärnan på katter och sålunda tvingade giftet förbi blod-hjärn-barriären, har visat att det åstadkommer dramatiska verkningar på försöksdjurets beteende. Katterna började tjuta högt och kontinuerligt och helt olika varje normalt kattläte. De kräktes, dräglade, hade tarmtömningar och andades i korta stötar. Särskilt märklig var förändringen i deras beteende gentemot möss. Katter, som innan de behandlats med meskalin genast fångat och dödat en mus, ignorerade helt enkelt djuret när de stod under giftets inflytande. Deras överseende blev t.o.m. så stort att en av dem fredligt underkastade sig att mössen gnagde på hans öron och nos. Giftet gjorde uppenbarligen katterna till pacifister och fyllde dem med broderskärlek som utsträcktes ända till mössen. De tycktes finna nöje i att gnugga sina kinder mot mössen och låta dem kravla över och under sina kroppar. Det lyckliga tillstånd profeten siat om förverkligades sålunda; lejonet lade sig ned med lammet och varken sårade eller slog. Denna frid fortsatte under de närmaste arton till tjugo

timmarna; sedan blev smekningarna gradvis hårdare och slutade med den typiska katt-och-råtta-leken i vilken mössen dödades och åts upp. Av detta arbete framgår tydligt att meskalin har någon direkt verkan på hjärnans kemi; naturen hos denna inverkan är för närvarande okänd.