Det Går Bra

1

Det går bra av Olle Nilsson, Mars 1994 1. Det vaknade sakta, sträckte på sig och satt stilla medan natten övergick till  begynnande gryning. När ljuset räckte för att strandlinjen mellan  saltängen och havet skulle kunna urskiljas reste det sig, såg sig noga  omkring både ut över havet och bort mot martallarna på bergssluttningen  och tog sig sedan genom ljungen fram till den gamla gräsövervuxna  körvägen. Efter att först, som det verkade, ha letat efter någon sorts spår på vägen  gick det synbarligen utan brådska men målmedvetet i sydsydvästlig  riktning längs vägen som slingrade sig upp mellan bergknallarna ut mot  halvön med den bruna sommarstugan. Framme vid huset stannade det och  tittade länge, först ut över havet och sedan upp mot en stjärna som ännu  glimmade över skogsbrynet i nordost. Sedan gick det mjukt fram mot dörren, stannade upp och gled som en  rökslinga in genom dörrspringan. Inne samlade det ihop sig till sin  tidigare skepnad, gick genom köket in till de vuxnas sovrum. Mamman  snarkade lätt och pappan hade virat in sig i täcket. Det stannade en stund  vid sängens fotända och gick sedan in i barnets rum. Den lilla flickan låg  på sidan tvärs över kudden. När det hade försäkrat sig om att barnet sov tillräckligt djupt löste det upp  sig och sjönk in genom den halvöppna munnen samtidigt som de första  solstrålarna letade sig in genom fönstret och spelade på den brokiga  tapeten. Lite senare samma morgon satt en poliskommissarie i centralorten några  mil därifrån med ett anonymt brev framför sig där någon påstod att en  flyktingfamilj som länge varit efterlyst för att kunna förpassas ur landet  uppehöll sig i en stuga ute vid kusten i deras distrikt. ­ Stugan tillhör en miljöaktivist som blev bötfälld efter demonstrationerna  i våras så det verkar inte osannolikt, sade han till sin medarbetare som  kommit in med brevet. De bestämde sig för att slå till snabbt och efter  någon timma var kommissarien och två poliser tillsammans med en tolk  och en socialtjänsteman på väg mot stugan i två bilar. De stannade,  ungefär där Det hade undersökt vägen,  så att de två poliserna skulle 

2

hinna ta sig runt stugan utan att bli sedda för att spärra den eventuella  flyktvägen söderut. Flickan var nere vid stranden och letade efter krabbor i det nu i början av  september ännu nästan sommarvarma vattnet när kommissarien  tillsammans med tolken och socialtjänstemannen med en obehaglig  blandning av nervositet och olust närmade sig stugan. Han skulle just till att knacka då han med en hastig blick på de två andra  ändrade sig och försiktigt kände på dörrhandtaget. Både mannen och  kvinnan i den efterlysta familjen hade påstått sig varit förföljda av  regimen i sitt hemland och kunde mycket väl vara något slags terrorister  och det skadade inte att vara försiktig. Dörren var olåst och socialtjänstemannen som mött så många apatiska och  uppgivna flyktingar att hon inte reflekterade över att just dessa kunde vara  farliga gick med myndiga steg in i köket varifrån obestämda ljud hade  hörts. Kvinnan och mannen satt vid bordet och reste sig totalt överraskade  när de två främmande kvinnorna tillsammans med den uniformerade  poliskommissarien klev in.  ­ Fråga efter flickan! sade socialtjänstemannen till tolken utan att be  denna förklara deras ärende.  ­ Vad vill ni henne? frågade mamman genast på svenska. ­ Jag hämtar henne, sade pappan och sprang ner mot stranden utan att  någon försökte ingripa. Han kom tillbaka med flickan vid handen  samtidigt som de två poliserna dök upp bakom husknuten. ­ Säg att de är starkt misstänkta för att uppehålla sig illegalt i landet och  att de genast måste följa med till stationen för identifiering och att de  sedan kommer att omedelbart förpassas ur landet och att de inte behöver  vara rädda så länge de gör exakt som vi säger, sade kommissarien. ­ Nu följer ni med till bilarna, era tillhörigheter, om ni har några, hämtar  vi senare, fortsatte han och tänkte att det vore bra om de kunde säkra  bevis på att stugägaren var inblandad. Föräldrarna som i över två år  fruktat vad som nu hände gick bleka och tysta omgivna av poliserna med  flickan mellan sig i var sin hand nerför vägen mot en av bilarna som stod  parkerad en bit bortanför den närmaste bergknallen. ­ Ni får ta hand om flickan och de här två kommer med oss sade  kommissarien till socialtjänstemannen och tolken och de två poliserna tog  föräldrarna i armarna och ledde dem mot bilen.

3

När flickan såg sina föräldrar ledas bort samtidigt som den främmande  kvinnan höll fast henne greps hon av panik och började skria. Pappan som  visste att hans dotter tidigare sett vuxna släktingar ledas bort av polisen  för att aldrig återvända slet sig lös för att lugna henne. Måtte han lyckas tänkte Det som djupt inne i flickans medvetande kände  att flickans känslostorm var på väg att bryta igenom spärrarna mellan  deras båda identiteter. I nästa ögonblick kastade sig de två poliserna över  pappan som slant och ramlade med båda männen över sig och slog näsan i  blod mot någon sten eller gren på marken. Flickans upplevelse att se sin  pappa, jämte mamman hennes enda trygga punkt i livet, förnedras och  misshandlas sände vågor av primitiv förtvivlan och hat genom hennes  hjärna. På några sekunder var alla barriärerna till Det utplånade och hon  tog, utan att veta hur, men med exakt precision nödvärnskrafterna i bruk. Båda poliserna förvandlades explosionsartat till övertända facklor som  slungades flera meter bort. Bilen sattes också i våldsam brand. De andras  instinktiva reaktion att skydda sig från den intensiva hettan mildrade eller  kanske fördröjde den psykiska reaktionen på det ofattbara och förfärande  som de bevittnade. Pappan som inte sett vad som egentligen hänt och som uppenbarligen var  tämligen oskadd var den förste att reagera rationellt. Han drog undan  flickan och mamman från elden samtidigt som patronerna i polisernas  pistolmagasin brann av med ett ljud som liknade  automatvapenbeskjutning på nära håll. Han fick sedan hjälp av tolken att dra undan socialtjänstemannen som  verkade fullständigt paralyserad. Kommissarien låg hopkrupen på marken  och stönade svagt men några yttre skador syntes inte. Innan de hade  hunnit dra undan honom slocknade flammorna nästan lika hastigt som de  tänts. Allt vad som återstod var ett par glödande askhögar och ett urbränt  plåtskal efter bilen. Nästan genast hade Det återvunnit en viss kontroll över sitt eget och  flickans medvetande och försökte mildra de värsta konsekvenserna av vad  som hänt. De båda synbarligen kremerade polismännen vaknade oskadda  men spritt nakna upp i den andra bilen som stod gömd några hundra meter  bort och socialtjänstemannens chocktillstånd hävdes sakta. Tyvärr blev hennes första sammanhängande reaktion att bedyra sin egen  oskuld i samband med beslutet att förpassa flyktingarna, att försöka 

4

förklara den demokratiska process som lett fram till beslutet, den breda  politiska enigheten om flyktingpolitiken, att de enligt invandrarverket,  som de säkert kunde lita på, skulle bli väl mottagna i sitt hemland osv. Flickan, som hade hört vuxna diskutera dessa frågor både hemma och i  TV och kom ihåg en massa lösryckta uppgifter som hon inte hade begripit  innebörden av, drabbades, genom att hon fortfarande delvis hade tillgång  till Dets tankeförmåga, av en knivskarp klarsyn och förståelse av  sammanhangen. Den plötsliga desillusionen ledde till ett nytt men mera  kontrollerat och känslokallt raseriutbrott som Det inte kunde förhindra. Målet var nu inte enskilda människor utan samhällets maktstruktur såsom  Det hade uppfattat den via flickans fragmentariska minnesbilder. Människorna kring stugan märkte ingenting men under loppet av några  sekunder förintades eller rättare sagt desorganiserades informationen i  samtliga större datasystem och databaser i landet samtidigt som  våldsamma bränder utbröt i de vanliga arkiven hos nästan alla  myndigheter och samtliga skjutvapen i landet blev obrukbara. Omedelbara  följdverkningar blev att elkraftsystemet bröt samman med ett praktiskt  taget fullständigt strömavbrott som konsekvens och att hela telesystemet  slogs ut. På något sätt kanske de två främmande kvinnorna ändå kände oviljan och  kraften från flickan ty de flydde hals över huvud bort mot bilarna. När de  kom fram höll de båda nakna poliserna på med att försöka tjuvkoppla  bilen med hjälp av något verktyg de hittat i handskfacket. Nycklarna var ju  antagligen förintade tillsammans med deras uniformer och tjänstepistoler. Strax efteråt hörde människorna vid stugan en bil rivstarta och snabbt  försvinna norrut längs körvägen. Under tiden hade pappan kommit fram till att de måste ha utsatts för ett  planerat eldöverfall av någon okänd men uppenbarligen hänsynslös  terrorgrupp med stora resurser och han drog den rimliga slutsatsen att det  bästa de kunde göra var att försöka gömma sig så fort som möjligt på  betryggande avstånd från vägen och stugan. Han behövde inte förklara för mamman som redan var på väg med flickan  mot stråket av täta slånbärs­ och kaprifolsnår nedanför bergsbranten. I  brådskan rispade de sig på slåntaggarna när de kröp ner mellan ett par  stora stenblock som för något hundratals eller tusentals år sedan av isen  sprängts loss från bergssidan.

5

De låg kvar i över en timma utan att någonting hände annat än att en stor  hårig färggrann larv kom krypande över stenen framför flickan som  frågade om hon fick klappa den. Föräldrarna som själva var mycket  uppskakade kände sig lättade över att dottern verkade så snabbt mentalt  ha kommit över den skrämmande händelsen. Flickan hade mycket roligt åt  larvens vilda kast med kroppen när hon rörde vid den men hon lät den  vara i fred när den rullat ner en bit från stenen. Under tiden hade kommissarien som ju var den ansvarige för operationen  repat sig och kommit till sans. Han hade inget klart minne av  händelseförloppet och tolkade det som att någon eller några hade fritagit  flyktingarna och försvunnit tillsammans med dessa. Var hans kolleger och  de två kvinnorna var hade han ingen aning om. Kanske de tagit upp  förföljandet eftersom de inte var kvar. Han hade heller inte någon  uppfattning om hur lång tid som passerat medan han var mer eller mindre  medvetslös och han grubblade ett par minuter på detta innan han kom sig  för att titta på sin armbandsklocka som fortfarande gick. En dryg  halvtimme måste ha passerat. Bortsett från stelheten av att ha legat i en obekväm ställning och en  allmän känsla av förvirring kände han sig oskadd. Solen som stod högt på  himmelen värmde så att han inte alls kände sig frusen. Han kontrollerade  att han hade kvar sin tjänstepistol med fyllt magasin med en otäck känsla  av att han kanske skulle tvingas använda den mot levande mål, något som  han aldrig på riktigt allvar räknat med men nu accepterade mera på grund  av ren självbevarelsedrift än på grund av pliktkänsla. Efter att ha legat kvar i tio minuter utan att ha sett eller hört något  misstänkt beslöt han sig för att ta sig till huset och undersöka detta. Först  ringde han emellertid upp stationen från sin mobiltelefon som fortfarande  verkade fungera. Konstigt nog fick han ingen förbindelse trots att  avståndet med god marginal var inom GSM­systemets räckvidd. Han hade  själv flera gånger ringt utan problem när han varit ute och fiskat utanför  Svartskären bra mycket längre bort. Det hade väl blivit något fel på  telefonen i alla fall. Han reste sig försiktigt och smög sedan snabbt fram till huset och slank in  genom dörren som lämnats halvöppen. Från sitt gömställe nedanför berget  kunde familjen inte se detta. Med pistolen dragen och osäkrad stannade 

6

han strax innanför dörren och lyssnade. Då ingenting hördes gick han  försiktigt vidare in och konstaterade snart att han var ensam i huset. Den lilla vedspisen var fortfarande ljummen och tydligen fanns ingen  elektricitet framdragen till huset. Inte så konstigt med tanke på det  isolerade läget tänkte han och upptäckte samtidigt att där i alla fall fanns  telefon. Han prövade genast att ringa stationen igen men trots att han fick  summerton hände ingenting när han slog numret. Det kan vara något fel  vid stationen tänkte han men prövade sedan flera andra nummer med  samma resultat både med husets telefon och med GSM­telefonen. Han beslöt sig för att vänta vid huset tills förstärkningar anlände. Det  borde inte dröja så länge med tanke på vad som hänt. Under tiden  undersökte han huset, nu efter spår av aktiviteter som kunde förklara det  plötsliga överfallet snarare än för att fastställa att flyktingarna uppehållit  sig där med ägarens goda minne. Han hittade ingenting misstänkt. Där fanns bara sådant som man kunde  vänta sig i en sommarstuga; utom en del matvaror och kläder några  böcker av olika slag, bland annat en av Arne Gadd från Bohuskusten, en  trave gamla tidningar, en kortlek, ett schackspel, en liten transistorradio  osv. Det enda som avslöjade att flyktingar bott där var en bunt dokument  som bland annat innehöll några mer än åtta år gamla identitetshandlingar  från det latinamerikanska land den efterlysta familjen uppgavs komma  från. Eftersom han själv var mycket intresserad av måleri och teckning lade han  också märke till ett ljust hamnmotiv i olja av Rudolf Flink och fyra  akvareller av Arne Isacsson. Han hade själv deltagit i två målarkurser på  Gerlesborg och blev undermedvetet genast mera positivt inställd till  stugans ägare. I en jordkällare bakom stugan hittade han mera matvaror och i en  redskapsbod fanns förutom spadar, spett, krattor och gamla rostiga verktyg  en uppsättning fiskeredskap i bra skick, bland annat flera hummertinor.  Dessutom fanns där en liten utombordare och en nästan fylld bensindunk.  Överhuvudtaget påminde stället mycket om en stuga som kommissariens  morbror hade ytterligare några mil längre söderut. Såvitt han kunde gissa  var också detta ställe från mitten av trettiotalet. På söderväggen var  ytterpanelen delvis nedriven och en trave omålad panel låg i skydd under  en sliten presenning.

7

­ Här skulle jag gärna tillbringa en semester, kunde kommissarien inte  undgå att tänka när han tittade ut över den nästan blanka havsytan där  holmarna längst ut påminde om något slags fantasidjur simmande på rad. När han sett vad som fanns att se utan att upptäcka något som verkade ha  med fritagningen att göra måste han bestämma sig för om han skulle  fortsätta att vänta på förstärkningarna som dröjde oroväckande länge eller  vad han skulle göra. Obeslutsamheten gjorde honom nervös och han gick  in i stugan och gjorde ett par nya försök att ringa med samma resultat som  förut. Han fick en allt starkare känsla av osäkerhet och när han hörde  någon mycket försiktigt öppna ytterdörren drog han pistolen och ställde  sig kallsvettig av spänning i bakhåll vid sidan av köksdörren. Först kom mamman och flickan in utan att se honom och sedan pappan  men innan han hunnit göra eller säga något upptäckte de honom och blev  stående att stirra på honom.

8

2. Stugans ägare, Åke, som var busschaufför hos ett litet familjeföretag  några mil utanför Göteborg var en av de sista att märka strömavbrottet och  telestoppet.  Han hade just kört ut från pendeltågsstationen på en av sina  vanliga fyrtiofemminutersrundor i den omgivande landsbygden när det  inträffade. Bussen hade ju sin egen kraftförsörjning och han hade inte haft  någon anledning att använda mobiltelefonen. När han kom tillbaka till de  nu strejkande trafikljusen strax innan stationen förstod han att något hade  hänt men inte förrän han kommit in på stationen och talat med sina  kolleger där anade han att det var något allvarligt. Hans fru, Kajsa, däremot, som arbetade vid trafikledningen på Landvetter,  hörde till dem som genast hamnade i en av krisens brännpunkter.  Visserligen gick de ackumulatordrivna motorgeneratorerna liksom de  dieseldrivna laddningsaggregaten genast igång men det gick inte att få  något vettigt ur de datoriserade trafikkontrollsystemen ens efter flera  omstartningsförsök. Likaså var alla teleförbindelser med omvärlden  brutna. Radioförbindelserna med flera av planen i luften kunde emellertid  återupptas så snart reservkraften till radiosändarna automatiskt kopplats  in och via planen i luften som hade radioförbindelser med olika  flygplatser fick man snart klart för sig att situationen var i stort sett  likadan vid alla flygplatser, civila som militära, i hela landet men att  grannländerna inte hade drabbats. Efter en hektisk halvtimma hade planen som var i luften när avbrottet  inträffade antingen landat utan hjälp eller också dirigerats om till Kastrup  eller Fornebu. Vädret var ju som tur var bra i nästan hela landet och skulle  ytterligare stabiliseras enligt de sista rapporterna. Efterhand som rundradiostationerna med hjälp av sina reservkraftaggregat  återupptog sändningarna stod det klart att strömavbrottet och telestoppet  var landsomfattande. Problemet var att just på grund av det fullständiga  telestoppet fanns det inte mycket att rapportera i extrasändningarna.  Kajsa fann snart att det inte längre var något för henne att göra på  Landvetter och eftersom ingen kunde veta hur länge strömavbrottet skulle  vara köpte hon med sig en del ätbart som inte behövde värmas från  kiosken, tog sin bil och körde hemåt. Hon kom på att de hade ett gammalt  fotogenkök som de tagit hem från sommarstugan när de köpt ett nytt dit 

9

och hon lyckades utan svårigheter en köpa dunk fotogen, några liter T­ sprit och två paket stearinljus i en affär i Lindome. När hon kom hem var Åke redan hemma och satt och lyssnade på P 1 med  en batteridriven transistorradio. Han hade redan fått igång spritköket med  lite fotogen och sprit som de haft hemma och kokade just en stor bit  fläskkarré som Kajsa tagit ur frysen samma morgon. Som tur var hade de  inte så mycket ömtåliga varor i frysen. De köttvaror som fanns borde de  kunna rädda åtminstone en vecka genom kokning eller stekning och  någorlunda sval förvaring. En tur i oturen var ju annars att årstiden inte krävde någon nämnvärd  bostadsuppvärmning. När de hade ätit lite och lyssnat till de spridda nyheterna i radion som  bland annat kom med en uppmaning att spara på vatten visste de inte  riktigt vad de skulle ta sig för annat än att fylla badkaret. Reserven i  vattentornet räckte tydligen fortfarande. De hade inte några nära vänner eller släktingar som kunde tänkas behöva  hjälp. De hade försökt ringa några gånger utan att få igenom några  signaler. Endast likströmsförsörjningen till telefonerna verkade fungera.  De hade bland annat försökt ringa till sommarstugan. ­ Undrar om Ramón och Bianca överhuvudtaget har märkt något särskilt,  sade Åke; det skulle vara om de försökt ringa men det tror jag knappast. ­ Om det här blir långvarigt kanske vi skulle köra dit, sade Kajsa; här kan  vi inte uträtta någonting och att sitta isolerade i ett sånt här samhälle utan  varken vatten och TV eller telefon är ju inget nöje. Där har man havet och  naturen och vi skulle också kunna passa på att hjälpa Ramón att få gaveln  färdig. Efter att ha hört spekulationer från någon "expert" om att det kunde röra  sig om ett experimentellt sabotage för att testa Sveriges beredskap gick de  och lade sig. Det enda som kunde göras gjordes nog bäst i sängen.

10

3. Utan att riktigt tänka insåg kommissarien det absurda i att stå och peka  med tjänstevapnet mot familjen som verkade lika oförstående och trötta  som han själv. Några färska rispor i deras ansikten förstärkte intrycket av  ofarlighet och han stoppade ner pistolen, gjorde med en ursäktande min  honnör och presenterade sig som poliskommissarie Lennart Johansson.  Mannen sträckte fram handen och svarade "Ramón" och med en gest mot  kvinnan och flickan "min fru Bianca och vår dotter Anita". ­ Såg du vad som hände?, frågade Ramón som kände lättnad över att de  stött på kommissarien och inte de hänsynslösa extremister som han trodde  ha utfört det obegripliga överfallet. ­ Nej, jag minns bara en explosion och ett slag i ryggen. När jag  kvicknade till efter en halvtimme såg jag resterna av bilen. Jag tog för  givet att ni blivit fritagna och att konstaplarna jag hade med mig antingen  förföljde er eller var på väg efter förstärkningar. Han vet inte heller vad som hände med poliserna tänkte Bianca och  bestämde sig för att hålla tyst om det hemska hon bevittnat. Hon hade en  stark känsla att Anita inte heller skulle säga något. ­ Men du har väl ringt?, fortsatte Ramón. ­ Jovisst, flera gånger, men det går inte att få någon förbindelse varken  med er telefon eller med min mobiltelefon trots att själva telefonerna  verkar fungera. Det måste vara något med själva nätet och GSM­ stationerna här i närheten. Ramón gick med en klentrogen min fram till telefonen och slog ett  nummer, väntade en stund, ryckte sedan på axlarna och lade på luren. ­ Nu måste jag laga mat sade Bianca; Anita har inte ätit sedan tidigt i  morse och vi behöver nog få något i oss allihop.  När hon tände i vedspisen överväldigades Lennart Johansson av trötthet  efter den fysiska och psykiska anspänningen och efter att ha satt sig vid  bordet i storstugan somnade han nästan genast med pannan vilande mot de  korslagda armarna på bordsskivan. När Ramón och Bianca senare  försiktigt lade honom på soffan såg de att hans skjorta var delvis  sönderbränd på ryggen och att där var några kraftiga fyrkantiga blåmärken  under men inga sår.

11

Han vaknade inte förrän det redan hade börjat skymma och när han  druckit en kopp kaffe och ätit resterna av lunchen som de sparat åt honom  kände han sig mycket bättre. Ramón berättade att de hade hört på radion att det var ett landsomfattande  strömavbrott och att teletrafiken inte heller fungerade och att man  misstänkte men inte hade fått bekräftat att det rörde sig om sabotage i stor  skala. ­ Konstigt ­ sade de att det började tio och fyrtionio ­ det är ju precis när  det small till här, sade Lennart (han hade bett dem kalla honom vid  förnamn; såsom situationen hade utvecklat sig verkade det befängt att  försöka att markera en formell distans). Jag vet för jag tittade på klockan  när vi skulle in i bilen och då var hon en kvart i elva. ­ Om jag hade haft anknytning till Säpo eller till någon  beredskapsorganisation, det är ju vissa kommissarier i min ställning som  har, så skulle man kunnat ana en koppling, men det har jag ju aldrig haft. ­ Sabotörerna kan ju ha tagit fel fast då blir det kanske för långsökt, tillade  Ramón. ­ Hur känns det i ryggen? Du kan väl inte gå omkring i den där trasiga  skjortan, sade Bianca. Lennart blev förvånad då han kände att skjortan  var trasig. Han kände sig visserligen fortfarande lite öm i ryggen men blev  ändå konfunderad då han såg de fyrkantiga blåmärkena i en spegel. Bianca som uppfattat detaljerna i det våldsamma händelseförloppet hade  accepterat att det var obegripligt och att det var meningslöst att leta efter  förklaringar. Hon bad i stället Lennart andas djupt medan hon pressade  mot revbenen under de konstiga märkena. Hon hade nästan varit klar med  sin sjuksköterskeutbildning när hon lämnade sitt hemland och trodde sig  kunna konstatera att ingenting verkade brutet. ­ Man kan nog inte lita på nyheterna heller, i en av sändningarna från en  lokalradiostation påstods det att alla skjutvapnen på polisstationerna i  staden blivit obrukbara, och det är ju helt orimligt sade Ramón. ­ Ja, och dessutom skulle de aldrig ha avslöjat något sådant om det vore  sant, sade Lennart. Förresten, jag har ju min pistol så vi kan alltid prova. Jag tror de hade rätt i radion, sade Bianca, men gå bakom berget för  säkerhets skull så ni inte väcker Anita. Hon behöver verkligen få sova nu. De två männen drog på sig var sin tröja och gick ut. Efter en stund kom de  tillbaka utan att något skott hade hörts.

12

­ Jag tyckte att jag inte förstod mycket förut men nu begriper jag fanimej  ingenting, sade Lennart. ­ Det har jag förstått länge, svarade Bianca. ­ Vad då? frågade Ramón ­ Att vi inte förstår något så klart. ­ Vad tänker du göra nu, skall du stanna här? frågade Ramón. ­ Jag vet inte vad jag skulle i stan att göra nu, svarade Lennart, men å  andra sidan klarar ni er här lika bra utan mig ­ och min pistol ­ tillade han  med ett kort skratt. ­ Behövs du inte hemma hos din familj? undrade Bianca. ­ Jag bor ensam, svarade Lennart lite undvikande, och mina föräldrar  klarar sig säkert bättre än de flesta. De bor i ett gammaldags hus på landet  men är inte så lastgamla själva. ­ Du stannar väl över natten i vilket fall som helst, sade Bianca. Det är för  långt att gå och dessutom vet du inte hur det är med din rygg egentligen. ­ Jag tror inte det är någon fara, men jag stannar gärna om ni inte har  något emot det. Som på en tyst överenskommelse undvek alla tre att beröra den  ursprungliga anledningen till att Lennart befann sig där. Bianca drog på sig en jacka och ursäktade sig med att hon måste gå ut en  stund för att få lite luft. Männen anade att hon ville vara ensam och följde  inte med. I själva verket ville hon undersöka om det fanns några spår som  kunde avslöja för Lennart vad som hänt de båda poliskonstaplarna för hon  hade en bestämd känsla att det var bäst om varken han eller Ramón fick  veta detta. Till sin lättnad fann hon ingenting annat än lite fullständigt  anonym aska trots att hon letade igenom platsen noggrant med hjälp av  ficklampan. Hon kunde inte återhålla en rysning när minnet av händelsen trängde sig  på men hon kände sig tryggare när hon släckt lampan och lät sig omslutas  av kvällsmörkret. Väl tillbaka vid stugan stod hon och tittade ut över havet  en stund innan hon gick in.

13

4. Det hade en överläggning med flera andra av sina jag om hur den  oförutsedda och för människorna mycket farliga situationen bäst kunde  hanteras. ­ Vi måste förhindra att hon under de närmaste veckorna utsätts för något  som väcker hennes förtvivlan och hat. Vid första tillfället kunde vi i stort  sett avvärja skadorna men redan andra gången kunde vi bara kanalisera  reaktionen någorlunda rationellt. En tredje gång blir det sannolikt helt  okontrollerat och drabbar antagligen också hela människosläktet. ­ Man kan tycka att ett släkte som utsätter sina svagaste och oskyldigaste  medlemmar för sådana upplevelser inte är värt ett bättre öde. ­ Men vi är, för vårt eget samvetes skull, skyldiga att göra vad vi kan för  att undvika ännu mera lidande bland människorna. Åtminstone så länge  det finns några relativt oskyldiga kvar och de är ju trots allt egentligen de  flesta. ­ Skulle vi misslyckas så kommer de i varje fall att dömas av ett av de  oskyldigaste av sina egna offer.  ­ Efter fyra veckor har vi kommit i balans med henne så att risken är över. ­ Vi har nog inte mer än en eller kanske högst två veckor på oss innan  deras myndigheter kan komma att sätta åt henne igen och sedan hjälper  ingenting. Frågan är om det kommer att hjälpa att förflytta hela familjen  till en för dem något bättre värld. ­ Flickan själv skulle klara det, mest för att hon är ett barn men också för  att vi delvis kan hjälpa henne. Mamman kommer också att klara det ­ hon  har visat sig kunna acceptera det obegripliga som ett faktum. Pappan har  inte den förmågan och det kan bli ödesdigert. ­ Vi måste alltså utan att rasera hans referensramar få honom att begripa  tillräckligt för att acceptera en förflyttning som ett faktum. ­ Jag får börja med att via flickans minnesbilder skaffa mig en uppfattning  om hans kunskaper och världsbild och sedan får vi upprätta en  tidsförbindelse för att överföra de nödvändigaste idéerna. ­ Det troligaste är trots allt att vi misslyckas. Det är lite för mycket som  kan gå fel men vi måste försöka. Det är egendomligt att de gånger vi har  försökt ta kontakt med andra släkten har vi råkat välja svaga och utsatta  individer.

14

­ Det kanske trots allt har varit bäst så, och vem vet, det behöver ju inte  heller vara rena tillfälligheter.

15

5. Anita vaknade före de andra nästa morgon. Av en impuls gick hon upp  och började bläddra i några av sin pappas böcker ­ han hade läst mycket  matematik och även påbörjat studier i teoretisk fysik vid ett universitet  innan han lämnade hemlandet och hade med sig en del av de böcker han  läst. Hon bläddrade snabbt som om hon letade efter något instucket bland  bladen. Kanske kommer det att gå i alla fall tänkte Det. När hon såg att ingen av de andra var vaken gick hon och lade sig igen i  sin varma bädd och somnade genast. Lennart hade legat vaken länge och inte somnat förrän framåt efternatten.  Först hade han legat och försökt rekonstruera hela händelseförloppet för  att försöka finna ledtrådar som de möjligen förbisett. Detta var ju faktiskt  hans yrke. Trots att han nu kände sig både utvilad och klartänkt efter att ha sovit hela  eftermiddagen kunde han emellertid inte finna något som ens  tillnärmelsevis kunde likna en rimlig förklaring. En sak kände han sig  dock ganska säker på och det var att det fanns ett samband mellan  händelserna vid stugan och det allmänna el­ och telestoppet. Det mest obegripliga var att det faktiskt verkade som många skjutvapen  hade blivit obrukbara ­ egentligen var det väl ammunitionen som  påverkats ­ han hade inte kunnat finna något fel på sin egen pistol  åtminstone. När pistolen klickat på kvällen bakom bergknallen hade hans första  reaktion varit att tvivla på sitt förstånd och han hade försökt intala sig att  han drömde men när han talat med Ramón och också låtit honom försöka  skjuta måste han nästan motvilligt medge att han troligen var vaken och  vid sina sinnens fulla bruk. Efterhand gled hans tankar över mot hans egen roll i sammanhanget. Han  hade sällan tidigare känt tvivel på meningsfullheten i sitt yrke. Även om  han många gånger varit med om att göra motbjudande ingripanden, till  exempel vid fall av misshandel i alkoholiserade familjer, kände han att  han i alla fall uträttade något positivt. Senare som kommissarie hade han ofta efter bästa förmåga på olika sätt  försökt hjälpa människor i svårigheter och han trodde sig vara uppskattad  både av kollegor och av folk i allmänhet som han träffade i tjänsten, utom  av vissa kriminella förstås.

16

Under de senaste åren hade dock en olust allt oftare börjat tränga sig på. Särskilt illa berörd hade han varit när han måst hjälpa till att med våld  avhysa en desperat men annars skötsam man från sitt egenhändigt byggda  hus. Mannen som var rörläggare hade blivit arbetslös då banken sade upp  lånen till det småföretag där han var anställd trots att företaget alltid skött  sina lån exemplariskt och kunde visa på säkra kundfordringar.  Detta samtidigt som de ansvariga bankdirektörerna kunde dra sig tillbaka  med feta fallskärmsavtal. Och så nu detta med att jaga flyktingar. I och för sig hade han svårt att  sympatisera med människor som av "ideella" skäl var beredda att riskera  sina familjers och andra oskyldiga människors liv och hälsa och han hade  antagit att många politiska flyktingar, såsom Tupamarosmedlemmar och  liknande, hörde till en sådan kategori. Tanken att Ramón eller Bianca  någonsin skulle ha varit beredda att sätta Anitas liv på spel föreföll  honom emellertid nu helt orimlig. Han beslöt sig för att stanna vid stugan tills den värsta krisen var över.  Familjen kunde komma att behöva hans hjälp. De anonyma angivarna  kunde dyka upp och ingen kunde veta vad det var för typer. Tids nog  skulle han väl kunna förklara sig inför sina kollegor och överordnade. Innan han somnade kunde han inte undgå att tänka på Bianca som  fascinerade honom på ett oroande men långt ifrån obehagligt sätt. Hon var  antagligen av indiansk härstamning, hade långt svart grovt hår och relativt  mörk hy, ganska brett ansikte och aningen sneda mörkbruna ögon. Hon  verkade stark och smidig och var längre än han föreställt sig  indiankvinnor från Sydamerika, kanske en och sjuttio. Han kunde ännu  återkalla känslan av beröringen från hennes fingrar då hon undersökte  hans rygg och han somnade under det att fantasin, som fick löpa på ett sätt  som han aldrig skulle erkänna inför någon annan, gradvis övergick i  fragmentariska drömmar.

17

6. Längre fram på morgonen när de hade ätit frukost och lyssnat på radions  provisoriska nyhetssändningar där huvudnyheten egentligen var att man  inte hade något nytt att komma med bestämde sig Ramón för att fortsätta  med reparationen av gaveln. Han behövde tvinga sig att koppla av från de fruktlösa grubblerierna över  vad som hade hänt under gårdagen. Lennart som gärna ville ta tillfället att på tu man hand förhöra sig om  bakgrunden till hur familjen hade hamnat i sin svåra situation erbjöd sig  genast att hjälpa till. Även om hans intresse i detta fall var mera av medmänsklig än polisiär  natur hade han god hjälp av sin yrkesmässiga skicklighet att skapa  förtroende och få människor att lätta sitt hjärta. Han hade snart fått veta att Bianca som kom från en mycket fattig  indianby i bergstrakterna hade haft en kusin som en tid hade hållit sig  undan från diktaturens halvmilitära polis i deras lägenhet i staden. Kusinen, som försökt organisera indianerna i byn för att hävda sina  rättigheter gentemot markägaren, hade av en slump undgått en raid som  polisen gjort mot byn i samband med en strejk. Anita som då var tre och ett halvt år och tillfälligtvis bodde hos sina  morföräldrar i byn hade med egna ögon sett hur flera av hennes släktingar  med sparkar och slag fördes bort. De hade senare hittats skjutna i en ravin  ett par kilometer från byn. När kusinen någon vecka efter det han lämnat deras lägenhet hade åkt fast  hade Ramón och Bianca hämtat Anita och flytt landet innan kusinen  under tortyr hade hunnit avslöjat var han hade uppehållit sig. ­ Det var ju modigt av er att hjälpa honom med tanke på risken för er egen  del, fast jag skulle nog ha tvekat med tanke på ansvaret för Anita. ­ Modigt vet jag inte, innan vi kom iväg var jag så nervös och rädd att jag  spydde flera gånger. Vi var helt enkelt tvungna, han var inte bara hennes  kusin utan en mycket god vän till oss båda. Det var mycket tack vare hans  far som Bianca hade fått möjlighet att gå i en riktig skola när hon visat sig  vara ovanligt begåvad. Fy fan, muttrade Lennart för sig själv och skämdes lite över sitt  moraliserande.

18

Han bytte samtalsämne och frågade en del om hur de haft det i stugan,  vad de kände till om trakten och så vidare. De hade tydligen bott där sen i våras och med tanke på omständigheterna  funnit sig väl tillrätta. Det största problemet var att Anita inte hade några  lekkamrater och att hon inte heller kunde gå i skola. Hon hade fyllt sju år  och skulle nu ha börjat i första året. ­ Men nu sägs det ju ha blivit mycket bättre i ert land. Tror du verkligen  inte att det trots allt skulle vara bäst för er att resa tillbaka? ­ Antagligen skulle det bli bäst men så länge det finns en risk kan vi bara  inte göra det. Om något skulle hända mig och Bianca skulle Anita vara  fullkomligt värnlös och du har säkert läst om hur gatubarn behandlas där.  Kretsarna kring den tidigare militärregimen har fortfarande ett stort  inflytande inom polisen och militären och tvekar inte att undanröja  möjliga vittnen till sina förbrytelser. De avbröts av att Anita kom ut och frågade sin pappa om han inte ville gå  med henne ner till sjön. Hon hade varit inne och tränat sig att läsa och  behövde nu komma ut i det vackra vädret. Bianca och Ramón turades om att försöka lära henne så att hon inte skulle  komma efter jämnåriga barn som gick i skola. I själva verket lärde hon sig  nog mer men saknade naturligtvis leken med andra barn. Lennart tänkte gå med och gick in för att lägga ifrån sig tröjan som han  hade tagit av för länge sedan när solen börjat gassa. På väg ut hörde han  Bianca skratta högt i köket och han blev nyfiken och tittade undrande in  genom dörren. Bianca satt vid köksbordet och bläddrade småleende i en  bok. Ibland brast hon ut i ett hjärtligt skratt. Det visade sig vara "Stilblommor och grodor", en välkänd samling  befängda tryckfel och språkliga alster. Lennart hade läst denna bok för många år sedan och förstod att Bianca  som talade svenska förvånansvärt bra kunde uppskatta de flesta  poängerna men han såg ändå lite undrande ut. ­ Du förstår, man måste helt enkelt få ha lite roligt ibland och dessutom  blir det en väldigt bra träning i svenska ­ jag lär mig hur jag inte skall tala!  Att den är lite gammal gör ingenting, hör här: "Hennes nåd var följden av  ett felsteg" eller "En änka simmade på floden, hållande stjärten långt över  vattnet" och "En av stadens skurkdrivnaste advokater". Efter en skolresa 

19

var det en som skrev "Gävle är en stor stad som ligger vid havet. Gävlarna  voro riktiga människor, och det var inte varmare där än hemma". Lennart skrattade och frågade sedan om hon brukade läsa andra svenska  böcker. ­ Jodå, så ofta jag kommer åt och orkar, svarade hon. ­ Är det några särskilda som du tyckt om? ­ Jag tycker mycket om romaner som skildrar människorna i den nordiska  naturen. Harry Martinsons "Vägen till klockrike" till exempel. När man  läser om människor som har det mycket svårt blir det på något sätt också  lättare att stå ut med sina egna sorger.  ­ Strindberg har skrivit en liten bok som heter "Ensam" och som jag  ibland läser i. För mig fungerar den ungefär på det sättet, insköt Lennart.  Förresten, på tal om naturskildringar, har du läst Arne Gadds bok som står  i hyllan? ­ Ja, jag tycker mycket om den. Den är ju särskilt intressant när man bor  härute. Jag tycker också om illustrationerna, det är väl han själv som gjort  dem. ­ Vet du, sade Lennart, att Arne Isacsson som gjort akvarellerna i rummet  har varit min lärare i två sommarkurser i målning som jag gick i för några  år sedan. ­ Det måste ha varit underbart. Om du skulle rekommendera mig en enda  svensk bok att läsa; vilken skulle det vara? Lennart tänkte en stund och sade sedan: ­ Den som jag själv kanske på sätt och vis har tyckt bäst om av alla är  "Det går an" av Carl Jonas Love Almquist. Den skrevs ungefär i mitten på  artonhundratalet och handlar till det yttre om en resa från Stockholm till  Lidköping i Västergötland men orsakade skandal eftersom den ifrågasatte  äktenskapet och menade att kvinnan borde ha samma rättigheter som  mannen. Det är nog den vackraste och värdigaste kärleksskildring jag läst  och den är fortfarande före sin tid, eller vår tid menar jag, på många sätt. ­ Jag tror att jag har sett den som TV­teater, hette inte kvinnan Sara Vide...  någonting? Ramón och jag satt tysta en lång stund och bara höll om  varandra efter att den var slut. Båda blev tysta en stund. Sedan frågade Bianca: ­ Du själv då, har du läst några sydamerikanska författare?

20

­ Jo, det har jag väl flera men skam till sägandes ingen som jag på rak arm  kommer ihåg. Det skulle väl vara några av Ben Travens böcker om  indianer i Mexico men han var själv ingen sydamerikan och det var väl  lite överdramatiserade upprorsskildringar. ­ De är mera sanna än vad du nånsin kan förstå, bet Bianca av med en  plötslig bitterhet i rösten och blev sittande att titta på sina händer med ett  frånvarande ansiktsuttryck. Lennart ursäktade sig med att de andra antagligen väntade på honom och  Bianca tittade upp och log mot honom när han var på väg ut genom  dörren. Han verkar ung för att vara kommissarie, reflekterade hon.

21

7. Nere vid vattnet satt Ramón och solade sig med bar överkropp medan  Anita samlade små runda snäckor, "kulongar" på lokaldialekten, som satt  fast alldeles kring vattenlinjen. ­ Tänk på att det svarta på berget blir halt som is när du blöter ner det,  sade Ramón, du slår dig om du slinter i och mamma blir inte glad om du  blöter ner kläderna. Du får bada om du vill men då får du ta av dig först. ­ Du behöver väl inte tjata så, jag ramlar väl inte heller, svarade Anita  irriterat. Han funderade på att ta sig ett dopp själv för det var mycket varmt i solen  och vattnet såg inbjudande ut och var inte särskilt kallt. Han hade inte haft  särskilt stora möjligheter till friluftsbad tidigare men under den gångna  sommaren som hade varit ovanligt varm och solig hade både han och  Bianca lärt sig tycka mycket om det. Åke och Kajsa som var riktiga vattendjur hade visat dem de bästa  badställena och lärt dem hur man skulle undvika maneter och  undervattensstenar genom att ofta se sig omkring under vattnet. Salthalten  var precis lagom så att vattnet inte sved i ögonen. Han hade just bestämt sig för att hoppa i och börjat dra av sig byxorna då  Anita gav till ett illvrål och satte igång att gallskrika. Hon hade sluntit och  slagit ändan i och åkt ner och satt till midjan i vattnet. Han hjälpte henne upp och när han sett att hon inte skadat sig förebrådde  han henne för att hon inte haft vett på att lyssna till hans varningar. Hon  skämdes över sin dumhet och skrek därför ännu mer. ­ Det var ju tur att du inte slog dig mera, nu tar vi av dig kläderna och  lägger dem på tork i solen och så badar vi bägge två på riktigt nu när du  ändå är våt, tröstade Ramón henne under det att han försökte hålla sig för  skratt. Inte förrän han föreslagit att de inte skulle tala om det för mamma  och inte för någon annan heller slutade hon gråta. När Lennart lite senare kom ner till vattnet låg de båda och soltorkade på  ett varmt svart slätt berg som vette mot söder. Lennart kände sig frestad att hoppa i men hade inga badbyxor och kunde  ju inte gärna bada naken inför flickan. Han satte sig att plocka bland  snäckorna som Anita samlat i en hög.

22

­ Vet du att sådana här är nästan det bästa krabborna vet sade han till  Anita och krossade sedan en med en sten och släppte ner den i vattnet på  sandbotten strax framför några stora tångklädda stenar som utgjorde  resterna av en gammal brygga. De behövde inte vänta länge förrän en stor krabba sprang fram och tog  snäckan och snabbt sprang tillbaka under stenen. Strax efter tittade en  annan krabba fram som också hade känt matlukten. ­ Att de vill äta sånt äckligt sade Anita fascinerat. ­ Det är inte alls äckligt, vi smakade ofta på sådana råa när jag var liten,  svarade Lennart. När Anita tittade tvivlande på honom krossade han en  till och stoppade en del av köttet i munnen. Anita stirrade storögt och Ramón skakade på huvudet med handen  framför munnen när Lennart frågade om de inte ville smaka. ­ Det är väl synd om dem att ligga här och torka, skall vi inte släppa i  dem, sade Lennart och tittade frågande på Anita. Hon kände sig lättad  över att inte behöva smaka och skyndade sig att slänga i dem innan  Lennart hann ångra sig. Lennart såg lite fundersam ut en stund och sade sedan: ­ Jag såg att det fanns hummertinor i boden, har ni ätit hummer här i  Sverige någon gång? När han fått ett nekande svar föreslog han att de skulle sätta ut några tinor  på kvällen. Det skulle säkert räcka att ro ut ett hundratal meter och motorn  skulle inte behövas. ­ Åke sade att det var förbjudet till mitten av september någon gång och  det är det ju ännu inte, svarade Ramón. ­ Skit samma, svarade Lennart, det är inte många dagar tills dess. I vanliga  fall skulle jag aldrig göra något sådant men vem vet hur länge vi måste  leva på vad vi har här och vem skulle ha tid att kontrollera sånt i  det här  läget. Dessutom kände han sig allmänt upprorisk efter sina funderingar under  natten men det ville han inte precis prata om.   När de var på väg hem efter ett par härliga timmar och Lennart hade gått  för att göra klar jullen frågade Anita: ­ Pappa finns det flera världar?

23

­ Hur då menar du? Ute i rymden i andra solsystem finns det nog planeter  med levande varelser, kanske också sådana som liknar oss. Det har vi ju  talat om förut men vi vet inte säkert. ­ Nej jag menar om det finns andra världar här och att vi finns i några av  dem med. ­ Det låter väldigt konstigt varför frågar du det? ­ Jag drömde om det när vi låg i solen och att vi skulle resa till en sådan  värld. Ramón blev tyst en stund. Han undrade om händelserna satt så djupa spår  hos Anita att hon fick sådana drömmar som en flyktmekanism från den  skrämmande verkligheten. Han frågade därför försiktigt: ­ Är det för att du är rädd här som du skulle vilja resa till en annan värld? ­ Nej, vad dum du är, jag ville ju inte alls resa först men när Det talade om  att den andra världen är nästan likadan som här och att jag skulle få börja  skolan där så ville jag fast jag tyckte inte om att inte Lennart skulle  komma med. ­ Vad då Det, är det en människa du drömde om? ­ Nej, jag menar Det som finns hos mig när jag inte drömmer också. ­ Har det funnits länge? ­ Nej, nu är du ju dum igen. Det kom ju igår när jag vaknade. På något sätt utstrålade Anita en trygghet och Ramón blev inte så orolig  som han i vanliga fall skulle ha blivit av ett sådant samtal. Jag får höra  med Bianca om hon märkt något tänkte han.

24

8. Åke och Kajsa satt och lyssnade på radionyheterna sent på eftermiddagen.  Båda hade varit på sina arbetsplatser och Åke hade kört flera turer som  vanligt ­ det var många människor som försökte ta sig till sina  arbetsplatser och en hel del andra som på olika sätt försökte ordna det för  sig med tanke på att krisen som man nu kallade det skulle kunna bli  långvarig. Kajsa hade fått veta att de lokala teleförbindelserna på en del håll hade  kunnat återupprättas genom provisoriska omprogrammeringar av  utrustningarna samtidigt som man hade fått en viss ordning på militärens  radiokommunikationsnät så att man numera i radiosändningarna hade  mera nyhetsmaterial att förmedla och diskutera. Inom enstaka områden hade man genom att manuellt koppla sig bort från  riksnätet även kunnat få igång en viss elkraftdistribution från lokala  värmekraftverk och vattenkraftstationer. Ännu så länge hade man inte  kunnat hitta några tecken på materiell skadegörelse t ex efter  sprängattentat. I radion diskuterades just en teori om att det hela hade orsakats av ett  tidsinställt datavirus som under en längre tidsperiod, kanske ett halvår,  gradvis hade fåtts att infiltrera offentliga och privata datasystem i landet.  Experterna var oeniga om huruvida detta kunde vara möjligt. Ännu  oklarare var man om avsikterna hos de eventuella anstiftarna. Frågan ställdes om vem som kunde ha något att vinna på krisen. Skulle regeringen på detta sätt kunna dölja brottsliga manipulationer av  statsfinanserna? Eller gällde det på liknande sätt storskaliga förskingringar i det privata  näringslivet? Var militärledningen ute efter en förevändning för att begära  ökade anslag eller rent av för att göra en kupp? (Inget offentligt hade sagts  om att alla skjutvapen från luftpistoler till tungt artilleri helt enkelt slutat  att fungera). Var detta första steget i en angreppsplan från en främmande makt eller  kanske en form angrepp utan krigsförklaring i ett handelskrig? En helt annan teori lanserades en välkänd teknikfientlig debattör som  menade att det var tekniken själv som slog tillbaka eftersom den fått  alltför stor makt genom de storskaliga tekniska systemen i samhället.

25

Idén togs upp av en ledamot i regeringens forskningsberedning som  menade att datorsystemen genom att de kopplats samman och matats med  motstridiga instruktioner helt enkelt fått ett nervöst sammanbrott. Denna  förklaring hade fördelen av att den anvisade en handlingsplan som redan  visat sig fungera i flera fall: Att koppla isär systemen och programmera  om dem för hand. ­ Hur tror du det går med alla bankkonton och sådant om alla databaser  har raderats, sade Åke, det är kanske tur att vi inte har några pengar på att  tala om på banken. ­ Det måste ju finnas registrerat på kontoutdrag och sånt också, fast det tar  väl tid att få fram, svarade Kajsa som inte kunde veta att även de flesta  skrivna och tryckta handlingar i bankernas arkiv förstörts i likhet med  myndigheternas akter. Målet för Anitas aktion hade ju varit myndigheters och större  organisationers maktmedel gentemot utsatta individer såsom Det hade  uppfattat samhället. Nyhetssändningen avslutades med ett gemensamt framträdande av  statsministern och oppositionsledaren manande till lugn och tillit till  myndigheterna och med en försäkran att allt inom några dagar skulle vara  i funktion igen och att ingenting, de betonade ingenting, tydde på att  landet var utsatt för något yttre eller inre hot. ­ Jag har en bestämd känsla av att det är något mycket viktigt de döljer,  sade Kajsa som hade lätt för att uppfatta ofrivilliga nyanser när människor  talade. I sommarstugan uppfattade Lennart det på samma sätt. Han anade, helt  riktigt, att det hade med de obrukbara skjutvapnen att göra. I själva verket  skulle även överbefälhavaren ha framträtt tillsammans med de två  politikerna för att undanröja misstankarna om en förestående invasion  eller militärkupp men han hade blivit indisponerad när det stod klart att  försvarsmakten med samtliga vapen obrukbara inte var någon makt  längre. Lennart kände omedvetet en viss skadeglädje när han gick ut i den  begynnande skymningen för att göra i ordning hummertinorna innan det  blev alltför mörkt. 

26

9. Lite senare på kvällen när Anita hade somnat och Ramón och Lennart var  på väg till båten med hummertinorna tog Bianca på sig en tröja och gick  ut och satte sig på berget bredvid stugan för att titta ut över havet. Hon lät blicken vandra över den blanka vattenytan och vila på holmarna  längst ut som nu syntes mörkt blålila mot den rodnande himlen strax efter  solnedgången. Det fanns en släktskap i själva öppenheten mellan denna  kust och hennes barndoms mäktiga berg och hon satt ofta så på kvällarna  och drömde sig tillbaka. Till sin läggning hade hon som barn snarast varit inåtvänd och grubblande  men samtidigt vaken och intelligent. Hon hade alltid haft en livlig fantasi  och hade lärt sig läsa tidigt och alltid läst böcker av det mest skiftande  slag så ofta hon hade haft tillfälle. Så småningom hade hon, delvis genom  böckerna, kommit till insikt om att man bör leva i nuet och inte bekymra  sig över problem som man ändå inte kan göra något åt. Genom långvarig  medveten träning hade denna insikt kommit att påverka även de djupare  lagren i hennes personlighet som därför utvecklats till att bli stark med  stort självförtroende i kombination med viss ödmjukhet. Därför hade hon  klarat de senare årens stora påfrestningar förhållandevis bra även om hon  kände att hon var på väg att utveckla en aggressivitet och ett latent hat  mot mänskligheten i stort. Hon var emellertid tillräckligt medveten för att inte försöka förtränga sina  känslor utan försökte i stället leva ut dem genom att ibland hänge sig åt  hämndlystna våldsamma fantasier. På senare tid hade hon allt oftare  frossat i sådana känslor när hon på sena kvällarna satt och tittade ut över  havet. De två poliskonstaplarnas hemska öde hade emellertid på något sätt  förlöst dessa känslor och hon kände sig nu, konstigt nog med tanke på de  senaste dagarnas händelser, mera harmonisk än på länge. Till detta bidrog  säkert också att poliskommissarien, representanten för makten som hon  hatade, hade visat sig vara en sympatisk människa med egna problem i  mycket lik henne själv. Det som annars plågade henne mest var att hon inte kunde planera för och  fantisera om någon ljusnande framtid för sig och sin familj på längre sikt.  Hon upplevde framtiden som dold bakom en mörk oöverstiglig bergvägg 

27

som hotade att krossa henne och nuets upplevelser kunde inte alltid tränga  undan dessa visioner. I sina dystraste stunder frågade hon sig om det var rätt mot Anita att  utsätta henne för mera skräckfyllda upplevelser och om det inte vore mera  ansvarsfullt att hela familjen tog sitt liv på ett värdigt sätt medan  möjligheten ännu fanns. Samtidigt visste hon emellertid innerst inne att  hon, i varje fall inte ännu, skulle kunna genomföra något sådant. En mera realistisk utväg som hon alltmera hade kommit att betrakta som  oundviklig var att helt enkelt hoppas på det bästa och återvända till  hemlandet trots den påtagliga dödsfara det innebar. Det var farhågorna för  vad som skulle kunna hända Anita om de själva spärrades in eller  mördades som hade avhållit dem att på allvar ens diskutera denna utväg. Bianca visste att även Ramón ständigt grubblade över detta men att det  var alltför svårt för dem att på allvar tala om. Därför kändes det trots allt  nu befriande att det hela snart skulle komma till ett avgörande. Även på  Bianca hade Anitas utstrålning av trygghet smittat av sig och hon kände  sig nu mera hoppfull än på länge utan att egentligen veta varför. Till detta bidrog antagligen oförklarligheten i den senaste tidens händelser  som skapat en reva i den obönhörliga logikens väv som annars bara  förebådade olyckor och otrygghet. Hon avbröts i sina tankar av att jullen med de två männen dök fram  bakom en av de små holmarna närmast bryggan. De syntes som mörka  silhuetter mot den blanka vattenspegeln där ringarna efter årtagen sakta  vidgades och dog bort. Åsynen av de båda männen i den rogivande omgivningen fyllde henne  med värme och hon reste sig och gick mot stugan för att tända i spisen  och sätta på kaffet.

28

10. Åke och Kajsa var båda ganska udda personer fast på helt olika sätt. Kajsa  var ytligt sett den typiska yrkeskvinnan med välvårdat yttre, diskret men  bestämd framtoning, talade på ett vårdat och nyansrikt sätt, gärna och ofta  om sitt arbete, men reagerade ibland fullständigt oförutsägbart både i  problematiska situationer och i helt alldagliga sammanhang. Åke var ständigt på strålande gott humör, såg det positiva i nästan allting  och såg ut att trivas med tillvaron till och med vid de sällsynta tillfällen då  någon lyckats med den nästan omöjliga uppgiften att reta honom till  ursinne. Han brukade prata och skämta med busspassagerarna som med  gamla bekanta och hälsade oftast påstigande med ett lite utdraget "heej"  och ett tonfall som fick det att betyda "Nej men kommer Du, det var länge  sen, vad roligt!" Han hade studerat de mest skiftande ämnen men aldrig genomfört någon  formell utbildning efter gymnasiet. Han hade prövat på många arbeten  men så småningom sedan ungefär tio år tillbaka övergått till att vara  busschaufför på heltid. Arbetet var mer omväxlande än vid vanliga  bussföretag eftersom man även körde charterturer med turistbussar ut i  Europa. Åke som var mycket språkkunnig och beläst tjänstgjorde ibland  som chaufför och ibland som guide. Faktum var att han hade träffat Kajsa under en sådan resa där han inte var  guide utan enbart bussförare. Det var i en stad i södra Frankrike vid ett  besök i ett medeltidsslott när den lokala guiden beskrev slottsbibliotekets  historia då Åke berättade för Kajsa som råkade stå bredvid honom att just  detta bibliotek hade inspirerat Anatole France när han skrev "Änglarnas  uppror". Kajsa blev omedelbart intresserad både av historien och av Åke  och föreslog att de skulle hoppa över den gemensamma middagen och gå  ut och äta själva i stället. Åke som för några år sedan hade bott ett par  månader som inackorderad skördearbetare alldeles utanför denna stad  motsvarade hennes förväntningar både vad det gällde kunskap om lokala  rödviner och vitlöksdoftande maträtter och i andra avseenden. I våras strax efter miljödemonstrationen då han blivit åtalad för "medhjälp  till att obstruera verkställandet av myndighets i laga ordning fattade  beslut" hade Åke en dag sett något besvärad ut när Kajsa kom hem. ­ Försök nu inte slingra dig, det syns på lång väg att du har dåligt samvete,  glömde du att gratulera din mamma eller vad är det?

29

­ Nej då, hon hälsade så gott förresten, svarade Åke men såg snarast ännu  mer besvärad ut. ­ Jamen vad är det då? ­ Du förstår, jag fick höra om en familj som flytt från Sydamerika hit för  tre år sedan och som nu fått besked om att de skall skickas tillbaka. De  vågar nu inte anmäla sig hos polisen eftersom de är rädda för vad som kan  hända om de kommer hem. De har en dotter på sex eller sju år. ­ Ja usch, världen är full av elände men det är ju faktiskt inte ditt fel, ska  vi korka upp en Antinori så kanske du blir på bättre humör? ­ Jovisst, men först måste jag nog berätta färdigt. Jag vet inte vad du  kommer att säga men jag har erbjudit dem att bo i stugan över sommaren.  Hon är förresten äkta indian, av inkasläkt. Kajsa stirrade storögt på honom och han anade det värsta. ­ Menar du att du har lånat ut vår stuga till vilt främmande indianer? Som  är efterlysta av polisen. Utan att först ens nämna det för mig?? ­ Ja, fast han är inte indian och jag har inte precis lånat ut den. De får bara  vara där; jag har sagt att vi vill vara där också på semestern. Där finns ju  plats så det räcker. Det var bråttom, de hade ingenstans att ta vägen. Kajsa hade blivit tyst en lång stund och sedan utbrustit: ­ Gud vad jag älskar dig Åke, detta måste vi fira! och slängt sig om halsen  på honom. Kajsa hade sedan varit den som hade tagit hand om de praktiska  arrangemangen med att se till så att det verkligen gick att bo i stugan.  Under senvåren hade de bott i stugan en vecka tillsammans och sett till att  få dit en del nödvändiga saker som förvarats i stan på vintern. De hade  båda blivit förvånade över hur bra alla tre kunde svenska efter knappa tre  år i Sverige. Den som hade svårast var Ramón och med honom talade Åke  ibland spanska eller en blandning av spanska och katalanska eftersom han  fått sin praktiska träning då han bott några månader i Barcelonatrakten. De satt nu och pratade om att köra ut till stugan eftersom båda mitt i all  oredan skulle vara lediga de nästa två dagarna. På radion hade man sagt att strömmen på många håll skulle kunna  kopplas på inom någon dag och att teletrafiken lokalt hade kommit igång i  begränsad omfattning. Tydligen verkade själva materielen vara intakt  vilket styrkte teorin om att någon form av dator­ eller programmeringsfel  hade varit den utlösande faktorn. I vissa fall hade detta indirekt lett till att 

30

apparatur hade förstörts genom överbelastning då de datorstyrda  reglersystemen upphörde att fungera men det verkade inte ha blivit så  många sådana skador. Vad man inte nämnde på radion var att man nu började få klart för sig  omfattningen och konsekvenserna av informationsbortfallet i databaser  och arkiv som även verkade ha drabbat svenska verksamheter i utlandet.  Man nämnde inte heller att även tidigare tillverkade svenska vapen som  exporterats hade slutat att fungera. Detta hade uppenbarligen redan räddat  livet på befolkningen i flera byar i Sydostasien som blivit utsatta för  attacker av regeringstrupper med svensktillverkade vapen men det hade  varit katastrofalt för Sveriges försvarsminister som var ute på en längre  PR­resa för den halvstatliga svenska försvarsindustrin. Reaktionen i utlandet hade snabbt blivit att sätta alla svenskar och svenska  system i karantän eftersom man var livrädd för att ett eventuellt datavirus  skulle sprida sig. Man hade tidigt satt in militärflyg för spaningsuppdrag  över Sverige men snabbt slutat med detta då det visade sig att även  vapnen i dessa plan blev obrukbara efter att ha flugits i svenskt luftrum.  Samma dystra erfarenhet gjorde några internationella rånarligor som  föreställt sig att komma till ett dukat bord då de hört att den svenska  polisens skjutvapen inte längre fungerade. Åke gjorde förgäves ett försök att ringa till stugan och de bestämde sig  sedan för att vänta till morgondagen med att bestämma sig om de skulle  ge sig av till stugan eller inte. Samma dag hade de i stugan haft en festmåltid sedan det på morgonen  visat sig att tre stora humrar under natten hittat in i tinorna. Där hade  också varit två som inte var så stora men dem hade de släppt tillbaka i  sjön. Ramón hade plockat fram två flaskor vitt vin som visserligen var av  en enkel sort men som ändå passade perfekt till humrarna. I början hade Ramón och Bianca varit lite tveksamma men när de väl  smakat blev de förtjusta i aromen av dill och salt i Lennarts anrättning.  Tidigare hade de endast ätit skaldjur friterade. De hade ätit tidigt på eftermiddagen så att Anita hade kunnat vara med.  Efter maten just före kvällningen stod Lennart och tittade ut över sjön då  han fick en stark känsla av att han ville måla. Kanske fanns det någon form av målerigrejor i stugan? Akvarellerna  tydde ju på att någon i varje fall var intresserad. Mycket riktigt kunde 

31

Bianca plocka fram ett par akvarellblock och en väl använd låda Winsor  & Newtons akvarellfärger. Det var tydligen Kajsa, stugägarens fru, som  målade. Lennart hällde upp vatten i en glasburk med skruvlock och tog med sig  grejorna ut och satte sig på en naturlig sittplats i berget, ett av Biancas  favoritställen. ­ Hur vet du att du får sitta på mammas stol, frågade Anita som  intresserad hade följt hans bestyr med färglådan och blocket. ­ Det vet jag faktiskt inte, du kanske kan fråga henne så är du snäll. ­ Du får sitta där om du är snäll sa mamma, ropade Anita på väg ut igen  efter att snabbt ha sprungit in för att fråga. Hon tittade sedan mycket  intresserat på medan Lennart började måla. Han skisserade inte i blyerts först utan målade direkt ganska flödigt med  en av de större penslarna. Han hade utom själva landskapet till att börja  med bara en vag idé ­ själva inspirationen ­ att gå efter. Det var just detta  fria sätt att måla som han njöt mest av. Man måste utom inspiration och  skicklighet även ha tur ­ ett enda misslyckat penseldrag kunde förstöra  alltihop. När det verkligen lyckades blev skaparglädjen desto större. Detta  verkade kunna bli ett sådant tillfälle. Han hade just kommit in i den febriga koncentration då allting ger sig  självt utan hänsyn regler och teorier då Bianca kom ut och satte sig en bit  därifrån, antagligen lite rädd för att störa. Hon lade märke till att Anita  tittade som hypnotiserad på Lennarts arbete och skulle till att säga åt  henne att inte störa men förblev tyst då hon såg Anitas lyckliga min. Lennart såg Bianca sätta sig på bergknallen en bit bort och med en snabb  ingivelse målade han in hennes silhuettartade figur i den nu snart färdiga  akvarellen. Sedan reste han sig och stod länge och tittade på akvarellen medan han  höll den i handen på olika avstånd. Då och då lade han till något litet  penseldrag. Kontrasten var stor till hans impulsiva sätt att arbeta i början ­  nu var han som en perfektionist i färd med att fullända ett mästerverk. När målningen var klar släppte Det sin intensiva uppmärksamhet och  Anita slappnade av. Hon ropade till Bianca att komma och titta ­ han har  målat dig fast inte när du sitter här utan där! Det beslöt sig för att under natten pejla Lennarts medvetande. Egentligen  är det ju för att berika sig med andra släktens konstnärliga och 

32

känslomässiga upplevelser som kontakterna har tagits. Kanske kan jag ge  honom något också sade Det till ett av sina andra jag. ­ Du kan få den om du tycker om den men du får vänta tills i morgon för  jag måste se så att jag själv är nöjd med den, sade Lennart till Anita när de  gick in i huset. Han skulle egentligen ha velat ge akvarellen till Bianca  men var generad för att göra det.

33

11. Kvinnan i den gröna bilen hade kört sakta längs gräsvägen ut mot udden  och parkerat i skydd av berget en halv kilometer innan stugan. Hon hade  lämnat bilen och klättrat längs berget tills hon hade stugan inom synhåll  ett hundratal meter snett nedanför. Hon hade hållit sig dold från huset  bakom några buskar och väntat. När hon såg familjen komma ut tillsammans med Lennart hade hon för en  stund överväldigats av sina känslor och varit tvungen att torka sig om  ögonen för att kunna se någorlunda. Jag vet att jag klarar det hade hon tänkt men samtidigt förstått att hon  aldrig skulle ha klarat att möta dem på nära håll. I själva verket visste hon  hur familjens närmaste veckor skulle gestalta sig men inte hur deras  framtid skulle utveckla sig på längre sikt och det var det som gav henne  kraft att göra vad hon måste. Hennes eget liv hade varit kaotiskt och känts tomt och meningslöst sedan  båda föräldrarna ryckts bort vid olyckan för ett knappt år sedan. Det var  därför Det hade erbjudit just henne uppdraget och det var också därför  hon accepterat trots allt vad det innebar för henne själv. Hon visste inte  hur hennes eget liv skulle komma att gestalta sig från och med nu i en  värld hon lämnat för tjugotvå år sedan men hon hade redan känt ett nästan  desperat behov växa fram av en förtrolig mänsklig kontakt med  anknytning till hennes förflutna. Det fanns bara en kandidat. Hennes idealiserade minnesbilder av Lennart  från barndomen ingav henne förväntningar liksom de djupa inblickar i  hans psyke som Det hade givit henne. Han skulle bli ett lättfångat och  villigt byte för en vacker häxa från framtiden tänkte hon och smålog  mellan tårarna. Hur gammal kunde han vara ­ trettiofem till fyrtio år?  När hon såg Ramón ensam gå in i stugan sköt hon tankarna på sin egen  framtid åt sidan och tog fram den för henne gammalmodiga  mobiltelefonen. Hon samlade all sin självbehärskning, tog ett djupt  andetag och slog sedan numret.

34

12. Inne i huset gick Ramón av och an och såg frånvarande ut men tittade  undrande på Anita när hon kom in. När de andra varit ute hade plötsligt telefonen ringt. En kvinna hade  frågat efter Ramón på spanska med en lätt brytning. Rösten hade verkat  mycket bekant på ett sätt som han inte kunde definiera. När han frågat  vem det var hade hon sagt att det kunde hon inte säga utan vidare för då  skulle han inte tro henne men att hon hade något mycket viktigt att tala  om. Han hade bett henne förklara och samtalet hade om han mindes rätt,  vilket han tvivlade på, fortsatt: ­ Jag skall nu berätta saker som du kommer att ha mycket svårt att tro på  men som det är mycket viktigt att du ändå förmår acceptera som en, låt  vara osannolik, möjlighet. Jag tror mig veta att du läst en hel del teoretisk fysik även om det är några  år sedan. Korrigera mig om jag har fel. ­ Nej, det stämmer. ­ Du känner säkert också till kontroverserna om tolkningen av  kvantmekaniken; Schrödingers katt, Bells teorem osv. ­ Jo, men det är väl inte några kontroverser i fysikalisk mening, det är väl  mera filosofiska frågor. ­ Känner du också till tolkningen med multiplikativa världar, det vill säga  att alla alternativa möjligheter förverkligas så att varje värld ständigt  förgrenar sig i flera och att resultatet av en observation endast ger besked  om på vilken av flera i och för sig lika reella grenar observatören befinner  sig? ­ Jodå, men så länge ingen interaktion mellan de olika världarna förutsätts  så ger väl detta inget nytt i fysikalisk mening. Man slipper ju debatten om  vågfunktioner som kollapsar med överljushastighet men den är ändå  onödig så länge man håller sig till observerbara fenomen och  kvantmekaniken handlar inte om något annat. Varför frågar du om detta? ­ Skulle du bli intresserad om det visade sig att det verkligen gick att  påvisa en interaktion mellan de olika världarna? ­ Det är klart att jag skulle men det är ju en helt hypotetisk fråga. Om det  fanns en mätbar sådan interaktion så skulle det rimligen ha märkts i form  av små avvikelser mellan experimenten och de nuvarande teorierna som  inte förutsätter någon sådan interaktion.

35

­ Inte nödvändigtvis. Om interaktionerna är mycket sporadiska och sådana  att deras medelvärde i första ordningen är nära noll så skulle de endast  märkas som en ytterst liten höjning av brusnivån i de känsligaste  mätningarna och det skulle man knappast kunnat ha fastställt. ­ Kanske, men vart vill du komma, försöker du få mig att tro att det  verkligen finns en ständigt ökande mångfald av förgrenade världar? ­ Inte ökande. De förgrenar sig bakåt i tiden också. Det finns inte bara  flera framtider utan också flera förflutna. Tidsresor är faktiskt möjliga.  ­ Och det inbillar du dig att jag skall tro på utan vidare? ­ Inte utan vidare, jag tänker faktiskt övertyga dig även om du kommer att  ha svårt att acceptera det. ­ Hur skall det gå till, varför skulle jag tro att du kan någon fysik annat än  sånt du snappat upp i någon populärvetenskaplig bok av någon kanske  egentligen okunnig författare? ­ Sätt mig på prov. Finns det något fysikaliskt problem eller samband som  du saknar en bra förklaring på? Ramón hade tänkt efter en stund och sedan ställt en fråga som han trodde  sig veta att till och med Feynman hade grubblat över utan att finna ett  tillfredsställande svar: ­ Varför lyder alla partiklar med halvtalsspinn fermistatistik? ­ Det är enkelt att förklara. Tänk dig två elektroner med spinnen i z­ riktningen, en vid x är lika med ett och en vid x är lika med minus ett.  Rotera sedan hela konfigurationen ett halvt varv runt z­axeln ­ då har du  bytt ut elektronerna med varandra, inte sant? ­ Jo, det verkar svårt att förneka, än sen? ­ Du vet väl att spinn halv betyder att om partikeln roterar en viss vinkel i  rummet så vrids dess fas med halva denna vinkel? ­ Javisst. ­ I mitt exempel betyder det att fasen hos varje elektron vridits nittio  grader åt samma håll ­ eller hur? ­ Jo. ­ Nåväl, då har alltså fasen hos den totala tillståndsfunktionen sammansatt  av enkla produkter mellan de enskilda tillståndsfunktionerna vridits  etthundraåttio grader. Man får alltså ett teckenbyte när man byter två  spinn halv partiklar med varandra och det är ju som du säkert vet ett  nödvändigt och tillräckligt villkor för fermistatistik.

36

En liknande förklaring kom man faktiskt på redan för flera år sedan. Du  kan läsa mera om det i Comments on Atomic Physics av Jackiw eller i  Geometrical Phases in Quantum Theory av Wilscek bland annat. Ramón hade blivit helt förstummad när han hörde förklaringen som han  genast förstod innebörden av. Den främmande unga kvinnan kunde  uppenbarligen mera om fundamental fysik än han själv men vem i all  världen kunde hon vara? Han kände en lätt rysning som inför det totalt  ofattbara. ­ Har jag övertygat dig om att jag inte bara pratar strunt? ­ Ja, kanske, jag vet inte vad jag ska tro. Men vem är du och vad vill du? ­ Jag är Anita, din egen dotter, som vuxen. ­ Nej, jag menar allvar. Sluta att skoja. ­ Du kommer väl ihåg att du lovade mig att inte tala om för någon att jag  hade varit olydig och trillat i vattnet? Du kommer väl också ihåg att  Lennart sedan smakade på en krossad snäcka och att jag slängde i dem  igen. Jag vill att du tar mitt tal då vi var på väg tillbaka från badet om att  vi kommer att flytta till en annan värld på allvar. Puss och kram, nu måste jag sluta innan jag själv kommer in genom  dörren ­ lycka till och hälsa mamma och mig själv, men inte förrän ni  redan har flyttat. Sedan hade telefonen blivit tyst.

37

13. Senare på kvällen hade Åke och Kajsa hört på lokalnyheterna att  strömmen skulle kopplas på men att kapaciteten fortfarande var begränsad  och att det var viktigt att alla försökte vara sparsamma. Man hade också  för första gången börjat diskutera problemen med databortfallen i  bankerna som gjorde att ingen utom de få som fortfarande hade  gammaldags bankböcker hade kunnat få ut några pengar från sina konton.  Bankpersonalen utgick givetvis för säkerhets skull från att om inga  tillförlitliga uppgifter fanns om behållningen på ett konto så skulle den  tills vidare anses vara noll. Regeringen och oppositionen hade bildat en krisgrupp som visat sig  fungera förvånansvärt väl. Man hade bland annat snabbt kommit överens  om att utfärda en statlig garanti till bankerna som innebar att de kunde  betala ut belopp upp till tvåtusen kronor mot kvitto och uppvisande av  legitimation. I första hand skulle den som tagit ut pengarna vara  betalningsansvarig, i andra hand staten. Just innan de skulle lägga sig ringde telefonen. Det var från Landvetter  och de ville att Kajsa skulle hoppa in och arbeta extra över helgen.  Teleförbindelserna och flygledningssytemen hade nu kommit igång  tillräckligt för att den nödvändigaste flygtrafiken skulle kunna återupptas  men det förutsatte att man hade tillgång till extrapersonal. Kajsa kunde ju  knappast säga nej och de skrinlade planerna på att köra ut till stugan de  närmaste dagarna. När de väl lagt sig ringde telefonen igen och en obekant kvinna  meddelade kortfattat att polisen hade kommit Ramón och Bianca på  spåren men att de för ögonblicket var säkra och att hon skulle behöva  disponera stugan ytterligare en månad av skäl som hon nu inte ville gå in  på. Detta skulle inte kunna förorsaka Åke och Kajsa mera obehag från  myndigheterna ­ snarare tvärtom. Gick det för sig? Kajsa som tagit emot samtalet hade svarat ja ­ vad kunde hon annars göra  ­ och lagt sig igen. Åke sov redan.

38

14. Nästa morgon hade Lennart inte varit sig lik. Han hade knappast svarat på  tilltal och verkat totalt inåtvänd utan att på minsta sätt vara ovänlig. Vid frukostbordet hade Bianca frågat honom om han mådde bra. ­ Jovisst, det är bara att jag haft en sån konstig dröm. Jag tror inte jag kan  förklara riktigt men det hade med målning att göra. När jag ser en  målning som jag tycker riktigt bra om så får jag en stark känsla av att  detta skulle jag vilja ha gjort själv. Eller också är det när jag känner så  som jag tycker att det är bra. ­ I alla fall så drömde jag att jag faktiskt målade några av de bästa  målningar jag sett. En stjärnhimmel av van Gogh, en akvarell av Nolde,  en havsstrand av Inge Schiöler. Det var inte det att jag hade målat dem  utan själva målandet jag drömde. Det var helt verkligt och så starkt så att  jag inte kan beskriva det. Han vågade inte nämna att han också hade drömt att han målat en helt  egen målning ­ en sensuell nakenstudie av Bianca ­ och att det var den han  hade tyckt vara allra bäst. Efter maten hade han tittat på akvarellen som han lovat Anita och bestämt  sig för att vara nöjd med den. Han hade signerat den och Anita hade med  en lycklig min tagit emot den och stoppat undan den. Mitt på dagen hade Lennarts GSM­telefon ringt. En för honom okänd  kvinna hade bett honom genast ringa sin arbetsplats. Det var bråttom och  mycket viktigt. När han ringde fick han mycket riktigt förbindelse och han frågade  telefonisten vem som sökte honom. Hon visste inte om något särskilt men  kopplade honom till hans närmaste man sedan många år. Denne visste inte  heller om något akut fall men blev mycket glad eftersom ingen visste var  han hållit hus sedan krisen inträffat. De båda konstaplarna hade i går gjort  en förlustanmälan beträffande sina vapen och uniformer men hade inte  kunnat redogöra för var det inträffat eller för några närmare  omständigheter. I den allmänna oredan hade ingen haft tid att forska i  ärendet. Lennart hade lovat att komma in på eftermiddagen utan att tänka på att  han inte hade någon bil. När han berättade om samtalet sade Bianca att det kanske var bäst att de  alla tre följde med så att de fick fram ett avgörande. Hon och Ramón hade 

39

under förnatten haft ett långt samtal om Anitas fantasier och om vad de  skulle ta sig till. Både Ramón och Lennart tvekade. Lennart talade om att han skulle kunna  intyga att de försvunnit och inte varit synliga efter överfallet första dagen  och att de kanske skulle kunna få bo hos hans föräldrar som hade en djupt  rotad misstro mot allt vad myndigheter hette. Anita var faktiskt den som avgjorde saken genom att nästan hysteriskt och  på ett egendomligt övertygande sätt envisas med att de skulle följa med  Lennart. Det visade sig gå att ringa efter en taxi och efter två timmar satt de i  denna. Anita hade envisats med att de skulle ta med sig alla sina ägodelar,  som inte var fler än att de gick in i ett par väskor och kassar, trots att  Lennart hade lovat att han skulle kunna hämta dem senare. När de var på väg från bilen mot polishusets entré mötte de en av  konstaplarna som varit med vid stugan på väg ut. Han flinade mot  Lennart och sade: ­ Jag hörde att du kommit tillrätta. Nu blir det väl härligt att skicka iväg  dom där djävlarna! Anitas ögon mörknade och Det kände att katastrofen var på väg. Lennart bleknade och drog efter andan, släppte väskan och slog sedan i  raseri till med all sin kraft. Slaget träffade den oförberedde konstapeln på  hakspetsen. Hans huvud slängdes runt på ett otäckt sätt och han stöp med  ansiktet före in bland buskarna som kantade gångvägen. ­ Gå in och vänta på mig, sade Lennart med en auktoritet som automatiskt  återkommit i en kritisk situation som han var ansvarig för. ­ Mitt rum är till vänster i korridoren. Han drog sedan oroligt fram konstapeln som redan kvicknat till så mycket  att han fick fram ett "fan, är du inte klok" medan han blev sittande bland  buskarna. Som tur var så hade slaget tydligen inte tagit så hårt i alla fall. ­ Djävla idiot, muttrade Lennart lättad medan han reste sig och gick in  genom entrén. Det fanns ingen i korridoren och han tänkte att de hade gått in i hans  tjänsterum. När han klev in var de emellertid inte där. I stället satt en  elegant dam i tjugofem ­ trettioårsåldern bekvämt tillbakalutad i en av  besöksstolarna. Hon hade lagt benen i kors så att knäna var bara nedanför  den korta kjolen och hon log mot honom.

40

­ Vad..., började han men hon avbröt honom: ­ De är i säkerhet. Tack vare att du klippte till den där fähunden till  konstapel utanför hann inget hända. Det glömmer jag aldrig. Han kände igen henne, det var säkert, men varifrån? Hon var svarthårig  och hade ett exotiskt utseende ­ kunde hon vara en släkting till Bianca? Ja  så var det utan tvekan, han kände igen vissa drag mycket tydligt. ­ Vem är du själv? frågade han. ­ Det skall jag tala om senare, du kan kalla mig Anita, eller kanske  Tintomara om du vill, svarade hon leende under det att hon lät blicken  vandra granskande över honom. Hon reste sig, gick fram till honom, lade armarna kring hans nacke och  tittade honom begrundande i ögonen. ­ Du var på väg att bli kär i Bianca, inte sant? Lennart rodnade men svarade inget. ­ Du kommer aldrig att träffa henne mera, men den här har vi kvar, sade  hon och tog fram en snyggt inramad akvarell. Det verkade omöjligt men  det var den han gett Anita samma dag. Med signatur och allt. ­ Man kan faktiskt se på målningen att du var kär i henne. Det är kanske  därför den är så bra. Han stod med akvarellen i handen när hon på nytt lade armarna om hans  hals. Nu stod hon lite närmare så att han anade hennes kroppsvärme och  kände en lätt beröring av hennes bröst. ­ Tror du inte att du kan älska mig i stället? Bianca och jag har mera  gemensamt än du tror. Jag har länge drömt om att få träffa dig igen och  jag är inte besviken. Du verkar yngre än vad jag minns men det är väl bara  bra, inte sant? Lennart var mållös och hon fortsatte medan hon fingrade honom  smeksamt i nacken: ­ Jag har nyckeln till Åkes stuga och har fått löfte om att vara där. Strunta  nu i röran här och följ med tillbaka dit ut. Om vi åker nu hinner vi lägga  ut några tinor innan kvällen. Jag har varit på bolaget och skaffat verkligt  dyra varor att fira med. ­ Men jag kan väl inte... ­ Jodå, det är ingen idé att du spjärnar emot. Det både ser och känner jag  på dig. Förresten så är du alltför nyfiken på vad som verkligen hände ute  vid stugan. Jag är den enda som vet och när vi har älskat några gånger 

41

skall jag berätta. Om du sedan vill kan vi slå oss ihop och du kan börja  måla oftare när vi är två som står för försörjningen. Hon kramade hans händer och kysste honom lätt på munnen utan att han  kom sig för något annat än att försiktigt besvara hennes varma  handtryckning. ­ Jag väntar i den gröna bilen utanför. ­ Dröj inte för länge ­ de enda synder du ångrat är nog de du aldrig begått!  tillade hon på väg ut genom dörren. Först nu märkte han att fönstret var halvöppet och han tittade som  förhäxad efter henne när hon med gungande höfter gick mot bilen. När en stund senare någon frågade efter Lennart, svarade konstapeln som  satt på trappan och gned sig om hakan att han hade sett "den galningen"  försvinna i en grön bil alldeles nyss.

42

15. Ramón och Bianca gick genom korridoren med Anita mellan sig i var sin  hand och med väskorna och kassarna i de andra. Ramón skulle just ställa  ifrån sig väskan och kassen då Anita kramade till om hans hand och det  flimrade till för ögonen och han kände en lätt svindel. I nästa ögonblick  var allt bra igen fast det verkade som ljuset hade ändrat sig på något sätt. De tvekade ett ögonblick om de skulle gå in men knackade sedan på.  Ramón och Bianca blev först alldeles handfallna när de hörde Lennart  ropa "kom in" inifrån rummet. Hur kom han dit? mumlade Bianca när de  var på väg in. Lennart satt och talade i telefon och han tecknade åt dem att sätta sig i  besöksstolarna kring ett litet sidobord. Lennart såg på något sätt  annorlunda ut. Det var inte bara att han fått på sig en prydlig  uniformsskjorta. ­ Jag tror det verkligen har hänt i alla fall, viskade Ramón. Se på  almanackan. Den fjortonde augusti. ­ Se på solskenet. Det måste vara tidigt på morgonen, svarade Bianca. Det  lyste från andra hållet när vi kom. Tankarna skenade genom huvudet på Ramón. Han har samma ärr på  handen som han sa att han fått för fyra år sedan. Betyder det att  förgreningen har skett senare? Kan vi komma att möta oss själva?  Herregud, nu tänker jag som om jag trodde på vad hon sa. Men vad skall  jag annars tro? Han tittade på Anita. Hon satt och såg trygg och förnöjd ut  med Lennarts akvarell försiktigt hoprullad i handen. Lennart avslutade telefonsamtalet, gick fram och tog dem i hand och  presenterade sig som kommissarie Lennart Johansson och ropade därefter  på en konstapel att komma med tre koppar kaffe och ett glas saft. ­ Ni måste vara Ramón och Bianca Gálvez med er dotter Anita, fortsatte  han utan att göra en min av att känna igen dem. ­ Vi fick nyss era papper så vi har inte hunnit göra så mycket åt det ännu  men såvitt jag förstått så vill ni bosätta er permanent eller åtminstone tills  vidare i Sverige och helst här i trakten. Stämmer det? ­ Ja. ­ Stämmer det också att du Bianca är nästan utbildad sjuksköterska och  Ramón universitetsutbildad fysiker och matematiker? Ni förstår vi måste  fråga för ibland kan uppgifterna vi fått vara felaktiga. Anita är alltså sju år 

43

men har inte gått i skolan, tillade han och log vänligt mot flickan som  fortfarande höll akvarellen i handen. Måtte hon inte visa den tänkte  Ramón. ­ Det var ju bra att allt stämmer. Då kan jag tala om vad vi kommit fram  till. Det blir lite provisoriskt i början men sedan hittar ni säkert själva  andra möjligheter. Ni talar ju bra svenska redan så det kommer nog inte  att bli svårt. För tillfället är det ju som ni väl vet ont om större lägenheter  men en tvårumslägenhet ute vid lasarettet har vi fått fram. Det passar på  sätt och vis bra för Bianca kan genast få börja arbeta där. Till att börja  med som biträde men de säger också att de ibland skulle behöva anlita dig  som tolk. Senare kan Ramón antagligen ofta få hoppa in som vikarierande  lärare i högstadieskolorna här i distriktet. Anita kan börja i första klass så  fort ni kommit i ordning. För att skaffa det allra nödvändigaste kan ni få låna upp till hundratusen  kronor med statlig garanti och med ganska låg ränta. ­ Ni kommer ju hit färdigutbildade så vi tjänar ju på det i alla fall tillade  han och tittade forskande på dem. De visste inte om de vågade tro på vad de hört och satt förstummade. ­ Går allt det här bra? undrade Lennart. De svarade fortfarande inte. Men i hela uttrycket i deras ögon låg svaret:  Det går bra! 

44

Efterskrift. Om vi människor skulle komma i kontakt med andra varelser som i några  avseenden är oss överlägsna även mätt med våra egna måttstockar, t.ex.  beträffande kunskaper om naturlagarna eller i tekniskt avseende, så skulle  rimligen vissa förmågor för oss vara helt obegripliga och verka som rena  trolleriet. Vissa andra saker skulle vi antagligen kunna förstå eller  åtminstone ana sammanhanget i. Annars skulle kanske någon kontakt inte  vara möjlig alls. Detta har varit en utgångspunkt för berättelsen. Telefonsamtalet mellan Ramón och den vuxna Anita avspeglar  beträffande tolkningen av kvantmekaniken ingenting nytt egentligen.  Möjligen är hypotesen om förgreningar bakåt i tiden ny men det skulle jag  inte tro ty mycket har skrivits om dessa frågor. En fördel med begreppet  multiplikativa världar är emellertid att det tillåter ett intuitivt och ändå  kvantmekaniskt korrekt angreppssätt t. ex. vid uppställning och tolkning  av kvantumoptiska experiment som åtminstone jag själv har funnit mycket  effektivt. Frågan om det verkligen finns en mångfald av världar är i det  sammanhanget helt irrelevant, vilket Ramón också påpekar, eftersom den  i princip är omöjlig att besvara så länge det förutsätts att ingen interaktion  kan förekomma mellan de olika världarna. En intressant konsekvens av en eventuell existens av en mångfald av  världar är att tidsresor i princip ej behöver leda till orimligheter och  logiska motsägelser. Det klassiska argumentet mot tidsresor att en resenär  till det förflutna skulle kunna ta död på någon av sina förfäder eller rent  av sig själv som ung och därmed förhindra att han någonsin kunde  förhindra... och så vidare, är inte tillämpligt i fallet med många världar ty  det faktum att han tog död på sig själv i en värld hindrar naturligtvis inte  att han växte upp och blev en tidsresenär i en annan värld. Detta har  kanske inte uppmärksammats särskilt ofta i science­ fictionlitteraturen. Blotta möjligheten av att alla möjligheter verkligen realiseras har  emellertid etiska och moraliska konsekvenser: Alla dina handlingar  kommer att få alla tänkbara konsekvenser. Alla vårdslösa omkörningar,  till exempel, kommer att resultera i ett (stort) antal tragedier. Vad hjälper 

45

det att fallen med lycklig utgång är många fler? Kanske är detta en mera  realistisk utgångspunkt för riskvärdering över huvud taget. Sambandet mellan spinn och statistik var väsentligen accepterat som ett  empiriskt faktum fram till för något tiotals år sedan. Pauli hade visserligen  redan i början av fyrtiotalet presenterat starka indicier baserade på  relativistisk fältteori, men ingen enkel förklaring var känd och saknas  fortfarande i många, även relativt avancerade, läroböcker i kvantmekanik.  Det är därför osannolikt att Ramón skulle ha känt till det enkla  resonemang som Anita presenterade. Detta kom jag för övrigt själv på för  något år sedan utan att känna till de arbeten som Anita refererade till. Vad det gäller konsekvenserna av ett, troligen omöjligt, totalt databortfall  så baseras inte framställningen på några mera ingående kunskaper om de  drabbade systemens funktion utan snarare på relativt initierade gissningar.  Jag tror för övrigt inte att dagens tele­ och elkraftsystem är bristfälligt  skyddade mot datastörningar men hur skulle man kunna skydda sig mot  trolldom? Vad det gäller vår invandrarpolitik så hoppas jag att den mera liknar den i  den andra världen än den i den första. Slutligen medger jag att jag travesterat titeln och slutet från Carl Jonas  Love Almquist. Om han mot förmodan skulle nedlåta sig att protestera  (allt kanske är möjligt, eller hur?) så får jag väl försvara mig med att  syftet i alla fall var gott.