Tobias

1 pojke med anorexi del 1 -

Hej jag heter Tobias. Jag är 17 år, blond och anorektiker. Tänk om jag skulle presentera mig så när jag träffar nytt folk. Jag undrar hur många som inte skulle reagera. Jag brukar säga att jag heter Tobias, är 17 år och spelar i Mine. Det säger väl ganska mycket antar jag, att jag spelar i ett band. Då vet alla med en gång vilket fack de ska placera mig i, jag är en estetjävel. Jag lever det perfekta livet, bor med båda föräldrarna i ett fint radhus nära storstaden. Jag har många vänner, klarar mig helt okej i skolan, är väldigt utåtriktad, ägnar min fritid åt musiken och lever allmänt sunt. Men om någon bara tar ett pyttelitet steg närmare så skulle den personen nog förstå att allt kanske inte är så perfekt. De senaste två månaderna har nog alla förstått det, för på två månader har hela mitt liv rasat samman. Som i de flesta noveller man läser i kvällstidningarna handlar det om en flicka. Och inte vilken flicka som helst, det handlar om Emma. Emma är ungefär allt som jag inte är och jag är ungefär allt hon skulle vilja vara. Hon är blyg, har nästan inga vänner, skolan går åt helvete och på fritiden brukar hon sova eller se på tv i väntan på något annat. Dessutom är hennes föräldrar nyskilda, vilket är anledning till att hon kom in i mitt liv. Hon och hennes mamma flyttade in i grannhuset för ungefär två månader sen. Det var inte så att jag aldrig hade sett henne förut, vi går på samma gymnasium, samma program, men olika klasser. Vi har ganska många lektioner ihop, men jag hade aldrig tidigare pratat med henne eller över huvud taget observerat att hon fanns. Med den här inledningen förväntar sig alla en söt lite kärlekshistoria och jag kommer att göra er alla grymt besvikna. För det är tack vare den här tjejen hela mitt liv rasat samman. Jag är trots allt 17 år, blond och anorektiker. Jag bryr mig inget nämnvärt om tjejer, det skulle ändå aldrig funka. Jag har en mur runt mig och när jag umgås med vänner är det okej. Tjejer förväntar sig för mycket, de tror att man skall släppa in dem, anförtro dem sina hemligheter. Jag antar att det är det som kärlek handlar om, så jag kommer aldrig att kunna ha ett förhållande. Är man 17 år och lider av anorexi så är det inget konstigt med det. Det är en sjukdom som är mycket vanlig bland tonårstjejer, och den orsakas av alla sjuka ideal som finns i dagen samhälle. Ta Britney Spears som exempel, hon är sjukligt smal men trots det ser många tjejer upp till henne. Då är det väl inte så konstigt att tjejer börjar banta för att bli lite smalare och sen slutar som anorexiabarn. Det enda sättet att bota anorexi är alltså att ge Britney Spears lite chips och en Coca Cola. Då kommer alla smala tjejer inse hur fel de haft och genast bli tjocka igen. Om man ser till de manliga idealen så är de vältränade och manliga på alla sätt och vis. Detta är orsaken till att killar inte kan drabbas av anorexi. Suck, va säger man? Jag vet inte vem som försöker lura vem, kanske försöker alla lura varandra tills de tror på sina egna lögner… Sist jag kollade efter var jag så mycket kille som man kan bli, jag är till och med heterosexuell och jag är ingen transvestit. Jag är bara kille och jag har bara anorexi. Det är så enkelt, min anorexi är det enda jag har. Den handlar inte ett dugg om min

vilja att se ut som Britney Spears, utan om min vilja om att synas och få uppmärksamhet. För det är nog det jag saknar, min själ behöver bara få lite uppmärksamhet, någon som verkligen bryr sig om min insida. Jag har vänner, det skall jag inte klaga på. Vännerna i bandet som älskar musiken jag skriver och gitarren jag spelar, kompisarna i klassen som tycker att jag är rolig och lätt att umgås med, och så har jag Emma. När jag träffade Emma rasade allt, hon såg rakt igenom mig från första början. Jag började prata med henne av ren artighet, hon var trots allt min nya granne. Det enda jag egentligen visste om henne var att hon var rätt tyst av sig och aldrig tog någon plats i klassrummet, jag antog att hon umgicks mer med sina vänner hemma, vart det nu var hon bodde förut. Emma var trevlig, fast från början pratade vi mest om så djupa saker som huruvida våran mattelärare kan lära ut matematik eller ej. Hon kunde konsten att få folk att skratta och hon var expert på att ironisera saker och ting så man förstod hur löjligt det egentligen var. Jag fick en känsla av att hon visste mer om världen och livet än de flesta andra jag kände. Från början gick allt helt underbart bra mellan mig och Emma och jag var helt övertygad om att jag hade funnit en ny vän som skulle passa jättebra in i vårat gäng. Vi träffades nästan varje dag, det blir så när det är sommar och fint väder. Är man lika arbetslös som vi två var då, samtidigt som alla ens vänner jobbar för fullt, så spenderar man stora delar av sin tid i en solstol i trädgården. Saker och ting började faktiskt inte gå fel förrän den dag då hon skulle möta mina vänner. Det var några som hade kommit hem till mig, vi satt och drack öl och åt chips. Det var varmt ute så vi satt ute på altanen och skrattade och pratade. Själv åt jag inga chips och jag vågade inte ta någon öl, för jag är rätt lättpåverkad. Det vet alla mina vänner om, så de förstår att jag inte dricker någon öl och skaffar mig ölmage. I alla fall kom jag att tänka på Emma och gick för att kolla om hon var ute. Hon satt på andra sidan staketet och läste någon djup bok, minns inte vilken. Självklart frågade jag henne om hon ville komma över. - Och se dina vänner dricka öl, höra dem snacka skit om folk jag inte känner, skratta åt sådant jag inte förstår och se dig låtsas vara lycklig? Jag läser heller då… Jag blev helt stum, för det var inte precis den kommentaren jag hade väntat mig, snarare ett glatt ”javisst, gärna”. Jonas (trummis i bandet, full som ett as just då) hade upptäckt vem jag stod och pratade med, han kom vinglande och hälsade på henne och frågade om hon inte ville komma in till oss istället. Han visste ju inte att jag precis frågat och han hade som tur var inte hört svaret. Jag sa till honom att låta Emma läs sin bok ifred och sen gick vi tillbaks till de andra och fortsatte att festa. Men jag var inte lika närvarande längre, för jag kunde inte släppa vad Emma just hade sagt till mig. För saken var ju den att det hon sa hade varit så sant att jag hade varit nära att börja gråta. Jag tyckte i och för sig att hon var för hård mot mina vänner, hon dömde dem utan att känna dem, men hon hade rätt i vartenda ord hon sa. De snackade skit och drog dåliga skämt, men det är sånt som alla människor gör på fyllan. Jag satt där och skrattade med dem och låtsades som om jag stormtrivdes. Egentligen gillar jag dem bättre som

nyktra, i skolan är de jättetrevliga. Vi brukar hänga på rasterna och prata om det som vi alla har gemensamt, musiken. Vi går estetiska programmet allihop (även Emma, men hon bryr sig mer åt ljudlös poesi och vackra bilder). Det är bara fem av oss som spelar i egna band, men det spelar ingen roll. Man måste inte spela för att älska musik. Jag, Krille, Jonas och Natalie bildar tillsammans bandet Mine och Anders spelar i det lite hårdare bandet Dead roses. Det är jag som döpt båda banden, Mine för att det är mitt band, och Dead roses efter att en gång hört dem spela och med en gång associerat till Silverchairs låt med samma namn. Det har jag förståss aldrig talat om, de spelar metal så de vill nog inte vara döpta efter en låt av Silverchair. Mine är alltså mitt band, mitt alldeles egna. Det är Jonas som är bandets ”frontman” men det är jag som är hjärnan bakom, det vet alla. Det är jag som skriver texterna och det är jag och Natta som skriver musiken. Jonas och Krille är inte så delaktiga, men vad gör det när de spelade som gudar? Efter ”incidenten” med Emma så var det inte riktigt som förut. Visst hälsade vi fortfarande på varandra men jag antar att jag undvek henne. Jag var inte ett dugg intresserad om att få höra fler saker om mig själv, det räckte gott och väl med det hon redan sagt. Men efter några veckor hade jag lugnat mig och förträngt hennes ord tillräckligt för att börja prata med henne på samma sätt som förut. Jag fick henne till och med till att vara med när jag umgicks med mina andra kompisar. Men med dem var hon just den personen som jag hade sett henne som innan vi lärde känna varandra. Hon sa i princip ingenting såvida hon inte blev direkt tilltalad, då oftast av Natta eller mig. Natta är bra på sånt, hon ser om det är någon som inte riktigt är med i samtalet eller om något annat är fel. Jag antar att Natta förstod mer än jag trodde. Efter ett tag började Emma komma närmare och närmare mig. Det var inte mig emot, det fanns delar av mig som inget hellre ville än att ha någon att prata med. Jag behövde aldrig säga till Emma att jag var sjuk, för hon visste och jag behövde inte förklara det här med en ond röst som sa till mig vad jag skulle göra och som ofta helt tog kontrollen över min kropp och mina känslor. - Anorexins svarta ängel - Va? - Den där rösten du pratar om, det är Anorexins svarta ängel. Hon kallas så… - Hur vet du det? Emma svarade aldrig på den frågan men ju mer vi pratade, desto mer började jag förstå att hon visste ganska mycket om anorexi och depressioner. När jag frågade hur hon visste allt så sa hon att hon hade läst väldigt mycket om anorexi, hon hade läst de mesta förutom läkarböcker och Fridatidningar. Ytterligare några veckor gick och Emma kom snart lite bättre överens med mina kompisar. Hon var fortfarande rätt tyst men om hon sa nåt var det alltid lika klyftigt genomtänkt och oftast ironiskt. När vi snackade musik hade hon inga problem att hänga med, hon är musikintresserad hon med. - Jag är tondöv, det är bara att inse. Hela min mammas släkt är esteter på ett eller annat sätt, men av min pappa har jag endast ärvt tondövhet. Så jag har blivit poet istället, jag lyssnar mer på texter än på musiken.

Jag förstod vad hon menade, för jag gillade också poesi. Men jag förstod samtidigt hur svårt det måste vara, att älska musiken men inte kunna spela den själv. Alla människor måste ha ett sätt att uttrycka sig. Jag skriver låtar, Emma skriver dikter, många människor målar eller pratar. En stor mängd människor slåss och skriker… För lite mer än tre veckor sedan kom Emma över till mig och frågade mig om jag ville följa med ut på en cykeltur. Jag hatar att cykla men jag hann aldrig protestera förrän hon fortsatte - Min motion suger också, jag är skitdålig på att cykla. Men man blir jämnare solbränd om man rör sig, och det är nyttigt. Med de orden hade hon slagit ner allt mitt försvar så jag fick följa med vare sig jag ville eller ej. Vi cyklade rätt långsamt och pratade. Inte för att Emma är särskilt vältränad men jag har inte tränat på över två år. Jag bröt lårbenet och 3 revben för ett år sedan när jag snubblade ner för trappan. Alla kallade mig klant efter det men de gillade att köra runt mig i rullstolen. Det var aldrig någon som förstod hur det hela hade gått till, alla trodde att jag hade snubblat. I själv verket hade jag sprungit upp och ner för trapporna ca 10 ggr för att förbränna kalorier. Tillslut svimmade jag, högst upp i trappan och ramlade. När Jonas berättade det för Emma för några veckor sen var det annorlunda. Högt sa hon bara, ”aj, det måste ha gjort ont”, men hon gav mig en blick som sa ”du snubblade inte, du svimma”. Men åter till cykelturen, efter olyckan i trappan hade jag gett upp all träning och på så vis förlorade jag ytterligare några kilon när alla muskler bröts ner. Jag hade nu så dålig kondition att jag hela tiden hamnade långt bakom Emma. Hon saktade in mer och mer hela tiden. Till slut fann vi ett tempo som till och med jag klarade av, hon måste ha tyckt att det gick i snigelfart. Jag cyklade tätt bakom henne hela sista biten men det var inte förrän vi var nästan framme som jag fick en förklaring till alla de frågor som hon aldrig svarat på innan. Med ens förstod jag hur hon kunde veta så mycket om svarta änglar och depression. Hon hade bara linne och shorts på sig och när hon reste sig upp för att klara av en uppförsbacke så syntes det tydligt. Längs med den där stora blåa blodådern på underarmen kunde jag uppfatta ett långt svagt rött streck. När jag tittade närmare såg jag ett till och det var likadant på andra armen. Jag bara stannade. - Vad har du på armen? Hon bara tittade på mig och cyklade vidare. Det tog några dagar innan jag fick någon förklaring. Men det var inte riktigt som jag trott, hon var ingen ”riktigt” självskärare eller anorektiker. Hon hade varit deprimerad under en längre tid och sökt olika utvägar men hennes egen hjärna hade hela tiden sagt ifrån när hon började gå för långt. - Jag har mött den där svarta ängeln många gånger men hon har aldrig lyckats ta kontroll över mig. Ganska patetiskt, där stod jag gråtande och insåg att jag var för klok för att ens få anorexi Hon tänkte nog aldrig på hur dumt det hon sa egentligen var, men jag tog aldrig illa upp heller, trots att hon indirekt kallade mig dum i huvudet, eller i alla fall mindre klok än henne. Jag vet inte riktigt hur det ena ledde till det andra men efter ytterligare 4

dagar hade hon lyckats övertala mig om att ”komma ut”. Hon tyckte att jag var orättvis mot alla mina vänner som inte ens gav dem en chans att förstå. Jag behövde inte tala om för henne att hon gjorde exakt detsamma mot sina egna gamla vänner för jag hade vid det här laget redan räknat ut att hon inte hade några. Hon hatade alla som bodde där hon bodde förut, så hon var mest lättad över att få flytta hit. Jag hade många gånger tidigare spelat en låt vid namn Ana’s Song tillsammans med Mine. Det är inte något som jag har skrivit själv, det är en Silverchairlåt. Jag är ett stort fan av Silverchair, dels så gör de magisk musik och dels så är det en annan sak som jag inte tror att så många vet. Silverchairs sångare Daniel Johns har under en längre period kämpat mot anorexi och många av deras låtar handlar om just det. Det finns låtar om vilken effekt antidepressiva medel har på människor och det finns låtar om självmordsförsök. Men framförallt finns det Ana’s Song, som de flesta människor har missuppfattat totalt. Hör man den på radio (den var populär för några år sedan) så hör man Daniel sjunga om sin kärlek till en kvinna som han inte kan få av någon mysko anledning. Hela texten är förresten mysko, kvinnan heter Ana. Jag vet vem Ana är, det är den där svarta ängeln som Emma pratat om, den onda rösten i mitt huvud. Hela Ana’s Song handlar om Daniels kärlek till sin anorexi, om hur han är beroende av sin sjukdom. ”and you're my obsession, I love you to the bones”, det är troligtvis den bästa låt jag någonsin hört och när jag för första gången förstod innebörden i orden jag hörde Daniel sjunga, då grät jag en hel natt. De övriga gruppmedlemmarna visste mycket väl att jag älskade denna låten, men i deras ögon var Ana just vad det lät som, en kvinna som Daniel hade gått och förälskat sig i. Så när jag ville spela Ana’s Song så var de med på det, för det är en bra låt och den är förhållandevis lätt att spela. Så var det då det här som jag lovade Emma, att jag skulle komma ut. Det var bara två veckor sen och för en vecka sedan började skolan igen efter sommaren. Varje skolår inleds med en temavecka som brukar handla om det mesta, poängen är att de nya ettorna ska lära känna varandra och känna sig trygga på skolan. Sista dagen på temaveckan är det disko i matsalen och några band spelar. Vi hade blivit tillfrågade och hade lovat att ställa upp. Vi skulle spela tre låtar, två av våra egna och sen Ana’s Song. Hela temaveckan var väldigt lyckad, det kändes skönt att ha en veckas lugn innan skolan drog igång på allvar. Sista dagen, två timmar innan våran spelning bestämde jag mig. När vi hade spelat våra två egna låtar tog jag fram en stol. Det är en sådan stämning i Ana’s Song, den går nästan att sjunga lika bra accapella så vi hade sänkt ner instrumenten så nästan bara min röst hördes. Men istället för att börja sjunga med en gång körde jag ett sånt där litet mellansnack, som alla stora artister gör. Jag hade valt mina ord noga, utan att förvarna de övriga bandmedlemmarna. - Låten som vi nu tänker spela heter Ana’s Song och är skriven av Daniel Johns i Silverchair. Jag tror att några kommer känna igen den, men jag vill att ni alla ska veta att detta inte handlar om någon flickvän till Daniel utan om hans kärlek till sin anorexi. Jag sa så, men jag kunde lika gärna ha sagt min anorexi, för i samma stund som vi började spela så var det inte längre Daniels låt, den var min och det var mina känslor jag sjöng om. Under hela låten kom det inte ett enda ljud från publiken och halvvägs genom låten upptäckte jag att jag var den enda som spelade gitarr, Krille spelade fortfarande på sin bas och Jonas slog sakta på trummorna men deras ögon var någon

helt annanstans. Natalie spelade inte alls längre, hon hade lagt ifrån sig gitarren och stod bara och såg gråtfärdig ut. När det var en refräng kvar innan låten var slut tystnade jag och gick min väg utan ett ord. Jag klarade inte av det helt enkelt, det var så uppenbart att alla plötsligt hade insett vad det hela handlade om. Jag gick raka vägen hem och där låg jag hemma och grät på min säng i en kvart innan Emma kom hem och gjorde mig sällskap. Jag vet inte hur hon tog sig in i huset, jag glömde kanske låsa. Där låg hon och kramade mig i över två timmar medan jag grät. Egentligen hade jag inget att gråta över då. För just då var allt bättre än det varit på länge, jag hade äntligen vågat tala om för alla hur jag mådde. Jag visste att alla skulle förstå mig och hjälpa mig. Jag grät nog mest av lättnad, jag hade hållit tillbaka tårarna så länge. Det värsta kom sen, på måndag morgon när jag återvände till skolan. Att Natalie gav mig en jättelång kram och sa att hon ville prata med mig direkt efter skolan hjälpte inte. Jag fick många kramar den dagen och en del små tysta förlåt från människor som kände sig skyldiga eftersom de inte reagerat tidigare. Men jag fick ännu fler blickar, frågande blickar, ja rent av nedlåtande blickar. Vissa blickar sa till mig att jag var ett enda stort misslyckande andra undrade hur sjutton jag kunde ha anorexi, det var ju en sjukdom som bara drabbade tjejer. Problemet var att kramarna tog slut och de små förlåten tystande, men blickarna försvann aldrig. Idag, en vecka senare, är jag helt övertygad om att det inte var värt det. Visst är det helt underbart att veta att Natta och alla andra vänner äntligen vet vad det är som är fel, problemet är att de inte förstår. För de har läst om anorexi i Fridatidningar och läkarböcker, de har aldrig hört talas om svarta änglar. Förut blev jag inte lämnad i fred särskilt ofta i skolan, det var alltid folk runt mig för jag var sån så att jag pratade med nästan alla, trots att jag inte kände dem mer än till namnet. Nu fick jag bara blickar, nedlåtande blickar eller blickar som sa att folk tyckte synd om mig. Jag vet inte vilka som var värst, det är inte synd om mig. Jag vill inte att de ska tycka synd om mig, jag vill att de ska förstå mig… Jag kan inte gå fram till någon och prata längre, bara till mina närmsta vänner. Men där har vi en annan dålig sak som hänt, till och med de håller sig undan. De gör det endast för at vara snälla, de tror att jag behöver lugn och ro, men egentligen är det tvärt om. Jag behöver ju all uppmärksamhet jag kan få, jag orkar inte tänka, alla saker som hindrar mig från att tänka på mat är bra saker. Tystand är en dålig sak, Emma är en bra sak. Emma pratar med mig så fort vi träffas, när jag är med henne kan jag fortfarande vara glad. Jag är rädd, jag går runt naken i skolan varje dag. Det känns så, nu när stenmuren som jag alltid haft runt mig har blivit genomskinlig. Jag är sårbar och rädd, för nu kan jag inte längre äta i fred. Vad det än är för mat i skolan så är det säkert tio personer runt mig som ser till att jag äter upp min feta mat. När vi lämnar matsalen är det bara en person som följer mig till toaletten och hör mig spy upp det. Emma, min älskade Emma. Hon sa något till mig igår som betydde mycket mer än alla förlåt och alla kramar som jag någonsin fått av andra människor. - Jag hade avslöjat dig om du inte gjort det själv, bara så du vet. Jag tänkte inte se på medan du sakta dog och jag tänker inte se på medan du dör nu. Jag vill att du ska veta att det är lång jävla väg du har framför dig. Men i slutet av vägen finns det ett ljus som liknar det du ser när du dör. Det är livet. - Hur vet du det? - Jag har sett det. Jag har aldrig varit där, jag vet ändå. Det måste vara så, för

annars orkar inte jag... När hon sa de där sista orden såg jag också ljuset, för det fanns i hennes ögon. Vi struntade i eftermiddagens alla lektioner, gick hem och satt oss och spelade TP. Jag minns inte varför vi valde just det spelet men jag vann. Jag vet att det inte behöver betyda att jag är klokare än henne men det betyder att jag nästan är det. Så jag antar att jag också kan lära mig att förvisa en svart ängel…

En pojke med anorexi del 2 Det är mörkt ute. Lika mörkt som det alltid är på hösten. Det är mörkt inne i mig också… Det är nu snart tre månader sen jag satt vid den där jävla mikrofonen i skolan och sjöng Ana’s Song. Jag erkände den dagen för hela min skola att jag är ett anorexiabarn och det har inte gått en enda dag som jag inte ångrat mig… Har du någonsin haft en kändis som gått på din skola? Har du märkt hur alla människor pratar om den personen och känner den personen och har åsikter om den personen. Så är det i flera veckor efter det att personen blivit känd. Sen tröttnar folk och börjar istället kalla henne eller honom för ”ett uttjatat ämne”. För kändisar vill bara ha uppmärksamhet och de tror att de e nåt och egentligen är de bara losers. Men jag bad aldrig om att bli känd för egentligen är jag så mycket sämre än alla andra. Jag ville bara att någon skulle förstå, om så bara en enda liten person. Jag bad aldrig om uppmärksamheten och blickarna… Så fick jag en chock. Någonstans i mitt undermedvetna visste jag sanningen men jag trodde inte att det skulle komma så fort. Mörkret, regnet och allt det gråa som hör till. Kylan, den som tränger in i själen och sen vägrar ge sig av. Jag tror att mina lärare också fick en chock när de upptäckte hur fort det blev höst. Efter bara några veckor fanns det nog inte ett enda ämne som vi inte låg efter i… Så medan halva skolan ägnade sig åt att komma fram till att jag var en bluff (jag åt jättemånga köttbullar i bamba) så sjönk jag. Sakta men säkert gick jag in i min vinterdvala, där jag bara finns. Jag går upp på morgonen, går till skolan, gör mina läxor och sen sover jag. Jag lever bara när jag spelar, annars kunde jag lika gärna ha varit död. Jag vaknar igenom när vitsipporna börjar vissna och ersättas av tussilago och hundkex. Jag märkte rätt tidigt att Emma inte gjorde så. Antingen var hon levande eller död, aldrig något mitt emellan. Vissa dagar var det hon som sa till mig att jag fan skulle rycka upp mig, andra dagar satt hon där bara med ett uttryck som sa mig att hon vilken sekund som helst kunde brista i gråt. De dagar då hon satt med ett leende på läpparna undrade jag alltid varför hon log. Jag fick snart min förklaring. - För att provocera så klart Jag fattade vad hon menade, det finns inget mer provocerande än en söt liten flicka om sitter och ler när man själv har en dålig dag. Jag antar att hon försökte få fram en poäng… Mina dagar förblev likgiltiga och lärarna förblev överaktiva. Så kom stressen smygande, sakta men säkert. Andra året på gymnasiet är inte roligt, även om man går på det estetiska programmet. Det var inte längre några läxor, utan det var prov, deadlines och små

inlämningsuppgifter. Det var inte så att vi någonsin var fria, för att klara av en vecka måste man plugga i förebyggande syfte under helgen. Jag tror inte det var en enda elev som inte kände av pressen och jag tror att de flesta som brydde sig det minsta om skolan mådde rätt dåligt. Jag diskuterade det med Natalie och även om hon var tyken så kan man aldrig beskylla henne för att vara pessimist. - Se det positivt. Ju mer man har att göra i skolan, desto mindre tid har du över till onödiga saker. Du blir helt enkelt en effektiv människa som pensionärerna inte kan klaga på, för du gör faktiskt något med dit liv. Dessutom har du aldrig tillräckligt med tid över för att hinna tanka igenom din situation och komma fram till sanningen. - Ha, va är den sanningen då? - Att du har förvandlats till en robot och din hjärna har blivit till en dator som programmeras av lärarna… Jag glömmer aldrig den där diskussionen för även om den inte var helt sann så var den fruktansvärt rolig. Natalie förstod nog inte att jag visst hade massor med tid över att tänka, hela nätterna till exempel. För när det gäller att bli påverkad av stressen så hade jag det ärligt talat värst. Det är inte så många som förstår vad jag menar när jag pratar om Realitydrömmar. Men egentligen är det ganska enkelt om man kan engelska. Det är inte mardrömmar, det är mycket värre än så. Att först varken kunna och vilja somna är jobbigt i sig. Men att sen vakna första gången 4.10, fullständigt övertygad om att man försovit sig är ett helvete. Och att ägna resten av natten åt att missa bussar, missa deadlines, förlora vänner, förlora livet... Mardrömmar har den fördelen att när man väl varit vaken en stund så bleknar den bort och man förstår inte hur man kunde vara rädd för det var så overkligt och dumt. Realitydrömmar bortförklaras aldrig, jag låg vaken en hel timme en natt i väntan på att väckarklockan skulle ringa så jag fick gå upp. Jag hade tidigare under natten gått upp 3 gånger, klätt på mig, ätit frukost och sprungit till bussen; bara för att vakna och upptäcka att jag fortfarande låg kvar i sängen. Emma och Jonas hanterade inte heller stressen särskilt bra. Jonas skolkade titt som tätt bara för att kunna sitta hemma hela dagen och plugga ikapp, vilket skapade en ond cirkel då han missade så mycket. Emma blev sjuk, rent fysiskt. Förkylningarna avlöste varandra och hon fick spänningshuvudvärk och feber. Vi var båda alltför otränade för att kunna hantera situationen och immunförsvaret minskar i takt med fettvävnaderna. Vi skaffade oss varsitt terminskort på det lokala gymmet, motion är ju trots allt den bästa medicinen mot alla sjukdomar som finns. Utom ätstörningar då… Under denna period gjorde jag inte så mycket mer än pluggade, tränade och sov. Det fanns inte precis någon tid för att sätta sig ner och leka fram låtar, kom det musik ur mig så gjorde det de, annars fick det vara. Men repa slutade vi aldrig göra, det var den enda ljuspunkten som fanns i våra liv just då. En sak som jag nog borde förklara är det här med Natalies vilja och andra viljor. I de flesta sammanhang finns det bara en vilja, för om Natta vill något så blir det så. Det är helt enkelt inte värt besväret att käfta emot. Alla vet det, inklusive våran musiklärare, så nu repar vi i skolans musiksal två håltimmar i veckan. Det finns människor som lever för musiken och sen finns de människor som bara lever med den. Den 26 september upptäckte vi att Krille tillhörde den senare typen av människor, då han helt enkelt inte dök upp när vi skulle repa. När vi slutligen hittade honom så var det bara för

att höra honom säga det som ingen ville höra. - Förlåt. Men jag klarar inte av allting längre och jag måste prioritera mina studier före Mine. Ni får klara er utan mig Han slutade helt enkelt, utan att ha gett oss minsta förvarning. Jag hoppas verkligen att det var hans vilja och inte hans föräldrars, för om det inte var hans beslut så måste det ha varit den värsta dagen i hans liv… September tog slut så fort, plötsligt var det oktober och minusgrader på väg. Skolan förblev en plats för stress och musik, min säng förblev en plats för realitydrömmar och gymmet blev en plats för Ana att växa sig stark inför vintern. För det var så hon gjorde, hon visste att hon aldrig kunde vinna över mig helt så länge solen värmer jorden och preparerade oss frusna själar med vitaminer och energi. Så hon låg där i bakhuvudet och väntade på vintern och på mörkret… Där, i den svettiga träningslokalen växte hon sig starkare. För visst motionerar vi alla egentligen för att det är hälsosamt, men jag kan inte förneka att det var tanken på ännu en förbränd kalori som fick mig att gå dit. Det var ingen som förstod varför jag aldrig blev frisk, nu när jag väl hade nått mitt mål att visa världen hur jag mådde. Problemet var ju att jag fortfarande mådde lika dåligt som förut. Om jag skulle få för mig att sluta träna och börja äta godis, ja då skulle ju alla förstå att jag äntligen gått o blivit lycklig… Så jag tränade och pluggade och sov och fanns det någon tid över så åt jag mat. Jag bantade inte, jag tänkte bara på vad jag åt. Regelbundna måltider med mycket grönsaker, lagom mycket potatis eller pasta och för lite kött. Jag blev sjukare för varje vecka som gick men jag tror att Emma blev sjukare varje dag. Stressen gjorde att hon tappade matlusten och sen tog det inte många veckor innan hon hade tappat kontrollen totalt. Hon åt mindre och tränade mer än mig, men det var det inte så många som märkte. Hon slutade sova själv också, det var något som ingen annan förstod sig på. Alla verkar se det som en total omöjlighet att två vänner av olika kön faktiskt kan sova tillsammans utan att knulla, ja utan att ens tända på varandra. Men den vackra poeten Emma skrev en gång: ”Jag är drottning av ensamheten Så du blir nog aldrig min kung” Och så skall det för alltid förbli. Vi sov ihop för det är mycket lättare att somna när man inte sover ensam. När man vaknar nära någon man älskar, om än bara som en vän, så känns allting mycket lättare. Jag ligger hellre vaken en hel natt och kramar Emma till sömns än ligger vaken och stirrar upp i ett tomt tak. *** Så kom då det vi alla hade väntat på; en ledig helg. Inte för att jag var så ledig, det är mycket man vill hinna när man inte har haft någon tid på länge. På fredagskvällen blev det fest, en mycket misslyckad sådan om man ser det ur Emmas synvinkel. Jag hade rätt så trevligt faktiskt, det var en massa folk där som jag inte kände sedan tidigare. Det betydde att de inte hade några fördomar om mig och att jag därför kunde prata med dem på exakt samma sätt som jag alltid hade kunnat prata med alla andra förut… Emma satt med oss i sofforna en bra stund men hon satt mest tyst. Hon drack inte en droppe,

jag hade tagit ett halvt glas vin och alla som någonsin druckit vet hur lättpåverkad man kan vara när man inte ätit på länge. Alla andra drack också, om man bortser från Natta. Hon är kristen, något som de flesta har väldigt svårt att förstå. Hon är inte precis den präktiga godhjärtade typen, folk brukar snarare beskriva henne som en tyken bitch. I hennes uppfostran ingår dock att alkohol och pojkar är två livsfarliga ting. Inte för att hon verkar tro så mycket på det där, hon hanterar oss med lika stor respekt som jag hanterar mina strumpor… Efter en stund tröttnade Emma helt enkelt på oss fyllon och gick och satte sig för sig själv. Först brydde jag mig inte, för vi kan alla bli trötta på andra människor ibland. Men efter en timme lyckades Natalie få in en fras i mitt dimmiga huvud. - Emma sitter helt ensam i en fåtölj i rummet bredvid. Hon reagerar knappt på tilltal… Det var inte så att jag blev förvånad, det var bara det att något i mitt undermedvetna sa till mig att jag verkligen borde gå in till henne o se hur det stod still. Jag måste erkänna att jag mer eller mindre kröp dit, men jag fann henne exakt så som Natalie beskrivit henne. Hon satt ihopkrupen helt själv i en fåtölj, med spända käkar och en tom blick. Det syntes tydligt att hon hade gråtit. - Vad gör du här inne. Varför kommer du inte ut till oss? - Jag tuggar luft… - Va? Du, jag har i för sig druckit lite men jag vet faktiskt att luft inte går att äta. - Jag har också märkt det. Men det är en väldigt bra terapi att sitta och lyssna på ljudet av tänderna som rör vid varandra. Man slutar tänka på annat då… - Men varför sitter du inte med ute och pratar? - Jag känner ju fan inte människorna. Jag känner mig bara dum när jag sitter där tyst utan att komma på något att säga. Jag börjar ju bara grina då… Jag tittade på henne men hon vände bara bort huvudet och tillslut insåg jag att jag inte längre var välkommen i hennes hörn så jag vinglade tillbaka till de andra. När Natta gav mig en frågande blick så skakade jag bara på huvudet. Kvällen slutade med att Emmas mamma hämtade oss båda, vilket var tur, jag ville inte att mina föräldrar skulle se mig som jag var då. Jag sov helt själv den natten men trots det drömde jag inte alls. Jag var väl helt enkelt för full… Lördagen gick faktiskt lite bättre. Jag satt hemma och var allmänt bakis på förmiddagen, på eftermiddagen träffade jag Emma, men eftersom hon betedde sig som om precis ingenting hade hänt så gjorde jag detsamma. Jag orkade helt enkelt inte med att dra upp fler problem än de vi redan hade. Vi hade spelning på kvällen, den första sedan Krilles avhopp. Vi klarade oss förhållandevis bra utan honom, vi hade trots allt bara tre instrument. Innan hade jag alltid kunnat satsa allting på att sjunga och bara spelat gitarr när Natalie behövde förstärkning. Nu hade hon fått överta basen, vilket hon klarade galant, och jag stod där ensam med min gitarr. Vi hade faktiskt letat efter en ersättare men vi hittade ingen som passade. Vissa människor är helt enkelt oersättliga… Det var lördagskväll och det var ungdomsgård och det var liveband. Alkoholfritt visserligen, som alltid på ungdomsgårdar där det är vuxna som bestämmer, men festligt ändå. Vi spelade några av våra egna låtar och det märktes att publiken gillade vad de hörde, även om vissa verkade vänta på att vi skulle ge dem ett nytt samtalsämne, en ny Ana’s song. Den enda låt vi spelade som inte var våran egen var, som alla hade gissat, en Silverchair låt. Freak heter den

och även om den aldrig kan jämföras med Ana’s song så beskriver den mig ganska väl. ”Body and soul, I’m a freak, if only I could be as cool as you.” Det här var ingen lugn balad, det var drag och jag älskade det. Jag hade det tufft när jag försökte mig på att satsa allt på sången samtidigt som jag försökte satsa allt på gitarren, men känslan av att stå på scen slår ändå allt. Adrenalinkicken som det ger är den enda drog jag någonsin kommer att behöva. Söndagen kom och det kändes äntligen som om jag kanske skulle överleva den här vintern också. Detta trots att vi hade bestämt oss för att plugga hela dagen. Natta var där, Jonas var där, Krille var där och Andrea var där. Andrea är kompis med Natalie och jag misstänker att hon snart är flickvän till Jonas också, åtminstone om hon själv får bestämma. Jonas verkar alltför oförstående, han gillar mer att slå på saker än att pussa på dem. Det är antagligen därför han är trummis… Emma skulle också ha varit där, för vi hade sent på lördagskväll upptäckt att vi hade en engelsk uppsatts som skulle in, vilket vi tidigare hade glömt helt (eller förträngt), så helgen var faktiskt inte så ledig som vi trott. Jag blev därför rätt så förvånad när Emma inte dök upp, hon hade nämligen sagt att hon skulle komma. Hon skulle bara gå och träna, sen skulle hon komma över och hjälpa oss. När det gäller engelska och när det gäller att skriva så har Emma det väldigt lätt, hon skriver väldigt bra. Till skillnad från oss andra som inte kan skriva någonting som inte rimmar och funkar som låttext… - Jag fattar inte att hon heller tränar än pluggar. Hon tränar ju för att orka med skolan, men nu tränar hon ju så mycket att hon inte gör det. - Hon har nog sina anledningar - Men hon var ju stenförkyld igår. Det är inte bra att träna när man är förkyld, man kan ju bli sjuk - Jo, det är just det man kan Jag tror ingen förstod vad jag menade, men det var nog lika bra. Emma tränade inte för att orka, Emma tränade för att bli sjuk, precis som jag. Men alla pluggade vidare som om jag inget sagt… Allting har en logisk förklaring sägs det och jag antar att det är sant. För Emma hade en väldigt fin orsak till att inte närvara. Just då låg hon nämligen i en gul ambulans på väg in till sjukhuset. Hon var tillräckligt vaken för att kunna uppge sitt namn och hemnummer men hon hade fruktansvärt ont. Den snälla sjuksystern som satt i ambulansen ringde Emmas mamma med en gång och förklarade vad som hänt. - Vi har er dotter Emma i ambulansen här och det borde nog bra om ni kom in till sjukhuset. Det är ingen fara med henne, hon har antagligen bara svimmat under ett träningspass, men hon verkar ha skadat armen. Vi tänker ta in henne och undersöka armen och om hon eventuellt fått några andra skador vid fallet. Emmas mamma känner mig, hon vet hur mycket Emma betyder för mig. Så hon sprang inte raka vägen till bilen och körde iväg med olaglig hastighet. Hon gick över till grannhuset och ringde på, sen tog det mig inte ens en minut innan jag var klar att åka. Pappa var hemma så jag behövde inte köra iväg mina studerande vänner utan de kunde lugnt skriva färdigt sina engelska uppsatser. Emmas mamma var inte särskilt orolig i bilen men hon det var för att hon bara trodde att hon hade förstått vad som hänt. Emma hade helt enkelt överansträngt sig, svimmat och brutit

armen i fallet. Det är ju inte precis något allvarligt, det kunde ha varit värre. Jag visste att det var värre, så jag var inte lugn. Emma hade tränat i flera timmar, hon hade fortsatt träna tills hennes kropp helt enkelt inte klarade mer och hon föll ihop. Jag visste också vilket scenario som skulle utspela sig senare, vad detta skulle innebära. Emma hade inga röda små sträck över armen som liknande rivmärken från en katt. Emma hade sår som rivits upp gång på gång tills de bildat fula ärr som i princip aldrig läkte. Emmas mamma skulle vid första anblick inte se något annat än ett sönderkliat sår, men läkarna skulle inte se annat än en självskärare. De skulle utreda saken och informera Emmas mor, ty Emma är inte myndig. Och medan den stackars modern fick sin dom så skulle hennes dotter ligga där med gipsad arm, nerdrogad av alla smärtstillande. Jag skulle få ta hand om alla frågor som denna stackars moder skulle ha och jag visste helt enkelt inte hur jag skulle hantera dem. Så jag såg bara en utväg… När vi kom till sjukhuset höll läkarna fortfarande på att undersöka Emma men jag bad en syster att jag skulle få tala med läkaren i enrum så fort de var klara. De trodde väl att jag ville vara snäll mot mamman. Att jag själv ville tala om för henne hur det låg till, så läkarna slapp. Men när jag så fick träffa läkarna sa jag istället som det var - Vad tänker ni säga till hennes mamma? - Det är inte riktigt klart än eftersom Emma fortfarande är förvirrad och vi inte kunnat prata med henne. Men vi måste självklart informera mamman om de sår som hennes dotter har på armen. - Då kan jag väl få tala i Emmas ställe. Om ni berättar för hennes mamma nu så är det det värsta ni kan göra för henne, hon skulle inte orka leva om hon visste att hennes mamma mådde dåligt för hennes skull - Men vi kan ju inte strunta i det. Du måste förstå att Emma behöver vård - Hon kommer inte att ta emot vård förrän hon själv anser sig vara i behov av det. - Jag vet inte riktigt hur jag skall göra då. Jag antar att jag kan säga till mamman att hennes dotter hade sår på armen men att dessa inte hade någonting med armbrottet att göra. Men i så fall måste jag få följa upp fallet och se att Emma verkligen söker vård… Jag kom inte så mycket längre. Jag vet inte om den här läkaren bröt mot några regler, gjorde mig en enorm tjänst eller bara inte orkade diskutera. Det blev i alla fall som han sagt och Emma vaknade och kom hem och började skolan som om ingenting hade hänt. Armen hade hon fått gipsa men annars verkade hon må prima. Hon var väldigt tacksam över vad jag hade gjort, även om hon tyckte att jag tjatade när jag bad henne söka vård. Jag fattade att den där läkaren antagligen redan glömt Emma o definitivt inte hade någon tid över att följa upp hennes fall. Men jag visste också att hon behövde vård och jag tänkte inte ge upp i första taget. Varje dag tjatade jag på henne att äta och jag ha verkligen satt press på henne för hon visste att om hon inte åt så skulle jag skvallra för hennes mamma. Hon hatade mig för det men det spelade ingen roll, för det finns saker som är viktigare än vänskap. Natalie, som hade räknat ut hur det låg till tyckte att jag var alldeles för hård mot henne - Se på dig själv, du kan ju inte vänta dig att hon skall äta sig frisk när du själv lever på grönsaker - Det handlar inte om mig längre, det handlar om livet. Fattar du inte det? - Det fattar jag väl, jag säger bara att du kanske inte ska pressa henne, hon kanske gör något dumt då. Hon går trots allt på starka, smärtstillande tabletter. De orden högg som en kniv i mitt bröst för sanningen var att vad Natalie just hade satt ord på

var min största skräck. Jag var fruktansvärt medveten om att Emma gick på tabletter som var dödliga i en för hög dos. Men jag litade på henne, jag visste att hon aldrig skulle göra något dumt. Hon hade en gång varit för klok för att få anorexi och trots att hon nu var sjuk så var hon fortfarande för klok för att låta anorexin vinna. Hon skulle kämpa till sista andetaget… Det var en till sak i det Natalie sa som jag inte gillade. Det här att jag pressade henne, att jag tog det för snabbt. Sanningen var att jag inte hade något val, för jag visste hur ont om tid jag hade. November närmade sig och jag levde precis på gränsen till att falla själv. Den dagen jag föll så skulle jag inte längre vara till någon hjälp längre. Den dagen skulle det bara finnas en kvar som kunde hjälpa oss och det är gud. Jag hoppas att Natalie bad för oss båda, för jag klarar inte av att tro. Emma skulle inte ens tro på gud om han ställde sig framför henne, hon skulle antagligen slå till honom och fråga varför. Jag är rädd att jag skulle göra detsamma... Det var idag jag föll, imorse. Jag orkar inte mer helt enkelt, jag har fullt upp med att kämpa för mitt eget liv, jag kan inte ansvara för emmas också. Jag vet inte om hon klara av det, men jag är inte längre kapabel att hjälpa henne. Jag har en svart ängel och Emma har en och vad vi än gör så kan de aldrig ta kål på varandra. För änglar dödar inte änglar. Inte ens om de är svarta… Jag skulle vilja avsluta den här novellen med en av Emmas dikter ”Om hela livet är som idag Så vill jag inte leva mer Men det är inte mitt beslut Redan levande död Om alla nätter är som inatt Så kommer jag knarka ihjäl mig Koffein eller sömntabletter Inget är bestämt Om all kärlek är som våran Vill jag aldrig älska mer Kärleken har somnat Kvar finns vi forever and ever and ever and ever...”

En pojke med anorexi del 3 ”Snön ligger tungt på taken, endast tomten är vaken…” Fuck it säger jag bara. Jag hatar snö, jag hatar jul, jag hatar vintern. Det är så fruktansvärt kallt och blött och mörkt och sönderstressat. Vi har ändå glömt Jesus för länge sen, varför har vi kvar alla denna julklappsångest till minne av han födelse? Hur många går egentligen till kyrkan på jul nu för tiden? Jag har inte varit där sen jag konfirmerades, och ja, då gjorde jag det bara för presenterna. För mig och Emma finns det bara en gud och hon är ond. Ana kallar de henne, Ana som i Angel of Anorexia. Det är bara Natta som tror att det sitter en gubbe uppe bland molnen och bestämmer vilka som skall få leva lyckligt och komma till himlen. Eller nåt i den stilen… Hur var det jag sa nu igen? ”Den dagen då jag faller, då finns det bara en kvar som kan hjälpa

oss och det är gud.” Ibland går tiden fort, ibland går den långsamt. Första månaderna av terminen gick i ett fruktansvärt tempo, de två senaste månaderna har varit lika långa som år. Men på något sätt har vi alla överlevt, mer eller mindre… Den där Emma, hon har något i sig som jag aldrig någonsin kommer förstå. När allt verkligen ser som mörkast ut och alla verkar ge upp, då får hon kraft någonstans ifrån. Det verkade åtminstone så för två månader sen, Emma var sjuk, riktigt sjuk och då plötsligt föll jag med. Allt verkade hopplöst, det såg verklig ut att bli vår sista vinter som fria människor (vi har väl alla hört talas om tvångsvård av psykfall). Men så vände det, det gick på bara några dagar. Emma såg piggare ut för var dag, hon åt sallad i bamba varje dag. Jag skall inte säga att hon helt plötsligt bara blev frisk igen, för så lätt är det inte, men hon blev bättre. Alla andra tog nog ut segern i förskott, de trodde att hon blev frisk. Jag visste bättre, jag visste att hennes nya starka parfym inte var till för att locka till sig killar. Ralph Lauren luktar bara så mycket bättre än spyor. Jag kände det på lukten, jag såg det på knogarna, men hon åt åtminstone sallad. Så Emma vaknade upp, men jag, jag bara föll. Jag minns inte ens varför, det var några veckor där i slutet av oktober och början av november som jag bara minns som i ett dimmigt mörker. Antagligen var de inte så mycket mer, regniga kalla höstdagar då allt handlar om att gå upp, gå till skolan, åka hem, plugga och sova. Jag började sova mer och mer, vaknar man klockan fyra varje morgon så måste man gå och lägga sig i tid. Jag spenderade all tid mellan 21.00 och 6.20 i sängen, på helgerna blev det senare läggtider men fler timmar istället. Till en början var Emma där, hon med. Hon låg där under sitt täcke, jag under mitt och vi stirrade på varandra. Jag minns inte hur många kvällar vi låg där och tittade på varandra, ibland genom tårfyllda ögon, ibland bara helt tomt. För var dag som gick så kom vi bara varandra närmare, jag kunde läsa på henne sätt att gå upp på morgonen ifall det skulle bli en bra eller dålig dag. Jag kunde läsa hennes tankar, jag visste när hon var på väg att falla. Hennes fall blev oftast även mina fall, grät hon så grät jag. Det blev allt mindre tid över till att umgås med vänner, det enda jag orkade göra med Natta och Jonas var att spela. Emma var också med när vi repade, hon satt och beundrade oss i all tystnad… En dag minns jag alldeles särskilt, den 27 oktober var det om jag inte minns fel. Det var inget speciellt med den dagen egentligen, den var bara lite extremare än alla andra. Det var höstllov, jag var ensam hemma hela dagen och kvällen. Emma var hos sin pappa, som bor ungefär tre mil härifrån. Jag hatar att vara ensam, jag blir så rastlös och jag vet att det brukar sluta i ett helvete. När jag spelat alla tidsfördrivsspel som finns på datorn, spelat alla låtar jag kan på gitarren och läst igenom tv-tablån tio gånger i hopp om en bra film så finns det inget kvar att göra. Tankarna bara kommer, alla tankar och när jag inte har något annat att göra än att tänka på dem så blir de mörkare för var timme som går. Just den här dagen hade jag dessutom så fruktansvärt ont i huvudet så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tog en Panodil, två Panodil och tre Panodil. Men det hjälpte inte, så jag la mig på sängen, kröp ihop och väntade på att välden skulle ta slut. Jag låg där i fosterställning och grät i flera timmar, orkade inte röra mig, orkade inte ens gå till telefonen och ringa någon. Jag vet inte om jag somnade någon gång där, på det av tårar genomblöta överkastet, men jag tror faktiskt inte det. När jag väl gick upp var klockan över tio. Mamma och pappa skulle inte komma hem förrän dagen efter och jag antog att Emma inte heller skulle det. Hon hade i alla fall sagt att hon skulle försöka stanna över där, inte för att hon ville utan för att hennes pappa tyckte att de hade tappat kontakten. Problemet är att han numera har en ny kvinna vars barn inte riktigt går ihop med hans dotter. - Samuel tror att han är cool för han har en silverkedja runt halsen, Andra tror att hon är snygg för hon har Lee jeans och en tröja från Filippa K.

Jag minns mycket väl hur hon sa det, men trots att jag förstod att hon menade allvar och inte alls tyckte om det så kunde jag inte låta bli att skratta. Jag tvivlar på att det finns några människor som Emma skulle kunna acceptera som nya syskon, i så fall skulle det definitivt inte handla om en hiphoppare och en fjortis. Så den där kvällen slutade ungefär som den började. Jag skrev en låt, en äckligt deppig sådan, som jag aldrig någonsin kommer spela när någon annan än Emma hör. Dålig blev den också, men jag fick ur mig lite tankar åtminstone. Sen gick jag och la mig och stirrade i taket tills jag somnade av utmattning… Dagarna gick, allting bara fortsatte. Lärarna var på väg in i en ny uppvaknadefas, de insåg att snart är det jul och då sätts betygen. Vi måste ha fler prov, arbeten, debatter, deadlines… Men jag reagerade inte lika starkt den här gången, ingen gjorde det. Vi visste att vissa ämnen skulle gå åt helvete vilket som, och de ämnen man redan var godkänd i orkade man inte kämpa mer för. Jag slutade helt enkelt bry mig, vilket antagligen kommer att synas när jag får betygen om si sådär ett halvår. Men om ett halvår är det ändå sommar och då är jag ändå lycklig så det spelar ingen roll. Inget spelar någon roll längre… Det sägs att det finns gränser för allting, det finns gränser för hur dåligt man kan må, gränser för hur lite man kan äta, gränser för hur nära man kan komma andra människor. När man passerar de där gränserna dör man, om man inte heter Tobias. Jag fick en uppenbarelse i stället, eller nåt i den stilen. Jag vet inte hur jag skall förklara det, men jag och Emma kom till den där sist nämnda gränsen. Vi hade blivit så totalt beroende av varandra så det var farligt, ingen av oss orkade längre sova ensam, åka till skolan ensam, åka hem ensam, göra något ensam. Antingen var det vi två, eller så var det vi två, Natta och Jonas. Ibland var Krille med också, men han hade börja glida iväg, sorgligt nog. Jag antar att det är det som händer när man isolerar sig och det enda som man låter finnas kvar är bandet som han inte längre tillhör. Emma skrev en dikt om oss som jag har läst ungefär hundra gånger, jag kan den utantill och ändå får den mig fortfarande att börja gråta… Och jag andas ditt liv, vi är farliga i år Våra själar har börjat bli till en (döende) Faller du faller jag, faller jag faller du Faller vi dör vi, (men vi dör tillsammans) Och jag kan inte sluta tänka Att hade vi haft olika själar Så hade vi inte fallit så hårt (Två kroppar är tyngre än en) Du och jag för alltid, kärleken skiter vi i Jag älskar, älskar, ÄLSKAR, (att hata oss två) Två beroende själar, tills de blir beroende själ Eller tills döden för oss närmare varandra (Vi kommer att dela begravning) Jag vill inte dö, jag vill inte att Emma ska dö. Vi förtjänar så jävla mycket mer, hon förtjänar så jävla mycket bättre än mig. Så där gick jag runt och såg hur farliga vi var, vi la fällben för varandra hela tiden. Dessutom var det något annat som höll på att hända, eller som jag

åtminstone plötsligt förstod hade hänt. Den där Jonas, killen som aldrig någonsin brytt sig om något annat än trumpinnar och sina välvårdade dreads. Han började förändras, men jag var för blind för att förstå vad det var. - Kärlek. Han faller så in i helvete, men du är fel person för att förstå. Jag blev rätt irriterad på Natalie när hon sa så, Jonas är en av mina bästa vänner, varför skulle inte jag förstå? Men jag förstod det hela senare, när också jag sakta började inse vad som hände. För det var inte riktigt så enkelt som att Jonas höll på att falla för någon rockbrud i skolan. Det var Emma, tjejen med den otroliga personligheten. Jag hade varit så fruktansvärt blind, jag hade kommit henne så nära att jag inte förstått vad som hänt. Emma satt där i klassrummet med sitt leende, hon hade alltid ett charmigt svar om någon svarade. Jag såg igenom den där ytan men ingen annan verkade göra det. Dessutom var Emma vacker, när hon var som sjukast var hon som en sån där hjälplös liten vålnad som man bara måste ta i sin famn och aldrig släppa. Som prinsessorna i sagorna som behöver en prins för att bli lyckliga. Dessutom kände Jonas henne, hon hade lärt sig att vara sig själv när det bara var bandet som såg henne. När Emma är sig själv och får glömma bort verkligheten, då är hon underbar. Hon har aldrig långt till skratt, hon är snäll, trevlig och ibland är hon ungefär 7 år gammal. Hon har, precis som Jonas, ett barn kvar inom sig. De har inte helt lämnat sin barndom bakom sig och passerat gränsen till vuxenlivet. Jag har det, jag ser ingen mening i deras plötsliga nostalgitrippar, jag ser inget positivt i Emmas haka som sticker ut ibland när hon helt plötsligt kommit in i en ny trotsålder. Vissa människor slutar aldrig att förvåna… Emma såg dem aldrig, blickarna som hon fick från Jonas. I hennes huvud var hon nämligen inte värd ett skit, hon var bara tom och meningslös. Men den där dagen kom ändå, när jag insåg att vi kommit varandra för nära, att vi var för beroende. Den dagen kom, och den gjorde fruktansvärt ont, den förändrade allt. Jag var som vanligt hemma hos Emma och vi skulle som vanligt försöka sova. - Jag borde inte vara här Emma - Va? Va snackar du om - Ser du inte det? Du vet vad jag snackar om, vi har börjat förlora. - Kanske, men ändå… - Känner inte du det också, hur vi har börjat förlora oss själva. Jag vet knappt längre skillnad på mina tankar och dina tankar. Vi är så jävla totalt beroende av varandra att det är farligt. - Men va ska vi göra åt det då? Ska jag flytta till pappa så vi kan säga upp kontakten eller? Det där sista sårade mig faktiskt. Hon visste att jag inte menade så, att jag inte menade något alls. Jag försökte bara förklara vad jag kände… - Jag tror bara att vi borde försöka släppa taget. Om nätterna till exempel, vi kan inte dela säng för resten av livet. Jag sover själv, du sover själv, om det någon natt verkligen är så att du inte kan sova så ring, jag är hos dig inom fem minuter. - Jo jag vet, men va fan. Det där är bäst för dig, men det kanske är skillnad. Du säger att vi börjar bli till en person, du vet vem av oss det är. Vi börjar bli till dig, så för dig blir det lätt att släppa taget. Jag är ingen, du vet att jag fan inte har några vänner att springa tillbaka till. Du vet att jag hellre dör… - Säg inte så, kanske är det sant att det blir svårare för dig men det blir ett helvete för båda två. Men vi måste, vi kan inte vara såhär för alltid. Du har blivit som min tvilling syster, men inte ens tvillingar sover jämte varandra. Dessutom sårar vi folk.

- Va menar du? Vem bryr sig om vart vi sover? - Vad skulle du göra om du gillade någon som alltid sov tillsammans med sin bästa kompis? Skulle du känna att det är fritt fram att visa känslor eller vad? - Vadå? Vem skulle det vara? Vem är det som är kär i dig nu då? - Vad får dig att tro det. Du är blind Emma, blind. Du underskattar dig själv. Med de orden gick jag min väg. Jag gick hem, jag la mig för att sova och jag sov inget på hela natten men det spelade ingen roll. Det finns dagar då jag ångrar allt jag sa den där kvällen, men jag tror att det var bäst så. Det fungerade nämligen, vi försökte verkligen att inte umgås lika mycket. På nätterna funkade det bra, på dagarna sämre. Men det var knappt att jag noterade, jag levde inte särskilt mycket nämligen. Det var mest mörker och regn och alldeles för mycket sömn… Veckorna gick, sakta men säkert framåt. Jag bara levde, jag orkade med att andas varenda dag men jag orkade inte så mycket mer än så. Jag tror att Emma förträngde det där jag sa om att någon kanske var kär i henne. Det kunde bara inte vara sant, det spelade ändå ingen roll för Emma hade vigt all sin kärlek till sin gud, Ana. Hon kunde inte ens tänka tanken att ett förhållande mellan henne och en kille var tekniskt möjligt. Det var för invecklat och jobbigt… Men visst umgicks hon en hel del med Jonas, han gick sakta men säkert framåt, fast mest sakta. En snigel hade varit bättre på att uttrycka känslor. Men jag visste och Natta visste och det var ett rent under att Emma inte förstod. Inte ens när Jonas kysste henne… Jag var inte där, såklart, Natalie var inte där men Jonas har berättat för Natta som har berättat för mig. Det går bara inte att ha hemligheter ibland. Det hel gick på ungefär till så att Jonas skulle gå hem från Emma, minns inte varför han var där. Men han sa hejdå och han gav henne en riktig godnattkram och helt plötsligt bara stod de där och hånglade. Så sa Jonas till Natalie i alla fall, jag vet fan inte. Jag kan rätt lätt se framför mig hur totalt chockad Emma blev och jag kan egentligen mycket väl förstå att hon tog Jonas på allvar när han efteråt sa ”oj, det där var inte meningen”. Som om han hade gjort henne illa eller nåt, han har det inte lätt den grabben. November gick mot sitt slut, jag mot mitt. Än en gång hamnade jag i den situationen att jag satt ensam hemma och var uttråkad och råkade börja tänka för mycket. Men det fick en annan utgång, jag minns inte riktigt vilken. Egentligen minns jag rakbladen, jag minns hur det snurrade till i huvudet, hur jag ringde Emma och hur hon hjälpte mig. Men ändå inte, det är en enda stor dimma. Jag har ingen aning om varför jag gjorde så, men den dagen gick jag längre än jag någonsin gjort förut. Jag har misshandlat min kropp förr, på mer än ett sätt, men aldrig så att det varit direkt farligt. Men hade jag inte ringt Emma den där kvällen så vet fan vad som skulle ha hänt. Vi gillar vintrarna, jag och Emma. Man slipper gå i kortärmat då, det är alltid något. Om man hatar allting som finns med vintern så kan men ändå alltid glädja sig åt att ingen faktiskt såg att jag gick runt en hel vecka med en stor kompress inlindad i bandage från våran första förbandslåda. ”När första ljuset tänds…” Hur är det den går, den där dikten man brukade läsa i skolan under advent? Jag minns inte, men jag minns att jag tyckte om advent. December är en mysig månad, för då är det snart jul och då får man en massa julklappar och man kan dessutom vara ute hela dagarna och åka pulka. Emma älskar att åka pulka, vilket inte spelade så stor roll första advent när det var fem plus ute. Regn, snöblandat regn, tö, hagelkorn som smälter på marken. Mig spelar det ingen roll, julen är bara stressig. Det var första advent och jag hade inte ens börjat tänka på julklappar. Vad köper man egentligen till sin tvillingsyster som man inte är biologiskt släkt med? Jag och Jonas diskuterade saken, ha visste inte heller. De blev

tillsammans förresten, någon gång då. Jag vet inte när, jag vet inte hur, men jag tvivlar på att någon av dem vet det heller. Hade de vetat så hade jag också gjort det. - Vi är ju för sjutton fyra i det här förhållandet Det var Jonas som sa så i ett upprört ögonblick, jag förstod vad han menade. Det var han och Emma, sen var det så att Emma inte hade några tjejkompisar att prata känslor med förutom Natalie så hon pratade med Natalie. Och Jonas, han kunde ju knappast prata med mig så han pratade med Natalie. Om det nu var något som de ansåg som ”ofarligt” att säga till mig, fråga mig inte varför de trodde att jag var farlig, så var det Emma som pratade med mig sent på kvällarna. När det handlade om Emmas förhållande med Ana, då var det mig hon pratade med. Det var även då Jonas pratade med mig, när det handlade om hans konkurrent Ana. Självklart pratade jag och Natalie en hel del också bakom deras ryggar, så jag kan förstå att Jonas ifrågasatte hur många personer det ingick i deras förhållande. Jag vet inte om Emma egentligen var särskilt kär i Jonas då, jag tror bara hon sveptes med. Är man tom inuti kan man nog inte bli kär, det finns nog inte plats för så många komplicerade känslor. Men hon blev kär i kärleken, i tanken på att någon kunde tänkas bli kär i henne. Det handlade nog en hel del om bekräftelse med, om det faktum att Emma faktiskt sovit i min säng i ett halvår. Jag kan inte förneka att även jag någon gång ifrågasatt vad som var fel, för det är väl inte normalt att två tonåringar kan sova jämte varandra utan att någon minsta lilla gång bli kåt av det? Jag har rätt många gånger varit rätt övertygad om att något varit allvarligt fel med mig, jag antar att Emma har känt likadant. Men då får jag väl, här tyst för er erkänna sanningen. Alla människor är kåta, alla tänker på sex ibland, även anorektiker. Visst har det funnits nätter när jag legat där nära Emma och filosoferat över vad hon egentligen har på sig där under täcket och om det skulle vara riktigt tillåtet att slita av henne det. Men det har aldrig varit mer än tankar… Jag skall nog inte berätta något mer om Emma och Jonas förhållande, jag är nämligen inte bra på det. Jag skulle inte klara av att beskriva det objektivt, så som det verkligen är. Jag har alldeles för många egna känslor inblandade, även om jag fortfarande inte räknat ut vilka de är. Det finns nämligen svartsjuka i mig, av någon farlig anledning. Jag vet inte om det är svartsjuka på det sätt som vänner ofta blir avundsjuka när deras bästa kompisar skaffar ett förhållande. Ofta kan vänner känna sig svikna då, som om de plötsligt kommer i andra hand. Jag vet inte om det är sådan avundsjuka, eller om det faktiskt är riktig svartsjuka, att jag egentligen vill ha Emma för mig själv. Men jag tänker definitivt inte ta reda på det, för det där är farliga tankar. Blotta tanke att jag skulle komma på att jag var kär i Emma, det skulle bara inte fungera. Det om något skulle bli våran död… Andra advent, lärarna höll på att ta kål på oss alla. All ledig tid som existerade spenderades på att sjunga Sankta Lucia i stämmor. Emma klagade på att hon inte hann se alla avsnitt av adventskalendern, hon har sett den vartenda år så länge hon kan minnas. Jag tyckte om det, stressen, pressen, alltihop. För första gången tog det inte kål på mig, jag orkade ändå inte tänka på något annat. Det var nästan en befrielse att redan ha varenda liten timme uppbokad, det fanns ingen tid över för ensamma kvällar som slutade i blodbad. Två prov, ett slutprov och en deadline, sen var det fredag igen. Luciatåg, vi var åtta stjärngossar, tjugo tärnor, en lucia och en tomte med dreads. Levande ljus, en aula full med folk, vi stod där och sjöng tills jag svimmade. Eller längre än så förresten, de fortsatte och sjunga för som stjärngosse hade jag inget levande ljus som kunde bränna ner skolan om jag tappade det.

Tredje Advent, det är idag det. Jag har fortfarande inte köpt några julklappar. Nu verkar det i alla fall som om skolan släppt taget om oss, gett upp. Lärarna har inte tid att rätta fler prov nu, de måste hinna baka pepparkakor med sina barn också. Så den här veckan skall jag åka in till stan varenda dag och leta julklappar. Jonas sa att jag skall vara glad att jag varken har moreller farföräldrar att köpa till, för det är jättesvårt, men jag vet inte om jag håller med. Jag minns dem i för sig inte, men jag skulle nog ändå ge en del för att få ha den tillbaka i livet. Åtminstone på julafton. Jag vet inte hur den här julen kommer bli, antalgien lika tråkig som förra året. Jag har slutat bry mig, ärligt talat har jag slutat bry mig om det mesta. Det spelar ju ingen roll… Livet går vidare säger de, snart går vi mot ljusare tider. Men Emma och Jonas har varit tillsammans i tre veckor och någonstan inom mig känns det som om allting är så jävla fel. Dessutom kan jag bara inte glömma samtalet jag hade med Natta förra veckan. Jag vet inte om jag skalla skratta eller gråta åt hennes ord - Jag vet fan inte om det kommer att hålla mellan dem. Jag vet bara vad Jonas säger om det hela. - Jaha, vad säger han då. - Vi har kommit fram till att du och Emma kommer gifta er, ni är redan som ett gammalt gift par. När man varit gift med någon länge så spelar det inte någon roll om man är kär eller ej, det handlar om att dela intressen, att vara lika varandra och att kunna prata. Att kunna lösa alla konflikter som uppstår och att förstå varandra. Jonas vet att det är så - Lägg av, jag vet fan inte hur det är mellan mig och Emma men vi skall definitivt inte gifta oss. Men vadå, säger Jonas så, bryr han sig inte? - Jodå, men han älskar henne. Han vet att ni är gjorda för varandra, men han tänker behålla henne tills den dag då du också inser det. Han har lovat att släppa henne när du köpt vigselring. - Då lär han få vänta jäkligt länge Jag blev riktigt arg när hon sa så, men samtidigt vet jag precis vad hon menar. Någon vigselring kommer jag aldrig någonsin att köpa, Emma säger att hon aldrig i sitt liv tänker gifta sig. Men va fan gör man, jag hatar att Emma är tillsammans med Jonas. Hade de inte varit tillsammans hade jag aldrig börjat ifrågasätta mina egna känslor, jag vill faktiskt inte veta mer. Problemet är att jag vet något som Jonas inte vet, som jag inte fattar varför Jonas inte vet. Emma skall resa bort hela lovet har hon sagt, men bara jag vet vart. Jonas kom till mig för två veckor sedan och sa att Emma verkade jättedeppig men att hon vägrade tala om vad det var. Jag frågade henne och jag fick mitt svar, de tänker lägga in henne. Jag blev förvånad faktiskt, jag vet i för sig att hon går hos en psykolog, det är jag som fått henne att gå dit, men jag trodde att hon mådde rätt bra nu. Så nu sitter jag här och kommer på mig själv med att inte veta hur Emma mår, det skrämmer livet ur mig. Även om hon bara ska läggas in i tre veckor och kommer hem sen, även om det bara är för att de skall ha koll på henne. Det får aldrig någonsin bli så att någon annan känner Emma bättre än vad jag gör. Aldrig någonsin…

Pojke med anorexi del 4 Sov du lilla videljung, än så är det vinter, än så är det långt till vår… Hyacinterna börjar poppa upp ur marken lite här och där, men snöslasket ligger kvar överallt ändå. Det kommer komma mer snö än så här innan det blir vår på riktigt, det är bara första

mars idag. Man skulle kunna säga att det har hänt ungefär hur mycket som helst de senaste två-tre månaderna, eller så skulle man kunna säga att det inte hänt ett skit. Allt handlar om hur man definierar ordet ”hänt”. Jag skulle kunna sitta här och rabbla upp händelser i flera dagar, men inte så många av dem betyder något. En jul, några fester, några repningar, det gör inte så stor skillnad faktiskt. Julafton, den dagen minns jag som igår. Jag träffade Natalie, Emma och Jonas på förmiddagen så att vi kunde byta julklappar. Jag fick en cd-skiva från Jonas och en tröja från Emma och Natalie. Inget förvånande alls med andra ord, skivor står alltid högst på min önskelista. Vad jag gav dem skall vi inte ens prata om, jag sprang som vanligt runt och panikshoppade två dagar innan julafton. Resten av julafton var ett rent helvete, om man får prata så om en helig dag. Hela tjocka släkten kom hem till oss och jag somnade halv fyra, samtidigt som Lady och Lufsen åt spagetti. Mamma blev besviken på mig, jag förväntas nämligen sysselsätta inte bara mig själv utan även alla mina små kusiner. De är fem stycken, de äldsta är 14 år, jag känner inte att jag har något gemensamt med någon av dem. De är bara små och jobbiga och de är inte intresserade av att hitta på något annat än att öppna julklapparna. Jag gick över till Emma istället. Hon hade det ungefär likadant, hennes mamma, mormor, morbror, morbrors fru, mostrar, mostrars män och femtielva ungar som sprang runt överallt. Hela hennes ansikte utstrålade panik och jag visste var den kom från. Frukost, fika, lunch, fika, julbord, fika… Jag gillar egentligen inte julmat, äter mest köttbullar och korv. Men det är svårt att smyga med maten på julafton, man har alla blickar på sig hela tiden. Det var längesen sist jag spydde men den dagen fanns det faktiskt inga alternativ. Vi satt på Emmas rum och stirrade in i väggen och lutade oss mot varandras axlar. Efter en stund ringde mamma och skällde på mig för att jag hade stuckigt utan att säga till. Min mamma är bara sådan, i vanliga fall kan jag komma och gå som jag vill, men på jul skall man vara med familjen, så är det bara. Frågan är hur sjutton hon hade tänkt att jag skulle säga till henne när hon gick, hon satt och pratade med alla andra. Ville hon att jag skulle skrika ut över köket hur tråkigt det var och att jag behövde komma bort från dårhuset? Jag gick hem i alla fall. Julklappsutdelning, var det för det här hon ville ha hem mig? Jag fick ungefär vad jag väntat mig, en massa musikgrejer som jag själv pekat ut i affären, tre par boxershorts, en bok och lite pengar. Trots att mina kusiner antagligen fick dubbelt så många paket så hade de öppnat alla sina långt innan jag var klar Jag sov hos Emma den natten, för mina kusiner skulle åka hem först imorgon. Jag kunde känna doften av Jonas rakvatten i kudden. Att veta att man sover så nära en tjej som förra natten som ännu närmare ens bästa kompis, det är förvirrande i sig. Att sedan börja ifrågasätta om man inte själv hellre hade villat sova under samma täcke som Emma… På juldagen började Emma packa sina väskor och jag orkade inte vara kvar där. Stämningen var fruktansvärd, nu när hon snart skulle åka iväg. - De gör det för att de tror att jag skall må bättre av det. Jag tror att mamma blir lugnare av att veta att jag får hjälp. - Men vad skall du egentligen göra där? Du behöver ju inte läggas in, är inte det de gör lite samma sak som att säga ”de är här du kommer att hamna om du fortsätter”. - Jo det är klart. Jag vill inte dit, men som sagt, om det lugnar mamma så. De kommer nog att ägna en vecka till att ha stenkol på mig, skriva i min journal i sifferform med flera decimaler

exakt hur dåligt jag mår, hur lite jag väger och vad jag får i mig. Jag kommer få att sitta hos någon jäkla psykolog hela dagarna som vill utreda mig. Suck… - Mm, men du. Det är bara två veckor, du får ringa om det är för jävligt, så stjäl jag pappas bil och kommer och hämtar dig. Okej? Dagarna gick, Emma åkte sin väg och jag gick runt som på nålar. Jag kunde inte ta det lugnt, jag undrade hela tiden hur Emma mådde och vad hon gjorde. Vi spelade faktiskt en hel del nu när vi äntligen hade tid och alla var hemma. Vi repade in en helt ny låt, och försökte lära oss att spela en av våra gamla, utan att ha en extra gitarr. Det lät inte alls bra, så det slutade med att vi bestämde oss för att strunta i den låten tills den dag vi hittade en ny basist, vilket inte såg ut att kunna ske inom den närmsta framtiden. Ungefär en vecka efter jul, eller ganska exakt förresten, var det dags för nästa högtid. Jag vet inte riktigt hur jag skall kunna förklara vad som hände på nyår, vi var i alla fall på fest hos några kompisar till Kristoffer. Jag hade för en gång skulle ganska trevligt trots att jag var nykter, jag tror jag var för trött och hungrig för att vara deprimerad. Jag hade inte ätit så mycket den senaste veckan, varit för orolig för allt annat. Har man väl spytt en gång så är det tio gånger lättare att spy dagen efter också. Så jag satt där hemma hos Krilles kompis och åt popcorn, trots att jag kände blickarna jag fick. Det var precis som om de inte trodde att jag märkte deras blickar, men jag fattade precis vad de tänkte. De var inte vana vid att se mig äta och de var för fulla för att inse att jag inte tänkte behålla något. Jag satte mig och började prata med Mikaela, en jättetrevlig tjej som går Handel. Jag har pratat med henne ganska många gånger förr för hon är barndomskompis till Krille och brukade alltid vara med på våra spelningar på den tiden då vi fortfarande hade många sådan. Om jag får vara elak så skall jag säga att hon var den typen av tjej som fascinerades av sådana som mig. Och när jag säger sådana som mig så syftar jag på djupa, lugna estetkillar vars hjärnor verkligen verkar innehålla mer än tankar på sex. Mystiska killar, som ingen någonting lyckas förstå sig på, men som alla tycker om att snacka med ändå. Jag hade inget emot att ha en sådan stämpel, även om jag visste att det var skitsnack, för människor kan inte placeras in i fack på det viset. När klockan började nära sig tolv klädde vi oss riktigt varmt och gick ut. Jonas som, som valigt, var fullast av oss alla, hade bestämt sig för att försöka skjuta upp några raketer. Det slutade med att han och en kille som heter Patrik hjälptes åt med raketerna, för ingen litade på att Jonas skulle klara det själv. Jag gick en bit bort och försökte ringa till Emma, men hon svarade inte. Klockan var i för sig inte tolv än så det var inte bråttom, men jag visste från tidigare år att mobilnätet har en tendens att braka ihop fullständigt vid den här tiden på nyårsafton. Så bytte klockan år och det blev den första januari, alla skålade och var glada. Jag har aldrig riktigt förstått det här med nyår, det är bara en dum ursäkt för att få festa. Vad är det som är så speciellt med nya år, jag tycker att det borde vara en dag då alla skulle gå i svart och sörja att ytterligare ett år har gått utan att vi fått en bättre värld. Istället betalar vi enorma summor för att få skjuta upp raketer som förstör miljön. Nej, jag skålade med alla, halsade champagnen och gick in för att spy upp allt jag hade fått i mig under kvällen. Jag gillar inte champagne så det var ganska lätt faktiskt. När alla hade lugnat ner sig igen och raketerna var slut började de flesta dra sig hemåt. Själv hade jag ingen buss att hinna med eftersom jag tänkte gå de ca 1500 metrarna hem. Jag hade lovat att ta med mig Mikaela också, hon bodde åt samma håll och ville inte alls ge sig ut

ensam klockan ett på natten. Vi satt kvar hemma hos Krilles kompis ganska länge, jag tuggade extra starka tuggummi och Mikaela bara pratade. Hon var rätt fin egentligen, inte vacker som Emma, utan barnsligt söt. Jag försökte ringa Emma några gånger men det slutade med att jag fick skicka ett sms som jag inte ens vet om det kom fram. Vi började gå hem, Mikaela gick och lutade sig mot mig eftersom hon trodde att jag var stabilare än henne själv. Hon hade druckit en del men var helt klar i huvudet, det var bara balansen som krånglade. Jag var ganska medveten om att jag inte skulle orka lyfta henne om hon ramlade utan jag skulle ramla samtidigt. Men jag sa inget för det hon inte visste hade hon inte ont av. Vi gick och pratade om musik och om festen vi just varit på. När vi kom fram till hennes grind så ville vi inte riktigt sluta prata, utan stod kvar en stund till. - Men du, det är svinkallt här ute. Du kan följa med in en stund om du vill. - Men väcker vi inte dina föräldrar om vi pratar? - De är inte hemma, de firar nyår hos mormor så de kommer hem imorgon. - Okej, men bara en stund. Måste nog hem sen Så gick det som det gick. Jag hade vetat hela kvällen hur det skulle sluta, och nu stod vi där tätt ihop i hennes rum. Hon kysste mig och trots att jag visste att det aldrig skulle bli något så kysste jag henne tillbaka. Vi visste det båda, hur dumt det hela var för jag är inte typen som inleder seriösa förhållanden på fester. Men ändå kunde vi inte låta bli, jag hade inte kysst någon sedan i somras, på den tiden när jag fortfarande umgicks med Sandra. Kläder slängda på golvet, två nakna magar så tätt ihop, jag ville aldrig släppa henne. Men när vi la oss ner i sängen och fler kläder än bara våra tröjor började försvinna så var det något inom mig som sa ifrån. Att det var fel, det visste jag redan innan, men nu insåg jag att det faktiskt var väldigt mycket fel. - Vi borde inte fortsätta mer. Vi har druckit - Jag vet, men de e mysigt - Mm… men du, jag borde gå hem snart - Du kan sova här om du vill. Jag kan ta fram en extramadrass om du nu är så rädd för tjejbaciller Det där sista var menat som en pik, för hon visste mycket väl hur många gånger jag delat säng med Emma på ett rent vänskapligt vis. Jag väntade tills hon hade somnat, fortfarande iklädd Jeans och BH, sedan smög jag iväg. Jag sov i min egen säng den natten. Det blev inte så mycket mer med Mikaela, vi träffades några gånger under lovet, gick på bio en kväll, men sedan var det slut. Jag pratade med Emma i telefon nästan varje dag, för jag hade inget annat att göra. Hon skulle snart vara hemma igen, och om jag tolkade hennes beskrivningar av stället rätt så var det första och sista gången hon var där. Jag fick alltid hälsa Jonas från henne, för honom ringde hon inte, utan skickade bara gulliga sms. Annars var det nästan bara repning med Mine och hyrning av videofilmer som gällde. När skolan började igen var det precis som vanligt igen. Emma kom hem och på ytan verkade det som om inget alls hade hänt. De första proven och arbetena dröjde nästan en hel vecka, men jag orkade inte bry mig längre. Emma berättade en del för mig om det där stället hon hade varit på, som gjorde att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. - Jag gickhos en psykolog två timmar om dagen, men på två veckor lyckades han inte förstå någonting av mig ändå.

- Vadå? Vad pratade ni om i så fall? - Inget alls mest. Han var inte typen som jag öppnar mig för så att säga. Han fik bara svar på raka frågor som att jag skär mig ibland, äter för lite ibland och har en kompis som är likadan. - Haha, vad sa han då? Att det inte var bra alls för det är farligt att skada sig själv? - Nej, men ungefär. Han tyckte inte att det var bra att jag umgicks med dig för vi kunde påverka varandra på ett negativt sätt. Så han rekommenderade mig att försöka byta umgänge. - Och då svarade du att han kunde dra åt helvete? - Nej, jag gapskrattade åt honom och förklarade att det skulle ske över min döda kropp, bokstavligt talat. Han nämnde dig inte en enda gång mer när jag var där Egentligen borde jag ha blivit ledsen, för det var verkligen sorgligt det hon sa. Över hennes döda kropp, det betydde ungefär att utan mig hade hon inga planer på att fortsätta leva. Men jag hade vetat länge att det var så, och jag kände precis likadant. Utan henne skulle de antagligen ha blivit tvungna att låsa in mig för att hålla mig vid liv. Det visade sig att jag hade rätt, Emma hade inga som helst planer på att någonsin återvända till det där stället igen. Hennes läkare höll med henne, det hade nämligen inte haft någon positiv effekt på henne, utan hon hade tappat kilon snabbare än vad hon gjorde hemma. Jag hade vetat redan innan att det skulle bli så, det måste vara tio gånger lättare att skippa en måltid om man sitter i ett rum med tjugo andra anorektiker som inte heller äter. Emma frågade vad jag hade gjort på lovet, men jag ryckte bara på axlarna för det fanns inte mycket att säga. Jag berättade inte om Mikaela, jag vet inte om någon annan sa något heller, men det spelade ingen roll. För mig betydde Mikaela ingenting, Emma betydde allt. Veckorna gick, sakta men säkert. Januari var en riktigt mörk månad, snö överallt och solen orkade sig bara nästan upp på himlen. Jag gick upp på morgonen, gick till skolan, gick hem och sen sov jag tills nästa dag. I början åt jag inte, jag hade börjat bli riktigt svag, men sedan vände allting över en kväll. Jag hade varit likgiltig inställd till det mesta under en längre period, men nu nådde likgiltigheten till klimax. Jag brydde mig plötsligt inte om något längre, jag åt vad som helst när jag kände för det, men oftast kände jag inte alls. Jag gick till skolan, bara för att lägga mig med huvudet på bänken och sova. Jag kunde sitta uppe hela nätter och se på TV, för logiken i att man måste sova för att va pigg gällde inte längre mig. Det var som om jag accepterade min egen roll som hjälplöst sjukt vrak, som om jag gav upp allting. Jag brydde mig inte om att kämpa mer, brydde mig inte om vad folk sa, utan kände att jag nog kunde leva mitt liv där ner på botten. Jag började läsa tjocka böcker för att fly från verkligheten, började följa alla möjliga dokusåpor på TV. Så höll jag på i över en månad, det var knappt att Emma kunde nå mig ens. Emma gjorde förresten slut med Jonas, de insåg att det aldrig skulle funka. Jonas ville ha Emma som en vanlig flickvän men Emma kunde inte vara någon vanlig flickvän för hon var Emma. Han orkade inte med att varje dag gå omkring och vara orolig för henne, och att aldrig förstå vad hon tyckte och tänkte. Att vara vänner var nog det bästa för dem båda. Min likgiltighet medförde en hel del irritation bland mina nära och kära. Mamma och Pappa blev mest arga, jag bråkade med dem minst en gång om dagen. Jag hade så mycket ilska inom mig som jag var van vid att hålla borta, men nu kände jag inte längre för att försöka behärska mig. Det var inte bara mina föräldrar som råkade illa ut, jag bråkade med Natalie och Jonas också. Med Jonas handlade det i grund och botten mest om att han inte visade någon som helst respekt för det faktum att jag var sjuk. Han var trött på att ta hänsyn till mig för Jonas är inte typen som blivit uppfostrad till att förstå andra människor. Vi bråkade en hel del om

Emma också, men aldrig så att hon hörde det. Jonas trodde sig nämligen veta bättre än mig vad det var Emma behövde. Natalie bråkade jag med av helt andra anledningar. Hon trodde att hon förstod hur jag mådde och gick alltid in för att göra mig glad och vara positiv. Det gick mig på nerverna, jag tålde henne inte. Jag ville inte vara glad, jag ville inte höra att solen sken ute, jag ville lägga mig i ett mörkt rum och försvinna. Egentligen ville jag inte leva över huvudtaget, enda anledningen till att jag inte slutade andas var Emmas ögon. Emma lät mig vara i fred, för det var det jag behövde. Just då var jag inte i behov av några uppmuntrande ord eller bittra sanningar, jag behövde bara vara i fred tills jag blev bättre på egen hand. Emma började sova mer hos mig igen, hon grät sig ofta till sömns. Det om något gjorde mig panikslagen, för jag visste inte varför hon grät. Självklart var hon också nere, men hon brukade inte gråta så ofta i vanliga fall. Jag vägrade helt enkelt att förstå att jag var orsaken till att hon grät. Hela januari vilar som i en dimma för mig. När februari kom hade jag lugnat ner mig, jag var fortfarande likgiltig till allting förutom Emma, men jag bråkade inte lika mycket längre. Natalie käftade aldrig längre tillbaka när jag var arg på henne och hon hade lärt Jonas så att han också blev immun mot mina ord. I skolan var det lugnare än vad det hade varit på länge, jag vet inte om det berodde på att jag inte var vaken på lektionerna, eller på att lärarna faktiskt hade drabbats av medmänsklighet. Så kom sportlovet, Emma hade återgått till att vara som vanligt, och en kväll bestämde vi oss för att sticka och se på en stor konsert inne i stan. Eller stor och stor, det var bara ett lokalt band som spelade, men det var tillräckligt stort. Det var ungefär 500 personer där men vi lyckades få bra platser nära scenen ändå. Det var jag, Emma, Natta, Jonas och Nattas två kompisar Kristin och Cecilia. Konserten var riktigt bra förutom att akustiken i lokalen var dålig. Bandet var tvunget att spela jättehögt för att det skulle höras i hela lokalen och vi som stod långt fram fick ganska snart ont i öronen. När vi själva spelade hade vi alltid öronproppar, men vi hade inte tänkt så långt som att det kunde bli jobbigt att bara lyssna på hög musik. Efter en stund gick Jonas, Emma och Natalie sin väg, jag tror de skulle köpa dricka eller något. Jonas mådde inte bra, han var känslig för höga ljud. Kvar stod jag med Kristin och Cissi, två tjejer som jag nästan aldrig pratat med förr. Jag visste inte vad jag skulle säga och eftersom ljudnivån var så hög så lätt jag helt enkelt bli att tala. Kristin var faktiskt helt underbar, hon påminde lite om Mikaela, fast hon verkade på något sätt mer medveten om världen. Hon var söt, men hon verkade ändå inte vara så naiv, hon var nog typen som visste att livet är hårt och att kärleken är komplicerad. Jag kom på mig själv med att stå att tänka på Kristin istället för att lyssna på musiken… Jonas fick tinnitus, det var ungefär som om gud ville tala om för mig att jag inte lidigt tillräcklig än. Han kom inte till skolan följande vecka, Natalie förklarade att han knappt klarade av att gå utanför dörren för alla ljud var jobbiga. Jag förstod hur han mådde, alla människor som håller på med musik har nog någon gång haft tillfällig tinnitus. Det är ett helvete, det sätter sig på psyket så att man inte kan koncentrera sig på annat. Men för mig har det alltid gått över efter några dagar, det gjorde det inte för Jonas. Jag borde ha tyckt mer synd om honom än vad jag gjorde, jag tyckte mest synd om mig själv. Jag förstod nämligen att detta var det definitiva slutet för Mine, man kan inte ha kvar ett band när basisten hoppat av och trummisen blivit hörselskadad. Så därmed togs det allra sista glädjeämnet i mitt liv bort från mig. Kvar fanns, förutom Emma, bara en grå tom värld. Jag gav upp, jag slutade gå upp på morgonen, jag åt ingenting. Jag var hemma från skolan en

hel vecka, och när jag gick dit var det för att Emma vägrade gå om inte jag följde med henne. Utpressning kallas sånt, men hon gjorde det för min egen skull. Vi hade idrott första lektionen, jag hade inte ätit något på flera dagar så redan under uppvärmningen svartnade det för ögonen på mig. Jag vaknade en timma senare i vilorummet uppe hos skolsköterskan, men efter det att jag försäkrat henne om att jag mådde fint och att jag bara var lite svag efter en veckas sjukdom så fick jag gå min väg. Jag var i skolan resten av veckan, och när helgen kom gick jag på fest med Natalie. Varken Jonas eller Emma följde med, Emma var hos sin pappa igen och Jonas klarade inte av ljudnivån. Festen var riktigt trevlig, åtminstone om man jämför med vad jag var van vid just då. Jag kan väl inte direkt säga att jag hade jätteroligt, men jag hade inte tråkigt i alla fall. Det kändes mest okej, festen var hemma hos Natalies kompis Kristin, hon som var så fin. Hon försökte få igång mig hela kvällen, få mig att dansa och festa som de andra. Men till skillnad från Natalie så var hon inte irriterande och påfrestande utan hon ville bara att jag skulle ha kul. Så jag dansade faktiskt med henne en stund, men sedan gick jag och satte mig för att prata med Natalie istället. - Varför är du så jäkla rädd för kärleken hela tiden? - Va? Va snackar du om? - Men lägg av nu Tobias, det fattar du väl. Först var det Mikaela, henne dumpade du efter en vecka för att du blev rädd. Nu är det Kristin - Vadå Kristin, det är väl inget mellan mig ock Kristin. Vad har du fått det ifrån? - Från Kristin och Cissi såklart. Cissi säger att du knappt kunde titta på Kristin utan bara stod knäpptyst och stirrade på scenen, då när vi var på konserten. - Och? Jag ville väl se bandet? Jag känner dem inte. Jag gick därifrån, jag orkade inte med Natalie när hon var sådan. Visserligen var det sant, jag var faktiskt väldigt intresserad av Kristin, men jag visste att det aldrig skulle funka, jag ville inte ha en ny Mikaela. Dessutom hatade jag att Natalie alltid skulle veta bättre än mig, att hon trodde att hon förstod mig. Natalie fattade ingenting. Jag gick runt i huset, det var ett ganska fint hus. Jag gissade att Kristin föräldrar hade ganska mycket pengar, även om Kristin själv aldrig hade gett skenet av att vara rik. Jag hittade ett mysigt rum som jag gissade tillhörde antingen Kristin själv eller hennes lillasyster. Jag satte mig i en fåtölj som såg mjuk ut och satte på TVn. Jag antar att det inte var normalt gjort, det är inte normalt att gå ifrån en fest och sätta sig i en främlings rum för att se på TV, men jag är å andra sidan inte särskilt normal. Efter två avsnitt Vänner och 25 minuter av något matlagningsprogram som fick mig att vilja spy, så knackade det på dörren. Det var Kristin, det var hennes rum och hon satte sig på sängen. Jag väntade bara på att hon skulle fråga mig något om vad jag gjorde i hennes rum, men istället började hon prata om helt andra saker. - Du är inte så hatad som du tror, vet du det? - Nähä? -Jag fattar att du mår skit och alltid är sur men du kan inte förvänta dig att alla andra ska må lika dåligt som dig. Natalie försöker bara muntra upp dig, även om hon inte lyckas så bra. - Jag vet, men jag kan inte låta bli att bli förbannad på henne, hon borde veta vid det här laget att hennes positiva tankar inte har någon effekt på mig - Vad har effekt på dig då? Finns det något som har effekt på dig egentligen? Eller är allt meningslöst, har du gett upp helt? För i så fall ska du nog tala om för Natalie att hon ska

sluta bry sig om dig eftersom det bara gör henne ledsen. - Men snälla håll käften Kristin. Du känner mig inte, och just nu gör du inget annat än ger mig dåligt samvete för hur jag behandlar mina vänner. - Du kanske förtjänar att ha dåligt samvete. Bara för att du är sjuk så ger det dig inte rätt att behandla folk som skit. Jag svarade inte mer utan tittade på ännu mer matprogram på TVn. Jag trodde att hon skulle ge upp och gå sin väg, men istället satt hon kvar. Efter en stund började hon prata igen - Jag trodde inte att du gillade mat - Det gör jag inte heller. Var det något mer du ville? - Jo jag ville säga att jag egentligen tycker om dig ganska mycket och att det känns ganska hopplöst när du hatar mig tillbaka. Jag blundade bara, jag orkade fan inte höra det här, jag ville inte veta det här. Varenda liten muskel i min kropp sa till mig att jag borde slänga mig i hennes famn, men istället satt jag kvar. Jag stängde åtminstone av TVn och vände huvudet åt hennes håll. Hon hade tårar som rullade ner för kinderna och då kunde jag inte hålla mig längre, jag gick och satte mig bredvid henne och kramade henne hårt. Sedan var det precis som med Mikaela, det var nästan exakt samma sak. De mest oskyldiga plaggen åkte av med en gång men när vi började gå längre så tvekade jag. Kristin var trots allt skitfull, Natalie hade rätt när hon sa att jag var rädd för kärleken. Jag ville inte vara kvar, jag ville hem. - snälla, lägg av. Jag vill inte. - Varför inte? Det är väl inte så farligt? Jag tycker om dig - Men lägg av. Du är så full att du inte vet vad du säger, vi känner knappt varandra. Sedan gick jag, genom hela huset, förbi alla andra, ut i hallen och drog på mig jackan. Tröjan hade jag lämnat på Kristins rum, så jag antar att alla andra undrade vad fan vi hade hållit på med. Jag sa inte ett ord, utan sprang till bussen och åkte hem. Så gick livet vidare, eller gjorde de det? Jag är inte säker på att jag lever fortfarande, kanske är jag egentligen död. Det känns så i alla fall, jag känner inga vanliga känslor längre. Ingen glädje, ingen sorg, ingen hunger. Det var hungern som försvann först, så är det alltid. Första dagen som man inte äter något så bränner det riktigt i magen av hunger, men om man lyckas låta bli att äta då så släpper hungern. Sedan blir man bara illamående vid tanken på mat, jag tror det är kroppen som ställer om sig. Det var länge sedan sist min kropp sa till mig att jag var hungrig. Jag har inte vägt mig på ganska länge, vågar inte, vill inte veta hur illa det är, men jag gissar att jag väger mindre än Emma nu. Hon är en decimeter kortare än mig och självklart väldigt smal, men jag har nog ändå passerat henne vid det här laget. Men det spelar inte så stor roll längre. Vad spelar egentligen roll? Mamma och Pappa som tjatar på mig att jag måste äta något, jag äter något ibland, de märker inte hur jag spyr upp det direkt efteråt. Jag träffade Emma igen igår, hon har varit ganska mycket hos sin pappa de senaste veckorna. Jag tror inte att hon orkar med att leva ensam med sin mamma hela tiden. Det är så uppenbart att Emmas mamma vet hur Emma mår och hon är alltid orolig. Emma flyr till sin intet ont anande pappa istället. Igår var hon i alla fall här, vi låg och pratade hela kvällen, spelade kort och såg på TV. När klockan blev mycket gick vi och la oss.

- Tobias, får jag göra något dumt? - Va, nej du får inte göra något farligt. - Nej alltså inte något sånt. Får jag göra något som jag velat göra länge men aldrig vågat. Något som egentligen är ofarligt - Visst, gör det. Det är bra att lära sig göra saker man inte vågar. Jag fattade inte vad hon snackade om men jag tyckte att det lät vettigt. I alla fall tills hon kysste mig, då fattade jag plötsligt exakt vad hon hade menat. Det var vara en snabb kyss som knappt rörde mina läppar, men det var tillräckligt. Jag bara tittade på henne, drunknade i hennes ögon. Jag tror vi låg där i säkert tjugo minuter utan att någon av oss vågade röra sig, men så kysste jag henne tillbaka. Djupare, längre, det var som om allting jag tänkt på innan bara rann av mig. Varför hade vi aldrig gjort det här förr, det var utmärkt terapi. Jag försökte flytta mig närmare henne, flyttade min hand från hennes nacke, in under hennes täcke - Nej, vi får inte. Det här är fel, du vet det. Jag kunde bara inte låta bli, jag ville veta hur dina läppar smakade. Jag svarade inte, men jag tog bort min hand. Sedan vände hon sig om där under täckte, la sig för att sova. Jag kröp försiktigt närmare och la min arm runt hennes midja. Jag vet inte om hon sov något på hela natten, jag gjorde det i alla fall inte. Alla tankar bara snurrade. Jaha, och hur går man vidare nu då? Det har börjat bli ljust ute, våren närmar sig med storsteg, men jag hoppas inte på mycket. Sanningen är att den där kyssen igår antagligen räddade mitt liv. Jag vet att jag har sagt att så länge Emma finns så finns jag också, men jag litar inte längre på mig själv. Nu känns det i alla fall lite bättre, även om jag är förvirrad. Jag har fortfarande inte räknat ut vad den där kyssen betydde, om den betydde något alls, men ingen av oss lär glömma den så länge vi lever. Hur länge det nu blir… Av : Åsa Stenholm ********************************** Detta är dom delar hon har lagt upp på sockerdricka. Hon håller på med en bok och kan inte avslöja mer än såhär.