Spotlight Svenskfinland

Spotlight: Svenskfinland Debatt: I dag - Magnus Londen Aldrig har FST:s granskande program Spotlight fått så mycket beröm och kritik som efter inslaget ”Bäste Broder Broo” för några veckor sedan (kan ses på svenska.yle.fi). Det ska vi vara glada för. Det visar att det faktiskt finns behov av att debattera makten också i Svenskfinland. Men intressantare än berömmet och tacken är på sätt och vis kritiken. Så här heter det bland annat i feedbacken som kommit in (finns på programmets webbplats): ”Det är ett obehagligt journalistdrev vi tvingas åse. En person i Broos ställning kan inte gå ut och försvara det som han står för: finlandssvensk fortlevnad, visioner och principer.” Eller: ”Vilken häxjakt! Ingen förtjänar ett sådant här mediadrev. Broo är en stark personlighet, men rim och reson med allt.” Det är alldeles sant att inslaget hade mått bra av mera konkret substans och färre anonyma citat, men ändå är det obehagligt att inse hur ovana vi är vid att den finlandssvenska makten granskas. För vad i fridens namn ska finlandssvensk undersökande journalistik syssla med om inte ens ibland syna maktens män och eventuella bästa broder-system just i Svenskfinland? Spotlight får beröm och pris på finskt håll, kanske eftersom programmet granskar och gräver i det finländska samhället utan att förfalla till ett alltför tendentiöst grepp. Men när Spotlight kommer för nära Svenskfinland får många av oss stora skälvan. Det i sin tur är ett tecken på en inneboende svaghet, och när det gäller maktens män själva, fegt översitteri. All cred därför till Roger Broo för att han denna gång ställde upp framför kamerorna.

Men när man i Spotlight i måndags den 26 mars debatterade det problematiska beroendeförhållandet som varje finlandssvensk kulturarbetare känner till, samt slutenheten och brödraskapet inom de finlandssvenska ”strukturerna” valde många av våra så kallade hövdingar att inte delta. ”För känsligt”, hade de sagt. Voj, voj, ändå. Det här är alltså män (de flesta är män) som dagligen klarar av det enorma ansvar som förvaltningen och distributionen av Svenskfinlands miljoner kräver, pengar som stora delar av det finlandssvenska kulturfältet är både tacksamma för och beroende av. Att föra en öppen diskussion är sedan så mycket svårare. Det i sin tur leder bara till att fotfolket får sina inbillade eller verkliga misstankar bekräftade. Om inte maktens män har något att dölja, vilket vi förstås ska utgå från att de inte har, kunde det gott ingå i deras obestämda uppdrag som Hövdingar att tålmodigt förklara, debattera och vara lyhörda. Arrogans och shhh! är däremot helt värdelösa egenskaper hos chefer i dagens värld. Också i Svenskfinland. Eller som debattörerna Per-Erik Lönnfors och Thomas Rosenberg konstaterade i Spotlights uppföljande debatt i måndags: Också Svenskfinland skulle må bra av lite glasnost. Det här i sin tur befriar självklart inte undersökande journalister från ansvar. De ska vara synnerligen pålästa och de ska inte koka soppa på en spik. Men soppa ska de koka.

Hufvudstadsbladet – Söndagen den 25 mars

Magnus Londen

[email protected]