Igelkottens Elegans

Leende, intelligent underhållning

Författare: Muriel Barbery Titel: Igelkottens elegans (originaltitel: L’élégance du hérrison) Översättare: Marianne Öjerskog (Renée) & Helén Enquist (Paloma) Förlag: Sekwa förlag Har inte vi alla, vid något tillfälle, känt oss utanför? Känt oss främmande inför de människor som omger oss? I denna bok får vi följa två personer vars tillvaro styrs av detta problem. Genom ett skrivprojekt och en tankevärld. Redan innan jag öppnar boken anar jag att denna bok är annorlunda på något sätt, kan inte sätta fingret på hur. Det är något lekfullt över den. Utformad som ett vykort med en enkel tecknad siluett av en igelkott. Man kan se denna berättelse som en hyllning till intellektet och de sköna konsterna, eller all kultur egentligen. Från språk till japansk manga till opera. Paloma och Renée tänker i smyg, känner i smyg och ser världens skönhet i smyg. Till skillnad från resten av världen. Man kan också se den som en kritik av vår tendens att dela in människor i fack och hur svårt vi har att se bortom klichéerna. Men det är inte bara en hyllning och en kritik, det är roligt också. Paloma är tolv år och kommunicerar med oss genom två projekt som hon har: att skiva ner djupa tankar och att se världens fulländande rörelse. Renée är en femtiofyraårig portvakterska som försöker dölja sin hängivenhet, helt riktat mot kulturens och filosofins värld. Båda kämpar med att rätta sig i ledet, att uppföra sig som de ska, som det förväntas av dem. Men tillsammans med sig själva kan de släppa loss tankarna men endast tillsammans med sig själva. De ser på världen med skepticism och humor. De ser det komiska i möten och vardagliga händelser. Man kan tro att tolvåringens djupa tankar skulle vara banala, liksom vi lockas att tro att en portvakterskas, i ett rikemanshus i centrala Paris, skulle vara det. Men icke, det är omöjligt att bestämma ålder och klass på tankarna. I denna bok ställs alla normer försiktigt på ända. Den sätter ord på det vi ofta tänker: vad håller vi människor på med? Försöker vi uppnå något slags vettigt liv genom att umgås och tycka tillsammans

med de människor som vi tror att vi bör umgås med? Är allt en välputsad yta? Språket känns nytt men inte konstruerat. Det har att göra med att språket inte matchar vår föreställning om hur en tolvåring respektive en femtiofyraårig portvakterska talar och tänker. Paloma inleder sitt projekt ”Djupa tankar” med att kritisera de vuxnas sätt att se på sitt liv och utbrister: ”Jag avskyr denna mognadens falska klarsynthet” och menar att de vuxna lurar sina barn med att säga att ”’Livet har en mening som de vuxna sitter inne med’” men menar att det ”är den universallögn som alla tvingas tro på.” Som vi förstår håller inte Paloma med om de vuxnas sanning. Renée å sin sida studerar filosofi på sin fritid och har mycket att säga om det. ”Efter en månads intensiva studier bestämmer jag mig till min oändliga lättnad att fenomenologin är en bluff.” En utsaga som kanske skulle kunna utfärdas av en filosofistudent. Ljuset och uppbrytandet av ingrodda mönster kommer med mr Kakuro Ozu, en japansk man som flyttar in i huset. Han är en frisk fläkt och hjälper både Paloma och Renée att få hopp om livet, om än på olika sätt. Han ser som ingen annan och han är inte tyngd av klass- eller åldersklichéer. Han är också exotiskt i detta konservativa hus vilket ger berättelsen ytterligare vatten på kvarn. Jag ser Igenkottens elegans som en lättsam, underhållande bok som genom filosofiska men vardagliga resonemang försiktigt välter omkull och bekräftar vår syn på världen och dess invånare. Den ger också hopp inför framtiden. Den ger oss hoppet om att det finns människor som liknar oss och som vi kan hitta bara vi har öppna ögon, öppet sinne och om vi inte dömer hunden efter håren. My Thorin