Tripp Till Evigheten

”Tripp till evigheten” Fjorton timmar av sånger, böner och extas. Fjorton timmar av trummor, rökelse och droger. Fjorton timmar till den Stora Andens ära. En av Sveriges biskopar, Jan Arvid Hellström, fick vara med när Delawareindianerna firade peyotegudstjänst i American Native Church.

S

å här efteråt är det som om alltsammans syftade fram mot detta. En dov spänning som ständigt stegrades - fram tills nu. Indianerna köar utanför tippien och jag får associationer till kön vid gaten på en flygplats. Kön med ivriga passagerare i spänd förväntan på den nattlånga flighten. En flight till evigheten. Tur och retur på 14 timmar. Tältfliken öppnas och indianerna vandrar in. De välkomnas av The Roadman, medicinmannen, piloten. Han är ledare för trippen: soul Friend för de Native Americans som bereds för nattens upplevelser. Gudstjänsterna inom American Native Church äger för det mesta rum i traditionella tippies. 20-25 evighetsresenärer ryms utan vidare i tältcirkeln. Av jorden på tältplatsen byggs altaret, en halvmånformad sandkaka, 5-10 centimeterhög. Jorden är det första elementet, Mother Earth. Den gröna hövdingen På altaret ska Hövdingen placeras på en särskilt tillredd bädd. The Chief, den gröna knoppen av peyote, "the Divine Cactus". The Chief fungerar som blickfång, gudstjänstens egentlige ledare. Den representerar Den Store Anden, Gud, Creator. När altaret är byggt, tänds den heliga elden: det andra elementet. Natten igenom hålls den vid liv av en avdelad eldvakt. En av indianerna har ansvar för trumman: det första instrumentet. Till elden bär han fram en kittel fylld med vatten. det tredje elementet. I kitteln lägger han kol från den heliga elden. Han spänner skinnet över och provar trummans ljud. Han sitter närmast The Roadman, längst bort i tippien, mitt emot tältöppningen. Det fjärde elementet är luften: Den stora andedräkten. Den omsluter allt och alla. En gudstjänst i American Native Church är sannerligen inte bara att sitta av en kort liturgi med predikan. - Den är ett offer, säger min vän Curtis. Gång på gång underkastar man sig denna tortyr! Tortyr är det. 14 timmar, sittande rakt upp och ner vid tältväggen. Med filt och kudde, värkande rygg, svettig och frusen. Vad gör man av benen? Ryggen är knäckt redan efter någon timme. Värst är kanske temperaturväxlingen mellan den heta elden och den svala luften utanför. Evighetsresenärerna slår sig ner på sina platser vid tältväggen. Elden lockar, värmer, drar åt sig blicken. Det är i solnedgången, mörkret faller snabbt. Ljudet från insekterna tilltar i indianskogen. Eldflugorna blänker till i snåren. Native Americans firar sina gudstjänster när något speciellt har hänt. Glädjegudstjänster när ett barn är fött, en sjuk blir frisk, någon återvänder från en lång resa. Eller: någon har dött, blivit svårt sjuk.

Nattens resa är en minnesgudstjänst.

Ge sörjande kraft När Dave körde ihjäl sig var han 46. Gudstjänsten ska ge kraft åt barn och hustru, syskon och föräldrar: - Den Store Anden ska styrka oss som sörjer, säger Ben, svåger till den döde. Allt går i den störa cirkelns tecken. Trumman, tippien, ringen av människor, livscirkeln. Moder Jord, solen, fullmånen som lyser oss, det kosmiska sammanhanget. Medsols vandrar indianerna in i tippien. Runt den heliga elden, altaret, trummannen, Samma medsolsvandring natten igenom. Går någon ut i buskagen gäller medsols ut och medsols in. Men ingen får bryta trummans bana när den. cirkulerar runt i tippien. Roadman ger tecken. Ett plastpaket med tunna vitaplattor vandrar runt. Var och en tar för sig, börjar vika och rulla. - Medicin, förklarar Curtis. Tobak! För våra böner till Creator. Plattan är bakad av vete eller majs. Den viras som cigarrettpapper kring tobaken som skickas runt. Eldvakten tar ut ett glödande trä ur den heliga elden: en halvmeterlång cigarrtändare skickas runt i cirkeln. Rökverken börjar glöda, som eldflugorna i buskagen utanför. Tobaksröken stiger mot öppningen i tippiens tak. Det är the big smoke! Evighetsresenärerna försjunker i meditation inför elden och The Chief - peyoten på altaret. Som pä en signal börjar alla be, var och en för sig. Men högt och ljudligt. Tippien fylls av röster. De ber för den döde. För sig själva, sina närmaste. Mellan böneämnena suger de in rök och blåser fyra gånger ut mot tippiens tak. Fyra - som de fyra elementen och de fyra vindarna. - Med röken stiger våra böner till Den Store Anden, upprepar Curtis. - Tack, Creator, för att du tar hand om Dave!, ber en av den dödes systrar. Tack för att han var en så god far! Omtänksam som make! Hjälpsam, klok, snäll - minns Du, Gud, när Dave ... Jag får associationer till ett frikyrkomöte. Tack Gud för att Du tar hand ... tack för att Du ger den kraftlöse styrka ... tack för att D u . . . Efter hand bryter sig rösten av gråt. Tårarna strömmar utför kinden på de anhöriga, Den ene efter den andre tar vid. I bönens form pratar de av sig sin sorg. Trumman och skallran Mellan bönerna tar sången vid. Den inleds av Roadman och trummannen. Roadman tar sin stav och sin goard, skallran - det andra instrumentet. Trumman virvlar i hård, snabb och alldeles jämn takt. Roadman sjunger och slår takten med sin skallra. Gamla och nykomponerade sånger. Indianernas tonspråk är annorlunda, fyra, fem eller sex toner pä varje europeisk helton. Roadman lämnar staven och skallran vidare till näste sångare. Trumman följer efter till hans granne. Varv efter varv runt tippien, hela natten. Efter kanske någon timme kommer en av gudstjänstens höjdpunkter. Roadman bereder peyoten, den heliga kaktusfrukten. Det mesta inom Native American Church är djupt sakralt och ceremoniellt. Men peyoten är det stora sakramentet!

I flera amerikanska stater klassas peyote som knark och förbjuds - till och med i gudstjänstsammanhang, i andra stater - som i Oklahoma - får det användas, men bara i Native Americans gudstjänster. - Tar de från oss peyoten, faller värt folk sönder säger en kvinna. Medicinen och gudstjänsten, det är vad vi har kvar! - Peyoten ger klarsyn, viskar Curtis. Med medicinens hjälp kan jag läsa Eldens språk! Peyoten vandrar runt i tippien, medsols, som pulver, som färsk och torkad frukt. De flesta dricker den som kallt te ur en smutsig saftflaska. Några tar för sig ordentligt, andra är mer försiktiga. - Den är bitter, vår Divine Medicin, säger Curtis. Efter peyoteceremonin fortsätter gudstjänsten som förut. Böner och tacksägelser, säng och trummor. Några av indianerna försjunker inåt och mediterar över elden. Roadman reser sig, går fram till den heliga elden och kastar en handfull rökelse i. - Ceder, förklarar Ben. Den fyller vår gudstjänst med väldoft. Den bär våra böner och vår längtan till Gud, Den Store Anden. Rökelsen är ett katolskt bruk som har vandrat in i den indianska gudstjänsten. Den starka doften sticker 1 näsan. Indianerna lyfter sina fans och drar, viftar rökelsen ät sig. Fans ser ut som solfjädrar, är ofta vackert utsirade med glas och pärlor, de förnämsta är gjorda av fjädrar från den vithövdade amerikanska örnen, alla indianers gemensamma totem. När gudstjänsten tätnar tar Roadman fram det tredje instrumentet, en pipa av örnben, Den ger ifrån sig ett gällt skri. Vid midnatt går en av kvinnorna ut ur tippien och kommer tillbaka med en kruka vatten. Hon ställer den nära elden. Det är midnattstimme, det nya dygnet börjar. Första skeden häller hon ut över marken. - Välsignelse till Mother Earth, säger Roadman. - Vi kallar jorden för Mother, förklarar han för den vite mannen. När vi sår vår säd i jorden, kommer den tillbaka. Som när vi sår vår säd i kvinnans sköte. Därför är jorden vår Mother. När Moder Jord har fått sitt, cirkulerar vattenkrukan tippien runt. Indianerna tar för sig ur en silverbägare. Allt sker under djup tystnad. Den vite främlingen söker förgäves bättre sittställning. Aldrig har Skriftens ord om väktarens längtan efte morgongryningen varit lika levande. Curtis rycker tag i min arm och pekar mot den heliga elden. Ser jag i syne? Eldslågorna tar plötsligt fart, utan synlig anledning. Röken svartnar och roterar snabbt i cirklar upp mot taköppningen. Det är absolut vindstilla. - Spiritual power, förklarar Curtis, här är mycket andlig kraft i rörelse. Många av våra faders andar är här i natt. Så slutar rökens häftiga rörelser, elden återgår till sitt lugna sprakande. Månen vandrar över tippien. Några av indianerna går på randen till trance. Religiös extas - eller peyote? Trummaren är plötsligt sammanvuxen med sitt instrument. Han spelar med en ofattbar intensitet. Plötsligt är himlen ljus - som genom ett trollslag. Ljuset strömmar in över evighetsresenärerna som pressats allt närmare varandra under nattens gång. En helig måltid Kvinnor och barn från huset intill strömmar in i tippien. Med sig bär de lerfat med mat som skickas runt, fat efter fat. Daves mor tackar alla som har samlats för att ge de överlevande kraft. Roadman strör rökelse i elden och läser en välsignelse. Den ene efter den andre stämmer in. De tackar Den Store Anden, Gud, Skaparen - och Jesus Kristus!

Flera av evighetsresenärerna tillhör kristna församlingar, katolska och protestantiska. - Det finns ingen motsättning, förklarar Curtis. American Native Church är inte konfessionellt. Här samlas de som vill lova Den Store Anden med sina indianska bröder och systrar. Från alla samfund. Vissling i örnpipan. Trumman bärs fram till elden. Mannen som har haft ansvar för den lossar skinnet. Det heliga kolet lägger han tillbaka i elden. Långsamt, långsamt reser vi oss upp med stela, värkande lemmar. Huvudet hotar sprängas. Klockan ä r nästan tio. 26 timmar sedan jag senast sov. - jag är stolt över dig, säger Ben. This is real hard - också for oss som är vana. Som resenärerna på en flygmaskin köar indianerna vid utgången. - Detta betyder mycket för oss, säger en bror till den döde. Han plockar fram en fan av örnfjädrar och räcker mig. Jag tror Dave skulle ha velat detta, förklarar han. Jag har svårt att finna ord och tittar bort mot Curtis. - Tag emot den, nickar han. Evighetsresan ä r slut - passagerarna har återvänt till timligheten.

Peyote ceremoni av Solomon McCombs (Creek)