Plato And Other Philosophers. An Introduction In Swedish Language

1

UTKAST 2008-09-05:01 Filosofer och översikt över filosofins historia Platon, Aristoteles, Sokrates, Decartes, Immanuel Kant, Bertrand Russell, Schopenhauer,

Platon (grekiska: Πλάτων, Plátōn), född 427 f.Kr., död 347 f.Kr., var matematiker, filosof och författare. Platon grundade skolan Akademeian i Aten som tillsammans med Aristoteles’ skola Lyceum fick ett dominerande inflytande inom tidens vetenskap och filosofi. Han är upphovsman till platonismen som är en av den västerländska filosofins huvudriktningar och Platon själv är en av historiens mest betydelsefulla filosofer vid sidan om Sokrates och Aristoteles.

Gärning Platon tillhörde i sin ungdom kretsen runt Sokrates och var omkring 27 år när denne avrättades. I de dialoger av Platon som brukat räknas som tidiga, som Charmides, uppträder Sokrates som samtalsledare, men också som en person som tillkallas som rådgivare i livsfrågor (han har en liknande roll i Xenofons Minnen av Sokrates (”Memorabilia”)). Senare blir Sokrates (i dialogerna) allt mer den som talar med enstaka inpass från deltagarna, som ofta bara säger mest "Ja, Sokrates" eller "Förvisso, Sokrates". Det har därför antagits att Sokrates i Platons dialoger alltmer blir ett språkrör för Platon, i takt med att han utvecklar sina egna idéer. Detta har dock skett utifrån en allmän grund han övertagit från sin gamle mästare, men ändå självständigt. Det förekommer även uppfattningen att Platons samtliga idéer övertogs från Sokrates, en uppfattning framförd av amerikanen Paul Shorey (1857 – 1934). Shorey förfäktade sin uppfattning i verken De Platonis Idearum Doctrina (1884) The Idea of Good in Plato's Republic (1895) The Unity of Plato's Thought (1903) Enligt den vanligaste uppfattningen kan Platons skrifter arrangeras i en kronologi som även klargör hans intellektuella utveckling bort från Sokrates i en alltmer pythagoreisk riktning, medan Shorey hävdat tesen om "the unity of Plato's thought". Således är grundfrågan om

2

Platons så kallade idélära (eller formlära) övertogs från Sokrates eller var Platons egen utveckling av Sokrates grundläggande tanke att det goda är något absolut. Platons skrifter räknas till världslitteraturens klassiker. De har också åberopats flitigt av såväl progressiva som reaktionärer. Platon var politiskt intresserad samtidigt som han föraktade politikens avarter. Han var vetenskapsman, matematiker men också poet. Hans dialoger är ibland bländande logiska, ibland burleska, ibland präglade av en subtil ironi. De kan läsas på många sätt, så hur man läser Platon säger rätt mycket om vem man är själv. Ett bra exempel på Platons förmåga att pendla mellan det burleska (fast ändå meningsfulla) och det högtidligt sublima finns i Symposion (Symposium, Gästabudet) där man kan jämföra Aristofanes tal om Eros med Diotimas avslutande tal. Enligt Aristofanes beror kärleken på att urmänniskan hade fyra armar och ben, men gudarna klöv henne på mitten varför vi alltsedan dess söker vår så kallade äkta hälft (ett länge använt uttryck). Diotimas tal är i stället en poetisk skildring av hur vi intellektuellt genom en abstraktionsprocess som går från det konkreta och individuella till det abstrakta och allmänna kan varsebli idéerna – vägen uppåt. Verken tillkom troligen som populärfilosofiska arbeten, avsedda för en bredare publik, men ser också ut att ha använts vid seminariediskussionerna inom den akademi Platon startade. Somliga är mer publika, andra som Parmenides och många senare dialoger eller traktater kompakta och svåra. Texterna åberopas med framgång av såväl politiska historiker som vetenskapshistoriker och litteraturhistoriker. Ett vetenskapshistoriskt exempel är Johannes Kepler vars arbete med sin första kosmologiska modell i Mysterium cosmographicum (Tübingen, 1596) var tydligt inspirerat av tankegångarna i Platons Timaios, dennes troligen näst sista verk som på ett intressant sätt beskriver huvuddragen i tidens astronomiska modellbyggande, där hans Akademeia intog en viktig roll. En helt annan aspekt ligger i platonismens betydelse för den svenska poeten Stagnelius, då i en nyplatonistisk, kristet färgad tappning. Överhuvudtaget betydde platonismen i omtolkad form mycket för romantiken, även om greken Platon säkert skulle haft svårt att känna igen sig i det tidiga artonhundratalet. Men texternas livskraft har legat inte bara i deras filosofiska genialitet och pionjärinsatser uppskattade även av moderna logiker, men också deras visionära kraft.

3

Släkt och levnad Platon (Πλάτων, Plátōn, namnet betyder "bred eller bredaxlad", engelska och latin: Plato, tyska och franska: Platon) kom ur Atens aristokrati och föddes 427 eller 428 f.Kr. Fadern Ariston skall enligt legenden haft anor tillbaka till den siste bland Atens konungar, Kodros, emedan modern Periktione räknade sin släkt från stadens lagstiftare och en av antikens kända vise män, Solon. Det är emellertid svårt att beskylla Platon för vare sig en aristokratiskt hållen konservatism eller manschauvinism. I den omdiskuterade Staten (”Res Publica” på latin, ”Om rättvisa” på grekiska) låter han Sokrates plädera både för klassresor (begåvade barn från fattiga familjer ska ges utbildning) och kvinnans principiella jämlikhet såväl inom soldatliv som politik. Båda tankarna var för tiden oerhört radikala. I Theaitetos låter han också Sokrates betona att vilken härkomst man har socialt inte betyder något, eftersom vi alla har såväl fattigt folk som kungar bland våra förfäder. Det viktiga är vad man har i huvudet och vad man gör av det, därav filosofins betydelse i livet. Platon hade också goda skäl att vara skeptisk mot överklassen då han sett sina egna äldre, av honom beundrade släktingar (morbrodern Charmides och den äldre släktingen också på moderns sida Kritias) utöva en blodig terrorregim under en kort tid 404 - 403 innan ett uppror kastade bort dem från makten. Om detta berättar han i det Sjunde brevet, en enda (fast historiskt omstridd) källa till hans egen biografi. I dag räknas det sjunde brevet dock som skrivet antingen av Platon själv eller av någon som var väl insatt i sakerna.

Ingenting tyder på att Platon någonsin var gift. Två yngre bröder omnämns, Adeimantos och Glaukon, vilka uppträder i dialogen Staten och där har en viktig funktion som problemställare (andra boken i synnerhet). Han hade också en syster, Potone, vars son Speusippos (407 – 339 f.Kr.), en matematiker, efterträdde Platon som akademins föreståndare vid dennes död och ledde verksamheten i akademin in åtta år innan han drabbades av ett slaganfall. Om Platons barndom och ungdom är intet bestämt känt. Eftersom det Peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta pågick när han föddes och växte upp torde han sannolikt ha deltagit i det, kanske i det berömda slaget vid Arginusae 406 f.Kr. I varje fall var han ingen världsfrånvänd akademiker. Namnet Platon sägs ha varit ett smeknamn

4

han fick på grund av sina breda axlar vilket gett upphov till det senare ryktet att han som ung sysslade med brottning. Det enda vi egentligen kan tillskriva Aristokles, som sägs ha varit hans verkliga namn, med bestämdhet är en atensk standarduppfostran passande en ung man i de bättre kretsar, där även Sokrates umgick flitigt. Således måste Platon ha känt till Sokrates tidigt, även om han knappast blev medlem i kretsen av unga män kring denne förrän i senare tonåren. (Detta är en så kallad rimlig gissning, delad av de flesta kännare på området.) Enligt en tradition skall Platon i unga år själv ägnat sig åt diktning och dramatik (ett fåtal troligen autentiska epigram finns bevarade) och han stod just i beredskap att tävla med en tragedi då han under intryck av Sokrates slöt sig till filosofin. Det påstås att han då brände hela sin ungdomsdiktning. Allt detta är dock osäkra uppgifter, och senare sådana. De kan mycket väl vara gissningar grundade på att i synnerhet de tidiga dialogerna har en tydlig dramatisk, scenisk prägel. Men de är inte osannolika i sig. Det vi emellertid kan säga är att utan det sjunde brevet så vet vi i stort sett ingenting om Platons senare liv heller. Hans elev och yngre kollega Aristoteles nämner Platon med respekt och ibland nästan värme, men mycket kortfattat. Han är också kritisk mot Platon på flera punkter, även om hans filosofi kan ses som en utveckling av idéer hos den äldre Platon (i synnerhet Timaios). För en ung adelsman vid denne tid var en karriär som militär kombinerat med politiker i stort sett den enda. Platons desillusionering vad gäller politiken var emellertid djupgående, som det sjunde brevet berättar. För kunde han tro på de konservativa – de som blivit de trettio tyrannerna, inklusive hans egen älskade morbror? Eller kunde han tro på demokratin – det var den demokratiska falangen som 399 f.Kr. ställde Sokrates inför rätta, den visaste man Platon kunde tänka sig, på falska anklagelser och lät honom tömma giftbägaren (skildrat i Faidon, som lämpligt också diskuterar själens odödlighet och lägger en grund för läran om eidos (idéerna eller de eviga urformerna).

I kretsen kring Sokrates Platon sägs ha tillhört kretsen kring Sokrates i ca. sju år. Utan tvekan gjorde läromästaren ett djupgående intryck på honom. Han var närvarande vid processen

5

mot Sokrates och Sokrates försvarstal brukar räknas som hans första verk. Innehållsligt är det en introduktion, som kan förmodas brodera ut det tal Sokrates faktiskt höll till ett magnifikt försvar för hela dennes verksamhet som kritisk röst i samtiden. Efter Sokrates död 399 f.Kr. skingrades hans lärjungar. Dels saknade den nu sin sammanhållande kraft, dels fanns det filosofiska motsättningar inom gruppen. Sokrates skrev som bekant ingenting, utan lämnade efter sig minnet av de diskussioner han startat om det Goda. Olika personer inom gruppen hade tolkat – och kunde också tolka – det han sagt olika. En av de mera kända andra lärjungarna var Antisthenes, som i exil bildade en egen skola (enligt senantika uppgifter den kyniska skolan) vars mest kände senare företrädare var Diogenes. Här betonades självkontrollens betydelse, en sokratisk inspiration som även dyker upp hos Platon och inom stoicismen. Livets värde låg absolut inte i lyx och njutningar. Den kyniska skolan drev dock detta längre än de flesta andra. Utöver bristen på en sammanhållande kraft efter Sokrates kan man också förmoda att lär-jungarna fann marken osäker, då de inte kunde veta om även de skulle dras med i mästarens fall. Processer mot medborgare var inget ovanligt – tidigare hade filosofen Anaxagoras dömts till döden för kätteri (enligt vissa källor) liksom statsmannen Perikles gemål Aspasia, en av antikens få kända intellektuella kvinnor. Perikles lyckades som den store talare han var fria Aspasia, och enligt andra antika källor avrättades inte Anaxagoras utan dog rätt gammal i exil. I vilket fall som helst var Athen en osäker plats att leva på. Aristoteles skulle senare också slutligen lämna staden för andra gången med motiveringen att han inte ville låta athenarna än en gång förbryta sig mot filosofin.

Splittring och resor Efter Sokrates död sökte sig Platon tillsammans med andra i kretsen kring den förre till en av dem som stått honom nära, Euklides från Megara i Boiotien (grundläggaren av en av de sokratiska skolorna), för att fortsätta på Sokrates livsverk. Sammanhållningen av kretsen blev inte långvarig då meningsskiljaktligeheter och personlig rivalitet orsakade en splittring. Platon och Antisthenes stred till exempel över en ledande ställning inom gruppen vilket senare övergick till en förbittrad litterär fejd.

6

I Megara tros dock Platon ha sammanställt en serie dialoger (Ion, Hippias, Protagoras, Försvarstalet, Kriton, Lakes, Karmides, Euthyfron samt några av tvivelaktig äkthet) vars syfte var att visa Sokrates innersta syfte med dennes verksamhet. Efter vistelsen tillbringade Platon följande år på vidsträckta resor. Han besökte Egypten, där han i Kyrene fann bekantskap med matematikern Theodoros - omtalas i dialogen Theaitetos - och senare fortsatte resan till Syditalien, där filosofen mottog bestående intryck av pythagoréerna. Dess förbund och dåvarande ledare Arkytas från Tarent tycks ha influerat Platons själavandringslära, och framförallt hans odödlighetstro, vilket man hör Sokrates kritisera i de tidiga dialogerna, men senare i till exempel dialogen Faidon bestämt hävdas. I staden Syrakusa på Sicilien vistades Platon en tid vid tyrannen Dionysios den äldres hov. Det framkom senare en brytning mellan de båda som berodde på att Platon utövat inflytande på tyrannens svåger Dion, och vunnit honom för sina meningar och filosofi. Så när Platon skulle återvända hem med ett sändebud från Sparta var denne beordrad av Dionysios d.ä. att på något sätt oskadliggöra filosofen. Detta skedde genom att Platon blev ilandsatt på ön Aegina som låg i krig med Aten. Han såldes sålunda som slav men blev friköpt av vännen Annikeris från Kyrene som befann sig på ön, och återvände till Aten sommaren 388 f.Kr.

Akademin Nu började Platon på allvar sin verksamhet som lärare. Ett stycke utanför Aten köpte han som nu 40-årig man ett lantligt ställe med en trädgård, beläget vid ett gymnasium som benämndes Akademeia. Här hade således den platonska akademien sitt säte i över nio sekler - tills den stängdes av kejsar Justinianus år 529 e.Kr. - och fostrade bland andra Aristoteles. Platon undervisade och arbetade här på sina viktigaste verk i mer än tjugo år innan Syrakusa återigen blev aktuellt. Dionysios d.ä. hade avlidit och Dion, Platons vän, innehade det största inflytande vid hovet på Syrakusa och önskade nu filosofens hjälp för att influera tyrannens son Dionysios d.y. och potentiellt pröva Platons politiska filosofi. Resan misslyckades i det syftet, Dion drevs i landsflykt och Platon hamnade i ett slags custodio honesta i kunglig borg och återvända inte förrän våren 365 f.Kr. till Aten.

7

I filosofiskt avseende återknöt Platon kontakten med pythagoréerna och influerades av dem starkare vilket dialoger som Timaios och Lagarna vittnar om. Efter återkomsten tog Platon ånyo över ledningen av akademien och den landsflyktige Dion anslöt sig senare till skolan. År 361 f.Kr. kom dock en enträgen begäran från Dionysios d.y. att filosofen skulle återvända till ön för råd och vägledning i filosofiska frågor. Inbjudan visade sig dock vid anländande vara utan allvarligt uppsåt. Tyrannen tycktes vilja ha Platon vid hovet mer som dekoration än rådgivare, och Platon lyckades nätt och jämnt fly ön med hjälp av pythagoréerna i Tarent. Våren 360 f.Kr. skedde återresan. De sista åren tillbringade Platon vid akademien, skrivande och undervisande. En tradition säger att han dog "skrivande", vilket förmodligen åsyftar att han arbetade in i det sista.

Filosofi Platons filosofi är förmodligen den som utövat störst inflytande på den västerländska traditionen. Hans idélära har upphöjts av den kristna kyrkan (genom nyplatonismen), hans konstsyn ligger till grund för modern argumentation och verk som Staten och Lagarna diskuteras ännu inom såväl statsvetenskapen som samhällsfilosofin.

Idéläran Ett centralt inslag i Platons filosofi går under det något missvisande namnet idéläran. Enligt idé- eller bättre formläran är "verkligheten" (det som kan uppfattas av sinnena) ej verklig utan endast en skenbild av tillvaron. Den existerar endast på grund av de ofullkomliga kunskapsorgan som sinnena är. Tillvaron som däremot är verklig, oföränderlig och sann, är idévärlden. En värld som icke existerar i tid och rum (ty då skulle den vara föränderlig). När vi således ser till exempel en häst får de sinnliga intrycken oss att erinra oss om den ursprungliga kunskapen - hästens idé. I ett slutgiltigt led menade Platon därtill att alla idéer leder tillbaka till en samlad uridé; som rymmer alla andra idéer och därmed ses som det godaste och mest sanna. Den rörelse vi ser i sinnevärlden betraktades därmed som illusioner; eftersom idévärlden, det

8

egentligt sanna, ligger bortom tid och rum, och undgår att underkastas temporaliteten.

Politiken Platon tillhörde en av de aristokratiska atenska släkter som politiskt skjutits åt sidan i och med det demokratiska genombrottet i mitten av 400-talet. Avskyn för demokratin och dragningen till olika slag av elitism och auktoritärt styre, om än utövat av rättrådiga män (Väktarrådet, bestående av filosofer), är ett återkommande motiv i Platons politiska dialoger, och har tolkats som Platons personliga ståndpunkt. I denna fråga kan man hävda att han följde i Sokrates spår, eftersom Sokrates enligt nästan samtliga källor sägs ha hävdat att politik och rätttskiping borde skötas endast av filosoferna. Bland de idéer om staten som kommer till uttryck i Platons dialoger finns mycket som i modern tid betraktats som inhumant och totalitärt. Bland annat skulle barn skiljas från sina föräldrar så snart det var möjligt efter födelsen, för att sedan växa upp utan kunskap om vilka deras föräldrar och syskon egentligen var. De skulle i stället betrakta alla i ungefär samma ålder som sina syskon, alla i sådan ålder att de kunde vara deras föräldrar som sina föräldrar etc. Endast barn till föräldrar med gynnsamma anlag skulle tillåtas växa upp. Känslomässiga relationer mellan människorna uppmuntrades inte. Människorna skulle delas in i tre klasser (filosoferna, soldaterna och de vanliga) och möjligheten att flyttas mellan klasserna var mycket begränsad. Den styrande klassen skulle bland annat ha privilegiet att få ljuga för de övriga om det som låg i statens intresse. Hela idén med Platons stat var i stora drag att få fram ett folk som skulle klara sig bra i krig, inspiration hämtade han bland annat från det grekiska krigarfolket spartanerna.

Konsten Platons konstsyn representerar en argumentation som än i dag förekommer. För honom var konstverket endast imitation av ett objekt i sinnevärlden som i sin tur var en imitation av idé-världen, vilket gjorde att konstverket hamnade lägre i rang. Tillika ansåg Platon att konsten hade en skadlig inverkan på dess åhörare, och om till ex-

9

empel en publik bejakade en pjäs som innehöll ett lustmord fanns det således risk att publiken fördärvades moraliskt.

Kosmologi Platon hade som matematiker intresse för astronomi, men odlade detta främst för att han menade att studier av himlafenomen var nyttiga både för samhällets ledare och folk i gemen. Dessa studier fäste uppmärksamhet vid den kosmiska ordning och fulländning som Platon såg i astronomiska företeelser och därför kunde tjäna som förebild för alla och envar. Sina tankar om universum utvecklar Platon, som nämnts ovan, i dialogen Timaios, vars huvuddrag fanns tidigt i latinsk översättning. Trots att den är svårtolkad, kom Timaios genom Platons auktoritet att få ett avgörande inflytande på medeltidens lärda. Den starkt konfessionellt färgade nyplatonismen vid antikens slut kom att föra Platons grundläggande idéer vidare och påverka även de stora astronomiska reformatorerna under nya tidens början. Här drabbar för första gången den hämsko, som skulle gå igenom hela filosofi- och vetenskapshistorien - spänningen mellan konservatism och revolution, mellan vad man anser sig veta säkert och vad man inte kan veta - en diskussion som inom modern vetenskapsteori har förts av bland andra Thomas Kuhn, Karl Popper, Imre Lakatos, Paul Feyerabend och på senare tid även av svenske filosofen Sören Halldén.

Mest kända verk (urval) •

Faidon

•

Faidros

•

Gorgias

•

Politeia (Staten)

•

Sokrates försvarstal

•

Symposion (Gästabudet)

•

Theaitetos

•

Timaios

•

Platons dialoger

10

Samlade verk (urval) [ •

Plato, Complete Works. edited by John M. Cooper. Hacket Publishing Company 1997. (Innehåller allt som någonsin tillskrivits Platon i nya översättningar.)

•

The Collected Dialogues of Plato, including the letters. Edited by Edith Hamilton and Huntington Cairns. Bollingen Series LXXI. Princeton University Press 1963 (1961). (Utelämnar vissa säkert falska men ändå intressanta texter. Äldre översättningar, men bra.)

•

Platon Skrifter i svensk tolkning av Claes Lindskog I-V. Nya Doxa 1984. (Alla klassiska texter i äldre svensk översättning med kommentar av Holger Thesleff.)

•

Platon Skrifter översättning, förord och noter av Jan Stolpe (vol. 1-4) . Atlantis förlag, Stockholm 2000-2006. (nyöversättning av Jan Stolpe)

Andra översättningar •

Platon dialoger: Sokrates försvarstal, Faidon, Faidros, övers. av Ellen Wester, Forumbiblioteket nr 52, 1955.

•

Platon Om kärleken och döden: Gästabudet, Försvarstalet, Faidon. Övers. av Jan Stolpe, Helikonbiblioteket, Studentlitteratur 1993.

•

Xenofon–Platon: Sokrates på fest och i vardagslag. (Xenofon: En fest hos Kallias (Symposion), Minnen av Sokrates (Memorabilia), Platon: Gästabudet (Symposion). Övers. Ebbe Linde. Natur och Kultur 1985.

Referenser ( av några standardverk och speciella studier) [] •

John Burnet: Greek Philosophy, Thales to Plato. The MacMillan Press 1981 (1914).

•

Miles Burnyeat: The Theaetetus of Plato with a translation by M. J. Levett. Hackett Publ. Co. 1990.

•

Francis M. Cornford: Plato's Cosmology. (Övers. och kommentar till Timaios.) The Liberal Arts Press, N. Y. 1957.

•

Paul Friedländer: Plato and Introduction. Bollingen series, Princeton, 2nd ed. 1969.

•

W.K.C. Guthrie: Socrates, Cambridge University Press 1971.

•

W.K.C. Guthrie: History of Greek Philosophy: Plato, The Man and His Dialogues: Earlier Period. Cambridge University Press 1974.

11 •

W.K.C. Guthrie: History of Greek Philosophy V: Later Plato and the Academy. Cambridge University Press 1978.

•

Sven Lönborg: Dike och Eros I-III. Svenska Andelsförlaget/Almqvist & Wiksell 1920-1937.

•

Terence Irwin: Plato's Moral Theory. The Early and Middle Dialogues. Clarendon Press 1977.

•

Nickolas Pappas: Plato and the Republic. Routledge Philosophy Guidebook 1995.

•

Paul Shorey: What Plato Said, The University of Chicago Press, Chicago Illinois 1933.

•

Holger Thesleff: Platon. Pegas, Lund 1990.

Allmänna tillförlitliga översiktsverk •

Filosofilexikonet. När Var Hur-serien Forum. Övers. Jan Hartman. Forum 1988.

•

The Encyclopedia of Philosophy 1-8. Paul Edwards (ed). MacMillan Publ. Co New York och London 1967.

•

Frederick Copleston: A History of Philosophy (9 vols). Image Edition (samlat i tre paperbackvolymer).

Aristoteles

Aristoteles, född 384, död 322 f.Kr., var en grekisk filosof och naturforskare. Han var elev till Platon och lärare till Alexander den store. Hans verk omfattar en rad ämnen, bland annat biologi, filosofi, poesi, logik, politik, etik och retorik. Tillsammans med Platon och Sokrates anses han vara den mest betydelsefulla av de klassiska gre-

12

kiska filosoferna. Aristotelismen är tillsammans med Platonismen den viktigaste skolan inom den klassiska filosofin.

Aristoteles liv

Aristoteles föddes i Stageira (Makedonien) på halvön Chalkidike som son till Amyntas III livläkare Nikomachos d.ä. och Festis av Illyrien. Han sökte sig 17 år gammal till Platons akademi i Aten där han stannande till Platons död 347 f.Kr. Tiden fram till 343 f.Kr. tillbringande han i staden Assos och på ön Lesbos. År 343 f.Kr. återvände han till Makedonien och hovet som lärare åt Filip IIs son Alexander som skulle bli känd som Alexander den store. Aristoteles återvände till Aten omkring 335 f.kr. och började föreläsa vid ett offentligt gymnasium, Lykeion. Hans föreläsningar kom att bli grunden för den peripatetiska skolan. Trots sin långa verksamhet i Aten var Aristoteles aldrig medborgare, stadsstatens hårda medbor-garskapslagar hindrade nämligen varje person som inte hade två atenska föräldrar att bli medborgare. Efter Alexander den stores död 323 f.Kr. lämnade Aristoteles Aten, pågrund av sina makedonska kontakter blev han politiskt misshaglig och valde enligt traditionen att fly från Aten för att inte atenarna en andra gång (såsom de hade gjort mot Sokrates) skulle förgripa sig på en filosof. Aristoteles avled ett år senare i Chalkis på Euboia. Arvet efter honom kom bland annat att förvaltas av hans lärjunge Theofrastos.

Aristoteles idéer

Logik Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles tankar kom i stor grad att påverka den lärda medeltida världen.

13

Filosofi Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser, av ordet "polis", stad. Det betydde att människor är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik. Aristoteles tankar ligger till grunden för maktfördelningsläran som fick en central betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk "Om lagarnas anda" från 1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfäderna.

Naturvetenskap Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar till exempel nästan alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsaltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, det vill säga på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten. Längst ut låg fixstjärnesfären följt av tomrummet, primum mobile. Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är "ganska tungt" och luft är "ganska lätt". Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor, vindar), utom i förhållande till varandra. Den innersta sfärens beståndsdelar är atomer som i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen, en teori som tidigare framlagts av Demokritos. (En utveckling av den teorin ledde till slutsatsen att man genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle kunna få fram vilket annat ämne som helst - vilket i sin tur ledde till att alkemin uppstod). De fyra elementen i den inre sfären sades ha en naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Newton framlade sin teori om trögheten. Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka himla-

14

kropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser berodde på att jorden skuggade månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen stod på himlen var skuggan av jorden alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa vinklar. För att förklara oregelbundenheterna i planeternas synbara rörelser vidareutvecklade Aristoteles Eudoxos' modell med 27 koncentriska fiktiva sfärer. Aristoteles kunde inte godta sfärerna enbart som matematiska konstruktioner. För honom måste de vara verkliga och då kom pythagoréernas genomskinliga kristallsfärer väl till pass. Påtagliga sfärer komplicerade dock modellen, som redan förfinats av Kallippos till 33 sfärer. Sfärerna var innästlade i varandra med inre sfärers axlar lagrade på yttre i olika vinklar. För att kompensera för de yttre sfärernas rörelser blev Aristoteles tvungen att arbeta med totalt 55 sfärer. Otympligt och komplicerat menade Hipparchos, som skulle ta nästa steg i denna kedja med sin epicykelteori. I ett berömt experiment lät Aristoteles 20 ägg ruvas av hönor. Sedan öppnade han ett ägg varje dag och följde utvecklingen från blodfläck i äggulan till färdig kyckling.

Poesi Aristoteles poetik "Om diktkonsten" har varit av mycket stor betydelse för litteraturvetenskapen.

Aristoteles inflytande

Historiskt inflytande Delar av Aristoteles skrifter, bland annat Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med

15

den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande. Även Ayn Rand inspirerades av Aristoteles.

Aristoteles aktualitet idag Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sätt att tänka är den aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som primus motor, kvintessens, sjunde himmelen, eter, substans och energi kan liksom aktualitet och potentialitet härledas till Aristoteles. Aristoteles naturvetenskapliga syn får regelbundet en renässans och hans etik är aktuellare än någonsin i den samtida politiska, filosofiska debatten. Sokrates Sokrates (grekiska Σωκράτης, engelska Socrates, franska Socrate, tyska Sokrates), född 470 f.Kr., död 399 f.Kr., var en grekisk filosof från Aten och en av världshistoriens största filosofer. Han dömdes till döden av Atens folkförsamling, anklagad för att ha förlett ungdomen och förnekat gudarna. Av avrättades genom att tvingas dricka en giftbrygd.

Sokrates liv och meningar De huvudsakliga källorna till vår kunskap om Sokrates person och filosofi är vad som berättas om honom av filosoferna Platon och Aristoteles, militären och skriftställaren Xenofon samt i viss mån dramatikern Aristofanes. Platon och Xenofon var båda elever till Sokrates, men de tecknar rätt olika porträtt av honom. Sokrates är huvudpersonen i de flesta av Platons filosofiska dialoger, och man antar att den litterära figuren Sokrates i dessa dialoger vanligen är språkrör för Platons tankar, snarare än för den verklige Sokrates egen filosofi. Samtidigt är det ytterst vanligt

16

att även tänka sig att Platons tidiga verk (Mindre Hippias, Alkibiades 1, Försvarstalet, Euthyfron, Kriton, Större Hippias, Charmides, Laches, Lysis, Protagoras och Gorgias) ger en träffande bild av Sokrates särpräglade filosofiska metod och i viss mån av hans filosofiska ståndpunkter. De allmänna bilden av Sokrates och hans filosofi i dessa tidiga dialoger stämmer nämligen väl överens med den bild som de tre andra källorna ger av honom. Flera av Xenofons skrifter handlar om Sokrates: bland annat Sokratesbiografin Memorabilia (Sokratesminnen) samt Gästabudet och Försvarstalet, som väl är skrivna i medveten motsättning till Platons dialoger med samma namn. (Sokratesminnen samt både Platons och Xenofons Gästabudet finns översatta av Ebbe Linde i samlingsvolymen Sokrates på fest och i vardagslag, Natur och kultur, 1985.) Platons och Xenofons porträtt av Sokrates tecknades efter hans död; men redan i sin livstid figurerar Sokrates i komediförfattaren Aristofanes skådespel Molnen från 423 f.Kr. Detta anses allmänt vara en parodisk nidbild av Sokrates, som inte gör honom rättvisa, men som däremot kan ge en god bild av hur han uppfattades av många atenare. (Det kan dock anmärkas att Søren Kierkegaard i sin tidiga bok Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates (1841) argumenterar för att Aristofanes är den som ger oss det mest verklighetstrogna porträttet av den historiske Sokrates.) Aristoteles var Platons främste och mest självständige elev. I sina skrifter lämnar han uppgifter om många tidigare filosofer och deras filosofi, bland andra Sokrates. Exempelvis säger han i boken Metafysiken att Sokrates inte intresserade sig för naturfilosofi utan för etiken och i första hand karaktärsdygderna, att han var den förste som frågade efter allmängiltiga definitioner av karaktärsdygderna, det vill säga efter dygdernas sanna innersta beskaffenhet, för att utifrån denna kunskap sedan kunna dra säkra slutsatser i etiska frågor, men att han samtidigt trodde att man kunde ledas till insikt i dygdernas sanna natur genom att studera konkreta exempel på dem samt att det inte var han som var upphovsman till idéläran (vilket Platons dialoger annars kunde ge sken av). Sokrates besökte också oraklet i Delfi och fick där veta att han var den visaste mannen. Det trodde han inte på och pratade därför med den tidens vise. Han förstod att

17

de ansåg sig ha kunskap om saker de inte visste något om, och då gick det upp för honom att han var visast eftersom han inget visste. Därifrån kommer talesättet: Klokast är den som vet vad han inte vet. Sokrates undervisade på sitt speciella sätt. Han gav inga svar utan ställde ledande frågor till sina elever vilket gjorde att de själva kunde resonera fram sina egna svar. Sokrates är enligt vissa källor den förste som kallat sig filosof (älskare av visdom). Sokrates undervisade gratis till skillnad från sofisterna, de grekiska vishetlärarna. Det finns massor med rykten och påståenden om Sokrates. Bland annat sägs han ha varit kort, tjock och ovanligt ful. Enligt vissa källor var Sokrates ogift hela livet, men det anses allmänt att han var gift med Xantippa, som lär ha varit en riktig ragata. De fick de tre sönerna Lamprocles, Sophroniscus, and Menexenus. Enligt vissa uppgifter var Xantippa mycket yngre än sin make, möjligen var åldersskillnaden 40 år. Det är kanske förklaringen till att det förekommer uppgifter om att Sokrates för ogift – han gifte sig helt enkelt sent i livet. Aristoteles skriver på ett ställe att Sokrates söner förvånansvärt nog blev ”dumma och tråkiga”. Sokrates påstås även ha varit i det närmaste okänslig för kyla och fysisk ansträngning, och det sägs att han kunde bli stående i timtal och bara grubbla, helt omedveten om omvärlden. Ofta talade Sokrates till sin inre röst, sin daimonion, när han tvivlade på att ett sätt att handla verkligen var riktigt. Sokrates dömdes till döden för att ha, som det hette, "förlett ungdomen och försakat gudarna". Troligen var det egentligen ett straff för att han hade ifrågasatt den politiska ledningen. Vid detta tillfälle höll han ett berömt försvarstal (nedskrivet av Platon). Han fick chansen att få gå fri om han tog tillbaka allt han hade sagt sig stå för, men valde att hålla fast vid det han sagt och ta straffet. Han påstås själv ha druckit ur giftbägaren, en blandning med bland annat odört.

Betydelse för filosofin Trots att så lite är känt om Sokrates tillmäts han så stor betydelse att många anser att filosofin tog en helt ny vändning med honom. Därför kallas de antika grekiska filosoferna före honom (Thales från Miletos, Pythagoras, Herakleitos med flera) vanligen "försokratikerna".

18

Fortsatt läsning •

Brickhouse, T.C. & Smith, N.D. (eds.) (2002). The Trial and Execution of Socrates: Sources and Controversies. Oxford University Press; Oxford, New York.

•

Bruell, C. (1994). “On Plato’s Political Philosophy,” Review of Politics, 56: 261-82.

•

Bruell, C. (1999). On the Socratic Education: An Introduction to the Shorter Platonic Dialogues, Lanham, MD: Rowman and Littlefield.

•

for review of socratic irony see Kieran Egan The educated mind : how cognitive tools shape our understanding. (1997) University of Chicago Press, Chicago. ISBN 0-226-19036-6 p. 137-144

•

Hanson, V.D. (2001). "Socrates Dies at Delium, 424 B.C.," What If? 2, Robert Cowley, editor, G.P. Putnam's Sons, NY.

•

Luce, J.V. (1992). An Introduction to Greek Philosophy, Thames & Hudson, NY.

•

Maritain, J. (1930, 1991). Introduction to Philosophy, Christian Classics, Inc., Westminster, MD.

•

Robinson, R. (1953). Ch. 2: "Elenchus", Plato's Earlier Dialectic, 2nd edition (Clarendon Press, Oxford).

•

Robinson, R. (1953). Ch. 3: "Elenchus: Direct and Indirect," Plato's Earlier Dialectic, 2nd edition (Clarendon Press, Oxford).

•

Taylor, C.C.W., Hare, R.M. & Barnes, J. (1998). Greek Philosophers — Socrates, Plato, and Aristotle, Oxford University Press, NY.

•

Taylor, C.C.W. (2001). Socrates: A very short introduction. Oxford: Oxford University Press.

•

G.M.A Grube,(2002). " Plato, Five Dialogues". Hackett Publishing Company, Inc.

René Descartes, lat. Renatus Cartesius (i Sverige stavat Kartesius), född 31 mars 1596 i La Haye (nuv. Descartes), Indre-et-Loire, Frankrike, död 11 februari 1650 i Stockholm, fransk matematiker, filosof, vetenskapsman och jurist.

19

Framför allt är Descartes känd för sin filosofiska sats Cogito, ergo sum ("Jag tänker, alltså finns jag"). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går ju inte att tvivla utan att tänka, och inte att tänka utan att finnas till. Descartes uppfann också bruket av projiceringar av punkter i planet på X- och Yaxel, det så kallade Kartesiska koordinatsystemet. Det gjorde det möjligt att lösa geometriska problem med algebraiska metoder.

Biografi Descartes mor dog strax efter att han fötts. Hans far var jurist och politiker i parlamentet i Bretagne. Descartes var sjuklig och svag, man befarade att han inte skulle överleva till vuxen ålder. Redan som barn etablerade han sin livslånga vana att stanna kvar i sängen till långt fram på dagen. Ungefär år 1605 började han i en jesuitisk internatskola vid La Flèche i Maine (tidlig i département de la Sarthe) , där han studerade matematik och, framför allt, skolastisk aristotelisk filosofi. Skolastiken, som inte tillfredsställde hans kritiska sinne, gjorde honom utled på lärdom från böcker. Descartes i samtal med Sveriges drottning, Kristina (Pierre Louis Dumesnil). Filosofen kallades till Sverige av drottningen. Han ansåg Sverige vara ett land där både människor och tankar frös till is. Han dog också här, möjligen för att han inte klarade klimatet. Descartes ärvde så mycket pengar av sina föräldrar att han aldrig behövde förvärvsarbeta. Han ägnade all tid åt sin forskning. Han beslöt att "läsa i världens bok" och störtade sig därför ut i världsvimlet. Efter att en tid ha deltagit i det högre sällskapslivet i Paris och därefter dels gjort krigstjänst i Nederländerna och Tyskland (under Tilly), dels företagit vidsträckta resor, drog han sig dock åter tillbaka från världen och levde i tjugo år i Nederländerna i sträng ensamhet, uteslutande sysselsatt med vetenskapliga studier och författarverksamhet. Descartes flyttade till Stockholm 1649, inbjuden till det svenska hovet av Drottning Kristina. Där tjänstgjorde han som Kristinas lärare och rådgivare. Livet i Stockholm var påfrestande. Slottet var kallt och dragigt, klimatet kallare än han var van vid, och

20

Kristina krävde att lektionerna skulle hållas mycket tidigt på morgonen. Redan efter några månader i Stockholm dog Descartes av lunginflammation. Efter Descartes död inträffar något ironiskt; Kistan som tillverkas för den store filosofen Cartesius (Kartesius på Svenska) är för liten. Huvudet kapas därför av och försvinner (stjäls), under mystiska omständigheter, under transporten till Paris. Huvudet återlämnas först 150 år senare. Det ironiska? Decartes teori om själslig (tanke-) substans och kroppslig substans och dess åtskilda verkan blev uppfyllda, och är fortfarande uppfylld i och med att hans Kropp och Huvud fortfarande är åtskilda.

Matematik Descartes skapade den analytiska geometrin. Också på andra områden gjorde han banbrytande upptäckter. Han var den första som angav den verkliga betydelsen av andragradsekvationers negativa rötter. Han fann en ny lösning av 4:e gradens ekvationer och införde beteckningssättet med exponenter och lade därigenom grunden till räkningen med potenser. Inom optiken har ljusets brytningslag sitt namn efter honom.

Världsbild Jesuiterna i La Flèche hade inte gjort någon hemlighet av Galileis upptäckter och matematikens möjligheter. Descartes var dock inte astronom utan såg i Universum en gudomlig ordning, en geometrisk verklig värld styrd av matematiska begrepp om rum och rörelse, som hade föga gemensamt med Aristoteles’ kosmos. Materia var utrustad med kropp och själ och ojämnheterna i universum var ett resultat av rörelse. Som en snurrande isbit i en jättelik tank med stillastående vatten smälter till en fortfarande snurrande sfärisk bit vatten i orörligt vatten, tänker han sig kroppar uppstå i kosmos i form av virvlar.

Kosmogoni Stora virvlar klumpar ihop sig till stjärnor och mindre virvlar klumpar ihop sig till planeter. Solen var en sådan helt vanlig stjärna omgiven av en malström av materia, där dess planeter cirkulerade. Solsystemet var en sådan vortex , där materien var i

21

stort sett osynlig, men den delade gränser till närliggande liknande system, vart och ett med en central stjärna. Det hela upprepades i alla riktningar i all oändlighet och ingen plats i universum var speciell. I denna del kom Descartes’ vortex-teori att inspirera modernare tankar om hur planetsystem bildas. Små oberoende klumpar kan gå rakt igenom systemet och ses av oss som kometer, vilka alltså uppfattas som tillfälliga besökare. Här kom den tidigare beräknade återkomsten av Halleys komet 1758 den kartesiska kosmologin på skam.

Filosofi I filosofins historia var Descartes epokgörande. Hans filosofi gav nämligen de första uppslagen till en rad filosofiska system (Geulinx, Malebranche, Spinoza och i viss mån även Leibniz), vilka inom den nyare, för-Kantiska filosofin avgjort betecknar den högre riktningen, såväl med avseende på den strängare vetenskapliga form de framställts i som genom själva arten och syftet av den i dem framträdande spekulationen. Den kritiska halten av sitt filosoferande röjer Descartes då han, för att grundligt reformera den filosofiska vetenskapen, börjar med att proklamera ett universellt tvivel. Han ställer sig tvivlande till inte bara alla äldre filosofiska auktoriteter, vilka han finner varandra motsägande och föga tillfredsställande, utan även och framför allt mot den sinnliga erfarenheten - detta i rak motsats till John Locke, vars filosofi blev utgångspunkten för den motsatta riktningen, empirin. Descartes nöjer sig inte med att framhålla att våra sinnen ofta bedrar oss och därför inte kan ge oss full visshet. Hans tvivel avser ytterst själva möjligheten till kunskap över huvud taget utifrån sinnena. Han ifrågasätter all sådan kunskap som ett bedrägligt sken eller, som han uttrycker det: "Frågan är om inte möjligen sinnesintrycken av någon mäktig ande frambringas i människans själ, utan att de motsvaras av några föremål utanför?". Av detta sitt tvivel på den sinnliga erfarenheten drevs han att vända blicken inåt, och han upptäckte då, i förnimmelsen av sig själv såsom en tänkande varelse, en kunskap vars sanning icke kan dragas i tvivel, emedan tvivlet, som själv är en yttring av tänkande, endast skulle tjäna att ytterligare bekräfta densamma. Descartes ansåg att den mänskliga kunskapen var ett träd; stammen var fysiken och roten var metafysiken. Vi måste alltså vidta alla försiktighetsåtgärder som kan tänkas

22

för att inte i vår metafysik blanda in osanningar. Vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt; hur vet jag att jag inte drömmer? hur vet jag att en ond och illvillig ande inte står bakom min tro på att ex. 2+2=4? - Som en fast punkt att utgå från i kunskapens gungfly hade Descartes formulerat satsen "Cogito, ergo sum". Beträffande denna välbekanta sats, vilken Descartes ställer i spetsen för hela sin filosofi: "jag tänker, alltså är jag till" (cogito, ergo sum), bör vissa påpekanden göras. Det bör nämligen understrykas: 1) att han med tänkande (cogitatio) inte menar endast förståndsverksamheten, utan också varje annan form av medveten andlig verksamhet (cogitationis nomine complector id omne, quod sic in nobis est ut ejus immediate conscii simus), och 2) att han egentligen inte vill ha nämnda sats betraktad som en slutledning eller ett bevis, utan istället yrkar att den uttrycker människans första genom omedelbar åskådning givna och otvivelaktigt sanna kunskap (simplici mentis intuit). Descartes utvann sålunda ur själva tvivlet en fast punkt, och i och med detta upptäckte han dessutom en substantiell verklighet som är av rent andlig natur. Även om han varken kunde - eller ens försökte - att ur denna andliga princip utveckla en alltigenom idealistisk världsåsikt, så kunde han nu å andra sidan vara helt säker på att varje rent materialistisk världsåsikt var vetenskapligt omöjlig, eftersom det stod klart att det finns en del av verkligheten som inte är kroppslig eller sammansatt och som inte låter sig förklaras mekanistiskt. Descartes insatser inom filosofin rör sig dock om långt mer än om cogito-satsen. Hans dualism är välkänd, även om den inte löste problemet med hur anden och materian kommunicerar. (Baruch Spinoza "löste" detta problem på ett radikalt sätt, och detta problem kan också lösas inom den cartesianska rationalismen som härrör från Descartes skeptiska epistemologi). Descartes anmärker vidare, att sinnekunskapen alltid är tillfällig och följaktligen föränderlig, och han drar därav den slutsatsen, att alla nödvändiga och oföränderliga sanningar måste, oberoende av all sinnlig erfarenhet, tillhöra människan eller - enligt hans uttryckssätt - har sin grund i vissa "medfödda idéer".

23

Han hänvisade således till en kunskapskälla av en annan och högre art än våra sinnen och anslöt sig därmed till den filosofiska rationalismens grundtanke. Men liksom hans idealism inte blev mer än en kraftfull ansats, lyckades det honom inte heller att vidareutveckla hans rationalism. Han försökte nämligen aldrig att närmare utreda förhållandet mellan vårt medvetande och dess bestämningar, och visade dessutom upp ett realistiskt och empiriskt föreställningssätt genom att alltför mycket hålla fast vid den vanliga föreställningen om en skapelse - varvid skaparen och det skapade betraktas som mer eller mindre åtskilda från varandra, och i överensstämmelse med detta talade han om de medfödda idéerna som att de var "vid människans skapelse inlagda i hennes själ". Bland de medfödda idéerna sysslar Descartes framför allt med Guds-idén, och mindre med den synpunkten att Gud är det högsta och viktigaste föremålet för mänsklig kunskap, trots att därför. enligt honom, denna idé är den enda förnimmelse, som genast ger människan en nödvändig och säker kunskap om någon annan verklighet än hennes eget jag, och just därför utgör källan till all sådan kunskap. Eftersom Guds-idén närmast framträder såsom förbunden med människans känsla av sin egen ändlighet, men däremot alldeles motsatt föreställning om ett oändligt eller absolut fullkomligt väsende, så är det visst, menar han, att denna idé varken kan vara frambragd av henne själv eller av någon annan ändlig varelse, och att det således verkligen måste finnas ett sådant fullkomligt väsende som Gud, och som givit henne idén om sina fullkomligheter. Sedan Descartes bevisat Guds existens, vill han därifrån leda sig till visshet om att det även finnes en kroppslig verklighet och sålunda åtminstone till en viss grad ha bort sitt tvivel på den sinnliga erfarenhetens objektivitet. Med detta syfte framhåller han såsom en av de fullkomligheter som ligger i begreppet om Gud att han är sannfärdig och följaktligen inte kan lura den av honom skapade människan beträffande vad hon förnimmer klart och tydligt. Men tydligt förnimmer vi, enligt Descartes, om kropparna ingenting annat än rumsbestämdhet eller utsträckning och olika former därav.

24

Liksom Descartes ansåg att tänkandet hör till själen eller är en del därav förklarade han att utsträckning är någonting som hör till den kroppsliga verkligheten. Utgående från detta arbetade han sig fram till ett rent mekaniskt betraktelsesätt av den fysiska världen i vilken han inbegriper inte bara också växt- och djurlivet (Djuren betraktar han som automatiska maskiner) utan han räknar även dit den lägre (den omedvetna) delen av människan. Descartes filosofi mynnar ut i en tydlig kosmologisk dualism som hävdar att människan består av två till själva sin art ("toto genere") alldeles motsatta slag av ändliga eller "skapade" substanser, nämligen tänkande substans och utsträckt substans, det vill säga själslig respektive kroppslig substans. Hans lärjungar, som sökte övervinna svårigheten att på ett tillfredsställande sätt förklara sammanhanget mellan dessa artskilda substanser, kom att ledas till att utveckla cartesianismen i panteistisk riktning. Frågor, som tillhör den praktiska filosofin ville Descartes inte gärna sysselsätta sig med, eftersom han menade att människan på detta område inte kan åstadkomma något på egen hand, utan hon behöver ledas av den gudomliga uppenbarelsen. Denna praktiska dogmatism står för övrigt i nära sammanhang med hans uppfattning av friheten. Viljan kan Descartes inte tänka sig på annat sätt än som en godtycklig makt över de åtskilda motiven ("liberum arbitrium"). Eftersom Descartes hade en sådan uppfattning, är det inte så konstigt att den fria viljan inte bara föreföll honom obegriplig, utan rent av begreppsvidrig - men han hänvisade ändå, för att bevisa den fria viljans existens, till vårt omedelbara praktiska medvetande, och till och med kallade han ibland den fria viljan för en medfödd idé. Vidare är det enligt samma linje inte förvånansvärt att han gör begreppen om rätt och orätt beroende av Guds absolut fria, det vill säga rent godtyckliga, vilja - och menar att om dessa, den gudomliga viljans godtyckliga beslut ("beneplacita divina"), kan människan erhålla kännedom endast genom en yttre och övernaturlig uppenbarelse.

25

Bibliografi •

1630–1633 Le Monde, Descartes' första systematiska presentation av hans naturfilosofi. "Världen" kom i latinsk översättning 1664.

•

(1637) Discours de la méthode pour bien conduire sa raison et chercher la vérité dans les sciences ("Avhandling om metoden")

•

(1637) Géometrie ("Goemetri")

•

(1639) Dioptrique

•

(1641) Meditationes de prima philosophia ("Betraktelser över den första filosofin")

•

(1644) Principia philosophiae ("Filosofins principer")

Källor [] 1.

^ Hoskin, M. ed; The Cambridge Concise History of Astronomy, Cambridge University Press (1999). ISBN 978-0-521-57600-0

Se även [] •

Conatus

•

Immanuel Kant

Immanuel Kant, född 22 april 1724 i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, död 12 februari 1804 i samma stad, var en tysk professor och filosof samt grundare av den kritiska filosofin. Kant skrev banbrytande verk, bland annat inom områdena etik och kunskapsteori. Som etiker är han känd som pliktetiker och för sitt formulerande av det kategoriska imperativet, vars vanligaste formulering lyder: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Som kunskapsteoretiker och metafysiker har han fått flera kritiska efterföljare, bland andra Schopenhauer och Fichte.

Perioder i Kants tänkande Det finns tre tydliga perioder i Kants tänkande:

26

1.

filosofiska rationalistiska spekulationer i Leibniz och Christian von Wolff spår med mål att koppla ihop dessa med Newtons naturfilosofi

2.

empirism- och skepticismperiod med inflytande av Hume och Rosseau. Kant utgick från Swedenborg och påvisade likheter med den dogmatiska metafysiken. 1766 skrev Kant sitt viktigaste verk under perioden Träume eines Geistersehers/En andeskådares drömmar.

3.

den egentliga kritiska perioden, med bland annat Kritik der reinen Vernunft/Kritik av det rena förnuftet som leder till hans kunskapsmodell med:

•

ren matematik

•

ren åskådning (utan empiri, så som rummet och tiden som är former för det empiriska)

•

ren metafysik

Kants filosofi

Kunskapsteori och metafysik Kant är den filosof i vars kunskapsteori en sammanjämkning kunnat ske mellan den rationalistiska traditionen, med Descartes i spetsen via Spinoza och Leibniz, samt den empiristiska traditionen med Locke i spetsen via George Berkeley och David Hume. Rationalisterna menade att själen eller förnuftet, oberoende av all erfarenhet, var bärare av fundamental kunskap om verkligheten, medan empiristerna hävdade att all giltig kunskap (om den inte var analytiskt sann) måste gå att återföra på sinnesintryck. Den senare uppfattningen hade fått sin, gentemot vetenskapen utmanande, spjutspets i David Humes skepticism. Hume hade visat att den världsbild som företräddes av Newton och Locke, och verkade såväl vetenskapligt demonstrerbar som tilltalande för det sunda förnuftet, var uppbyggd på A: induktiva slutledningar som inte gick att berättiga logiskt (av att solen till exempel gått upp alla tidigare dagar följer inte med nödvändighet att den också gör det i morgon) samt B: antaganden om orsakssamband som inte gick att demonstrera. (Att säga "händelsetyp A orsakar händelsetyp B" är att säga att det finns ett nödvändigt samband dem emellan. Men ett sådant kan vi aldrig konstatera, då det enda vi vet är att A hittills har åtföljts av B.)

27

Syntetiska satser a priori Läsningen av Hume rubbade inte Kants tro på Newtons världsbild i och för sig, men han vaknade ur sin "dogmatiska slummer" och började ställa sig allvarliga frågor om kunskapens natur. När vi undersöker vår värld, gör vi detta utifrån en rad grundantaganden om verkligheten, som ter sig nödvändiga men ändå icke bevisbara. Dessa grundantaganden betecknade han som syntetiska satser a priori och frågade sig hur de var möjliga. Hur kan vi till exempel säga att "alla händelser har en orsak" när det varken är analytiskt sant eller aposterioriskt, det vill säga empiriskt, verifierbart? I sitt verk Kritik av det rena förnuftet går Kant till botten med den erfarenhetsoberoende förnufts- eller förståndsförmågan. Hans uttalade mål är att fälla ett avgörande i den synbara konflikten mellan rationalister och empirister angående kunskapens ursprung, och resultatet blir en medelväg: det finns rena förnuftsidéer, men endast som regulativa principer i erfarenhetens tjänst. Han konstaterar att tid, rum, orsakssamband och andra för den empiriska världen obligatoriska element inte kan existera som oberoende verklighet, utan endast som former för möjlig erfarenhet. Om man antar att den värld vi upplever, med de former den nu har, är något som existerar som en oberoende realitet, så ger detta upphov till en rad självmotsägelser. När det gäller till exempel tiden och rummet, så ställer Kant den rationalistiska tesen "världen är begränsad med avseende på tiden och rummet" mot den empiristiska antitesen "världen är obegränsad med avseende på tiden och rummet", och visar att argumenten för de båda ståndpunkterna är jämnstarka! Det blir därmed lika möjligt, eller omöjligt, att tänka sig att tiden och rummet är begränsade som att de inte är det, trots att bara ett av alternativen kan vara sant, enligt motsägelselagen. Samma typ av problem uppstår i fråga om orsakssamband, de yttersta beståndsdelarna i universum samt Guds existens. Detta beror enligt Kant på att vi gör ett fundamentalt misstag, då vi tar tingen som de ter sig för oss för tingen som de är i sig själva. Vi måste ha klart för oss att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet, utan bara just erfarenhet, och som sådan formad av det subjekt som erfar. Utgår man från att den empiriska världen visar oss tingen såsom de är i sig själva, blir den empiriska världen en paradox, som på samma gång måste vara både ändlig och oändlig, både måste bestå ytterst av enkla delar och

28

inte göra det etc. Betraktar man däremot den empiriska världen som en tolkning, som subjektets sätt att bilda sig en upplevelse, så försvinner detta problem, eftersom tid, rum, orsakssamband, ting etc. då endast blir ett (nödvändigt) mönster för denna tolkning. Hade vår kunskapsapparatur varit beskaffad på ett annat sätt, hade också mönstret varit ett annat. Det är således endast i den fenomenella världen som det existerar tidsliga, rumsliga och kausala relationer etc. I det noumenala, det vill säga det som existerar genom sig självt oberoende av om det upplevs, kan inte dessa relationer finnas, menar Kant. Det är därmed endast den fenomenella världen, vår egen upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet kan ha kunskap om.

Viljan, själen och Gud Denna inskränkning av människans kunskapsförmåga till det fenomenella, innebär inte bara att den oberoende verkligheten är permanent dold för oss, utan också att de eviga frågorna om viljans frihet, själens odödlighet och Guds existens aldrig kan bli besvarade i vetenskaplig mening. Inte desto mindre måste vi tro på dessa ting, menar Kant, om vi ska kunna upprätthålla en moral. Att det i den fenomenella världen inte finns någon frihet, odödlighet eller Gud utesluter inte att det gör detta i den noumenala världen, menar Kant, vilket innebär att det noumenala inte bara blir det ovetbaras utan också trons och förhoppningarnas domän.

Tinget i sig Kant är den förste som använder uttrycket "tinget i sig" om det ”ting” som han menar vara orsak till vår empiriska värld. Från detta ”ting” hämtar subjektet de sinnesintryck som det gör till sin upplevelse, genom att använda sina två åskådningsformer (tid och rum) och sina tolv förståndskategorier (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet). Att vi inget kan veta om hur detta ”ting” är beskaffat, innebär för Kant inte att det skulle kunna vara icke-existerande. Ty de framträdelser som den empiriska världen utgörs av måste, menar han, motsvaras av något som existerar oberoende av den. Det kan s.a.s. inte finnas framträdelser utan ”något” som framträder, och som i sig är något annat än själva framträdelsen.

29

När Kant benämner detta ”något” som ett ting eller föremål, ska detta emellertid inte förstås bokstavligt. Ty eftersom ”ting” är en av förståndskategorierna, kan ett sådant endast existera som fenomen, och absolut inte tillkomma det noumenala. Inte desto mindre måste vi tänka oss framträdelsernas noumenala motsvarighet på detta sätt, om vi överhuvudtaget ska kunna tänka oss den. Enligt Outfrid Höffe ska Kants ”ting i sig” inte ens förstås som ett metafysiskt begrepp, eftersom det inte närmare kan definieras, utan enbart som ett metodologiskt. Det finns en "medspelare" som tillhör varken den empiriska subjektiviteten eller den aprioriska subjektiviteten. Detta av subjektet oberoende moment, förutan vilket ingen kunskap är möjlig, är något som måste förutsättas som sådant, utan att man på något sätt kunde bestämma det närmare. För det teoretiska förnuftet är tinget i sig "blott ett gränsbegrepp" - det är den fullständigt obestämda grunden för förnimmelserna, det blotta x:et. (Ur Immanuel Kant, s. 128. Etik Kants etik kan sammanfattas på följande sätt: förnuftet är etikens grundval, människans natur och böjelser är ovidkommande ur ett etiskt perspektiv, den goda viljan är det enda som har absolut värde, plikten är det viktigaste begreppet och det kategoriska imperativet är moralitetens högsta princip. Etiken - eller sedeläran - är vetenskapen om frihetens lagar och består enligt Kant av två delar: praktisk antropologi, som är en empirisk lära om människan, och moralfilosofi som är den helt rationella delen av etiken. Kant koncentrerar sig främst på etiken som en a priori vetenskap, som någonting som är oberoende av människan som empirisk varelse. I denna mening är etiken helt och hållet grundad i det rena praktiska förnuftet och sedernas metafysik kan jämföras med transcendentalfilosofin på det teoretiska området. Etikens grundval består ytterst av en kritik av ett rent praktiskt förnuft, men kan till stor del förstås av det vanliga sunda förnuftet utan en sådan kritik. Om man utgår från den vanliga sedliga förnuftskunskapen och övergår till den filosofiska är det första som inses att det enda som är gott utan inskränkning är en god

30

vilja. Visserligen finns det mycket annat som har värde, men det finns ingenting annat som har absolut värde. "Förstånd, kvickhet och omdömesförmåga och allt vad andens talanger i övrigt må kallas är, liksom mod, beslutsamhet och ihärdighet i föresatser såsom temperamentets egenskaper, utan tvivel goda och önskvärda i många hänseenden, men de kan också bli ytterst onda och skadliga när den vilja, som skall göra bruk av dessa naturliga gåvor och vars säregna beskaffenhet därför kallas karaktär, är ond. Likadant förhåller det sig med lyckans gåvor. Makt, rikedom, ära till och med hälsa och allmänt välbefinnande och belåtenhet med ens tillstånd inger under namnet lycksalighet mod och därmed ofta övermod, om inte en god vilja finns till städes som tjänar som ett korrektiv till hela principen för handlandet och gör den allmän och ändamålsenlig." Den goda viljan är också god oberoende av vilka konsekvenser den har och Kants etik tolkas därmed som en form av deontologi.

Plikt För att utveckla begreppet om den goda viljan betraktar Kant begreppet plikt, som i en viss mening innehåller begreppet god vilja. Det som är etiskt avgörande när man utför en handling är att den utförs av plikt. Om handlingen utförs av en naturlig instinkt, böjelse eller känsla eller av något annat motiv saknar den moraliskt värde, även om den är i enlighet med plikten. Kant menar att en handlings moraliska värde ligger i viljans princip, oberoende av de syften som skall uppnås genom handlingen: "En handling av plikt har sitt moraliska värde inte i den avsikt som skall uppnås genom den, utan i den maxim enligt vilken man beslutar sig för den, och är alltså inte beroende av handlingsföremålets verklighet utan endast av den viljandets princip enligt vilken handlingen utförts, oaktat alla begärsförmågans föremål." En maxim är viljandets subjektiva princip, den objektiva principen är den praktiska lagen. Kant menar att det är "föreställningen om lagen i sig själv, som ... såvida den... är viljans bestäm-ningsgrund, utgör det utomordentligt goda som vi kallar sedligt." "Plikten är en handlings nödvändighet av aktning för lagen". Således kommer det vanliga mänskliga förnuftet fram till etikens högsta princip, nämligen att man aldrig skall bete sig på annat sätt än att man också kan önska att maximen för handlingen

31

skall bli en allmän lag. En princip som han återkommer till gång på gång och formulerar på olika sätt. I övergången från den allmänt tillgängliga moralfilosofin till sedernas metafysik upprepar Kant att etiken har sin grund i förnuftet. Sedernas metafysik är a priori eller helt oberoende av allt empiriskt. Sedlighetens princip gäller för alla förnuftiga varelser utan undantag, rätt och slätt och med nödvändighet.

Hypotetiska och kategoriska imperativ Kant skiljer mellan olika former av imperativ. Ett imperativ uttrycks av ett böra och hänvisar till förhållandet mellan en förnuftets objektiva lag och en vilja. "Föreställningen om en objektiv princip som är nödgande för en vilja kallas ett (förnuftets) bud och budets formel kallas imperativ." Det finns två huvudtyper av imperativ: hypotetiska och kategoriska. "De förra framställer en möjlig handlings praktiska nödvändighet som ett medel att uppnå något annat som man vill (eller möjligen skulle vilja). Det kategoriska imperativet skulle däremot vara det som framställde en handling som objektivt nödvändig för sig själv, utan relatering till något annat syfte." Om handlingen bara är ett medel till någonting annat är imperativet alltså hypotetiskt, om den är god i sig är det kategoriskt. Det finns två typer av hypotetiska imperativ: färdighetens regler och klokhetens råd. Färdighetens imperativ tar inte hänsyn till om målet för en handling är förnuftigt eller gott, utan bara vad som måste göras för att uppnå det. Klokhetens imperativ anger den praktiska nödvändigheten av en handling för att befrämja lycksaligheten. Man kan a priori förutsätta att varje människa har denna avsikt, eftersom den hör till hennes väsen. Klokhet är färdigheten att välja medel till ens eget största välbefinnande. Det kategoriska imperativet påbjuder däremot omedelbart ett visst beteende utan att ligga till grund för det som en betingelse för ett annat syfte som uppnås genom det. "Det hänför sig inte till handlingens innehåll eller åsyftade resultat utan till den form och den princip av vilken den själv följer, och det väsentliga och goda med den består i sinnelaget, [ej utfallet]...."

32

Vi har alltså tre slags principer: färdighetens regler, klokhetens råd och sedlighetens bud, vilka hör till konsterna, välfärden respektive det fria förhållningssättet överhuvud och som svarar mot tre slags imperativ: tekniska, pragmatiska respektive moraliska imperativ. Det är det kategoriska imperativet som är det viktigaste. Det är sedlighetens imperativ och moralitetens högsta princip. Kant formulerar det kategoriska imperativet på flera olika sätt. Två av dessa sätt är särskilt framträdande. "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag." och "Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål." Kant konkretiserar det kategoriska imperativet genom att diskutera några exempel på handlingar som det utesluter och som det är en plikt att undvika: självmord, att avlägga lögnaktiga löften, att inte utveckla talanger och att inte hjälpa andra i nöd. Om man undersöker dessa typer av handlingar inser man, enligt Kant, att de strider mot det kategoriska imperativet i båda dess formuleringar. Det är till exempel omöjligt att vilja att maximen för ett lögnaktigt löfte blir en allmän lag, eftersom det skulle omöjliggöra löften överhuvudtaget, ingen skulle någonsin tro på dem, liksom det är en plikt att hjälpa människor i nöd, eftersom man annars inte skulle behandla de nödställda som ändamål i sig själva, utan bara som medel. Hypotetiska imperativ är analytiska satser, om man vill ändamålet, vill man också de nödvändiga medlen. Möjligheten av dessa imperativ är därmed oproblematisk. Det kategoriska imperativet däremot är en syntetisk-praktisk sats a priori och är därmed problematisk. Kant diskuterar under rubriken "övergång från sedernas metafysik till kritiken av det rena praktiska förnuftet" hur ett kategoriskt imperativ är möjligt.

Frihet och viljans autonomi Friheten är nyckeln till förklaringen av viljans autonomi och det kategoriska imperativets möjlighet. Viljans autonomi kan betraktas som sedlighetens högsta princip. "Viljans autonomi är den beskaffenhet hos viljan genom vilken den är en lag för sig själv" och autonomins princip är det kategoriska imperativet. "Viljan är ett slags kausalitet hos levande varelser försåvitt de är förnuftiga, och frihet skulle vara den

33

egenskapen hos denna kausalitet att den kan verka oberoende av främmande orsaker som bestämmer den". Viljans frihet är ingenting annat än autonomi, det vill säga viljans egenskap att vara en lag för sig själv. "Men satsen att viljan i alla handlingar är en lag för sig själv, betecknar bara principen att inte handla enligt någon annan maxim än den som också kan ha sig själv till föremål som allmän lag. Men detta är just det kategoriska imperativets formel och sedlighetens princip. Alltså är en fri vilja och en vilja som står under sedliga lagar ett och detsamma." "Om man alltså förutsätter viljans frihet, följer sedligheten och dess princip av denna genom blotta analysen av dess begrepp." Emellertid är det omöjligt att bevisa att människan har en fri vilja, friheten är en förnuftets idé, som aldrig kan ges i en möjlig erfarenhet. Förnuftet hindrar oss dock inte från att anta att människan har en fri vilja, eftersom det är möjligt att hon i sig själv, som hörande till den intelligibla världen, är fri, även om hon som fenomen eller företeelse är inordnad under kausala lagar och följer naturens nödvändighet. Friheten är ett postulat av det praktiska förnuftet och är den enda förutsättningen under vilken det kategoriska imperativet är möjligt, men kan alltså själv inte bevisas. "Här finns den högsta gränsen för all moralisk utforskning."

Social och politisk filosofi Kants sociala och politiska filosofi skiljde sig från den upplysningstid som han själv levde under. Han hävdade att alla rationella varelser har både en inneboende rätt till frihet och en plikt att ingå i ett samhälle styrt av ett socialt kontrakt, det senare för att kunna realisera och bibehålla sin frihet.

Antropologi Kant föreläste i antropologi under mer än 25 år och hans Antropologi från ett pragmatiskt perspektiv publicerades 1798. Mellan 1873 och 1881 samlades pengar in för att bygga ett monument till Kant. Hans grav och dess kolonninhägnad utanför Köningsbergskatedralen i dagens Kaliningrad vid floden Pregolja är några av de få artefakter från den tyska tiden som bevarades av

34

Sovjetunionen efter övertagandet och annekterandet av staden 1945. Kants ursprungliga grav förstördes av ryska bomber samma år. En kopia av en Kant-staty som ursprungligen stod utanför universitetet ställdes upp på originalets plats efter en gåva 1991. Nygifta lägger blommor vid graven, som de förut gjorde vid Lenins monument. I närheten av hans grav finns följande inskrift på tyska och ryska, taget från hans "Slutsats" i Kritik av det rena förnuftet: "Två saker fyller mig med förundran, stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig."

Bibliografi (urval) [] •

1766 - En andeskådares drömmar (Träume eines Geistersehers, erläutert durch Träume der Metaphysik)

•

1781 - Kritik av det rena förnuftet (Kritik der reinen Vernunft)

•

1783 - Prolegomena till varje framtida metafysik (Prolegomena zu einer jeden künftigen Metaphysik, die als Wissenschaft wird auftreten können)

•

1785 - Grundläggning av sedernas metafysik (Grundlegung zur Metaphysik der Sitten)

•

1788 - Kritik av det praktiska förnuftet (Kritik der praktischen Vernunft)

•

1790 - Kritik av omdömeskraften (Kritik der Urteilskraft)

Externa länkar [] •

Verk av Immanuel Kant på Zeno.org (Tyska)

•

Immanuel.Kant, Kritik av det rena förnuftet,1787 (engelska)

Referenser [] •

Uppslagsordet Kant's Philosophical Development från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

•

Uppslagsordet Kant's Critique of Metaphysics från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

•

Uppslagsordet Kant's Moral Philosophy från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

•

Uppslagsordet Kant's Social and Political Philosophy från Stanford Encyclopedia of Philosophy. Hämtat 2007-12-18.

35

****************************************’

Bertrand Russell

Bertrand Arthur William Russell, från 1931 Earl Russell of Kingston Russell, född 18 maj 1872 i Trelleck, matematiker i Wales, död 2 februari 1970 i Penrhyndeudraeth, var en brittisk filosof, , historiker och pacifist. Han erhöll Nobelpriset i litteratur år 1950 och anses ha gjort viktiga bidrag till den moderna logiken. Hans huvudarbete är Principia Mathematica (tre volymer, 1910-1913), författad tillsammans med Alfred North Whitehead. Han är även känd för sina populärvetenskapliga och elegant skrivna debattböcker. Russell anses vara medgrundare till både den symboliska logiken och den analytiska filosofin samt betydde mycket för den matematiska filosofin genom sitt arbete med logicism. Han blev också en mycket läst och uppskattad författare med åsikter om moral och samhälle samt förmågan att på ett enkelt sätt beskriva vetenskap och filosofi. Han är också känd för sitt motstånd mot kärnvapen. Russell tillhörde en av Storbritanniens äldsta adelsätter, och var sonson till statsmannen lord John Russell. Han studerade i Cambridge på 1890-talet. Här kom han även i kontakt med den ett år yngre G.E. Moore som omvände honom från idealism till realism, vilket innebar att han lämnade Bradleys filosofi, som var en variant av Hegels idealism.

Logik, matematik och filosofisk analys Logicismen är ett program i matematisk grundvalsforskning som lär att matematik är detsamma som logik och kan härledas från denna. Det har sitt ursprung hos Gottlob Frege och Bertrand Russell. Logicismens syn, att matematikens innehåll kan reduceras till logik, framfördes av Bertrand Russell och Alfred Whitehead i Principia

36

Mathematica vars mål var att slutgiltigt sammanföra den filosofiska logiken och matematiken. Logicismen som filosofiskt program har betytt mycket för forskningen om matematikens grundvalar och för utvecklingen av den symboliska logiken. Det anses dock idag ha främst historiskt intresse sedan varianter av Russells paradox visat sig vara ofrånkomliga på grund av Gödels ofullständighetssats. Existensen av sådana paradoxer indikerar att programmets grundantaganden är felaktiga. Förutom att Russell bidrog till formallogiken och språkfilosofin räknas han, tillsammans med Locke, Berkeley och Hume, som en av de stora empiristerna. Hans empiristiska skepticism fick honom, liksom hans föregångare David Hume, att bland annat tvivla på Guds existens och själens odödlighet. Han avfärdade dessutom den filosofiska materialismen som metafysik på samma grunder. I sin populärfilosofiska bok History of Western Philosophy ansåg han dock att Humes filosofi var antagligen till stora delar sann, men Humes skepticism, exempelvis rörande kausalitet, vållade Russell stora problem. Hans mål att skapa en kunskapsteori (eller epistemologi) med nästan lika säkra premisser som inom matematiken visade sig dock vara ytterst svårt, ibland närmast omöjligt. Han kom dock fram till vissa intressanta teorier. Bland annat hävdade han 1916, även om en antydan till teorin redan fanns 1912 i Problems of Philosophy, tillsammans med Wittgenstein, att det vi kallar materia egentligen är en logisk konstruktion; baserade på de enskilda sinnesintryckens konstans och de relationer vi etablerar mellan de enskilda sinnesintrycken. Positivisten A. J. Ayer skulle senare komma att omfatta en liknande teori. I sin epistemologi skiljer Russell för övrigt mellan två former av kunskap: 1) Kunskap genom beskrivning och 2) kunskap genom bekantskap. Russell menade att hans viktigaste bidrag till filosofin (i synnerhet den analytiska filosofin vilken han var med och grundade) är hans teori om bestämda beskrivningar ("definite descriptions"). Den lanserades 1905 i en uppsats med titeln "On Denoting" (ingick i tidskriften Mind). Russell menade att alla satser som innehåller bestämda beskrivningar kan formuleras om utan bestämda beskrivningar men med bibehållen mening. Som exempel tog Russell "Frankrikes nuvarande kung är skallig". Russell föreslog att detta betyder detsamma som "Det finns en individ x sådan att x är kung i

37

Frankrike, och om y är kung i Frankrike så är x = y, och x är skallig". Den första meningen är därmed lika meningsfull som den andra, och dessutom är den, precis som den andra, falsk, eftersom Frankrike för närvarande inte har någon kung. Detta står i kontrast till Gottlob Frege, som hävdade att liknande meningar är meningsfulla men utan att referera till något, och att det därför inte går att tillskriva sådana meningar ett sanningsvärde. Russell formulerade principen att varje mening på formen P(Frankrikes nuvarande kung) av samma skäl måste vara falsk. Detta har kritiserats eftersom det medför svårigheten att icke P(Frankrikes nuvarande kung) därmed är sann, men om P är en godtycklig egenskap så kan en person använda P för det som en annan person kallar icke P, så att personerna får olika sanningsvärden. Ett exempel på detta är att precis som att "Frankrikes nuvarande kung är skallig" är falsk enligt Russell, så är "Frankrikes nuvarande kung har hår" också falsk enligt Russell, medan "Frankrikes nuvarande kung är inte skallig" är sann. Russells teori om beskrivningar ger ett förslag till lösning på ett i sig viktigt problem inom språkfilosofin, men viktigare är att den kom att tjäna som en modell för hur logisk analys bör gå till. Mycket av filosofins utveckling mellan 1905 och 1950 kan ses som försök att tillämpa samma metod på problem om språk och vetenskap (analytisk filosofi, logisk positivism). Efter andra världskriget gav inte Russell många verkliga bidrag till den professionella filosofin. Dels var det med ålderns rätt, men det var också med besvikelse han såg filosofin utvecklas åt ett annat håll än han önskade. Den senare Ludwig Wittgenstein och vardagsspråksfilosofin var en utveckling han hade svårt att acceptera.

Populär skribent och politisk aktivist Russell är berömd för sin förmåga som skribent om populärvetenskaplig författare. Hans båda böcker, Problems of Philosophy (1912) och History of Western Philosophy (1946), är än idag mycket lästa, omtyckta och respekterade introduktioner till filosofi. Det sistnämnda verket utmärks för sin extensiva lärdom, men också för sin bitvis ironiska humor. Russell kom att skriva om många andra ämnen än filosofi: ateism, icke-kristen moral och nya idéer om äktenskap var ämnen han gärna skrev

38

om. Hans bok: "Till lättjans lov" var en utmaning mot den konventionella synsättet på arbete och arbetets värde. Russell var en uttalad ateist. Aktvism för fred och mot kärnvapen kom att ta upp mycket av Russells sista år, vilket gjorde honom betydligt mer känd än vad hans arbeten inom filosofi och matematik hade gjort. Han skrev tillsammans med Albert Einstein 1955 ett manifest som ledde till Pugwashrörelsens grundande. Han tog också initiativ till den så kallade Russelltribunalen, som hölls 1967 i Stockholm och Roskilde om USAs agerande i Vietnamkriget.

Källhänvisningar 1.

^ Bertrand Russell Why I Am Not a Christian, ISBN 0-415-32510-2

4.

^ Bertrand Russell What I Believe, ISBN 0-415-32509-9.

Se även [] •

Russells paradox

•

Russells tekanna

Externa länkar [] •

Bertrand Russell (biografi på engelska)

•

Nobelprize.org, Nobelpriset i litteratur 1950

•

Nobelprize.org, Bertrand Russell - Biografi

Arthur Schopenhauer

Arthur Schopenhauer, född 22 februari 1788 i Danzig (nuvarande Gdańsk), död 21 september 1860 i Frankfurt am Main, var en tysk filosof.

39

Schopenhauer doktorerade vid universitetet i Jena och var därefter verksam som författare och privatlärare. Hans huvudverk är "Världen som vilja och föreställning" (Die Welt als Wille und Vorstellung, 1819; 8:e upplagan 1891, svensk översättning 1916 och 1992).

Biografi Schopenhauer växte upp i Hamburg och sattes tidigt i handelsskola av fadern, som var en förmögen grosshandlare. Sommaren 1800 begav sig hela familjen ut på en lång resa genom Centraleuropa. Fadern ville att den unge Arthur skulle läsa i "världens bok" och inte bara i skolböcker. Ännu en lång resa genom Europa tar den fortfarande unge Schopenhauer till bland annat England och Frankrike. Schopenhauer förmåddes mycket mot sin vilja att i början av 1805 ta anställning på ett handelskontor i Hamburg. Redan i april samma år begick dock fadern självmord. Schopenhauer lämnade därefter den hatade kontorsplatsen och ägnade sig under 1809-1811 åt studier i Göttingen, där särskilt skeptikern Schulze, författaren till Aenesidemus, utövade inflytande på honom genom rådet att i första hand studera Immanuel Kant och Platon. Mellan 1811 och 1813 studerade Schopenhauer i Berlin, där emellertid Fichtes filosofi inte motsvarade hans förväntningar. Sedan han på avhandlingen Über die vierfache wurzel des satzes vom zureichenden grunde (1813; 3:e upplagan 1864) promoverats till doktor i Jena, vistades han en tid hos modern i Weimar där han uppmärksammades av Goethe. Schopenhauer beundrade å sin sida Goethe och var anhängare av dennes färgteori. Det var också i Weimar som Schopenhauer för första gången kom i kontakt med indisk filosofi. När förhållandet mellan Schopenhauer och hans mor, som aldrig hyst några ömmare känslor för sonen, blev allt mera spänt, flyttade sonen 1814 till Dresden och ägnade sig där åt studier och författarskap. Det första resultatet av detta arbete, Über das Sehen und die Farben (1816; 3:e upplagan 1869), hade han sänt Goethe i manuskriptform. Denne svarade först efter en lång väntan, vilket avslöjade att han kände sig obehagligt berörd av de avvikelser som Schopenhauer gjort från Goethes egna åsikter, trots att de var ense i grunduppfattningen.

40

Tre år senare hade Schopenhauer sitt huvudverk färdigt: Die Welt als Wille und Vorstellung (1819; 8:e upplagan 1891, svensk övers. 1916), i vilket han framställde ett helt nytt filosofiskt system. Åren 1818-19 företog han en resa till Italien. Vid denna tid deltog han i en affärstransaktion på ett sätt som satte hans mor och syster i fara att förlora vad de ägde, men varigenom han tryggade sitt. Med sina närmaste hade han därigenom brutit för alltid. Efter en provföreläsning och en disputation med Friedrich Hegel blev Schopenhauer 1820 privatdocent vid universitetet i Berlin. Under 24 terminer stod hans namn i föreläs-ningskatalogen, men han föreläste bara en enda termin och då inför endast nio åhörare, eftersom han medvetet förlagt sin undervisning till samma timmar som Hegel. Efter en ny resa till Italien 1822 och vistelse än i Berlin, än i Frankfurt am Main, än i Mannheim slog han sig 1833 ned i Frankfurt för gott, av omgivningen betraktad som en underlig ensling och länge inom sig bittert lidande av att samtiden inte skänkte hans filosofi någon uppmärksamhet. (Större delen av hans huvudarbetes 1:a upplaga hade sålts som makulatur, och enligt uppgift använts för att paketera korv.) Schopenhauer, som ansåg sig vara tidens störste tänkare, kunde inte förklara denna likgiltighet annat än som följden av en nedrig förföljelse från universitetsfilosofernas sida, "som ej lever för filosofin, utan av filosofin". Å sin sida ägnade han dem ett förakt utan måtta. För att om möjligt tilltvinga sig uppmärksamhet framställde han i mera sammanträngd och ännu påtagligare form sina grundtankar i den lilla skriften Über den Willen in der Natur etc. (1836; 3:e upplagan 1867). Sitt med pris belönta svar på Norske videnskabernes selskabs prisfråga om viljans frihet (1837) och sitt inte (bl. a. på grund av opassande uttryck om några av tidens mest ansedda filosofer) belönta på Det Kongelige Danske Videnskabernes Selskabs prisfråga om moralens grund (1838), offentliggjorde han under den gemensamma titeln Die beiden Grundproblems der Ethik (1841; 2:a upplagan 1860). Alltsedan sin första italienska resa hade Schopenhauer vant sig vid att ständigt skriva ned sina tankar i anteckningsböcker. De omfattande tillägg han skrivit till Die Welt als Wille und Vorstellung föranledde en ny upplaga av verket i två band 1844, dock efter stor tvekan hos förläggaren, som inte gav något författarhonorar. Men tilläggen till huvudarbetet växte, och Schopenhauer utgav dem under titeln Parerga und Paralipomena (biverk och överblivet; 2 band 1851, 7:e uppl. 1891; urval har utkom-

41

mit i svensk översättning: "Tankar och fragment af Schopenhauers filosofi", 1908, 2:a uppl. 1914; "Om döden och det odödliga", 1912). Den i förra delen införda samlingen "Fragment till filosofiens historia" avslutar Schopenhauer med några uttalanden om sin egen filosofi, bl.a. att man en gång skall finna all annan filosofi "flack". Den samtida "universitetsfilosofien" utsätter han i en följande uppsats för det bittraste hån, stundom i oöversättliga okvädingsord. I Aphorismen zur Lebensweisheit lämnar Schopenhauer anvisningar rörande konsten att göra livet så angenämt och lyckligt som möjligt. Andra delen innehåller en samling korta aforismer, än filosofiskt djupsinniga, än sprudlande av kvickhet. Ännu hade han emellertid så litet lyckats vinna uppmärksamhet att han endast genom sin vän Julius Frauenstädts ansträngningar lyckades få en förläggare för detta sitt populäraste verk. Reaktionen efter 1848 års misslyckade revolution beredde dock marken för Schopenhauers pessimism, och mot slutet av sitt liv njöt Schopenhauer av en ständigt stigande berömmelse. Schopenhauer blev efter sin död filosofen på modet och utövade ett stort inflytande på de bildades livsåskådning. Någon filosofisk skola av betydelse har han emellertid inte grundat. Starkt inflytande har Schopenhauers filosofi utövat på Eduard von Hartmann, Friedrich Nietzsche, Ludwig Wittgenstein och Sigmund Freud. Schopenhauers grav återfinns i Hauptfriedhof i Frankfurt am Main.

Filosofi Schopenhauer hade som uttalat mål att utveckla Immanuel Kants transcendentala idealism och korrigera dess felaktigheter. Han ansåg därför att man vid läsningen av hans böcker behövde vara införstådd med Kants idéer. De som läst och förstått Kant liknades av Schopenhaurer vid blinda som genomgått en starroperation, och hans eget syfte var att "sätta ett par starrglasögon i handen på dem, på vilka denna operation utfallit lyckligt". Kants största förtjänst var, enligt Schopenhauer, att han en gång för alla klargjort distinktionen mellan fenomenet och tinget i sig, med andra ord konstaterat att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet. Men till skillnad från Kant menade

42

Schopenhauer att tinget i sig inte kunde vara orsak till fenomenet, eftersom orsakssamband endast kan finnas i fenomenvärlden. Det rör sig istället om en helt annan relation, om två sidor av världen som betingar varandra ömsesidigt (vilket för övrigt framgår av titeln på hans huvudverk). Som fenomen betraktat är världen en föreställning, men som ting i sig betraktad är den vilja. Världen som vilja och föreställning inleds med orden "Världen är min föreställning". Detta ska förstås som att den värld jag upplever är ett objekt för mig som subjekt, och att den därmed endast kan existera subjektberoende, eftersom ett objekt som uppfattas förutsätter ett subjekt som uppfattar det. Enligt Schopenhauer är objekt och föreställning samma sak, och till världen som föreställning räknar han även de "inre" upplevelserna såsom tankar, känslor, minnen etc. Liksom Kant hävdar han att vår kunskap, det vill säga vår direkta kunskap, är begränsad till fenomenvärlden. Men medan Kant talar om fjorton former för möjlig kunskap eller erfarenhet (två åskådningsformer och tolv förståndskategorier) reducerar Schopenhauer dessa till tre: tid, rum och kausalitet. Eller, i en annan mening, enbart kausalitet. För Schopenhauer är den fenomenella - eller materiella - världen de tidsliga, rumsliga och kausala relationernas värld. Allting förändras och påverkar vartannat inbördes. Att något är ett fenomen innebär att det har en viss relation till andra fenomen: att det har en bestämning i rummet (ett visst läge), att det har en bestämning i tiden (en viss ordning i successionen), och att dess existens i och med detta påverkar övriga fenomen eller framträdelser. Materia, fenomen och kausalkraft är därmed i själva verket samma sak. Av alla objekt i fenomenvärlden är det endast mig själv som jag känner inifrån. Därför är det endast genom bekantskapen med mina egna förhoppningar, farhågor, reaktioner, strategier etc. som jag kan bilda mig en uppfattning om andra varelsers subjektsida. Och genom att förstå vad det är som ytterst driver mig, som får mig att framhärda trots allt, som får mig att kämpa för min egen överlevnad - så kan jag också få en liten aning om den kraft som ligger bakom inte bara människornas handlingar, utan bakom alla strävanden och all utveckling i universum.

43

Schopenhauer menar att ursprunget till fenomenvärldens oändliga mångfald, där allting endast existerar relativt, är en absolut och oföränderlig enhet, som kan beskrivas som en vilja. Detta får emellertid inte missförstås; det rör sig inte om viljan efter ett motiv som hos människan, vilken endast är en av viljans objektiveringar, utan om en fullständigt opersonlig, obetingad och blind vilja. Denna representerar hos Schopenhauer det kantianska tinget i sig. Fenomen eller materia är för Schopenhauer detsamma som vilja i objektiverad form, och varje rörelse i det materiella (antingen det gäller ett moln som förändras eller människa som handlar) är därmed samtidigt en viljeakt. Trots att viljan som ting i sig är fri (i betydelsen självständig) är var och en av dess företeelser bunden av det kausala i sitt väsen. När viljan objektiverar sig gör den inte detta planlöst, utan enligt vissa bestämda former som kan ordnas hierarkiskt. Schopenhauer talar om olika grader av viljans objektivering, där den lägsta graden utgörs av de allmänna naturkrafterna, och de högre i tur och ordning av den oorganiska materien, växterna, djuren och oss människor. (Dessa objektiveringsgrader ser han som identiska med Platons idéer och som det mellanliggande ledet då viljan gör sig sina föreställningar.) Genom att vi människor har den högst utvecklade förmågan till självmedvetande och reflektion, utgör vi viljan i dess mest objektiverade form. Genom vår unika förmåga att föra resonemang och abstrahera, kan vi fjärma oss från det beteende som livsviljan driver oss till; vi kan till och med gå så långt som till att negera den livsvilja som är grunden i vårt väsen. När en individ inte längre gör någon egoistisk åtskillnad mellan sig själv och andra, betraktar han som sina allt levandes lidanden. Från det ögonblicket vänder sig viljan bort från livet och dess njutningar, vilka framstår som fullkomligt tomma. (Häri finns en påtaglig likhet mellan Schopenhauers filosofi och buddhismen.) Vad som i själva verket sker då viljan som ting i sig objektiverar sig i ett oändligt antal företeelser, av vilka var och en kämpar för att få just sin subjektiva vilja fram – är att denna vilja bekämpar sig själv, med ett ständigt lidande som följd. Och allt det-

44

ta i förhoppningen om att nå en varaktig lycka, en slutgiltig tillfredsställelse på toppen av alla strävanden. Men detta är en illusion, menar Schopenhauer. Ty den lyckokänsla man kan uppleva då ett mål har uppnåtts är bara tillfällig. Efter en kort tid avlöses den av frustration över andra och högre mål som man ännu inte uppnått, och så börjar ens strävanden om på nytt. Allt medan man trampar på andra varelser och existensformer, i tron att det finns ett absolut skillnad mellan det egna subjektet och de andra subjekten. Men denna individuationsprincip finns enligt Schopenhauer bara i fenomenvärlden. Tinget i sig är endast ett, och genom att inse detta kan vi förstå det illusoriska och rentav destruktiva i viljebejakandet. Som den enda av viljans företeelseformer har vi människor det förnuft som krävs för att förstå vår existens, och därmed också inse dess intighet.

************************************************’

David Hume

David Hume, född 26 april 1711 i Scottish Borders, Skottland, död 25 augusti 1776 (65 år), var en skotsk filosof, historiker och nationalekonom. Han anses allmänt vara en av de viktigaste figurerna inom den västerländska filosofens historia, och en av den skotska upplysningsperiodens mest betydelsefulla tänkare. Han blev ursprungligen känd som historiker, men på senare tid har det först och främst varit Humes filosofiska författarskap som har rönt intresse. Hans History of England[2] var standardverket för Englands historia under många år. Hume var den första filosofen i modern tid som formulerade en långtgående naturalistisk filosofi. Hans filosofi var på många sätt radikal, bland annat i det att han förkastade den traditionella idén att människors medvetanden är miniversioner av det

45

gudomliga medvetandet. Denna lära innebar ett förlitande på det mänskliga förnuftets förmåga att, med hjälp av Gud, skåda in i verkligheten. Detta "insiktsideal"[4] blev offer för Humes skepticism. Hume var starkt påverkad av de brittiska empiristerna John Locke och George Berkeley, men även av franskspråkiga författare som Pierre Bayle och figurer inom det övriga engelskspråkiga intellektuella landskapet som Isaac Newton, Samuel Clarke, Francis Hutcheson, Adam Smith och Joseph Butler. Liv David Home (senare Hume) föddes den 26 april 1711 i en lägenhet i norra Edinburgh, till Joseph Home och Katherine, Lady Falconer. Hans far, Joseph, var advokat, och familjen hade det relativt bra ställt. Under sitt liv skulle han komma att då och då hälsa på sin familj i Chirnside, Berwickshire. (Han bytte efternamn till Hume 1734 på grund av engelsmännens stora svårigheter att uttala det skotskklingande Home.) Han skickades av sin familj till University of Edinburgh, vid den ovanligt låga åldern tolv, kanske till och med tio (det normala var fjorton). Till en början övervägde han att göra karriär inom juridiken, tills han insåg att han hade "en oöverkomlig avsmak för allting förutom filosofin och allmänt lärande; och medan [min familj] trodde att jag studerade Voet och Vinnius, var i själva verket Cicero och Vergilius de författare jag i hemlighet slukade." Han hade inte särskilt stor respekt för sina lärare. Han sade 1735 till en vän, "Det finns ingenting att lära sig av en lärare, som inte kan läsas i böcker." Vid arton års ålder gjorde Hume en filosofisk upptäckt som öppnade ett helt nytt område för hans tänkande, som inspirerade honom att "lämna alla andra nöjen och förehavanden för att helt och hållet ägna sig åt det." Han berättade inte vad detta var, men det tycks ha varit teorin om kausalitet – att våra trosuppfattningar om orsak och verkan beror på våra känslor och vanor snarare än förnuftet eller abstrakta, eviga, allmänna naturlagar. Han hade kontakt med andra inflytelserika filosofer under sin levnadstid. Efter Humes död har han blivit känd nästan uteslutande för sina filosofiska bidrag men under

46

hans egen levnad var det främst som historiker han var erkänd. Han skrev ett viktig verk om Englands historia med titeln "The History of England". Filosofi Kunskapsteori och metafysik Kunskapsteoretiskt betraktas David Hume som en av filosofihistoriens viktigaste skeptiker. Hans kunskapsteoretiska hållning fick allvarliga metafysiska konsekvenser. I Lockes efterföljd menade han att förnimmelsen av världen och dess beskaffning endast kan grundas på erfarenheten. Men detta är enligt Hume ändå inte alltid tillfyllest, och därför ifrågasatte han även själva kausaliteten, orsak och verkan. Exempel: när dominobrickorna faller kan man inte på förhand veta om alla brickor kommer att falla; detta kan bara antas, ett antagande som då grundas på vanan. Det kallas för induktiva resonemang, något som han också skarpt kritiserade och som har kommit att bli känt som Humes problem. Detta utgör antagligen den vassaste och mest förödande kritiken mot induktionen som har förts fram i filosofiska sammanhang. Det går i sin korthet ut på följande: Vi drar ständigt slutsatser om verkligheten genom den induktiva metoden, det vill säga den metod som berättigar en generell slutsats om ett fenomen dragen från ett ändligt antal observerade fall av fenomenet. Om jag observerar tusentals vita svanar på olika ställen och under olika förhållanden men ingen svart, så kan jag alltså dra slutsatsen att det antagligen endast existerar vita svanar. Men vad är det egentligen som berättigar dessa slutsatser? Man kan tänka sig två svar; logiken eller erfarenheten. Att slutsatsen skulle följa logiskt kan man genast avfärda, logiskt sett så följer ingenting. Det tycks snarare vara så att vi hävdar giltigheten hos våra induktiva resonemang med hjälp av erfarenheten; det induktiva resonemanget har alltså visat sig fungera så bra förut att vi litar på att den kommer att fungera även i framtiden. Men om vi tänker så gör vi oss skyldiga till ett cirkelresonemang; vi försöker bevisa giltigheten hos induktionen med hjälp av induktionen vilket uppenbart inte håller. På samma sätt ifrågasatte Hume jagets existens. Man kan, enligt Hume, helt enkelt inte säga om jaget verkligen existerar bortom den förnimbara världen. Han menade även att tron på en högre makt var absurd.

47

Handlingsfilosofi En av Humes centrala teser i Om passionerna är dels att förnuftet aldrig är någon drivkraft till mänskligt handlande, och att förnuftet aldrig kan strida mot passionerna (det råder viss debatt om hur man ska tolka Humes användande av termen "passion"; den dominerande synen är att det används liktydigt med "viljeattityd").[9] Det strider inte mot förnuftet, skriver han, att önska världens undergång framför ett sår på fingret. Tanken är här att passioner aldrig kan vara oförnuftiga. De kan tyckas vara det på två sätt; om en passion grundas på eller riktas mot ett objekt som inte existerar, och om vi väljer otillräckliga medel för att tillfredsställa en passion. Men i själva verket är passionerna inte ens i dessa fall oförnuftiga, det är våra trosföreställningar som är falska. Anledningen till att Hume tar upp frågan om just förnuftet som drivkraft är att många andra filosofer tänker sig att vårt handlande är ett resultat av en dragkamp mellan förnuftet och de oförnuftiga begären. Men Hume vänder sig alltså helt mot denna syn på mänsklig drivkraft; förnuftet kan aldrig få oss att handla ensamt, och den påstådda dragkampen mellan förnuft och oförnuftiga passioner kan således aldrig uppstå eftersom förnuftet endast vägleder passionerna. Hume för fram två tänkbara invändningar mot sin teori om att förnuftet och passionerna aldrig kan strida mot varandra. Den första av dessa är att passioner kan försvinna om trosföreställningar försvinner, exempelvis kan ens önskan att dricka vatten ur kranen försvinna om man får reda på att kranvattnet är förgiftat. Den andra invändningen går ut på att nya trosföreställningar kan skapa nya passioner, exempelvis om man får reda på att det finns en helig vattenkälla i Norge och man därmed får en passion att resa dit. Hume besvarar invändningarna genom att påpeka att han inte förnekar att det kan finnas kausala samband mellan förnuft och passioner, utan att han endast förnekar att det kan finnas logiska samband. J.L. Mackie för fram en annan invändning mot samma tes. Mackies invändning går ut på att fenomenet önsketänkande visar att passioner och förnuft kan strida mot varandra, exempelvis när personer som vill röka och samtidigt vara friska intalar sig att rökning inte är skadligt. Då slår två passioner ut en föreställning. Det går dock att

48

delvis rädda Hume från detta genom att endast hävda halva hans tes: förnuftet kan aldrig slå ut passioner.

Passionsdriven etik Men om en allsmäktig gud inte existerar, varifrån kommer i så fall godheten och de moraliska värdena? Hume menar att de är produkter av den mänskliga erfarenheten – eller som det bland annat formuleras i den gyllene regeln i den heliga skrift: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem." Men eftersom denna princip inte är självklar blev Humes uppenbara slutsats att det därför måste vara politikens och de samhälleliga funktionernas främsta föremål att värna den. Den första boken som Hume diskuterar etik i är Avhandling om den mänskliga naturen. Hans etiska teori är en deskriptiv sådan, på så sätt att den snarare beskriver hur vi faktiskt gör moraliska omdömen än att tala om hur vi bör handla. Hela teorin bygger på hans syn på alla (mentalt friska) människors förmåga till sympati. I Humes mening är sympati ungefär förmågan att förstå andra människors lycka och lidande, vilket moralen har som förutsättning. Hume menar, i motsats till bland andra Aristoteles och Platon, att moralen inte baseras på förnuftet utan på känslan och de därtill sammanhörande viljeattityderna (Hume använder ordet "passion"). David Humes filosofi, i upplysningstidens anda, väckte stor genklang i samtiden. Så kom den bland annat att väcka Immanuel Kant ur hans, med hans egna ord, "dogmatiska slummer" – ett uppvaknande som kom att inleda den kanske märkligaste filosofiska insatsen genom tiderna. En känd inställning till förhållandet mellan värdefakta och empiriska fakta har kommit att benämnas "Humes lag". Hume själv talade inte om den som en lag och nämner den i själva verket endast i ett kort avslutande stycke: ”

In every system of morality, which I have hitherto met with, I have always remark'd, that the author proceeds for some time in the ordinary way of reasoning, and establishes the being of a God, or makes observations concerning human affairs; when of a sudden I am surpriz'd to find, that instead of the usual copulations of proposi-

”

49

tions is, and is not, I meet with no proposition that is not connected with an ought, or an ought not. —David Hume i A Treatise of Human Nature, III:I:I [10] Tesen om att man inte kan härleda ett "är" till ett "bör" brukar kallas för Humes lag, då man kan finna stöd för att Hume hade den åsikten i vissa stycken. Vad som menas med den är alltså att man inte utan logiska luckor kan få ut några rena normativa (värderande) satser från rena fakta, såvida dessa inte är i kombination med andra värdeomdömen. Andra har dock hävdat att Hume inte alls stödde den åsikten. Lagen har kritiserats av samtliga etiskt naturalistiska teorier; dessa menade att även värdeomdömen också är en sorts empiriska sakpåståenden.

Religionsfilosofi Hume skrev en mängd arbeten om religion som har samlats ihop och getts ut tillsammans postumt i ett verk som kallas "Om religion". Han argumenterar bland annat för att mirakel är omöjliga. Även om han aldrig explicit argumenterar mot Guds existens, kritiserar han olika argument för hans existens.

Ekonomiskt tänkande Hume utvecklade, i sina politiska resonemang, många ekonomiska idéer som har haft stor betydelse för nationalekonomin, inklusive idéer om privategendom, inflation och utrikeshandel. Hume trodde inte, till skillnad från John Locke, att privategendom var en naturlig rättighet, utan menade att den är legitim endast därför att jordens resurser är begränsade. Om alla resurser var obegränsade och allmänt tillgängliga så skulle privat ägande inte vara rättfärdigat. På den punkten överensstämmer Humes tänkande delvis med den tyske filosofen Karl Marx, som tänkte sig att kommunismen skulle vara möjlig endast under en hög utveckling av produktionsmedlen och därmed ett stort överflöd av resurser. Hume menade att en ojämlik resursfördelning var någonting positivt, eftersom fullständig jämlikhet i den bemärkelsen skulle utrota driftigheten och industrin och därmed leda till fattigdom. Hume ansåg att utrikeshandel stimulerade ett lands ekonomiska tillväxt. Han betraktade inte världens samlade handelsvaror som en begränsad mängd eftersom länder

50

kan gynnas av sina grannars välstånd som medlemmar i en "välmående folkgrupp". Nedgående utrikesefterfrågan ansåg han inte vara särskilt farligt eftersom ett land aldrig i längden kan bibehålla en ledande handlingsposition. Hume bröt med det merkantilistiska tänkandet med sin idé om "price specie flow mechanism", vilket förenklat betyder att när ett land ökar importen av guld så leder detta till prisinflation, och denna prisinflation tvingar ut andra länder från att byteshandla, länder som handlade innan inflationen. Detta resulterar i en nedgång av guldimporten i det långa loppet. Hume formulerade även en teori om positiv inflation. Han ansåg att en ökad mängd pengar skulle öka på produktionen på kort sikt. Detta orsakas av ett glapp mellan ökandet av penningmängden och prisnivåerna. Resultatet blir att priserna till en början inte stiger, och eventuellt inte stiger överhuvudtaget.

Bibliografi (urval) [] •

A Treatise of Human Nature (1739-1740)

•

An Enquiry Concerning Human Understanding (1748). Tillgänglig som e-bok från Project Gutenberg.

•

An Enquiry Concerning the Principles of Morals (1751). Tillgänglig som e-bok från Project Gutenberg.

•

Of the Origin of Government (1777, utgiven postumt)

•

Dialogues Concerning Natural Religion (1779, utgiven postumt). Tillgänglig som ebok från Project Gutenberg.

Referenser [] Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia •

Uppslagsordet Hume's Moral Philosophy från Stanford Encyclopedia of Philosophy

51

Noter [] 1.

^ Enligt den så kallade gamla stilen använd i den julianska kalendern är Hume född den 26 april, vilket i den numera använda Gregorianska kalendern motsvarar den 7 maj.

5.

^ 6 volymer, (London: Andrew Millar, 1754-1762).

6.

^ Se E. J. Craigs The Mind of God and the Works of Man, (Oxford, 1987), kap. 1-2.

7.

^ Term myntad av E. J. Craig; se förra fotnoten.

8.

^ Inledningen till A Treatise of Human Nature, (New York: Dover, 2003), p.xi.fn., Hume nämner "Mr Locke, Lord Shaftesbury, Dr Mandeville, Mr Hutcheson, Dr Butler, etc." som filosofer "who have begun to put the science of man on a new footing, and have engaged the attention, and excited the curiosity of the public".

9.

^ Fri översättning av "an insurmountable aversion to everything but the pursuits of Philosophy and general Learning; and while [my family] fanceyed I was poring over Voet and Vinnius, Cicero and Vergil were the Authors which I was secretly devouring."

10.

^ Fri översättning av "there is nothing to be learned from a Professor, which is not to be met with in Books." Hume, D. My Own Life Nat. Lib. Scot., mss 23159, s. 23.

11.

^ Fri översättning av "to throw up every other Pleasure or Business to apply entirely to it". Hume, D. (1774) A Kind of History of My Life.

12.

^ [a b] Hans formulering har blivit berömd: "Reason is and ought only to be, the slave of the passions."

13.

^ Här citerat från andra upplagan, av P.H. Nidditch från 1978.

John Locke

John Locke, född 29 augusti 1632 i Wrington i Somerset, död 28 oktober 1704 i Oates i Essex, var en engelsk filosof och politisk tänkare. Han har fått stor betydelse för empirismen i filosofin och för liberalismen i politiken. Han var även inspiratör till

52

bland annat USA:s konstitution och andra västerländska demokratiers politiska system. Locke lär att människan föds som ett oskrivet blad (tabula rasa) och att all lärdom kommer från erfarenheten.

Lockes uppväxt och tidiga liv [] John Locke växte upp i Pensford strax söder om Bristol i en kristen familj. Hans far var åklagare och kämpade på parlamentsanhängarnas sida i det engelska inbördeskriget. Faderns kontakter hjälpte Locke att komma in vid Westminster School, en av Englands främsta skolor vid den tiden. I skolan plågades han med latinstudier efter en ensidigt grammatisk metod, med utantilläsning och med författande av latinska uppsatser om ämnen han inte förstod. Vid tjugo års ålder skrevs Locke in vid Christ Church College i Oxford, där han studerade retorik, geometri, grammatik, moralfilosofi och grekiska. Vid universitetet började Locke med teologi och klassiska studier. Här förmedlades den puritanska livsåskådningen i skolastisk form. Locke, som var frisinnad, ogillade både formen och innehållet. Han övergick därför snart till läkarstudier istället. Det hade antagligen stor betydelse för Lockes senare tänkande att hans tidiga studier var kemi och medicin, snarare än matematik som för Descartes. Kemisten Robert Boyle och den medicinske reformatorn Sydenham, vilka var och en inom sitt vetenskapsområde hävdade de experimentella och empiriska metodernas betydelse, utövade ett stort inflytande på honom. Robert Boyle blev en nära vän. De filosofiska intressena väcktes i studiet av Descartes' skrifter. Men han studerade också Hobbes och Gassendi. Han tog kandidatexamen 1656 och magisterexamen 1658.

Senare liv På grund av svag hälsa kunde Locke inte bli praktiserande läkare. Efter examen tjänade han som mentor för studenter vid Oxford under fyra år. Han tillbringade ett år som legationssekreterare vid det brandenburgska hovet (1665). Anthony Ashley Cooper, 1:e earl av Shaftesbury, som senare blev en ryktbar politiker som earl av Shaftesbury, blev hans nära vän 1667. Locke arbetade hos honom som sekreterare, läkare och uppfostrare för hans son i hans hus i London. Därmed blev Lockes liv starkt

53

sammanknutet med Shaftesburys, och lärare åt lord Shaftesburys sonson filosofen Anthony Ashley Cooper, 3:e earl av Shaftesbury. När Shaftesbury blev lordkansler 1672, gav han Locke en hög statstjänst. På samma sätt gjorde han 1679 när han blev premiärminister. Men båda gångerna förlorade Locke sina befattningar på grund av att hans gynnare störtades (1675, 1682). Redan 1668 gjorde Locke en resa till Frankrike och Italien. Åren 1675-1679 tillbringade han i Paris och Montpellier. När Shaftesbury, som deltagit i en sammansvärjning, flydde till Nederländerna, följde Locke honom dit åren 1683-1688. Där var han energiskt verksam både som författare och som politiker, särskilt arbetade han på sina tre brev om toleransen (1689, 1680, 1692) och sitt främsta verk, An essay on human understanding (färdigt 1687). Locke stod i nära förbindelse med prinsen av Oranien, och när denne genomfört 1688 års revolution och blivit Englands kung, återvände Locke till England, där den nya kungen förlänade honom höga statsämbeten, först vid appellationsdomstolen, sedan i ministeriet för handeln och kolonierna. Under ett årtionde utövade Locke ett betydelsefullt inflytande. Han verkade för religionsfrihet och tryckfrihet, för myntreformer och förbättringar i fattigvården. Revolutionens idéer pläderade han för i Two treatises on government (1690), om myntreformen utgav han tre uppsatser 1692-1695. Den 1693 utkomna Some thoughts on education och 1695 The reasonableness of Christianity. 1697 drog Locke sig undan från det offentliga livet och tillbringade sina sista år i Oates hos sir Francis Masham. Efter hans död utkom 1706 On the conduct of the understanding och Elements of natural philosophy.

Teoretisk filosofi Lockes teoretiska filosofi, som han framställer i An essay on human understanding, är framför allt ett försök att lösa den kunskapsteoretiska frågan om giltigheten och gränserna för våra kunskaper, men denna fråga identifierar han med den psykologiska frågan om kunskapernas uppkomst. Får vi veta hur kunskaper uppstår, så följer enligt hans mening därav omedelbart vilka av kunskaperna som är sanna, vilka som är falska, och hur långt vår förmåga till kunskap sträcker sig.

54

Han börjar sin framställning med ett bestämt förnekande av den rationalistiska läran om "medfödda idéer". Här gör han det lätt för sig genom att ta uttrycket bokstavligt, så att därmed skulle menas begrepp och omdömen som från födelsen finns hos alla människor. Några sådana för alla gemensamma kan inte uppvisas. Närmast har man tänkt sig att vissa moraliska och religiösa grundsatser eller sådana logiska principer som motsägelselagen skulle vara "medfödda idéer". Men alla dessa grundsatser är okända för barn, vildar och flertalet obildade människor. Ett barn vet mycket tidigare att sött inte är surt och att ett ris inte är ett körsbär, än det fattar tanken att A inte är icke-A. Det är inte denna sats själv, som är medfödd, men väl förmågan att på ett visst utvecklingsstadium tänka den. Men i den bemärkelsen är alla våra idéer medfödda, för av naturen kan vi inte förstå någon av dem utan en motsvarande medfödd förmåga, ett naturligt anlag. Sanningen är, enligt Locke, att vår kunskapsförmåga ursprungligen är som ett vitt, oskrivet papper (tabula rasa) på vilket erfarenheten skriver de ord som utgör våra kunskaper. Som en följd av intryck på våra yttre sinnen får vi sensationer, medelst vilka vi lär känna tingen och deras egenskaper. Dessutom har vi en inre erfarenhet med vilken vi uppfattar våra egna inre själstillstånd i form av "reflexioner". På en av dessa vägar uppstår hos oss alla enkla idéer, varvid medvetandet förhåller sig övervägande passivt mottagande. Av dessa enkla idéer bildar så medvetandet på aktivt sätt, sammansatta idéer genom kombination, komparation och abstraktion samt med tillhjälp av språket, som namnger idéerna. Med avseende på idéernas sanningsvärde gäller om de enkla reflexionerna, att de otvivelaktigt motsvarar de själstillstånd, som vi i och med dem uppfattar. På samma sätt kan det inte råda något tvivel om att när vi uppfattar en viss sensation, till exempel av grön färg, så har vi verkligen ha en grönförnimmelse. Däremot är det tveksamt om vi därmed kommer åt verkliga egenskaper hos den yttre verkligheten. För det anförda exemplet förnekar Locke detta eftersom han ansluter sig till kemisten Boyles särskiljande mellan å ena sidan idéer om Primära Kvaliteter, som verkligen finns hos tingen i samma form, som de uppfattas av oss och å den andra idéer om Sekundära Kvaliteter, som om de ock ha en viss regelbunden motsvarighet i de tingens egenskaper, som orsaka sinnesintrycken, dock ha fått en särskild form genom vårt uppfattningssätt.

55

Till primära kvaliteter hos tingen räknar han soliditet, utsträckning, figur och rörelse. Alla andra med sinnena fattade kvaliteter är sekundära, till exempel färger, toner och så vidare. De sammansatta idéerna, som uppkommer genom en viss självverksamhet av vårt förstånd, har i detta sitt uppkomstsätt ingen allmän garanti för sin sanning, utan deras anspråk på kunskapsvärde måste prövas särskilt för var och en av de olika arterna bland dem. Framför allt underkastar Locke substansbegreppet en sådan prövning. Detta begrepp är enligt hans åsikt varken en medfödd idé eller ett omedelbart erfarenhetsfaktum, utan produkt av en tankeverksamhet. Allt vad vi erfar om ett ting utgörs av dettas egenskaper. Men som substrat eller bärare av dem tänker vi oss den så kallade substansen. Att en sådan finns, anser Locke vara självklart, eftersom han anser det vara orimligt att anta egenskaper som inte är egenskaper hos något. Men vad detta något som har egenskaperna självt är, kan vi inte alls tänka eller säga, eftersom varje svar på en fråga om detta bara blir angivandet av en egenskap. Till de sammansatta idéerna räknar Locke också kausalitetsbegreppet, vars objektiva giltighet han inte ifrågasätter. Att det finnes en absolut substans, Gud, anser han bevisat genom att världen måste ha en högsta orsak. Sanning och falskhet kan utsägas endast om omdömen. Ett begrepp är i sig självt varken sant eller falskt, utan blir det först genom att utsägas om något. Locke indelar omdömena i följande huvudarter: 1.

omdömen om identitet eller motsats mellan våra föreställningar;

14.

omdömen, i vilka icke identiska, men heller icke motsatta föreställningar sättas i logiskt förhållande till varandra, till exempel i bevisade matematiska satser;

15. omdömen angående någots existens; 16. omdömen om koexistens eller "nödvändigt sammanhang". Om våra begrepp är tillräckligt klara, så inser vi omedelbart deras inbördes identitet eller motsats. På detta sätt blir vi intuitivt säkra om omdömen av den första arten. Ur axiom som vi erhållit på detta sätt kan man sedan bevisa omdömen av den andra arten, som därigenom får demonstrativ visshet. Sådan visshet är det enligt Lockes möjligt att uppnå inom moralläran (förutom i matematiken). Existens-omdömena har antingen intuitiv visshet (om vår egen existens) eller demonstrativ (om Guds existens) eller också genom analogislut en hög grad av sannolikhet (om andra personers existens). Omdömena av den fjärde arten har varken intuitiv eller demonstrativ

56

visshet och kan, eftersom de grundar sig på enskild erfarenhet, aldrig nå rangen av allmängiltiga och nödvändiga (ofrånkomliga) sanningar. Eftersom naturve-tenskaperna, om de inte rör sig om tillämpad matematik, består av denna sorts omdömen, kan de enligt Locke inte nå samma grad av vetenskaplighet som matematiken och moralläran. Denna slutpunkt i Lockes kunskapsteori visar tydligt att han inte är en radikal sensualist, utan tvärtom att hans empirism är uppblandad med ganska mycket rationalism.

Moral och religion Inom moralläran och religionsfilosofin vidhåller Locke sitt förnekande av de medfödda idéerna. Men han anser att erfarenheten ger bevis för Guds existens. I samband därmed antar han möjligheten av en naturlig teologi som grundas på endast förstånd och erfarenhet. Men flertalet människor har inte tillräcklig bildning, tid eller intresse för att med en sådan religionslära fylla sina andliga behov. Därför har Gud, förutom den omedelbara uppenbarelsen i naturen, skänkt oss en omedelbar uppenbarelse i kristendomen, vars verkliga innehåll inte strider mot förståndet. Det är därför just vårt förstånd som säger oss att vi bör omfatta den kristna tron på Jesus såsom frälsare och på det av honom framställda sedliga idealet. Människans handlingar bedöms efter hur de förhåller sig till följande lagar, som genom belöningar och straff inverkar på vår lycka: 1.

Den gudomliga lagen, på grund av vilken man skiljer mellan plikt och synd.

2.

Den borgerliga lagen, som leder till skillnaden mellan oskyldiga handlingar och brott.

3.

Den offentliga meningens lag, som ligger till grund för omdömen om dygd och last. På överträdelser av den första lagen följer osalighet i livet efter detta, av den andra juridiska straff och av den tredje medmänniskors ogillande. De två senare lagarna bör bringas i överensstämmelse med den första och blir endast genom den fullt verksamma bland de bristfälliga människorna. Locke förnekade inte att det finns handlingar som är moraliskt riktiga och goda i sig själva på ett sätt som omedelbart uppfattas av vårt förstånd och sanktioneras av Guds vilja. Hans betonande av dygdens samband med lyckan och de orätta handlingarnas samband med olycka avser inte själva moralprincipen utan moralens utsikter att bli förverkligad av människorna.

57

Samhällsvetenskap Inom statsläran bekämpar Locke å ena sidan Robert Filmers lära om ett patriarkaliskt konungadöme av Guds nåde (framställd till försvar för Stuartarnas maktanspråk) och å andra sidan den form av absolut monarki, som Thomas Hobbes anvisat som den enda räddningen från "allas krig mot alla" i naturtillståndet. Konungamakten har inte en patriarkalisk rätt över undersåtarna, för fadersväldet upphör vid barnens myndighet, och kan inte heller som grund för sina absoluta anspråk åberopa en gudomlig instiftelse, för underordnandet är en yttring av statsmedlemmarnas fria vilja och den styrande kan åberopa en gudomlig rätt endast så länge han som lagens högste vårdare styr med folkets vilja. Naturtillståndet är inte ett krigstillstånd. Redan före staten finns en naturrätt, som var och en har över sin egen person och sin egendom. Men i avsaknad av en allmän lag och en gemensam rättsskipning blir naturtillståndet ett tillstånd av osäkerhet och bristande rättsskydd. Därför träffar medborgarna en fri överenskommelse om upprättandet av en statsmakt. Den överenskommelsen förnyas i tysthet av var och en när man uppnår myndighetsåldern och intar sin plats i en viss stat. Eftersom statsfördragets syfte är värnandet av individernas frihet kan det inte, såsom Hobbes lärde, innebära att man avstår från denna frihet. Statsmakten måste därför förbli i folkets händer. Folkets vilja tillkännages genom majoritetsbeslut, vilka bör gå ut på att värna individernas rätt och frihet. Den högsta statsmakten är den lagstiftande som folket utövar genom valda representanter, utan vilkas samtycke inga skatter får indrivas. Den utövande makten lämnas bäst i en enda hand, konungens. Denne bör också ha den federativa makten, makten över förhållandena till andra stater. Rättsskipningen bör utövas av självständiga domare. Konungen står själv under lagen, och bryter han mot den så återvänder suveräniteten till folket, vars trohetsed gäller lagen och ej en lagbrytande despot. Revolutionen blir ett berättigat nödvärn mot en rättskränkande monark.

Pedagogik Lockes pedagogiska åsikter bestämdes dels av hans motvilja mot den skolastiska och humanistiska formalism, som han själv fick lida under i skolan och vid universitetet, dels av det humanitetsideal, som hos honom utbildats under hans senare liv bland

58

högt bildade, engelska statsmän och ämbetsmän, varjämte han tydligen påverkats av Montaignes skrifter och sina medicinska studier. Sitt huvudarbete om uppfostran börjar han med att citera Juvenalis' maxim om en sund själ i en sund kropp och med kloka föreskrifter för den kroppsliga uppfostran, varvid han med någon överdrift tillråder härdande av barnens kroppar. Uppfostrans viktigaste uppgift ser han i den moraliska karaktärsbildningen genom vana, föredöme och vädjan till barnens hederskänsla och förstånd, i syfte att lära dem behärska sina begär. Samtidens missbruk av kroppsstraffen hade i Locke en avgjord motståndare. Däremot krävde han hänsyn till barnens individualitet och ville, att undervisningen under barnaåren skulle göras så roande som möjligt. I jämförelse med den kroppsliga och moraliska uppfostran tillmätte han den bokliga bildningen en underordnad betydelse och fordrade att ungdomen skulle studera endast de ämnen som de verkligen kunde ha nytta i livet. Lockes Some thoughts on education hade ursprungligen formen av brev i vilka han gav sin vän Clarke råd om dennes uppfostran av sin son. Därför handlar skriften endast om en engelsk gentlemans uppfostran. Man kan därför förstå att Locke (med tanke på de engelska skolornas dåliga tillstånd vid den tiden) tillrådde uppfostran i hemmet av enskild informator framför skolgång. Men i en skrivelse till den engelska regeringen föreslog han (1697) upprättandet av arbetsskolor i vilka de fattigas barn från 3 till 14 års ålder skulle både få mat och lära sig arbeta.

Lockes inflytande Lockes skrifter har utövat stort historiskt inflytande. Många av upplysningstidens viktigaste tankeriktningar inom filosofi, politik och pedagogik kan föras tillbaka till honom. Detta inflytande spåras inom till exempel den logiska positivismen och psykologismen, den teologiska rationalismen, den politiska konstitutionalismen och den pedagogiska utilitarismen. Om vi vid studium av hans skrifter ser bristande djup i undersökningarna, kan detta bero på att så mycket av hans åsikter redan upptagits i vår tids allmänna bildade föreställningssätt och därför förefaller oss självklart. Det kan också bero på att hans efterföljare, som till exempel Hume och Kant inom kunskapsteorin, Mill och Bain inom psykologin, de engelska "fritänkarna" och de tyska rationalisterna inom teologin, Montesquieu inom politiken och Rousseau inom pedagogiken, kunnat föra arbetet långt vidare, just tack vare den goda grund som Locke lade.

59

•

An Essay Concerning Human Understanding (1689)

•

Two Treatises on Government (1690) Bibliografi

•

Some Thoughts concerning Education 7 mars1693 är en samling brev och noteringar. Översatt till svenska av J. Reinius och 2:a genomsedda upplagan gavs ut 1926 med titeln Tankar om uppfostran på A. V. Carlssons Förlag i Stockholm.

•

Wikisource