Basis Kap2

2 Om bebyggelsetyper

BASIS-projektet (förkortningen skall uttydas Bebyggelsetyper, Attraktivitet och Social sammansättning i Stockholm) är en totalundersökning av befolkning och bostadsbebyggelse på kvartersnivå i Söderort. Syftet med undersökningen är att undersöka hur olika faktorer som läge, bebyggelsetyp, ålder, upplåtelseform mm påverkar attraktiviteten. BASIS-projektet bygger på användning av ett GIS (Geografiskt Informations System) med vars hjälp man kan länka information om befolkning och bebyggelse till geografiskt läge. BASIS-projektet arbetar på en mer detaljerad nivå än vad som varit brukligt i liknande undersökningar. Projektet arbetar på kvartersnivå. med ett mycket stort antal små bebyggelsemässigt homogena enheter, statistikområden. (a) BASIS-projektet bygger på ett speciellt framtaget system att klassificera stadsbebyggelse i ett antal distinkta bebyggelsetyper. Detta typomorfologiska system utvecklades först i forskningsprojektet ”Svenska stadstyper” vid Institutionen för Arkitektur och stadsbyggnad, KTH. (Se Rådberg & Friberg 1996). (b) BASIS-projektet bygger på en speciell indikator, kallad Attraktivitetsindex, som utgår från SEI-statistiken i Folk- och Bostadsräkningarna.

13

Det kan också påpekas att BASIS-undersökningen är en totalundersökning vilket betyder att man undviker de metodproblem som är förknippade med urvalsundersökningar (hur skall man säkerställa att urvalet är representativt för hela populationen?). Attraktivitetsindex En utgångspunkt för BASIS-undersökningen är att andelen resursstarka individer i ett område kan utnyttjas som en indikator på områdets attraktivitet. Ju högre andelen resursstarka individer är, desto större sannolikhet är det att området rankas högt på attraktivitetsstegen i jämförelse mad andra områden. Bakgrunden är en slutsats som dras i den tidigare refererade undersökningen Nya bostäder i Stockholm? (Temaplan 1995). Man fann där att hushållen tenderade att rangordna bostadsområden på ungefär samma sätt, oberoende av vilken socio-ekonomisk grupp som tillfrågades. Höginkomsttagare och låginkomsttagare värderade stadsdelar på ett likartat sätt. Det betyder att man inte kan förklara uppkomsten av lågstatusstadsdelar genom att dessa stadsdelar skulle vara särskilt attraktiva för hushåll med små ekonomiska resurser — men inte för andra hushåll. En rimligare förklaring är att hushållen har likartade värderingar, men det är de mest resursstarka som har de största möjligheterna att förverkliga sina bostadsideal. Om andelen ekonomiskt starka hushåll är högre än genomsnittet i ett område kan vi förmoda att detta område också betraktas som mer attraktivt än genomsnittet. Man kan diskutera vilket mått på hushållens resurser som är mest relevant i det här avseendet. Man kan utgå från hushållsinkomst, personlig inkomst, förmögenhet, utbildning etc. Ett exempel är den tidigare refererade undersökningen av boendesegregationen i Stockholm, där man beräknade relationen mellan andelen höginkomsthushåll och låginkomsthushåll för de olika stadsdelarna. I BASIS-undersökningen har vi valt att definiera “resursstarka individer” efter socioekonomisk grupptillhörighet (enligt de definitioner som tillämpas i Folk- och bostadsräkningarnas kartläggning av socio-ekonomiska förhållanden — så kallade SEI-grupper). Andelen individer tillhörande de båda högsta SEI-grupperna (8 och 9), tjänstemän i ledande befattningar och företagare, utgör alltså måttet på andelen resursstarka individer. En fördel med denna definition är att den 14

inte enbart tar upp ekonomisk styrka, utan även fångar in andra viktiga resurser (som utbildning, socialt kontaktnät, mm). Attraktivitetsindexet mäter avvikelsen i förhållande till genomsnittet för Söderort, för varje statistikområde har beräknats antalet individer i dessa grupper i relation till antalet individer i arbetsför ålder (16—64 år). Genomsnittet för hela Söderort befanns vara att 12,45% av individerna i arbetsför ålder (16-64 år) tillhörde de högsta SEI-grupperna. Detta värde sattes till 100. Ett attraktivitetsindex = 100 innebär således att andelen resursstarka individer är lika stor som genomsnittet för Söderort. Index = 200 innebär att andelen är dubbelt så hög; index = 50 att andelen bara är hälften av genomsnittet. Klassificering av bebyggelstyper Klassificering av NYKO-områdenas bebyggelse har skett utifrån 28 definierade bebyggelsetyper, som i sin tur kan sammanföras i åtta huvudgrupper. (Se Rådberg & Friberg1996). Exempel på faktorer som påverkar klassificeringen av bebyggelsetyp är: — grupperingsmönster: friliggande hus, respektive sammanbyggda hus. — husens storlek: enfamiljshus eller flerfamiljshus. — husens höjd i antal våningar. — exploateringstalets storlek. Nettoexploateringstalet (på kvartersnivå) definieras som kvoten mellan den sammanlagda våningsytan och markytan (kvarterets yta mätt till halva den omgivande gatan). Nettoexploateringstalet i svensk stadsbebyggelse varierar mellan e=0,05 och e=2,5 . (Se Rådberg & Friberg1996). — andelen av kvarterets yta som är bebyggd. (Denna andel varierar mellan 5% och 40%). Olika hustyper och stadsbyggnadsmönster har tillämpats under olika perioder. En bakomliggande orsak är byggnadslagstiftningen som vid olika tidpunkter förändrats (Exempel: Byggnadsstadgorna från 1874, 1931, 1947 etc). Bakom förändringar i byggnadssätten ligger också andra faktorer, ekonomiska, sociala, idémässiga. Mot denna historiska bakgrund kan vi urskilja ett antal grundläggande stadsbyggnadsmönster. (se också Rådberg & Friberg1996). 15

1850

1900

1950

2000

1 Förindustriell stad 5 Kvartersstad 11 Friliggande småhus 13 Blandad trädgårdsstad 17 Radhus 18 Täta småhus 19 Tvåvånings lamellhus 20 Trevånings lamellhus 23 Höga skivhus 24 Höga punkthus 26 Höghus + lamellhus

Figur 2.1 Ett urval av svenska bebyggelsetyper. Tidsmarkeringarna är ungefärliga och anger den period då bebyggelsetypen hade störst betydelse. (Bilden bearbetad efter: Rådberg & Friberg: Svenska stadstyper, KTH 1996).

1 Äldre sluten kvartersstad (före 1930) 2 Äldre öppen bebyggelse, ex. Burgen villastad (före 1930) 3 Blandad bebyggelse; Blandad trädgårdsstad (före 1930) 4 Friliggande villor och radhus 6 Lamellhus och låga punkthus (efter 1930) 7 Friliggande höghusgrupper (efter 1930) 8 Loftgångshus (efter 1930) 9 Övriga

16

Inom varje huvudgrupp kan vi urskilja ett antal undergrupper — bebyggelsetyper — som har dominerat under olika perioder. (Se Figur 2.1). Följande lista tar upp exempel på 28 bebyggelsetyper som utnyttjades vid klassificeringen av bebyggelsen i Stockholm Söderort. Varje bebyggelsetyp åtföljs av en kortfattad beskrivning och i några fall av en illustration. (Illustrationerna är hämtade från från en skrift om Stockholms ”Byggnadsordning”, 1996 Stockholms stadsbyggnadskontor, samt från den tidigare nämnda rapporten Rådberg & Friberg: Svenska stadstyper, KTH 1996). 1 Äldre sluten kvartersstad (före 1930) typ 14, 15

(typ 14) Förstadskvarter. Tidsperiod före 1920. Sammanbyggada hus i gatulinjen, ofta med gårdshus och gårdsflyglar. Hushöjd 3-4 våningar. Exploateringstal ca 0,8—1,6. Bildewn illustrerar dels tpen Förstadskvarter, dels typ 33 3-vån radstående hus. (Källa till figur. Stockholms Sbk, 1996). (typ 15) Stenstadskvarter. Tidsperiod före 1920. Liknar föregående men hushöjden är 4-5 våningar och exploateringstalet högre — upp till e=2,5. I princip den bebyggelsetyp som präglar Stockholms innerstad (och andra storstäders) efter 1874 års Bygnadsstadga. Enstaka exempel återfinns även i förstadszonen.

2 Äldre öppen bebyggelse, (före 1930) typ 21 (typ 21) Burgen villastad. Tidsperiod före 1920. Mycket stora villor, friliggande på stora tomter. Enstaka kvarter återfinns i Söderort. Typen återfinns annars i burgna områden som Djursholm eller på Lidingö.

17

3 Blandad bebyggelse; Blandad trädgårdsstad (före 1930)

(typ 31) Blandad trädgårdsstad. Tidsperiod främst 1905—1930. Kvarter med småskalig blandad bebyggelse längs gator. (Friliggande enfamiljshus, dubbelhus, radhus och små flerfamiljshus). (Källa till figur: Rådberg & Friberg, KTH 1996). (typ 32) 2vån radstående hus. Tidsperiod främst 1905—1930. Låga flerfamiljshus sammabyggda längs gata. Inga gårdshus; exploateringen måttlig. Ingår i trädgårdsförstädernas stadsbild. (typ 33) 3vån radstående hus. Tidsperiod främst 1905—1930. Som föregående. Låga flerfamiljshus sammanbyggda längs gata. Inga gårdshus; exploateringen måttlig. Ingår i trädgårdsförstädernas stadsbild.

4 Friliggande villor och radhus

(typ 42) ”Småstugor”. Områden med små enfamiljshus på små tomter, uppförda med kommunalt stöd - en för Stockholm typisk bebyggelse. Tidsperiod 1927_1960. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996).

18

(typ 43) Friliggande villor. Tidsperiod: hela 1900-talet. Friliggande enfamiljshus; låg exploatering (e=0,1). (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996). (typ 44) Gruppbyggda småhus. Tidsperiod: främst 1955— . Friliggande enfamiljshus; ofta typhus utbyggda i enhetliga kvarter. innehåller ofta gemensamma anläggningar för lek eller bilparkering. Något högre exploatering än föregående (e=0,12-0,18).

(typ 45) Radhus. Längor med sammanbygda enfamiljshus. vanligen 1,5 eller 2 våningar. Tidsperiod huvudsakligen efter 1945, men enstaka kvarter byggdes så tidigt som 1908. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996). (typ 46) Täta radhus. Tidsperiod 1965—. Radhuslängor lika föregående men med högre exploatering (e=0,30-0,45). 2 till 2,5 våningar. Fasadlängden per hus är kortare än husdjupet. Tomterna är små. (typ 47) ”tätt-lågt”. Tidsperiod 1970—. ”Stadsmässiga” relativt högexploaterade områden (e=0,5) med markbostäder i form av dubbelhus eller radhus. Endast ett fåtal finns i Söderort.

19

6 Lamellhus och låga punkthus (efter 1930) (typ 61) Urbana lamellhus. Lamellhus på små tomter längs gata. (Exploateringstal ca e=0,6-1,2). Förekommer främst nära tunnelbanestationer.

(typ 62) 2-vån lamellhus. Tidsperiod 1945—75. friliggande lamellhus med måttlig exploatering (ca e=0,4). Det finns stora skillnader i utformningen mellan 40- och 50-talets fritt grupperade områden och de större, enhetligare områdena tillkomna omkring 1970. (Källa till figur: Rådberg & Friberg, KTH 1996).

(typ 63) 3-vån lamellhus. Tidsperiod 1935—75. Friliggande lamellhus i 3 våningar utan hiss (enstaka fall i 4 våningar). Måttlig exploatering (e=ca 0,5). grupepringsmönstret varierer från korta parallella längor till längre, mer kvarterslika grupperingar. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996).

20

(typ 64) Vinkelgårdar. Tidsperiod 1945—75. Trevånings lamellhus sammanbyggda i vinkel runt gårdar. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996). (typ 65) Låga punkthus. Tidsperiod 1935—75. Fritt grupperade punkthus i 3-4 våningar (oftast utan hiss). Måttlig exploatering (e=0,5).

(typ 66) Postmoderna kvarter. Tidsperiod 1975— . sammanbyggda hus, 3—5 våningar; mer eller mindre kringbyggda gårdar. Medelhög exploatering (e=0,1). (exempel: kv Dalen). (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996).

21

7 Friliggande höghusgrupper (efter 1930) (typ 71) Urbana höghus. Tidsperiod efter 1935. Friliggande höga hus (6 våningar eller mer) längs gata. Tämligen hög exploatering (e=0,8-1,6).

(typ 72) Höga punkthus. Tidsperiod 1940—1975, Friliggande punkthus i grupper, vanligen 6—12 våningar. exploateringstal e=0,8—1,5. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996).

(typ 73) Höga skivhus. Tidsperiod 1950—1975. Friliggande skivhus (vanligen 3-4 sammanbyggda trapphus) i grupper, vanligen 6— 10våningar. e=0,8—1,5. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996).

(typ 74) Höghus + låghus. Tidsperiod 1950—1975. Låga lamellhus och höghus i samma kvarter. (Källa: Stockholms Sbk, 1996). 22

(typ 75) Postmoderna punkthus. Tidsperiod 1975—. Punkthus med stor yta och mer komplicerad planform. Vanligen 4—7 våningar.

8 Loftgångshus (efter 1930) (typ 81) Loftgångshus, gårdar. Tidsperiod 1965—1975. Loftgångshus sammanbyggda runt gårdar.

(typ 82) Loftgångshus, längor. Tidsperiod 1965—1975. Loftgångshus grupperade i längor. (Källa till figur: Stockholms Sbk, 1996). (typ 84) Loftgångshus, övriga varianter.

9 Övriga (typ 91) Gallerihus mm. Till denna grupp har vi hänfört mer ovanliga lösningar, som inte passar in i någon annan grupp. Hit hör till exempel terrashuskomplex, samt några kvarter med glasövertäckta innegårdar, byggda under 1980-talets energisparkampanj. (typ 99) Oklassificerade. Till denna grupp slutligen, har vi hänfört kvarter som är så bebyggelsemässig splittrade att de inte går att klassificera på ett entydigt sätt. Exempel är statistikområden som består av några småhus och något enstaka högt hus.

23

Figur 2.3. Karta över Stockholm Söderort. Kartan visar de 2373 statistikområden som ingår i undersökningen. Källa: FoB 90.

Hur mycket finns det av de olika bebyggelsetyperna? Undersökningsområdet är som framgått Stockholm Söderort, dvs hela förortsområdet söder om Stockholms innerstad, fram till gränsen mot komunerna Haninge, Huddinge och Botkyrka. Det är ett område med en befolkning på i runt tal 240.000 invånare (jämförbart med befolkningen i Malmö tätort, Sveriges tredje största stad). Söderort innehåller många olika slags bebyggelse, allt från högexploaterade stenstadskvarter till glesa villakvarter. Förutsättningarna är därför gynnsamma för att göra rättvisande jämförelser mellan olika bebyggelsetyper. Genom att alla de 2.373 statistikområdena i Söderort med mantalsskriven befolkning har tilldelats en bebyggelsetyp kan vi svara på en rad frågor om bebyggelsen. Vi vet hur mycket det finns av var och en av de 28 typerna, både som absoluta tal (i antal lägenheter) och i relativa tal (som andelar av bostadsstocken). Vi vet också var de olika bebyggelsetyperna 24

återfinns geografiskt. Vi kan identifiera bebeyggelse med avseende på typ, ålder och upplåtelseform. Bebyggelse Äldre kvartersstad Blandad trädgårdsstad mm Villor, radhus mm Låga lamellhus Friliggande höghus Loftgångshus Övriga

antal lgh

%-andel

3 511 2 224 16 809 67 063 29 423 1 104 841

3 2 14 55 24 1 1

Fördelningen är anmärkningsvärt ojämn. En enda huvudgrupp, Låga lamellhus, svarar för mer än hälften av all bebyggelse i Söderort. Friliggande höghus svarar för en fjärdedel (också det en förvånansvärt stor an-

91-99 Övr. (Gallerihus mm) 81-84 Loftgångshus (4 1% vån + ) 1%

14-15 Kvartersstad / förstad 3%

31-33 Bland. trädgårdsstad 2% 42-46 Fril. småhus, radhus 14%

71-76 Höga punkthus / skivhus 24%

61-66 Lamellhus, låga (2-4 vån) 55%

Figur 2.2 De olika bebyggelsetypernas (samlade i huvudgrupper) andelar av bostadsstocken i Stockholm Söderort. Källa: FoB 90, samt egen inventering.

25

Figur 2.4. Fördelningen av områden med Trevånings lamellhus i Stockholm Söderort. Källa: FoB 90 samt egen inventering.

del). Tillsammans omfattar dessa nästan fyra femtedelar av hela bostadsstocken i Söderort. Villor och radhus står för endast 14%. Resterande 7% av bostadsstocken fördelar sig på övriga bebyggelsetyper. Även om denna andel kan tyckas liten, så är det dock i absoluta tal, antal lägenheter, rätt betydande kvantiteter. Områden av typ Kvartersstad (Äldre stenstad och förstadskvarter) innehåller till exempel sammanlagt 3500 lägenheter med 5500 boende, Blandad trädgårdsstad svarar för något färre lägenheter, drygt 2000. Vi kan notera att kvantiteterna dock är tillräckliga för att beräkningar av attraktivitetsindex skall vara tillförlitliga, även för mindre delmängder. Var ligger de olika bebyggelsetyperna geografiskt? Med hjälp av GIS kan man ta fram kartbilder över var och en av de olika bebyggelsetyperna. Vi skall här återge en karta över den vanligaste bebyggelsetypen i Söderort: trevåningslamellhus. Vi skall som jälförelse visa två kartor som visar de vanligaste höghustyperna: höga punkthus respektive höga skivhus.

26

Figur 2.4. Fördelningen av områden med Höga punkthus i Stockholm Söderort. Källa: FoB 90 samt egen inventering.

Figur 2.5. Fördelningen av områden med Höga skivhus i Stockholm Söderort. I jämförelse med höga punkthus (fig 2.4) ligger skivhusen samlade i färre och större husgrupper. Källa: FoB 90 samt egen inventering.

27

Trevånings lamellhus är tämligen jämnt fördelade över hela Söderort. Jämförelsevis är höghusen inte är jämnt utspridda, utan samlade i grupper, och koncentrerade till vissa stadsdelar. På kartorna ser man en tydlig skillnad mellan höga punkthus och höga skivhus; skivhusgrupperna är större, och färre, mer koncentrerade till vissa stadsdelar. Skillnaden har sin historiska förklaring. Höga punkthus har byggts under lång tid. De tidigaste punkthusgrupperna kom till i Söderort redan under förra hälften av 40-talet, punkthusen hade sin glansperiod på 50-talet och början av 60-talet. Skivhusen byggdes ut en kortare period, huvudsakligen på 60-talet.

28